Träna och samla poäng som kan användas till bl a välgörande ändamål
Klockan är 8:15 på lördagsmorgonen och jag förbereder mig för avfärd till Täby. Jag har packat allt jag äger + lite till, så det vore väl f..n om nåt fattades. Lät stressad och uppjagad nu, andas ytligt, svimmar väl snart…
Twittrar under loppet om ni vill följa mig. Ultrazebban kallar jag mig på Twitter.
Håll tummarna!
Klockan är ca 17:30 på fredagseftermiddagen och jag pillar med utrustningen till TEC än en gång. Funderar lite på vad som eventuellt fattas och försöker ignorera TEC-trollet som lurar bakom ryggen.
Har varit på Clas Ohlson och köpt en pillerlåda med många fack. I övrigt känns det som jag har det som behövs inför TEC. Har handlat mat åt övriga familjen så att de klarar sig när jag är borta. På söndag lär jag inte vilja åka nånstans efter loppet, bara hem.
Min trogne vapendragare Magnus var här en stund i eftermiddags. Vi diskuterade lite kring planering och logistik, det känns som vi har det mesta under kontroll. Jag brukar ju rent materiellt vara den mest förberedda av alla. Inte så sällan kallas jag Skalman, just för att jag har en tendens att bära med mig allt på passen.
Kvällen kommer bli lugn. Ska hämta min fru i city lite senare, för att sen köpa med mat hem. Hamnar nog i soffan och försöker slappna av ordentligt. Lär väl inte sova superbra inatt kan jag tänka mig.
I morgon ska jag försöka vara vid Ensta Krog vid 8:30 för att leverera lite beställda varor och kunna plocka ihop mina grejer i lugn och ro. Byter nog om där snarare än att åka dit i löparkläderna.
Tick, tock…
Inte ens två dygn kvar innan jag ska stå på startlinjen vid Ensta Krog och ha 160 km att avverka framför mig. De senaste dagarna har varit lätt kaotiska mentalt. Dels för att loppet stundar, men även eftersom jag börjat nytt jobb sen den 1 april, med allt vad det innebär. Sen har jag ju driften av Runners Gear som också måste skötas.
Igår kväll kände jag att jag gick in i bubblan vid flera tillfällen. Omvärlden skärmas av och tankarna fokuseras på, i detta fall, TEC. Jag är en blandning av nervös, förväntansfull, skräckslagen och stressad.
Egentligen har jag allt på plats. Utrustningen och kläderna är klara sedan länge, jag har all energi jag kan tänka mig. Träningen har fungerat förhållandevis bra och jag är ganska säker på att jag är redo för att göra detta.
Mitt högra underben är fortfarande inte 100%. Jag har kompenserat min gång och löpning under den perioden som jag hade som mest problem och det har fått följder. Jag har lite värk både här och där i underbenet, men jag tror att det kommer fungera att springa ändå.
Idag var jag hos min kompis Adam som arbetar på SILVA. Han lånade ut två mindre batterier till min superlampa Silva Alpha 6, batterier som man kan ha i ”huvudställningen”. De vanliga batterierna är ganska klumpiga, men räcker å andra sidan länge. Lånebatterierna räcker ca 3 timmar i det läget jag ska använda dem, vilket räcker gott och väl under TEC. Det är ju uppskattningsvis 30% – 40% av banan som inte är upplyst, så man kan spara på batterierna ganska mycket.
Det svåraste är nog planering av kläder. Det kommer vara hyfsat svalt vid start, runt 2º-3º enligt dagens prognos på yr.no, för att sen stiga till 7º vid 18-tiden. Vid midnatt är det 3º för att sen sjunka ner mot nollan. På söndag eftermiddag blir det desto varmare, men då planerar jag att vara färdig sen länge. Kanske ligger jag i en solstol och sover då, vem vet.
Var även hos Stefan på SupplyStation och hämtade två par CW-X-tights. Dels bytte jag ett par vintertights som gått sönder och dels tog jag ett par nya sommartights som jag tänker använda på TEC.
I morgon fredag är jag också ledig och ska ta det extremt lugnt tillsammans med min dotter. De sista förberedelserna ska göras innan kvällen, sen måste allt vara klart.
Jag funderar på att Twittra med ojämna mellanrum under loppet. Om ni vill följa mig så finns jag på http://www.twitter.com/ultrazebban.
Håll tummarna för att jag besegrar 100 miles den här gången!
Långfredagen är här och vårsolen skiner just nu från en nästan molnfri himmel. Vi är på kollis (mina svärföräldrars kolonistuga) vid Brommaplan. Det är ju snart säsong för kollis och nu ska vinters framfart inspekteras. Det blir en del att fixa i trädgården och även på stugan.
Det är underbart att låta vårsolens strålar värma ansiktet. Det var ju ett tag sen man kunde njuta av värmen.
Efter besöket på kollis bär det av till svärföräldrarna för påskmiddag nummer ett.
Dagens träning började efter frukost med mina prehabövningar. När de var avklarade så gav jag mig ut på ett fartlekspass till Haga och tillbax. I Hagaparken har de dragit om gångvägen ganska rejält vid Haga slott, men när de väl har jämnat till och fyllt ut med grus så blir det fint. Just nu är det bitvis stora stenar som utgör ett förrädiskt underlag.
Passet gick utmärkt, men förmodligen hade jag aningens för hög ansträngningsnivå. Enligt schemat skulle passet inte vara jobbigt, men när jag väl kom ut så ville kroppen springa.
Nu återstår endast två kortare löppass innan TEC, sen ska det vilas sista dagarna innan loppet.
Runners Gear
Xtenex skosnören visade sig vara populära. Jag använder dem själv på två par av mina skor och är toknöjd.
Något av det roligaste är när någon har provat Perpetuem för första gången och berättar hur fantastiskt de presterat och hur bra de mått under passet/loppet.
Ultradrottningen själv, Emelie Andersen, provade under Ursvik Ultra och kallade det för dunderhonung. Jag hoppas få en mer utförlig rapport från henne framöver.
Nu vankas det snart påskmiddag. Jag önskar er alla Glad Påsk!
– Posted using BlogPress from my iPhone
Klockan går och dagen T(EC) kommer allt närmare för varje minut. Min sista tid fram till loppet är noggrant planlagt för att alla pusselbitar ska falla på plats. Planen är att jag kl. 9:59 den 10 april ska stå på startlinjen vid Ensta Krog och vara så väl förberedd fysiskt och mentalt som jag någonsin kan önska.
Det är lätt att tveka på sin form. Jag har haft en del bråte i vägen på sistone, vilket fått träningen ur balans i perioder. Höjer jag blicken och tittar på träningen innan februari så är den dock exemplariskt utförd, så jag är på intet sätt oförberedd. Dock är det nog sällan man står på startlinjen och tänker ”jag har tränat nog”. Däremot kan man ha tränat tillräckligt.
I går gav jag mig ut på det sista någorlunda snabba passet innan TEC, ett 10 km tempopass. Planen var att springa i ungefär 5:15-fart, dvs snabbare än ett vanligt distanspass, men långsammare än ett vanligt 10K tempopass. Förvirrande? Hursomhelst gav jag mig av och lät kroppen bestämma farten. Tack vare barmarken så gick det att hålla lite högre tempo numera, vilket snabbt visade sig på kilometertiderna. Den upplevda ansträngningen låg på en behaglig nivå och tempot låg konstant under 5-tempo, vilket förvånade mig lite.
Först tänkte jag ”samla på mig lite tid” för att ha tillgodo och slå av på takten på slutet. Jag gjorde några ansatser att sakta ner, men så snart jag slappnade av så kom jag tillbaka till 5-tempot. Kroppen trivdes uppenbarligen där.
Hemma vid porten var det dags att summera passet. 10 km @ 4:58 med 167 bpm (83%) snittpuls. Den upplevda ansträngningen var under 80%, hårt men behagligt och aldrig forcerat. Nästan perfekt känsla.
Nya coola snören
Detta var första ”kompletta” passet med de elastiska, skitscoola, neon-orangea, skosnörena från Xtenex och de levererade. Skorna satt som mockasiner och trycket fördelades helt jämnt. Pga allt grus som ligger kvar på marken fick jag stanna till några gånger för att tömma skorna, men det gick blixtsnabbt tack vare snörena. Bara att dra av skon och dra på den igen. Finns naturligtvis på Runners Gear
I veckan fick jag Andreas uppdatering av träningsprogrammet för tiden fram till TEC. Problemet med mitt högra underben har ju tagit andan ur uppladdningen/nedtrappningen inför TEC och Andreas fick snabbt försöka få ihop de sista veckorna, vilket han åxå fick. Jag har största förtroende för det Andreas har pusslat ihop.
Det som måste göras är att snabbt komma upp i volym/fart för att ha en nivå att kunna trappa ner från.
I fredags stod det fartlek 60-75 minuter på schemat, med noteringen ” Jag har aldrig gjort ett ”riktigt” pass med fartlek, så jag var faktiskt lite förväntansfull.
Jag är ju den typen av löpare som vill ha klara direktiv innan ett löppass. Intervaller ska vara planerade till 110% och ska följas till 130%. Fart, vilotid etc för inte avvikas från det minsta.
Fartlek är alltså egentligen alldeles för flummigt och okontrollerat för min smak.
Jag gav mig iaf ut för att göra ett ärligt försök. Från Frösunda bar det av längs Brunnsviken, men stigarna var alldeles för slushiga för mina Kayano, så jag valde en alternativ väg till Hagaparken. På vägen la jag in fartökningar om 400-800 meter, med lite vila emellan. Från Haga bar färden via Hundberget och tillbax till Norrtull, vidare förbi KS mot Solna C. Farten kändes mer och mer behaglig och jag insåg att viloperioderna sprangs strax över 5-tempo! Kroppen längtar efter fart! Efter varje ”intervall” tog jag en kort gåpaus för att få ned pulsen lite, för att sen springa vidare inna det bar dags för nästa spurt.
Efter Solna C sprang jag bort till Råstasjön där jag vek av på Dalvägen som är perfekt för att verkligen trycka på. Helt rak med ett lätt uppförslut och som avslutas med en kort och brant backe innan Solna Station. Väl där joggvilade jag ned till Kolonnvägen som fick bli sista kraftansträngningen för dagen.
Hemma vid porten kunde jag stolt summera dagens pass. 13 km @ 5:10 och 169 bpm (84%) snittpuls är förvisso inte något att skriva hem om, men känslan var otroligt bra under hela passet. Steget kändes avslappnat och den upplevda ansträngningen var lägre än vad pulsen indikerade.
Mindre än 14 dagar kvar till TEC, det känns nu!
Idag åkte jag till Täby för att ta ett varv i TEC-banan och kolla statusen. Andreas var där förra söndagen och berättade om hur det såg ut då, så jag var beredd på att det skulle se mycket värre ut än det jag såg idag.
Efter starten vid Ensta Krog så är det ismodd (tänk slush puppy) ned till cykelbanan, sen är det asfalt fram till stigen som leder ned till sjön. Stigen är ganska lös ismodd och så är det i princip fram till andra järnvägsövergången.
Där tar grusvägen över och förbi stallet är det fint underlag bort till strax innan Skavlöten. Biten man springer på spåret i skogen fram till motionsgården är ganska löst packad och svårsprungen.
Efter det är det så gott som problemfritt fram till nästa gång man kommer in i skogen. De första hundra meterna är aningen tungsprungna, men sen ansluter man på skidspåret och då blir det värre några hundra meter. Den sträckan har varit den värsta under hela vintern.
När den biten är avklarad så kommer man upp i skogen där stigen blir ganska smal, men klart framkomlig och man kan hålla ett vettigt tempo.
Det är även här som Janne (& Co?) har varit framme med spadarna för att göra stigen ännu ner lättlöpt. All heder till dem!!! Här kan man flyga fram!
Nästa problematiska bit är när man lämnat stigarna vid ca 7,5 km och ansluter till ett spår som passerar en transformatorstation eller dylikt. Hela den biten är ismodd och mycket svårlöpt, men det handlar bara om ca 400 meter totalt.
När man viker upp mot villaområdet är problemen ur världen och man kan springa på tills man vid kommer in i skogen efter att passerat genom en gångtunnel.
Uppför backen från gångtunneln, korsa spåret och upp en bit i skogen.
Härifrån är spåret väl tilltrampat och det är inga problem att ta sig fram. Nu återstår ca en kilometer till mål och det är en sista svårlöpt sträcka kvar och det är de sista 300 meterna. Det är lös snö/ismodd i kombination med uppförsbacke som gör det tungt på slutet, men sen bär det ju utför ned till Ensta krog.
Jag siktade inga vattensamlingar någonstans under hela banan och troligtvis kommer snön smälta bort ganska kvickt framöver. Nästa vecka tar jag mig nog dit igen för att uppdatera mig på läget. Återkommer med en rapport då.
Min löprunda en skön och avlappnad historia i drygt 6-tempo. Pulsen var aningen hög, men jag är nog snart tillbaka i mina gamla gängor igen.
Att starta en webshop är nog bland det roligaste man kan göra. När det dessutom dyker upp beställningar från människor som man inte känner så är lyckan total. Jag trodde ju att det primärt skull vara vänner och bekanta som köpte, men så är inte fallet. Ska jag ta det som ett tecken på att jag inte har så många vänner? Nä, jag bara skojar. Ryktet om Runners Gear har ju mina vänner och bekanta hjälpt till att sprida.
Test av produkter
Idag tänkte jag berätta om några av de nyheter som jag hunnit testa själv. Vi börjar med Hammer Nutritions Bars. Hammer gör stor sak av hur naturliga deras bars är. De innehåller inte konserveringsmedel, transfetter, soya, jordnötter, raffinerat socker, mjölkprodukter eller andra tillsatser. De är helt vegetariska och de flesta ingredienser är certifierade organiska produkter. Baren är kallpressad, vilket ger dem ett ”hemmagjort” utseende, inte alls det ”tillverkade” utseende som de flesta bars har. Dessutom har den inget överdrag, vilket är ovanligt. Alla bars jag provat har haft någon sorts ytbeläggning eller ”skal”.
När jag öppnade min första Hammer Bar blev jag lite förvånad av utseende just för dess ”hemmagjorda” look. När jag sen smakade på den så förstärkes det intrycket, för den smakade verkligen som jag gjort den själv, dvs inte alls någon konstgjord konsistens eller smak. Konsistensen är mjuk och den innehåller inga stora bitar av något, vilket båda är en fördel om man använder den under träning eller lopp. Jag vill slippa tugga mycket eller få en massa små bitar som sen stannar kvar överallt i munnen. Mina egentillverkade Runekakor blev just så. De man köper är klart mycket bättre ska tilläggas.
Den första jag valde att testa var baren med det smidiga namnet Cashew Coconut Chocolate Chip (C4). Eftersom jag är en godisråtta av rang så klingade det namnet väl i mina öron. Jag hade kanske förväntat mig mer av en Chocolate Chip Cookie, men smaken var det verkligen inget fel på, tvärtom! Jag provade även de andra två varianterna och blev inte besviken. Almond Raisin och Chocolate Chip är båda väldigt goda, men C4 förblir nog favoriten tillsvidare.
Tack vare konsistensen så gick det fort att äta den och jag slapp rester i munnen efteråt. Den fungerade utmärkt som ett nyttigt mellanmål och kommer få följa med på långpass och lopp framöver. Nästa stora test blir på TEC i april.
Om ni blir sugna på att testa så ange rabattkoden ”Prylblogg” i kassan så får ni 10% rabatt. Gäller tills jag publicerar nästa inlägg, så passa på! OBS! Koden kan inte kombineras med andra rabattkoder.
Efter besöket hos kiropraktorn i torsdags så var det löpvila hela helgen. I lördags var det svårast att inte få ge sig ut i det underbara vårvädret, medan det i söndags kändes helt ok att stanna inne och titta ut på snöovädret.
I går (måndag) var jag på återbesök hos kiropraktorn som den här gången hade några nya tricks i skjortärmen. Jenny satte akupunkturnålar i ligamentet vid knät, vilket var premiär för mig. Det masserades runt ankeln, längs skenbenet och även vadmusklerna fick sig en genomgång. En rejäl rundsmörjning kan man säga. Jag beslutade mig för att inte springa efter behandlingen, utan körde istället min stabilitets- och styrketräning.
Idag var det iallafall dags att testa hur benet bar. Jag väntade till efter lunchen så att snön hunnit smälta undan lite och temperaturen nått drygt 4º. Det kändes helt fantastiskt att komma ut i ”värmen”. Det var premiär för mig att springa i plusgrader och jag log nog med hela kroppen!
Tog det försiktigt och koncentrerade mig på att springa avslappnat och inte oroa mig för att det skulle göra ont i underbenet. Jag har dragits med problemet så länge att jag förändrat mitt rörelsemönster en aning, vilket har gjort att jag kompenserar med andra muskler, vilket i sin tur resulterar i värk. Svår spiral att bryta om det går för långt.
Efter 8,5 km var jag tillbaka vid porten. Hela löpturen hade gått bra, även om pulsen tidvis var väldigt hög. Benet kändes jättebra och inga tecken på molande värk eller liknande. Eländet kanske är över nu?
Fokus
Idag är det 18 dagar kvar till TEC, dvs SJUKT nära! Det slog mig plötsligt efter dagens löptur. Nu när jag förhoppningsvis (efter problemet med vadbenet) kan blicka framåt så gäller det att fokusera på förberedelserna inför TEC. Jag har nog all utrustning som jag kan komma att behöva. Dessutom har jag ju full tillgång till allt vad energi och kosttillskott heter, vilket naturligtvis är oerhört viktigt på ett lopp som TEC.
Energistrategin är densamma som för GAX, dvs Perpetuem för nästan hela slanten. Jag kommer komplettera med Hammers sjukt goda Espresso-gel som innehåller koffein, rena dunderhonungen! Smakar precis som chokladsås med en touch av kaffe, så j…a gott! Dessutom hoppas jag att mitt ”hemliga vapen” kommer hinna levereras från USA i god tid innan loppet så att jag hinner testa det. Jag avslöjar vad det är när jag hunnit få hem det, eller inte… 😉
Just nu kör jag en (inte så genomtänkt ekonomiskt) gel-kampanj på Runners Gear. Köp 4, betala för 3.
Passa på att testa Hammers Gel, de är faktiskt riktigt goda och lätta att få i sig. Jag har inte provat alla smaker ännu, men Espresso är min favorit hittills. Ska testa de andra med tiden.
Det som jag funderar på mest inför TEC är val av skor. Nu när det är ”mitt-i-mellan-väder” och banan är blandad vad gäller underlag så blir det klurigt. IceBugs är inte aktuellt, det blir för stumt att springa i så länge, så det lutar åt mina New Balance trail-skor. De är vattenavvisande och hyffsat dämpade för att vara trailskor.
Fördelen med TEC är att banan bara är en mil och att man då aldrig har längre än 5 km till ombyte. Jag får ta med mig en massa skor och kläder som jag kan byta med om det skulle behövas.
Nu är det dags att laga middag till mina tjejer, vi ses!
Mitt krånglande högerben kändes ju ganska ok i söndags, men i måndags var det ungefär lika illa som tidigare.
Det planerade 10 km-passet förlades till löpbandet. Efter att ha sprungit en stund så beslöt jag mig för att korta av det till 8 km. Det gjorde för ont och jag haltade, inga bra tecken lixom.
I tisdags var det dags för backintervaller och de har ju faktiskt fungerat bra tidigare trots värken. Värmde upp ca 2 km, lätt halt och inte så optimistisk, för att efter stretchen bränna av 8x 35 sek med 1:20 minuts vila. Under själva intervallerna kändes benet bra, men på väg ned igen kom värken tillbaka ”with a vengeance”. När alla intervaller klarats av så kunde jag iallafall linka hem med förättat värv, även om det gjort ont.
I onsdags kväll ringde Andreas innan han skulle föreläsa på Runners Store och vi diskuterade hur jag skulle gå vidare. Det finns ju trots allt en risk att jag inte kan springa TEC om värken sitter i. Vi beslöt oss för att jag skulle kontakta hans kiropraktor och boka en tid snarast. Så snart han SMS’at hennes nummer så bokade jag en tid till idag (torsdag).
I morse var det så dags att träffa kiropraktorn som heter Jenny. Jag förklarade vad som hänt och hon skred till verket. Klämde, böjde, vände och vred för att sen förklara vad hon hittat och vad som behövde göras.
Det visade sig vara ligamentet som hamnat snett där vadbenet fäster mot skenbenet. Jenny fixade och trixade lite här och där, sen var det hela över. Jag tackade för mig och gick därifrån, med en återbesökstid på måndag och förhållningsregler som innebär löpvila i 3 dagar. Jag får träna balans- och styrketräning, men ingen löpning, cykling, crosstrainer etc.
På väg tillbaka till bilen som var parkerad i ett underjordsgarage på Birger Jarlsgatan så insåg jag att det inte gjorde det minsta ont att gå nedför. Tidigare har det varit det största problemet, men nu kändes ingenting! Magiskt! Jag gick nu med mer flyt i steget. Tidigare har jag gått mer försiktigt eftersom smärtan hela tiden varit närvarande, men när den nu var borta så kändes stegen kraftfulla och spänstiga igen! Vilken lättnad!
Det finns alltså hopp för mig! Jag vågar inte ropa ”hej” riktigt än, men det ser ljust ut iallafall.
Fortsättning följer…
Fåfängeträning 