Inlägg märkta ‘backintervaller’

Eftersom både fru och dotter hade andra planer för fredagen och sov borta på var sitt håll så föll aktivitetsvalet av naturliga skäl på löpning. Hade lite lösa funderingar på långpass, nattlöpning m.m., men eftersom jag ville finnas hemma på kvällen och natten om ffa Alicia behövde min hjälp så föll till slut valet på ett mellanting.

Drog på mig mina Inov-8 Trailroc 255 och gav mig av mot Ursvik. Tog en flaska med HEED eftersom jag inte visste hur långt passet skulle bli. Ville inte begränsa mig genom att bestämma hur långt eller länge jag tänkte springa, utan mer låta det bli som det blev.

Skärmavbild 2013-04-26 kl. 22.39.44

Så här ser bansträckningen för Ursviks Extremspår ut numera. Helt klart en förbättring.

Kroppen har inte känts helt ok denna vecka. Långpasset i söndags var tungt på många sätt, hade ont i benen den sista halvmilen av 30 km. Vilade från löpning i måndags och körde ett Insanitypass istället. I tisdags blev det 14 km distans som var ganska ansträngande och pulsen låg knappt 10 slag över det normala. Även onsdagens 16 km distans var tyngre än vanligt, med hög snittpuls och nära nog tunnelsyn på slutet. Inget roligt pass alls, det tog tid att återhämta mig efter det. I torsdags var det dags för Alicia att träna en timme friidrott på kvällen, så jag hängde med och passade på att köra mina backintervaller under tiden. Det passet fungerade riktigt bra, men så är det kort åxå. Träffade på Camilla som var ute och tränade en adept, en snabb kille som körde tusingar så det rök om det.

Med blandade resultat bakom mig i veckan så var jag osäker på hur dagens pass skulle bli, så jag lyssnade väldigt noga på kroppen och tog det försiktigt. Sprang upp till Ursvik och anslöt till extremen ungefär 3 km in på spåret. Detta var första gången i extremen i år, så jag blev glatt överraskad när det visade sig att de dragit om stora delar av spåret. Det har nästan blivit ett helt nytt spår och dessutom klart mycket roligare än tidigare. Löpningen flöt på riktigt bra och jag njöt av varje sekund, snudd på runners high vid nåt tillfälle. För det mesta var det torrt och fint, men på flera ställen var det lerigt, blött och rejält upptrampat. Lyckades gå ner mig i några fina lerpölar, men skorna dränerade otroligt bra, så jag behövde inte springa med blöta och kalla fötter i många minuter.

IMG_4878

Efter en tur i Ursviks Extremspår tog det en stund att få skorna rena igen. Hinner förhoppningsvis torka lagom tills det är dags att skita ner dem i morgon förmiddag igen.

På tal om skorna så skötte de sig exemplariskt! Grymt grepp på alla underlag och precis lagom mycket dämpning för att fortfarande ha god markkontakt. De har mycket gemensamt med lillebror 245, men jag tycker ändå att de skiljer sig tillräckligt mycket för att motivera att ha båda i garaget. Jag kommer definitivt använda 255 på långpass och 245 på distanspass. Det enda negativa jag kunde hitta var att de har för bra grepp på asfalt. Jag gillar inte när sulan nästan suger sig fast i asfalten. Nu är det ju inte en asfaltssko utan en trailsko, så det är inget problem så länge man håller sig till trail. Jag sprang SUM i mina 245or och det var ju inga problem trots en hel del asfalt. Det var iofs inte speciellt roligt att springa med dem på asfalt, men det går.

Hursomhelst så gick dagens pass alldeles utmärkt och jag fick ihop ett hyggligt pass på 20 km. Planen är att hinna med ett långpass i morgon förmiddag innan mina tjejer kommer hem, så lite energi ville jag spara tills dess. Det blir nog ett besök i Ursvik igen, det var så förbaskat roligt!

Det fick bli pizza som återhämtningsmat, en riktig gräsänklingsmiddag framför TVn.

Sitter på Stadt Hotel i Lidköping och väntar på min middag och försöker förlika mig med tanken att jag inte tränar något alls idag. Har suttit i bilen hela dagen, bortsett från ett möte i Alingsås på eftermiddagen, och har inte rört på mig mycket. Packade löparkläderna och planerade att ta mig ut på en 14 km runda när jag kom hit, men det blev dels lite senare än jag trott och dels har jag lite huvudvärk och dessutom låg energinivå, så efter noga övervägande övergav jag tanken på löpning idag. Ett lätt beslut kan tänkas, men jag brottas verkligen med beslutet. Kanske kan te sig lite maniskt och jag kan nog hålla med, men samtidigt är det en tunn linje mellan att vara målinriktad och manisk. Jag hatar verkligen att stå över träning, men om det är någon gång som jag med gott samvete kan stå över så är det idag. Muskelfästet i vänsterbenet har plågat mig på nätterna och stört sömnen rejält, så en vilodag är att föredra. Bilkörning är dessutom det som gör mest ont.

Söndagens långpass blev riktigt bra. Enda planen var att få ihop 30 km, så jag valde att springa mot stan via Haga och Valhallavägen ned till Gärdet. Vek av mot Ropsten och över till Stora Skuggan, vidare till Bergshamra och Ulriksdal, för att till sist komma hem igen.
På vägen mötte jag TSM-grupper ett antal gånger och det soliga vädret lockade ut många söndagsflannörer. En riktigt härlig dag för löpning!

Kollade bara sporadiskt på klockan under passet för att hålla koll på distansen, tempot fick ge sig själv. Det blev 30 km i 5:30-tempo, nästan identiskt med förra helgens långpass. Pulsen hamnade på 148 bpm (74%), vilket jag var väldigt nöjd med. Lite lägre än förra helgen och lite snabbare, men så var det mer flakt den här gången.

Den här veckan stuvade jag om i träningen och valde att förlägga backträningen igår, även om det inte är optimalt att köra dagen efter långpass. Solen sken när jag bytte om, men väl ute möttes jag av isande vind och begynnande snöfall, det började bra. Sen glömde jag sätta igång klockan, så en kilometer fattades. På fötterna hade av valt trailskor, vilket visade sig vara helt fel val. Stigen upp till Hagakullen var belagd med is, så det blev till att improvisera. Jag testade även att springa uppför norra sidan, men dels var det för halt och dels alldeles för brant. Några intervaller gjordes på gång- och cykelvägen som jag kör mina korta backpass på, men den backen är för kort. Totalt fiasko alltså! Visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

20130319-194204.jpg
Inte mitt bästa backpass…

Innan middag ville jag ta revansch och valde att köra ett av de längre Insanity-passen för första gången. En timme senare hade jag tömt kroppen på all energi och hade nästan blodsmak i munnen, men var iaf nöjd med dagens träning till slut.

20130319-194958.jpg
Ett rejält konditionspass!

Jag får ta nya tag i morgon när jag kommer hem. Huvudsaken är att jag får till den planerade löpningen den här veckan, övrig träning får komma i andra hand. En vilodag gör bara gott och förhoppningsvis kan muskelfästet bli lite bättre.

Igår tisdags var jag hos min kiropraktor Jenny och hon hittade problemet snabbt, en abduktormuskel (insida lår) som stramade och ett muskelfäste som var irriterat. Smärtan i knät under löpturen i fredags kom sannolikt av att muskeln drog knät snett.

Efter diverse knådande, sträckande och vickande så fick jag två stretchövningar som jag ska göra några gånger per dag. Dessutom tejpade hon mig under knät. I övrigt är det bara att köra på som vanligt. Hoppade dock över träningen helt och lät mina knådade muskler vila lite.

Igår gav jag mig ut på lunchen för att testa hur det kändes. Det blev en sväng runt Brunnsviken i vanlig ordning. Benet kändes ganska ok under hela rundan, men lite smärta i knät i vissa backar. Jag får skynda långsamt helt enkelt.

Innan middag klämde jag in ett pass Insanity. Janica och Alicia testade att hänga på en stund också, vilket var extra roligt. Janica hade huvudvärk redan innan vi började, så hon kunde inte göra hela programmet, men fick ett smakprov och kommer göra det igen. Alicia gjorde sitt bästa att hänga med i svängarna, men hade stora problem med koordinationen och tog dessutom ut sig tidigt och fick ge upp efter halva passet. Starkt jobbat dock!

Idag är planen att springa backintervaller i Hagabacken igen, men vi får se vad benet säger om det. Jag testar nog, men får kanske springa distans istället, vi får väl se.

20130307-091628.jpg

Stigen uppför Hagakullen

20130307-091523.jpg

Hagakullen under förra veckans backintervaller

Mitt krånglande högerben kändes ju ganska ok i söndags, men i måndags var det ungefär lika illa som tidigare.
Det planerade 10 km-passet förlades till löpbandet. Efter att ha sprungit en stund så beslöt jag mig för att korta av det till 8 km. Det gjorde för ont och jag haltade, inga bra tecken lixom.

I tisdags var det dags för backintervaller och de har ju faktiskt fungerat bra tidigare trots värken. Värmde upp ca 2 km, lätt halt och inte så optimistisk, för att efter stretchen bränna av 8x 35 sek med 1:20 minuts vila. Under själva intervallerna kändes benet bra, men på väg ned igen kom värken tillbaka ”with a vengeance”. När alla intervaller klarats av så kunde jag iallafall linka hem med förättat värv, även om det gjort ont.

I onsdags kväll ringde Andreas innan han skulle föreläsa på Runners Store och vi diskuterade hur jag skulle gå vidare. Det finns ju trots allt en risk att jag inte kan springa TEC om värken sitter i. Vi beslöt oss för att jag skulle kontakta hans kiropraktor och boka en tid snarast. Så snart han SMS’at hennes nummer så bokade jag en tid till idag (torsdag).

I morse var det så dags att träffa kiropraktorn som heter Jenny. Jag förklarade vad som hänt och hon skred till verket. Klämde, böjde, vände och vred för att sen förklara vad hon hittat och vad som behövde göras.
Det visade sig vara ligamentet som hamnat snett där vadbenet fäster mot skenbenet. Jenny fixade och trixade lite här och där, sen var det hela över. Jag tackade för mig och gick därifrån, med en återbesökstid på måndag och förhållningsregler som innebär löpvila i 3 dagar. Jag får träna balans- och styrketräning, men ingen löpning, cykling, crosstrainer etc.

På väg tillbaka till bilen som var parkerad i ett underjordsgarage på Birger Jarlsgatan så insåg jag att det inte gjorde det minsta ont att gå nedför. Tidigare har det varit det största problemet, men nu kändes ingenting! Magiskt! Jag gick nu med mer flyt i steget. Tidigare har jag gått mer försiktigt eftersom smärtan hela tiden varit närvarande, men när den nu var borta så kändes stegen kraftfulla och spänstiga igen! Vilken lättnad!

Det finns alltså hopp för mig! Jag vågar inte ropa ”hej” riktigt än, men det ser ljust ut iallafall.

Fortsättning följer…

Grispass!

Publicerat: februari 11, 2010 i Okategoriserat
Etiketter:, ,

Onsdag kväll och det blev dags för veckans ”grispass”. Jag gav mig av vid 18:30 och värmde upp ca 3 km innan jag kom fram till en av de alternativa backar som jag i förväg sett ut. 6x 400 meter med joggvila och direkt vändning vid starten stod på schemat och jag hade fruktat det här passet en aning.

Det var lite bitande kyla, ca -9º, vilket var aningen kallare än jag hade förväntat, men som tur var inte påträngande. Underlaget var lite moddigt, men jag fick hyfsat grepp och kunde hålla ganska jämnt fart. Backen har ca 7% lutning, vilket är i princip perfekt för den här övningen. Den börjar med lagom lutning första ca 250 meterna, för att sen bli lite brantare ca 100 meter och planar sen ut en aning sista 50 meterna. Helt underbar!

Cykelbanan ned från Hagakullen mot Frösundavik blev skådeplatsen för backintervallerna

Efter en kort, men välbehövlig stretch, så satte jag av på första intervallen. Höll uppblicken, rak hållning,  använde armarna mycket och mjuka steg. Det kändes jättebra hela vägen upp till ”målet”, även om jag på slutet undrade när klockan skulle pipa. Joggade ned igen och så var det dags för nästa direkt. Kylan gjorde det lite ansträngande att få luft på slutet av intervallerna och jag testade att springa med LungPlus, men tyckte att det var bättre utan.

På fjärde intervallen började det kännas på allvar i benen och blev rejält tungt de sista 100 meterna. Jag återhämtade mig dock snabbt på nedjoggen och både femte och sista intervallen genomfördes utan problem.
Efter avslutat pass joggade jag hem, glad i hågen och utan blodsmak i munnen. Det hade varit jobbigt och trots att jag gav allt vad benen och lungorna kunde leverera så återhämtade jag mig ”blixtsnabbt” 

Snittempot på intervallerna blev 4:55
Höjdprofil för passet
Ikväll är det åter dags för 15 km distans, så nu ska jag laga middag och vänta på att min fru kommer hem från sin träning så jag kan ge mig ut i kylan. 🙂 Vi ses!

Träningsrapport

Publicerat: februari 10, 2010 i Okategoriserat
Etiketter:, ,

Just nu känns det inte som att det finns så mycket att rapportera om, men faktum är att träningen fortskrider nästan enligt plan. Förra veckan blev lite konstig eftersom min dotter fick vinterkräksjukan och jag skjöt lite på löpningen i väntan på att själv bli drabbad. Som tur var så undslapp både jag och min fru eländet.

I fredags gav jag mig ut på ett välbehövligt pass medan solen fortfarande var uppe. På vardagarna sker ju den mesta löpningen annars på kvällstid, så det är skönt att få uppleva lite solljus ibland. På schemat stod 15 km trail, så jag begav mig från Frösunda bort till Stora Skuggan (med omnejd) för att tampas med backarna. Underlaget var under all kritik och bestod mestadels av ganska djup och rejält upptrampade spår, vilket sänkte farten ordentligt. Trots att jag försökte hålla uppe ansträngningsnivån och känslan var att det gick hyfsat fors, så visade summeringen en helt annan verklighet: 15,4 km @ 6:03 med 163 bpm (81%) i snittpuls. Jösses vad fel man kan ha!
Dock var syftet med passet att hålla uppe ansträngningsnivån och det var tänkt som ett styrkepass, vilket det verkligen blev. Jag skulle tryckt på i uppförsbackarna, men tack vare att fästet var obefintligt så fick jag helt sonika gå i vissa backar.

I helgen försvann all tid till diverse aktiviteter, bl a min dotters födelsedagskalas, så långpasset fick ställas in och ingen träning blev gjord, bortsett från min prehab och utmaningarna (situps + chinups).

I går kväll var det iaf äntligen dags att komma ut igen och på schemat stod 15 km slätt distanspass. Från Frösunda tog jag mig via Solna Station till Råstasjön och vidare för att runda Lötsjön. Därefter gick färden mot Solna C och Solnabron, där jag vek av mot Norrtull och så vände jag blicken hemåt igen.
Löpturen bjöd på växlande underlag, men tidvis var det faktiskt riktigt välplogat och då fick benen lite extra fart, men i allmänhet var det snömodd som gällde. Passet kändes hursomhelst riktigt bra och kroppen verkar vara i bra form. Total blev det 15 km @ 5:30 med 165 bpm (82%) snittpuls.

Nu är jag hursomhelst inne i medelveckan, vilket bl a innebär att jag ikväll ska köra ett, som Andreas uttryckte sig, riktigt grispass: Backträning 6x 400 m med joggvila och direkt vändning vid start, ingen vila alls. Det ska kännas! Blodsmak och kräkkänsla, here I come! Nåja, vi får väl se hur det går
I morgon är det dags för upprepning av gårdagens 15 km slätt och på söndag är det 35km – 45 km långpass som gäller. Förhoppnigen är att kunna göra det i TEC-banan och då passa på att träna ”race like”, dvs springa det som jag tänker springa loppet. Samma energistrategi, samma löpstrategi etc. Rapport kommer.

Solen sken och det var ca -10ºC när jag gav mig ut på dagens löprunda. Målet var backintervaller och det skulle göras 8 st 35 sekunder långa intervaller med 1 minuts vila emellan. Det är normalt sett ett kort pass, brukar inte bli längre än ca 7 km totalt, men eftersom jag ”missade” 3 km igår så beslöt jag mig för att ta igen dem idag.

Värmde således upp drygt 6 km innan det var dags att köra igång. Idag hade jag fått med mig min LungPlus, vilket visade sig vara enda anledningen till att jag överhuvudtaget skulle kunna genomföra passet i kylan.
Jag slarvade lite med stretchingen med rädsla för att hinna kallna för mycket.

Backen jag hade valt var brant och det kändes i benen redan efter tredje intervallen att det skulle bli riktigt tufft. La in en minut extra vila efter fjärde intervallen för att kunna ge lite mer på slutet. Benen blev rejält stumma i slutet av intervallerna, men jag fick till slut ihop alla 8 intervallerna. Pust! Yey!

Brunnsviken i vinterskrud
Totalen hamnade på 11 km. Under intervallerna var snittet 167 bpm och max 179 bpm. Snittempot under intervallerna var 5:50, vilket ger en fingervisning hur brant backen var. Trots snuvan och förhöjd puls på sistone så var dagens pass ganska ”normalt” alltså. 

God Jul alla vänner

Publicerat: december 24, 2009 i Okategoriserat
Etiketter:, ,

Så blev det till slut julafton. Min dotter har längtat så fantastiskt mycket och nu är vi äntligen där. Jag ser verkligen fram emot eftermiddagens paketöppning, hon kommer bli så glad för alla roliga klappar. Jag är nog snudd på lika förväntansfull som hon är! 🙂

Efter mitt långpass i söndags så lät jag kroppen vila måndag och tisdag. Gummibandet på mina YakTrax hade klämt över högerfotens tår, vilket i kombination med att jag blev blöt om fötterna, resulterade i blåsor på toppen av och under naglarna på ”pek- och långtån”. Ganska smärtsamt och det gjorde ont att ha strumpa (!) på foten, men förhoppningsvis snabbt övergående och framförallt hanterbart.

Jag möblerade om i veckans schema för att få ihop mina pass med allt annat som ska göras inför julen.
Igår spenderade jag dagen med min fru med att fixa det sista i city. Innan det sen var dags att fixa med skinka, göra crème brulee och slå in alla julklappar så klämde jag in ett pass med backintervaller.

Värmde upp ca 2,5 km, stretchade och rev sen av 6 st 35 sekundersintervaller i så hög fart jag och fästet mäktade med. Underlaget var lätt snömodd, så greppet var långt från perfekt, men det fungerade hyfsat.
Drygt en minuts joggvila och sen på’t igen.
Snittfarten under intervallerna låg på ca 4:13 och pulsen nådde 180 bpm (90%).

Min nyinköpta Lungplus visade sig vara en fantastiskt sinnrik manick som gjorde andningen behaglig och den kändes inte alls konstigt att ha den i munnen, även när intervallen var som allra jävligast! Bra betyg!

Passet blev kort och intensivt. Det kändes lite fjuttigt att bara springa drygt 6 km, men med tanke på hur allt julstök som återstod så var det perfekt med ett så kort pass.

Man ser inte klok ut, men jösses vilken 
skillnad det var att andas genom den.

Jag önskar er alla en riktigt GOD JUL!

– Posted using BlogPress from my iPhone

Snön bara ÖSTE ner i går och ju närmare jag kom lunchen, desto mer orolig blev jag över mitt lunchpass med backintervaller. När det var som värst så såg vi inte Postens terminal på andra sidan gatan, ca 30 meter bort.

Postens terminal i Årsta

När klockan så blev 11.30 svidade jag om. Det tog ett tag att få på sig alla lager, men till slut stod jag där, redo för en expedition till Antarktis. Kunde knappt röra mig! Ut genom dörren kom jag och träffades genast av stark iskall blåst och snö upp till smalbenen. Snöröjningen hade inte hunnit till våra kvarter i Årsta och jag hade naturligtvis glömt mina gaiters hemma, så det var bara att bita ihoip och ge sig iväg. Dagen till ära hade jag valt att inviga mina oanvända Slipstoppers, det återstod att se vad de kunde bidra med.

Slipstoppers är inte da shit!

Den backen jag hade planerat att använda för mina korta och intensiva backintervaller insåg jag snabbt var obrukbar för ändamålet, så jag gav mig ut på jakt efter en ersättare. Pulsade fram i orörd snö och tänkte ”om jag vore snowboardåkare så skulle nog det här vara drömmen”.
Det är något visst med att springa på snö. Det är mjukt, tyst och vackert, men samtidigt döljer det faror och kan vara väldigt vanskligt, men faller man så faller man åtminstone ganska mjukt.

Kom till slut fram till en cykelväg som var plogad, vilket gav mina ben en stunds vila. Efter en stunds letande fann jag en backe som förvisso var helt igensnöad, men jag orkade inte leta mer.
Efter en kort stretch satte jag av på min första 35-sekundersintervall. Redan efter 20 meter möter jag en MYCKET glad och naturligtvis okopplad Dobermann. Ägaren försökte få hunden under kontroll, men det fungerade inte alls. Jag bad vänligt men bestämt att de skulle koppla hunden och sprang därifrån. Första intervallen sket sig totalt. Lite längre upp i backen försökte jag mig på den andra intervallen, men efter halva så planade backen ut och gick t o m lite nedför, så den blev inte heller bra. Jag började tappa hoppet.

Då såg jag en backe en bit bort som verkade snöröjd och trots dess ganska milda lutning så fick den duga. Väl framme insåg jag att bara halva backen var röjd, men beslöt mig ändå för att slutföra passet där. Det var omöjligt att få grepp i frånskjutet och farten blev kraftigt lidande, men ansträngningsnivån var ganska hög, så i slutändan tror jag att passet gjorde nytta.

Mina Slipstoppers gjorde inget vidare jobb. Redan i mitten av passet visade dubben klara tecken på förslitning! Jag jämför förvisso med YakTrax Pro, som biter på ALLT hela tiden och fortfarande är vid full vigör, trots många och långa pass i dem. Jag rekommenderar inte Slipstoppers.

Summeringen blev 8x 35 sekunder med 1 minuts joggvila. Snitttempo 4:35-tempo. De första två intervallerna sänkte tyvärr snittet rejält. Maxpulsen nådde till 174 bpm (87%).