Fåfängeträning

En av de saker jag såg mest fram emot under gax var att få springa med pannlampa. Jag har bara sprungit med pannlampa några gånger, men tycker det är så roligt. Det påminner lite om nattdykning. Allt händer i lampans begränsade ljuskägla och man kan fokusera på ett litet område. Nattdykning kanske är lite roligare, eftersom djurlivet oftast är mindre aktivt och man kan studera dem lite närmare.

Nu när höstmörkret sänker sig tidigt på kvällarna så såg jag min chans att äntligen få in ett pannlampspass och igår var det så äntligen dags. Medan familjen käkade middag så drog jag på mig kläder, lampa och skor och gav mig av mot Ursvik i skymningen. Sprang från Frösunda mot Överjärva och under järnvägen vid Bagartorp. Väl framme vid spåret, ca 3 km från start, så stannade jag och stretchade.

Upp och hoppa och så iväg igen. Det värkte lite i vänster sida, men efter några hundra meter är allt ungefär som vanligt igen. Jag trampar på i hyggligt tempo och väl hemma i Frösunda igen så tar jag skogsvägen över Ballongberget som mynnar ut bakom Vi-butiken. Där släcker jag lampan, går in och köper mjölk, för att sen jogga nedför backen och snart är ja hemma vid porten.

Veckan efter Uppsala 100 blev lugn. Jag ringde min naprapat Fredrik på TeamFysiq på måndagen och fick en tid på onsdagen. Passade på att ta träningsvila tills jag träffat honom och fått min dom. Det kändes bra att vila och framförallt inte tänka på löpningen lika mycket. Jag behövde nog en liten paus både fysiskt och mentalt.

Onsdag morgon infann jag mig så hos Fredrik. Han började genast att trycka och känna lite överallt och satte sen i gång att bearbeta diverse punkter med start uppe vid gluteus medius (typ övre rumpmuskeln). Han klämde på sidan ovanför knät och visade mig då på ITB som jag trott var skelettben, så hård var senan! På mitt vänsterben så ger ITB efter vid tryck, men på högerbenet så är ITB stenhård. Inte så konstigt att jag fått löparknä tyckte Fredrik.
Det fanns en hel del att göra enligt Fredrik, som hittade den ena hemska smärtpunkten efter den andra. Jag ylade och skrek om vartannat. Fredrik gick efter ett tag över till att massera ut ITB, vilket resulterade i nya nivåer av smärta. Det var nära att svartna för ögonen vid några tillfällen, förmodligen för att jag höll andan när det var som jävligast.
Flera gånger var jag på väg att slå honom av ren reflex, för att skydda mig från smärtan helt enkelt.
Efter 30 minuter tyckte Fredrik att det fick räcka och jag kunde inte annat än hålla med. På svajiga ben var det dags att åka till jobbet. Jag var helt slut, som efter ett rejält långpass. Pust!

Dagen efter kändes det som jag blivit överkörd av en ångvält, så jag valde att vila ännu en dag. I fredags var det iaf dags att få röra lite på benen. På lunchen gav jag mig ut på en en runda runt Årstafältet. Värmde upp försiktigt drygt 2 km och stretchade sen i 10 minuter för att sen jogga tillbaka till kontoret och avsluta med ca 10 minuter stretch. Löpningen var sekundär och fungerade endast som uppvärmning på detta passet.

Efter ännu en vilodag i lördags så kom söndagen. Efter frukost var det först dags för veckostädning och sen bar det av till stallet. Det var premiär för min fru, som fått 10 ridlektioner i födelsedagspresent av sin kompis som äger ridcentret. Min normala rutin för ”uppladdning” kom av sig pga av stallbesöket, så på vägen hem från stallet vid 13-tiden så slängde jag i mig 1½ cheeseburgare på McD. Väl hemma tryckte jag i mig en koffein-gel som nästan fick mig att kräkas. Snabbt blandade jag till en flaska Perpetuem och gav mig av mot Ursvik. Med bara några veckor kvar till Sörmlands Ultra Marathon (SUM) så är det dags att vänja sig vid terränglöpning. Senast jag var i Ursvik var ett långpass i juli, så det var på tiden.

Sprang via Överjärva gård och över järnvägsbron, där jag stannade och stretchade ordentligt innan det bar av ut i spåret. I magen skvalpade vatten, cheeseburgare och gel, så tempot fick initialt hållas nere. Det kändes lite segstartat, men efter uppvärmningen så kändes det lite bättre. Vädret var ju helt fantastiskt! Med hösten i antågande så kändes det som sommarens sista kraftansträngning.

Min absoluta favoritmiljö finns i Ursvik och då framförallt Extreme-spåret. Det är väldigt skiftande underlag, vilket gör det omväxlande och tidvis mycket utmanande. Hela kroppen får lixom vara med och jobba. Vissa partier kan man hålla hög fart, medan andra är väldigt trixiga och kräver fokusering för att man inte ska snubbla.

De få gånger jag sneglade på klockan så låg snittempot strax under 6 minuter, vilket inte är helt ovanligt i UE. Det var ju inget tempopass jag var ute efter, snarare ett kort långpass i lagom fart. Jag låg på en mycket jämn ansträngningsnivå som kändes behaglig och aldrig upplevde jag mig på gränsen. När det var ca 4 km kvar, varav 2 km i spåret, så ökade jag tempot en aning och höll det sedan hem. Benen kändes fortfarande väldigt pigga och jag var fortfarande ”lätt på foten” vilket resulterade i en kort runners high.
.
Medan jag stretchade så tittade jag på summeringen av passet och överaskades av att jag snittat strax över 5:30-tempo, vilket var klart snabbare än det hade kännts. Pulsen visade att jag legat i ganska hårt, snittet hamnade på 167 BPM (84%). Inte ovanligt högt på något sätt, speciellt inte i den farten och i den terrängen, men ändå högre än vad jag är van vid.

På onsdag är det dags för ännu ett besök hos naprapaten. Inget jag direkt ser fram emot, men det behövs hursomhelst. Vad gäller löpningen så hoppas jag få in även det i schemat för veckan. Återkommer med ny rapport.

Jag sov som bäst när klockan ringde kl 4:40. Jag kom i säng vid 23-tiden i fredags och vaknade åtskilliga gånger på natten pga en högljudd fest i närheten, så det sista jag ville göra var att gå upp. Det var ju bara att gilla läget, så upp och börja med bestyren. Kokade gröt och gjorde snabbkaffe. Efter frukosten blandade jag till 9 st Perfecta-flaskor med 1-timmesblandning av Perpetuem samt gjorde klart det sista inför avfärden.

Kl 5.15 kom Magnus och det bar av mot Uppsala. Väl framme vid Studenternas IP så var förberedelserna i full gång. Funktionärer fixade servicetältet, medan löpare strömmade till. Många bekanta och obekanta ansikten fanns på plats. Träffade en ny bekantskap och tillika klubbkamrat, i Christian, som för övrigt placerade sig på 2a plats under gax.
Den kanske mest (för mig) namnkunnige var Andreas Falk, som var där för att springa 50 km. Jag frågade inte om han sprungit till Uppsala, men det hade inte förvånat mig. En av de presenter jag fick i 40-årspresent (5/9) var att få träffa Andreas ett antal gånger och tillsammans se över träning, kost etc. Något jag verkligen ser fram emot.

Hursomhelst så fixade vi iordning det som behövdes fixas och tog därefter en uppvärmningsrunda och stretchade lite. Kroppen kändes ganska ok och jag kände inte alls att jag knappt sovit något.
Efter sedvanlig förberedelse med bl a vaselinapplicering så var det så plötsligt dags att ställa upp vid startlinjen. Staffan gick i genom lite fakta kring servicen o dylikt.

Så var det fredag igen! Står som bäst och dricker en Vitargo-shake på jobbet och klurar på huruvida jag ska ge mig ut på en riktigt lugn och försiktig runda på lunchen. Min tanke är att jogga några kilometer, stretcha ordentligt och sen köra nån/några fartökningar för att sen avsluta med en stilla jogg tillbaka till kontoret där jag avslutar med en grundlig stretch. Hur låter det? Vi får väl se.

Jag tänker nog inte Twittra med jämna mellanrunm som under gax, men kanske drar iväg nåt litet twitter ibland om andan faller på. Förra året sprang jag ensam med jämna mellanrum och hade tidvis lite tråkigt, så om jag upplever samma sak i år så lär jag nog twittra.

För er som vill följa loppet så kommer det ske löpande uppdatering på Jogg.se.

Nu är det lunch = dags att byta om!

…är alltid något som fullständigt ockuperar min hjärna inför lopp. Något som liknar undantagstillstånd råder i min hjärna fram till loppet.

Jag minns fortfarande hur jag satt och skruvade på en strategi inför mitt första Midnattslopp för drygt 3 år sen. Det Excel-blad som jag hade satt ihop mailades till Magnus som tålmodigt kom med kommentarer. Att jag sen stod vid startlinjen och all strategi var som bortblåst är en annan sak. Allt förarbete syftar ju egentligen mest till att komma in i ett sorts tänk, ett metalt tillstånd.

Den förberedelse som jag gör inför loppet på lördag är egentligen minimal. Jag kommer fylla på med lite extra energi under dagen och kvällen i morgon (fredag). Jag föredrar Vitargo Gainers Gold, som förutom sin goda jordgubbssmak, innehåller både kolhydrater och protein. En portion blandad med mellanmjölk ger ca 500 kcal och min plan är att få i mig 3 portioner under morgondagen och en portion på lördag morgon.
På fredag kommer jag äta min vanliga fredagsdiet som består av snabbmat i form av hamburgare, pommes frites samt mjölk. Under kvällen konsumeras kaffe, godis och ibland även glass.

Eftersom jag ska upp tidigt så får Alicia (min dotter) sova hos Janica (min fru) och jag tar Alicias säng. På så sätt slipper alla vakna när jag går upp och börjar härja runt.

Energistrategin blir en upprepning av tidigare lopp. Hammer Nutritions Perpetuem  får stå för lejonparten av energitillförseln. Planen är att förbereda 10 st Perfecta-flaskor med koncentrerad 1-timmesblandning av Perpetuem. Vatten för att spä ut det tar jag från den allmänna vätskestationen. Jag kommer ha med mig koffein-gel och Runekakor samt komplettera med smått och gott från det dignande mat- och dryckesbordet.

Strategin inför själva loppet är glasklar: Hålla hela vägen och så nära 10 timmar som möjligt.
Banan i Uppsala är perfekt för 25/5-strategin, eller snarare 5km/500meter. Ett varv är 2,5 km, så om jag springer 2 varv och sen tar 500 meter gåpaus så passar det helt perfekt. Varannan gång jag passerar varvningen så kan jag ta en mugg med vatten och en flaska Perpetuem, samt komplettera med det jag behöver. Jag tänker packa mina egna lådor med allt jag behöver och ställa dem nära banan så att jag slipper riva runt i min väska och leta.

Just nu visar yr.no att det ska regna och vara 16º i Uppsala mellan 12-16 på lördag. Lite regn gr inget, men jag slipper helst. Under Jättelångt sprang vi i allt från duggregn till ösregn i över 8 timmar och det gick alldeles utmärkt.

Klädvalet faller nog på kort tights, t-shirt, långa kompressionsstrumpor samt mina Asics GT-2140. Jag tar med mig mina gamla trotjänare New Balance 902 som jag använde sista 25 km förra året. De är nästan 1½ storlek för stora, vilket passar bra när fötterna svullnat och tårna gör ont på slutet.

Nu ska det nattas dotter…

Klockan 7.00 på lördag morgon står vi vid startlinjen i Uppsala. 40 av oss ska springa 100 km, medan drygt 20 st ger sig på 50 km. Uppsala Monster Tour är numera namnet på loppet som för tredje året går av stapeln. Maxtiden för 100 km är satt till generösa 15 timmar, vilket tillåter en snittfart på beskedliga14:30 min/km!

Förra årets Uppsala 100 var första gången jag gav mig på 100 km. Jag hade som längst sprungit 57 km innan loppet och misstänkte att jag tog mig lite vatten över huvudet, men jag åkte ändå till Uppsala med målet att springa så långt och länge jag förmådde. Jag räknade kallt med att jag eventuellt skulle bryta. Efter en rejäl svacka vid 40 km nånting så var det bara att kämpa på och till slut kom jag i mål på 11:45h med gråten i halsen. Det var stort att göra 100 km!

Årets lopp skulle jag egentligen komma som grädde på moset efter gax, men eftersom det gick som det gick så är revanschlusten stor. Målsättningen är naturligtvis att göra ett markant bättre lopp i år. Jag har ju mycket mer rutin och känne rmin kropp bättre än nånsin, så om bara knän och annat håller så borde det vara en smal sak att göra nytt PB på lördag.

Min kompis Magnus både crewade och paceade för mig förra året, men i år är planen att han först springer 50 km varianten för att sen pacea mig på slutet. Vi får väl se hur det slutar. Efter 50 km och några timmars vila kanske benen inte är så sugna på att springa igen. Det är hans första riktiga ultralopp så ska det bli extra kul!

Träningen den senaste tiden har varit lite splittrad. Förra veckan hann jag med två tempopass runt Brunnsviken samt ett fartlekspass i Årsta. Totalt blev det 36 km, inte mycket att skriva hem om inte. Planen var trots allt att trappa ned rejält inför Uppsala, men det känns ändå fånigt att springa så ”lite”.
Den här veckan blir ännu lugnare. I går blev det ett pass med Tabata-intervaller. På onsdag tänkte jag upprepa det passet igen för att på fredag ta en stilla jogg med några fartökningar. Hoppas den planen är lagom för att vara i form inför lördagen.

Återkommer i dagarna med strategier och ”utrustningsval”…

Ända sen jag började springa så har jag och min allra bästa löparkompis och vapendragare Magnus (Drewsen aka Drufus) pratat om vilka lopp vi vill springa. Det var han som gjorde mig uppmärksam på lopp som Tjur ruset, Dunder dygnet (nedlagt), Skövde 6-timmars etc. Vi har varit överens om att vi framförallt är typen som vill ha en visuell upplevelse av ett lopp. Det ska kännas som ett äventyr, en upptäcktsfärd. Lopp som alltså inte kvalar in är t ex Skövde 6-timmars eller Uppsala 100. Inte för att de på något vis är sämre, de erbjuder kvalitéer som tilltalar andra delar av mig.

Det största äventyret hittills i mitt liv var ju tänkt att bli gax. Uttrycket ”Crashed and burned” platsar ju. Eftersom the gax 100 miles läggs på is  och ersätts av the gax trans scania nästa år, som är smått övermäktiga 246 km, så måste jag hitta ett annat äventyr att rikta blicken emot.
I Sverige finns inget lopp som direkt motsvarar gax 100 miles, så just nu känns det lite tomt.

• Lapland Ultra, med sina 100 km i Lappland, är ett alternativ, men då det går av stapeln den 2-3 juli så hamnar det farligt nära semestern. Man får uppleva underbara vidder samt träffa en massa fantastiska människor utmed vägen.
• Vertex Fjällmarathon är också intressant. Även om 44 km är ”lite kort” så är utmaningen och upplevelsen i par med mina önskemål.
•Lopp som går utomlands och som av en eller flera anledningar ligger utom räckhåll inom överskådlig framtid är bl a: klassikern Western States (100 miles), springa-i-värme-som-smälter-skosulorna Badwater (135 miles), sydafrikanska jätteultran Comrades (80 km) och till sist Aten-till-Sparta-i-grekiskan-värmen Spartathlon (245 km). Alla dessa lopp finns på önskelistan och kommer förhoppningsvis kunna betas av med tiden.

 

Min egen heliga Graal är ju som bekant 100 mils och det får jag chansen att tackla under TEC i april. Då TEC går på en loop-bana så är den visuella utmaningen är begränsad, men den lär inte bli tråkig för det.

Jag önskar att det fanns ett rejält lopp i Sverige som var minst 100 miles och gick genom omväxlande landskap. Man skulle ju förvisso antingen kunna arrangera ett själv eller helt enkelt ge sig ut och springa 100 miles. Det första alternativet är för jobbigt och det andra förtar känslan av att göra det ”officiellt”.

Nåja, jakten på äventyret fortsätter…

Under söndagens långpass så fick jag än en gång ont i höger ”ringtå”, där nageln lossnade och flöt omkring på en blåsa under gax, och insåg att jag kompenserade det genom att förändra mitt steg.

Det som slog mig var att samma sak hände under gax. Jag hade valt att börja loppet i mina nya Kayano 15. De sitter precis lagom med vanliga strumpor, men jag började gax med ett par nya x-socks som har dubbla lager. Nån specialare för att förhindra friktion. Redan efter en mil hade nageln lossnat och jag hade i rejält ont typ nån mil, men inget jag inte klarade av att springa med. Dock är jag rätt säker på att det är den avgörande faktorn till att knät la av. Jag förändrade omedvetet mitt steg och det bidrog till felbelastningen.

Under långpasset så tvingade jag mig att springa som vanligt och uthärda. Jag bar även mitt ITB-knäband som avlastar senan och förebygger problemet. Det ska jag bära framöver för säkerhets skull.

Besvikelsen från gax ligger nu nästan helt begravt i minnet. Det var en tung vecka efter loppet eftersom det bortsett från besvikelsen även var det första jobbveckan efter semestern. Stön.

I tisdags förra veckan var det dags att börja uppladdningen inför Uppsala 100. Jag började med några kortare tempopass i tisdags och onsdags, vilka båda kändes riktigt bra. I fredags hann jag med ett varv runt Brunnsviken. Pulsen var markant högre än vanligt i förhållade till farten, men i övrigt kändes det ok. Vilopulsen i lördags morse var ca 8-10 slag högre än normalt, så en vilodag passade bra. I söndags var det så dags för ett långpass igen. Jag hoppades från början att få ihop runt 50 km, men eftersom jag inte visste om knät skulle krångla så siktade jag lite lägre och hamnade tills slut på 32 km strax under 6-tempo, det kändes precis lagom. Knät höll och kroppen kändes förhållandevis fräsch.

Idag var det dags för ett tempopass på lunchen. Turen gick som vanligt runt Årstafältet, men i en vidare cirkel idag, lite crazy lixom 😀 Snittade strax under 5-tempo och snittpulsen hamnade på 164 bpm (82%).

Under resten av veckan blir det nog inte så mycket kvalitetspass. Mycket på jobbet och en del att göra på fritiden gör att löpningen får ”stryka på foten”.

Så skulle man kunna summera mitt gax, men ni kanske vill höra hela historien?

GAX 100 miles
Lördagsmorgonen började bra. Gick upp kl 5:45. Bortsett från uräcklig havregrynsgröt 🙂 , så var frukosten jättegod. Slutförde förberedelserna och tiden bara flög iväg, så vi kom iväg till Ystad lite sent. Det duggregnade lite och var ca 15º, vilket var ganska ok. Väl på plats inne i Ystad så flöt det på. Lämnade in drop bags, hälsade på alla jag känner osv.

Plötsligt var det dags att ställa upp bakom den imaginära ”startlinjen” och så gick starten! Jag var ganska oförberedd och började febrilt att fippla med min Garmin. Fredrika hade ju varit schysst och satt ihop en TCX-fil med hela gax-banan, men när jag startade banan så verkade klockan låsa sig. Paniken spred sig naturligtvis, eftersom jag är helt oduglig på kartläsning. Efter några omstarter av klockan och en massa trassel så skippade jag att använda banan i klockan och slog över på vanliga, ”manuella” läget. Då ville klockan plötsligt inte registrera löpt distans! Va i he…e?
Omstarter av klockan följde och till slut så kom den igång, pust. Samtidigt som jag trasslade med klockan så upptäckte jag att jag glömt knyta mina skor ordentligt. Innan jag åkte från Kåseberga så knöt jag bara skorna så att jag inte skulle snubbla på snörena. Eftersom jag startade långt bak i gruppen så ville jag inte stanna för länge med risk att helt tappa bort de andra. Vi sprang inne bland Ystads gränder och jag hade INGEN aning om var jag skulle! Jag tog ett snabbt beslut och stannade till. Knöt skorna snabbt som attan och sprang sen vidare.

Efter ett tag kom jag ifatt den större gruppen och tillsammans lämnade vi Ystad bakom oss. Det var ett fantastiskt landskap att springa i. Böljande fält med grödor av olika slag, hagar med kor eller får. Äventyret var igång på allvar!

Min strategi var att varva 25 minuters löpning med 5 minuters gång, men jag beslöt att vänta med första gåpausen till ca 10 km. Däremot stannade jag till vid 8 km och tog av min överdragströja. Det var ganska milt ute och nu hade jag hunnit bli varm. Jag tappade kontakten med den något utspridda gruppen, men hade ca 10 personer bakom mig, så jag trampade på.
I det böljande landskapet tappade man lätt bort den visuella kontakt med andra efter 400-500 meter, vilket skedde strax efter mitt korta stopp. Plötsligt var alla borta! Jag hade glömt kartan i bilen och de som kom efter mig var lika vilse som jag. Vi sprang runt lite på småvägarna i en by innan vi tillslut hittade rätt.

Efter den incidenten kände jag att jag ville ligga närmare mittklungan, så jag ökade takten lite för att knappa in på avståndet. De var nu ca en kilometer bort, så det tog nog nästan en mil innan jag var ifatt. Jag anslöt till Mia och Staffan och plötsligt kändes det som Jättelångt igen! Trygghet! Vi trummade på i lagom takt. Gick i alla backar och såg till att spara på krafterna, det var ju långt kvar. Duggregnet fortsatte, men inte lika jävligt som under Jättelångt. Vid 20 km kändes det som 5 km, vilket var ett gott tecken! Jag twittrar som lovat och vid 26 km rapporterar jag att allt är bra. Vid 30 km stannar vi en stund och fyller på vatten vid en kran och Mia provar utedasset.

Kroppen känns riktigt bra och humöret är på topp när den välkända smärtan i högerknät plötsligt hugger till som en kniv. Löparknäet är tillbaka! Stannar snabbt till och tankarna far i genom huvudet. Vad gör jag nu? Jag vet att det omöjligen går över, hur jag än gör. Testar att springa korta bitar, men det kommer tillbaka varje gång. Nedför funkar det hyggligt, men på rakorna och minsta uppför är det kört. Jag testar att sätta coachtejp ovanför knät, men det fungerar dåligt. Staffan och Mia sänker farten och väntar in, men till slut släpper vi kontakten och jag är ensam. Jag joggar när det funkar, men det är mest snabb gång som gäller. Ringer upp min fru och beklagar mig, men hon peppar mig att fortsätta och kämpa på så länge det går. Efter det känns det mycket bättre.

Panik, besvikelse, bitterhet och ilska fullkomligen konsumerar mig där jag nästan tårögd går genom skogen. Jag ser ingen framför eller bakom mig. Ingen karta har jag, men än så länge är markeringarna frekventa. Stannar till och stretchar benen ordentligt i ett försök att få bukt med eländet. Beslutar mig för att åtminstone fortsätta fram till första kontrollen vid 42 km och kämpar på i så hög fart jag bara kan. Snittar strax under 8 min/km tack vare att jag kan ligga på rejält nedför och gå snabbt uppför och på rakorna. Möter upp med Magnus och testar en annan tejp, men efter nån kilometer ramlar den av. Istället knyter jag den över knät och det fungerar lite bättre. Tejpen är helt stum, så jag är orolig att jag stryper blodflödet eller på annat sätt för problem, men tillsvidare får det fungera. Jag lyckas t o m springa lite på rakorna, men minsta motlut tvingar mig till gång.

Magnus möter upp mig strax innan kontrollen vid 42 km och vi pratar igenom situationen medan han sällskapar mig. Vid kontrollen byter jag strumpor och t-shirt, tejpar höger ”ringtå” vars nagel flyter omkring på en jätteblåsa, skakar till en ny flaska Perpetuem samt fyller ryggan med vatten. Hela stoppet sker snabbt och metodiskt. Lägger sen i ettan och kör vidare i duggregnet. Trots det korta stoppet så hann jag stelna till rejält, framförallt i anklarna. Jag är inte van vid att gå så mycket och i så hög hastighet, så benen tar extra mycket stryk. Muskler som jag inte visste existerade gör nu sig tillkänna och ställer situationen på sin spets.

Några kilometer efter kontrollen kommer jag ikapp Stefan Olsson, som senare kommer i mål på 19:e plats på tiden 30:34h. Han har kört gax 3 ggr och genomförde det för första gången förra året, så det känns som en trygg resekamrat. Vi sällskapar och det rullar på bra. Vi får av och till sällskap av Anders & Charlotta, som senare bryter vid 97 km. Statusen på knät är ganska stabilt, men visar tecken på försämring. Jag får allt svårare att att forcera höga hinder såsom stegar över stängsel. Riktigt branta nedförsbackar ställer till det då jag har mycket svårt att stödja enbart på högerbenet.

Möter upp med Magnus nånstans vid 58 km och tappar då kontakten med Stefan. Jag säger till Magnus att jag troligen bryter vid 80km. Även Anders & Charlotta passerar medan jag står och pratar med Magnus, så jag sätter av i jakt på trion. In på skogsstigar går färden och jag kämpar på i så hög fart jag kan. Under tiden begrundar jag mitt ”beslut” om att bryta vid 80 km och inser att det egentligen inte finns nån anledning att lida nästan 20 km för att sen bryta. Jag vinner ju inget på det och riskerar bara att göra skadan värre. Försöker ringa till Magnus för att dryfta det hela, men mottagningen är så usel att jag väntar med samtalet. Än en gång upplever jag mig extremt ensam och näst intill tårögd. Jag vill verkligen inte att det ska ta slut på det här sättet! Snart är jag har jag hunnit i kapp de andra och när vi kommer nedför en stig som mynnar ut vid bebyggelse så står Magnus där. Än en gång har han lyckats krångla sig runt bland småvägarna i Skåne för att finnas till hands när jag som mest behöver honom!

Där och då bryter jag loppet och min dröm går därmed upp i rök. Det är ett tungt ögonblick, men samtidigt en lättnad. Jag kom inte till gax för att gå. Jag hade säkert fått gå en hel del, men då skulle det varit mitt eget val. 63 km fick jag ihop.

Sätter mig i bilen och vi styr kosan mot kontrollen vid 80 km för att hämta upp mina drop bags. Det är lite meckigt att hitta, men till slut så kommer vi fram. Bredvid finns ett vandrarhem där jag köper en duschning för 25 kronor. Jag sköljer av mig 63 kilometers smuts och känner mig kanske inte som en ny människa, men en bättre begagnad iaf.
Går tillbaka till bilen och vi studerar de löpare som kommer in till den kanske viktigaste kontrollen av alla. Det är här man måste göra en del viktiga förändringar, eftersom nästa kontroll är 128 km och allt mellan 4 och 8 timmar bort, dvs mitt i natten, så måste man dels fundera ut klädval utefter hur man känner sig och dels tillbehörsval i form av lampor etc.

Den sista personen som passerar innan vi ger oss av är Jan-Erik (8:e plats på 26:41h). Klockan är strax efter 17 och vi sätter av mot Stockholm. Äventyret i Skåne är definitivt slut.

Åker till Kristianstad och tankar bilen med bensin och våra magsäckar med mat. Efter diverse felkörningar så är vi till slut på väg hemåt. Mina ben värker och stelnar till rejält av att sitta i bilen, men jag slipper åtminstone att köra. Samtalsämnet under hemfärden domineras av min besvikelse och bitterhet, det kommer ta lite tid att smälta allt.
Magnus kör hela vägen hem till sitt hus i Tumba där jag tar över och kör hem till Solna. Jag kommer hem strax innan 2 på natten. Smyger tyst in i sovrummet och lägger mig bredvid min fru och vår dotter som ville finnas bredvid sin stackars pappa när han kom hem. Det är svårt att somna. Tankarna snurrar i huvudet, men till slut så somnar jag och sover som en klubbad säl.

På ytterdörren hade Alicia hängt en teckning som
välkomnade mig hem, det värmde må ni tro!

Analys
Varför gick det då åt pipan? Vad gjorde jag för fel? Det beror naturligtvis på flertal faktorer, men de jag tror spelar störst roll är (1) för mycket backlöpning i Italien, (2) för mycket vila sista veckan innan loppet, (3) bilkörning dagen innan. Jag skulle förmodligen åkt ner tidigare till Ystad, sprungit lite och stretchat kroppen ordentligt. Jag borde även värmt upp innan loppet och stretchat. Tänk vad efterklok man kan vara va?

Vad händer nu?
Staffan frågade mig kvällen innan loppet vad jag skulle göra med bloggen efter gax. Nu behöver jag inte fundera på det då min väg till 100 miles fortsätter. Nästa chans att springa 100 miles är på TEC i april. Jag anmälde mig så snart jag kom hem.
Redan om 4 veckor går dock Uppsala 100 km, så jag får en chans att genomföra ett längre lopp och förhoppningsvis förbättra mitt resultat från 2008 då jag kom i mål på 11:45h. Ett nytt PB på 100K skulle kännas som lite plåster på såren efter gax.

Tack till alla som följt och stöttat mig hittills, jag hoppas ni hänger med fram till TEC!

Edit: Jag glömde det viktigaste av allt:
En MILJARD TACK till världens bästa vän/crew/pacer Magnus Drewsen som följde med mig till Ystad och körde runt under gax samt hela tiden fanns till hands.