Fåfängeträning

…mycket på lördag. Enligt prognosen ska det iaf regna rejält och även blåsa en del, toppen. Det få iaf mig att dra öronen åt mig. Har inget emot lite regn (läs dugg), men spöregn i 68 km? Suck…

En annan sak som gör att jag tvekar är att min stortånagel lossnat till typ 99% och har skavt hål nånstans inne i tån så att det har börjat blöda under mina senaste löpturer. Jag kan nog dra av nageln, men jag tror att det bara blir värre samt att jag då har ett helt öppet ”sår” där nageln ska sitta. Vet inte om jag vill springa 68 km med en sån tå.

Beslutsångest? Nja, lite. Jag måste ju inte bestämma mig förrän typ fredag kväll, men ändå.

blev det både igår och idag.

Medan min dotter var på kalas i går så passade ja på att riva av ett tempopass runt Brunnsviken. Solen sken och det var ca 15º varmt, vilket är i princip helt perfekt löpväder. Tog med mig lite vatten i vätskebältet och gav mig av mot Bergshamra längs Hälsans Stig.

Tempot fick bestämmas av ansträngningsgraden och målet var att springa fort men behålla den behagliga känslan. Efter knappt 2,3 km uppvärmning i 5:12 och stretch var det dags att köra på.
Jag vet inte hur många gånger jag sprungit runt Brunnsviken och många gånger har jag kännt mig väldigt trött på den, men i går var det jätteskönt att springa längs stigarna.
Kilometer 2-10 gick i 4:55 och sen ökade jag till 4:30 under de sista 2 km. Det fanns bett i benen!
Totalt sett summerades passet enligt följande: 14 km @ 4:55 med 163 (82%) i snittpuls. Riktigt nöjd med det passet.

Idag var det dags igen och pga dålig fantasi så valde jag samma runda, men spegelvänt. En annan skillnad var att jag tänkte sikta på ett mycket lugnare tempo, närmare 5:30 än 5:00.
Efter uppvärmning till Hagaparken så insåg jag att det skulle bli ”svårt” att springa långsamt idag. Trots att gårdagens pass hade lämnat lite spår i benen så ville de ändå visa vad de gick för, så återigen lät jag ansträngningsgraden bestämma tempo. Det gick helt klart inte lika lätt idag, men ändå fanns den behagliga känslan där. Det är skönt att anstränga sig! Trots att jag knappt fick luft efter att ha forcerat den branta backen (efter kanotuthyrningen) så vände det direkt på nedvägen. Under den aktiva återhämtningen så ”nollställs räkneverket” på nåt sätt och jag börjar samla ”härlighetspoäng” igen tills nästa gång jag behöver spendera dem. Huvudsaken är att jag kommer hem igen på plus.
Dagens pass gick lite långsammare, men med lägre puls: 14 km @ 5:02 med 158 (79%) i snittpuls. 2,3% långsammare, men 2,5% lägre puls vilket alltså är (om än EXTREMT marginellt) ett bättre resultat än gårdagen.

Nu får benen vila lite innan jag ger mig ut på onsdag för sista gången innan Jättelångt.

Lyckokänslorna från Stockholm Marathon hänger fortfarande kvar, om än inte lika starkt, men så fort StM kommer på tal så bubblar lyckan upp igen. Härligt!!!

Jag är så förbaskat nöjd med hur jag disponerade krafterna och upplägget med vätska och energi. Det är så skönt när allt bara klaffar! Jag har ju haft några mindre lyckade lopp (Skövde 6H och Lidingö Ultra) på sistone och behövde verkligen ett tecken på att jag gör något rätt. Nu satt det!

Analysen visar att jag höll ett väldigt jämnt tempo genom hela loppet. Bortsett från sträckan mellan Slussen och krönet på Västerbron, så låg snittfarten ca +/- 10 sek från snittfarten. Pga svackan och att jag missuppfattat snittiden på klockan så tappade jag mycket tid under de 5 kilometerna.

Ännu ett av mina underbart intressanta diagram. 🙂

I måndags var det så dags att komma i gång igen. Solen sken och det var den sista dagen i veckan med riktigt bra väder enligt väderprognoserna. Det fick bli en lugn löptur runt Brunnsviken. Totalt 15 km @ 5:30-fart. Pulsbandet fungerade fortfarande inte, så ingen pulsmätning finns för passet.

I tisdags vilade jag benen och körde istället mitt sedvanliga gympass på knappt 40 minuter. Trots att jag bara gymmar 2-3 ggr/vecka i max 40 minuter så har jag sett mycket resultat, vilket är kul. Tanken var ju att komplettera löpningen med att bygga styrka i mage/rygg samt träna för en ”jämnare kropp” (dvs se bättre ut naken).

I onsdag var det åter dags för löpning. Kom ut lite sent, strax innan lunch, och hade glömt bort att äta mellanmål, så det var inte perfekta förutsättningar. Värmde upp 3 km till Haga Norra och sprang sen min backträningsrunda på gångvägarna bredvid E4an.
4 varv avverkade jag i backarna innan jag tyckte att det fick räcka för dagen och styrde kosan mot Haga-kullen. Sprang upp till toppen på grusvägen och sen ned samma väg för att springa hem. På vägen fick jag magknip, men beslöt mig ändå för att springa en omväg hem. Dåligt beslut visade det sig senare.

Det blev en del uppför och nedför minsann.

Passet var iaf lyckat och det kändes i benen att det hade tagit. 12 km @ 5:00 med 160 bpm (80%) i snitt var jag riktigt nöjd med.

Det jag var mindre nöjd med var hur min mage kändes. Maknip och starkt illamående avlöste varandra och jag fick besöka toaletten åtskilliga gånger. När det värsta hade lagt sig så la jag mig i sängen och somnade en stund, helt slut. Resten av kvällen var jag seg i huvudet och matt, men mådde iaf bra igen.

Idag (torsdag) har jag vilat helt pga av magproblemen, men tanken är att jag ska hinna ut en sväng under morgondagen. Med drygt en vecka kvar till Jättelångt så vill jag hålla igång benen, men samtidigt ge dem tid att återhämta sig, så det blir inga back-to-back-pass.

Varför ser det alltid ut som att jag går och alla andra springer?

Ovan ser ni det enda fotot som jag köpte från Marathonfoto.com. Dels var de andra kassa, men så var priset oskäligt högt åxå. Jag valde att ladda ner detta och det fick jag betala 199.- för. Helt otroligt! En hundring kanske det kan vara värt, men nästan två hundra? Pyttsan. Nästa år ska jag fotografera mer själv!

Vaknade upp till en underbar och solig lördag. Åt vanlig frukost med familjen, för att vid 9-snåret skjutsa dem till kollis där de skulle få njuta av solen under dagen. Min fru åkte hem vid 13-tiden för att svida om inför sin eftermiddag i city och ett försök att heja på mig.
Själv laddade jag genom att dricka lite extra, ta en Vitargo Gainers Pro vid 9.30 och sen bara vänta. Minutrarna gck inte fort och jag försökte underhålla mig själv med allehanda saker utan att lyckas. Blandade till mina flaskor med Perpetuem, packade ner 4 gel samt Endurolytes-tabletter. När allt var packat och planerat så cyklade jag ned till ÖIP, då var klockan ca 12:30.

Väl på ÖIP styrde jag kosan mot eken, där IF Linnéa skulle träffas. Där fanns bl a Mia, Snorkfröken, Linda, Peter, Fredrika och Staffan. Så småningom dök även Drewsen upp. Detta var hans första marathon och han var nog lite spänd, men det är vi ju alla av olika anledningar.

Efter att jag fixat med nummerlapp, chip, vaselin, NipGuards etc och pratat med alla och envar så var det dags att bege sig till startgrupp D. Lämmeltåget med stressade löpare som ville fram (snabbt, snabbt, skynda, skynda) gled fram medan kissnödiga löpare stod överallt och vattnade träden. Jag hann knappt med en snabbstretch av vader och ITB, men inte alls ordentligt. Det fanns helt enkelt inte plats.

Insåg att min låne-Gamin inte synkade med mitt pulsband, utan med Mias! Paniken trängde fram, hur skulle jag lösa detta? Jag är ju slav under pulsmätaren! Klarar att springa ett kortpass utan fungerande pulsmätning, men en hel mara? Om och om igen försökte jag synka om klockan, utan resultat.

Startskottet gick och efter några minuter började det röra på sig. Det tog ca 3 minuter innan vi passerade startlinjen och där var det dags att starta klockan. Pulsenmätningen fick jag strunta i tillsvidare helt enkelt. Nedför Valhallavägen och förbi Gärdet bort till Sjöhistoriska flöt det på ganska sakta, men höll ändå 5:30-fart i snitt, vilket kändes bra. Kvavt och varmt var det naturligtvis, men värmen störde aldrig. Strax innan kroppskontrollen vid Sjöhistoriska tappade jag bort Mia och koncentrerade mig på att hitta min syster och svåger som skulle stå nånstans i närheten. Lyckades inte hitta dem och fortsatte min färd mot nästa hållpunkt, Kungsan, där min fru väntade med sina kompisar.

Sprang förbi Lena i speakertornet och passade på att heja på henne. Väl borta vid Kungsan drog jag ned på tempot och började scanna av publikleden i ett tafatt försök att hitta min fru. Lyckades tyvärr inte alls, utan fick springa vidare och hoppas på bättre tur nästa varv.
På väg nedför Västerbron ringde jag mina kompisar Tomas och Karin, som berättade att de stod sttrax efter 35 km skylten på Norr Mälarstrand. Dem missade jag iaf inte och fick hejarop och pepp på vägen framåt, vilket kändes toppen!

Jag hade med mig hyffsat koncentrerad Perpetuem i 4 perfecta-flaskor, en för varje timme, och tog en rejäl klunk innan jag passerade en vätskekontroll där jag tog två muggar vatten för att spä ut drycken. Det funkade perfekt genom hela loppet. Jag kompletterade med 2-3 Endurolytes per timme för att få i mig alla nödvändiga elektrolyter.

Loppet flöt på bra under första varvet och jag kände mig stark när jag kom till Strandvägen. När jag började närma mig Lena i speakertornet höjde jag armarna och ropade ”LENA!” när hon såg mig slog hon upp mitt nummer och speakern annonserade ut mitt namn till massorna!
Underbart ögonblick som stärkte moralen rejält! Dock räckte det bara fram till Slottet där jag för första gången kände att det började ta emot.

Sträckan Slussen till krönet på Västerbron på andra varvet är alltid min sämsta sträcka och där snittade jag strax under 6:00, men fick sen fart igen nedför och passerade Norr Mälarstrand, Vasagatan och vägen upp till Odenplan i ganska hyffsat tempo. Jag hade frlitat mig helt på den snittfart som Garmin visade, men insåg vid nånstans vid 35 km att nåt inte stämde. Eftersom jag hade sprungit längre än ”i verkligheten” tack vare att man kryssar fram etc så var min snittfart lägre i verkligheten. Det var försent att försöka göra nåt åt det, men det blev en besvikelse när jag insåg mitt misstag. Drygt 3 minuter hade jag ”tappat”. Suck it up!

Nu kunde jag iaf känna doften av Stadion! Halva Odengatan upp till Jarlaplan gick snabbare och där snittade jag 4:44. Dock hejdade jag mig lite när ambulansen kom bakifrån och jag såg deras brådska, en löpare liggandes vid sidan om vägen med 4-5 personer som hjälpte honom. 50 meter senare låg ännu en löpare, medan några vänliga åskådare höll upp hennes ben i luften. Hon såg nästan medvetslös ut. Min spurt kom av sig lite av dessa scener, men väl framme vid Sturegatan var det så dags att trampa på igen. Det är en stor känsla att springa sista biten! Inne på Stadion var det fullt av människor och jag fick lite extra fart av den underbara stämningen som rådde.

Sluttiden blev 3:55:51, nytt PB för StM med 21 minuter och nytt marathon-PB med 15 minuter. Inte så illa pinkat! Tårarna började rinna och glädjen forsade fram genom kroppen, det var ett underbart ögonblick. Kroppen kändes fortfarande pigg och stark och jag hade inga krämpor eller känningar någonstans.
Ringde till min fru i villfarelsen att hon befann sig på Stadion för att dela mitt ögonblick, men hon satt på t-bana på väg till kollis, där vi skulle äta middag med svärföräldrarna senare. Snopen, men glad i hågen, trampade jag ned till ÖIP för att inhämta medalj och goodiebag’en.

Tog mig bort till eken där IF Linnéa var samlade och gratulationskramar utdelades till höger och vänster. Mia hade kommit in drygt 3 minuter före mig! Så nära var det! Helt otroligt. Om jag inte missat snittfarten på min Garmin så hade vi förmodligen korsat mållinjen samtidigt!

Snart var det dags att cykla hemåt igen för att hämta bilen och köra till kollis. På vägen hem hade jag norra Europas största leende på läpparna och jag skrålade tidvis högt till tonerna av Jimmy Barnes i hörlurarna. Folk tittade nog en extra gång när jag kom flygande fram. 🙂

På kollis väntade familjen på sin hjälte, för det var jag minsann! Min fru överaskade med en present till middagen, en ursnygg pikétröja som jag tittat på tidigare. Jag var på mitt livs bästa humör och det höll i sig hela kvällen och även dagen efter!

Nu gäller det att ladda om inför Jättelångt om två veckor. 68 km i Roslagen, det ser jag fram emot. Det är ett ypperligt tillfälle att testa upplägget inför gax.

…fick jag till idag. Kroppen var så löpsugen och jag ville testa mina kläder inför morgondagen, så de fick bli en lite kortare runda i solskenet. Tog mina NB902’or (skor) idag för att känna om det blir dem jag springer med i morgon, men så blir det inte. De funkar inte så bra för mig på asfalt, jag känner mig klumpig i dem s a s. De är ju lätta och snabba, men eftersom de har mindre dämpning än t ex Asics Kayano så känner jag mig tyngre i dem tack vare att varje fotisättning känns mer i NB902’orna. OM jag nån gång springer en halvmara eller kortare så kommer nog NB902’orna får ställa upp, men inga längre distanser än så.

Efter lunch är det så dags att åka till ÖIP och hämta nummerlapp samt kolla runt på minimässan. Det brukar vara så förbaskat varmt i ”tältet” de håller till i, så nån längre stund orkar jag nog inte stanna.

Det börjar bli lite pirrigt nu minsann. Jag känner inte likadant inför något annat lopp än Stockholm Marathon. Det är ju ikoniskt i löpsammanhang och prestationsångesten är enorm. StM kan alla relatera till, även de som inte springer. Alla känner ju nån som sprungit.
Så fort jag träffar nån och börjar prata löpning så får jag frågan om jag sprungit StM samt hur fort jag sprungit, det slår aldrig fel! När jag berättar att min bästa tid på StM är 4:16h så ser de frågande ut och drar geanst fram sin egen tid från 1984 när de som typ 20-åring sprang på 3:40h. Jag brukar kontra med att fråga om deras bästa tid på 100 km, det brukar få in samtalet på nåt annat.

Jag följer upp Mias och Fredrikas inlägg angående hur viktigt man tycker det är att prestera på topp, dvs maxa på lopp för att nå det allra bästa resultatet som man kan klämma ur sin kropp. Är det värt att maxa, eller värderar man andra saker med ett lopp? Jag tror att det beror ganska mycket på vilken bakgrund man har när det gäller sport/idrott. Om man under sin uppväxt varit aktiv inom föreningssporten så har man förmodligen drillats till tävlingstänkande. Då tycker man förmodligen att varje lopp är en tävling där man ska ge allt man har.

Min egen bakgrund inom sporten sträcker sig till knattefotboll och ishockey, som jag höll på med till jag var ca 10 år. Efter de är det tomt, totalt tomt. Min mor tvingade mig att springa en sträcka för Posten när det var nån sorts stafett, på min 12-årsdag till råga på allt!
Det jag vill komma till är att jag inte har nån tävlingsinstikt alls när det gäller min löpning. Jag springer för att jag älskar att springa, inte för att prestera tider som jag kan jämföra med andra.
Om jag sprungit ett lopp så vill jag springa snabbare nästa gång, men det är så långt det sträcker sig. Jag är inte beredd att maxa och missa njutningen i löpningen, det är trots allt njutningen och glädjen som driver mig. Jag kan säkert springa StM på 3:30h eller kanske t o m fortare ändå, men det får vänta tills jag kan göra det och samtidigt njuta. Om jag aldrig når dit så finns det inget jag skiter mer i faktiskt. Hur fort jag än springer så finns det alltid nån som är snabbare.

I morgon får vi se…

…blev faktiskt två!

Igår vaknade jag till ett helt fantastiskt väder. Solen sken och det var knappt ett moln på himlen. Helt perfekt väder för löpning? Nej, inte för mig. Jag föredrar 15º och mulet, men om man ska springa en mara i typ 24º och sol så är det skönt att hunnit med några pass under samma omständigheter. Vi har ju inte varit bortskämda med sol och värme hittills, så kroppen är verkligen inte van vid att springa i den miljön.

Hursomhelst så laddade jag 4 små Perfecta-flaskor med Perpetuem, tog med mina Endurolytes-piller och gav mig av ut i solskenet. Siktade in mig på Rissne och väl i höjd med Ursviks Motionsgård stannade jag och stretchade som vanligt, innan jag vek av mot Lötsjön.
Tempot låg enligt plan runt ganska behagliga 5:15, vilket är lite snabbare än mitt tänkta marathontempo. Rundade sedan Lötsjön och Råstasjön två gånger innan det var dags att vända hemåt igen.

Jag är inte förtjust i att springa i värme, men det är ju som sagt väldigt bra att hinna acklimatisera sig inför maran. Det var påtagligt jobbigt på slutet, även på ett så kort pass.
Väl hemma summerades passet till 16 km @ 5:16 med 160 bpm (80%) i snittpuls. Varken bra eller dåligt egentligen.

Jag älskar trots allt att vara i solen och ville inte missa dess välgörande strålar, så jag beslöt mig för att avsluta dagens löpning med ett intervallpass. Ett stenkast från min bostad ligger Kolonnvägen som är som gjord för 400 meters intervaller, så dit gick färden. Programmerade min Garmin med 6 x 400 meter med 1 minuts vila. Farten fick bli vad den blev, känslan fick styra.
Första intervallen sprangs i hyffsad motvind och kroppen blev nog lite chockad av det höjda tempot. Efter vilan bar det av igen och nu var det medvind, vilket faktiskt blev jobbigt då jag inte fick nån svalka alls. Sen radades restrerande intervaller upp och efter sista bar det av hemåt igen.

Totalt adderades 4 km till dagens träning och väl hemma var det dags att se hur intervallerna hade avlöpt. Snittfarten blev 4:21 med följande tider/intervall: 4:18, 4:18, 4:26, 4:20, 4:28, 4:17,0. Helt klart gjorde motvinden sitt på tredje och femte intervallen 🙂 Snittpulsen under intervallerna låg strax över 170 bpm (85%) och maxade på 180 bpm (90%) på näst sista.

Med den avslutningen var jag iaf nöjd med dagens pass och i princip utmattad. Det tog några timmar innan jag kände mig återställd. Resten av veckan tar jag det lugnt. I morgon ska jag ut på en lugn 10a runt Haga, men i övrigt vilar jag och laddar inför lördagen.

MarathonMia har gjort en fantastisk översikt över sin vecka, missa inte den. Jag önskar att jag hade hälften av hennes struktur i min uppladdning, då kanske jag skulle prestera lika bra som henne.

Solen sken från en nästan klarblå himmel när jag vid lunchtid gav mig av från koloniområdet vid Brommaplan och styrde kosan mot Alvik. Dagens pass var tänkt som ett tempopass, med sikte på ett tempo lite snabbare än marathonfart. Målet var Tranebergsbron samt Västerbron tur och retur, mest för att återfå kontakten med Västerbron då det var ett tag sen sist.

Tempot fram till Rålis lågt jämnt runt 5:00 och det kändes behagligt, även över och nedför Tranebergsbron. Stannade till kort i parken och stretchade innan det var dags att forcera Västerbron från den ”lätta” sidan.

Det fanns uppenbarligen rejält med energi i kroppen idag, för uppför bron låg jag i 4:50-tempo utan att det kändes ansträngande. Väl uppe på krönet öppnade sig den underbara vyn över Stockholm och med solen gassande var det lycka som fyllde mig. Jag kände hur det spritte i kroppen och formligen bubblade i hela mig. Jag ökade tempot nedför och kände ett nästan galet lyckorus när jag hörde mig själv skratta och springa så fort benen bar mig (kom upp i 3:40!).
Jag var mitt uppe i mitt livs starkaste och mest fantastiska runners high! Vilken jävla resa! Fick dock lov att sansa mig lite för att inte bränna all energin på en gång. Jag saktade in lite för att nån sekund senare ge mig av på ännu en tempoökning för att skaka av mig det sista av mitt ”kosläpp”.

När bron var passerad så vek jag av ned på Söder Mälarstrand och sprang ytterligare några hundra meter innan det var dags att efter ett besök i buskarna åter vända tillbaka mot kollis samma väg jag kom. Uppför Västerbron gick det lite segae den här gången, men fortfarande i vettiga 5:10-tempo. Det jag ”fruktade” mest var faktiskt Tranebergsbron, som från det här hållet är väldigt lång och seg, men väl där så pinnade bene på bra och den gick t o m snabbare än Västerbron.

Sista biten från Tranebergsbron bort till Brommaplan var en enda lång och ganska trist raksträcka där tempot låg jämnt och fint, men värmen började bli påtaglig. Det märks att kroppen inte är van vid värme ännu.

Vilket underbart pass det blev! Summeringen är 15 km @ 5:00 och snittpuls 166 bpm (83%), inga direkta bra värden egentligen, men jag nöjer mig med känslan som passet lämnade kvar i mig. Påminner om känslan man får när man är kär, ni kanske förstår då…

Riktigt jämnt och fint tempo trots broarna.

Sen i söndags har jag haft löpvila pga min stortånagel. Har helt enkelt inte vågat utmana ödet genom att springa och riskera att förvärra läget. Istället har ställde jag mig på crosstrainern på gymet och körde en timme både tisdag och onsdag. I torsdags blev det totalvila av flera anledningar, men i fredags gav jag mig ut på ett kort och snabbt tempopass för att testa tån och få röra mig lite. Tån höll och det kändes oerhört befriande att få springa igen.

Tre dagar utan löpning känns som en evighet och osäkerheten över huruvida tån ska hålla för maran är ett irritationsmoment. Jag tycker det räckte med att missa formtoppningen inför Lidingö Ultra, jag kan väl få ha StM i fred? Det går inte riktigt mitt håll just nu på nån nivå.

Idag är det lördag och jag hann ner till gymet drygt en timme och körde crosstrainer samt styrketräning. I morgon lutar det åt ett att springa ett sista kort långpass om 20 km i marafart, för att resten av veckan ta några kortare turer med inslag av rejäla fartökningar.

På maran tänker jag förlita mig på Hammer Nutritions ”sportdryck” Perpetuem samt deras Endurolytes electrolyttabletter, som ett test inför gax. Nästa chans att prova just strategin kring vätska och annat är Jättelångt den 13 juni, ett 68 km lopp som är nytt för året och verkar ha en undebar sträckning i Roslagen. Det ser jag verkligen fram emot!

Hoppas alla får en trevlig kväll!

I en tråd på Funbeat om blånaglar så liknade jag blånaglar vid små fula och blåa medaljer till mina tappra tår som har fått stå ut med så mycket elände sen jag började springa för 3 år sen. Vanligtvis har jag tre eller fyra tånaglar som är hyffsat normala, resten är i nåt blånagelstadie. Det här är berättelsen om den senaste.

Efter Lidingö Ultra så kändes kroppen strålande. Ingenstans hade det satt några direkta spår. Några dagar senare kände jag dock att mina stortår ömmade, men ytterst lite. Inte så konstigt efter 50 km löpning på kuperad bana på Lidingö kanske, eller?

I onsdags blev det MP-pass och efter det kändes tårna lite värre, men fortfarande inte ont nog för att hålla mig från intervallpasset i fredags. Det var efter det passet som det började göra ont på allvar.

Vänster stortå är mer rund än platt, sett framifrån (inte uppifrån alltså). Så har den varit sen den fick sin första blånagel som senare föll av och lämnade tån utan nagel alls. Då tappade tån sin naturliga form och blev mer ”cylindrisk”. När sen nageln växt ut igen så fick den lite slagsida åt höger. Ser inte klok ut!

Eftersom det var sånt fantastiskt väder i går så var jag bara tvungen att ge mig ut på ett MP/tempo-pass igen. Vänster stortå kändes ok, ingen smärta iaf. Den är ju blåröd och lätt svullen samt den nästan läkta nageln är numera helt blå igen.

Jag utgick från svärföräldrarnas kolonistuga i Riksby koloniområde (Brommaplan) och satte av mot Vinsta via Bromma Kyrka, Spånga och Solhem. Tån värkte mer och mer, vilket gjorde att jag började springa lite annorlunda för att inte belasta tån. Insåg att det inte var den bästa strategin, då det istället skulle leda till att jag fick ont på andra ställen i kroppen av snedbelastningen. Istället fann jag en avslappnad löpstil där jag inte sköt ifrån lika mycket och det visade sig vara melodin som fick andra halvan av löpturen att bli lyckad trots allt.

En riktigt skön och avslappnad runda i mestadels nya omgivningar.

Efter 20 km i 5:13-tempo och snittpuls på 157 bpm (78%) var jag tillbaka på kollis igen. Tån kändes nu inte alls lika bra som innan passet, go figure. Smärtan var nu påtaglig och efter stretch och dusch bultade det rejält i tån. När jag började undersöka den närmare så insåg jag att den värsta smärtan kom från det faktum att nageln inte längre satt fast i bakkant och svullnaden gjorde att det sträckte i nagelbandet. Ajajajaj, inte alls skönt!

Haltandes tog jag mig hjälpligt fram. Kunde ju inte gärna gnälla eftersom jag visste att tån inte mådde riktigt bra innan passet. Gårdagskvällen spenderades mest i soffan utan strumpa då t o m det gjorde ont. Tån är sullen som aldrig förr och ömmar rejält. Perfekt med dryga veckan till Stockholm Marathon, eller hur?

Idag blir det ”tåvila”, med lite gymmande istället. Ska inte springa en meter förrän svullnaden gått ner helt och tån ändrat färg till något mindre lilarödblå. Hade egentligen stämt träff med Staffan vid Stadion för ett gemensamt pass i morgon. Tanken var att springa halva Stockholm Marathon-rundan, men han visade sig vara förkyld med hosta, så vi lägger det hela på is tillsvidare. Hoppas vi både blir friska i god tid till loppet.

…kanske är en konstig titel på dagens inlägg, men det slog mig på vägen tillbaka efter mitt intervallpass idag att Jesus måste varit löpare. Eftersom han inte klagade på vägen till Golgata och stod ut med spott och spe, uppspikad på ett kors och stucken med ett spjut att förblöda så måste han varit medveten om äkta lidande, något som till och med överglänser den mest sofistikerade tortyr: INTERVALLTRÄNINGEN.

Att man helt frivilligt utsätter sig för detta otyg och till råga på allt njuter efteråt är ju förmodligen ett mysterium större än Meningen Med Livet.

Lätt överdramatiserat naturligtvis, för så djävligt var inte dagens pass trots allt, men blotta tanken på att jag ska springa intervaller gör at hjärnan (eller ärtan som min fru kärleksfullt kallar den) skickar ut en armada av signaler till hela kroppen om att nu är det nåt överdjävligt på gång.

Jag värmde upp ca 2,5 km till Råstasjön och stretchade som vanligt, med lite extra fokus på ITB som krånglade på LU. Sen var det dags för första intervallen. Planen var 6 x 1200 meter i ca 4:15-fart. Första gick som första brukar, en kamp innan kroppen vant sig vid det höga tempot. En minuts gåvila och igång med nästa intervall. Tog ca 2 minutrs vila med kisspause innan det var dags för tredje och fjärde intervallen med 1 minuts vila emellan. Innan 5e och 6e tog jag ca 1 minut extra vila. Sista intevallen gck riktigt bra och nä den var avklarad så kändes det som om jag skulle kunnat göra ett set om två intervaller till, men så roligt ville jag inte ha! Jag sprang hemåt, glad att lidandet var över och att jag gjort ett bra pass.

Summering
Snittade 4:20-tempo under intervallerna och pulsen snittade mellan 167 (84%) och 176 (88%). Maxpulsen blev 182 bpm (91%), vilket rimmar bra med tröskelpass som ska ligga mellan 88% och 92%.

Ganska jämna intervaller trots allt