Fåfängeträning

Förberedelser
Förberedelserna började redan under min konferens i Prag dit jag åkte i onsdags morse. Under de ibland lite långtråkiga presentationerna satt jag och funderade på vad jag skulle ha på mig, vilken vätske- och energistrategi jag skulle välja och diverse annat. De två scenarierna var snabbhet eller träning, dvs minimalt med utrustning för att kunna springa så snabbt som möjligt eller träna på strategi inför kommande långlopp. Jag valde det senare, vilket betydde vätskerygga samt handjagare.

När jag kom hem i fredags så började jag packa det mesta för att slippa stressa runt på lördag morgon. Ombyteskläder och toalettartiklar packades och jag förberedde återhämtningsdryck och energi för loppet. En handjagare med fyra portioner Perpetuem fick bli valet som vanligt. Dessutom packade jag ned ett antal gel som backup. Salomonryggan blev valet eftersom den sitter som en smäck och jag känner knappt att jag har den på.

Sönderstressad!
Lördag morgon kom och stressen var total. Jag hade sovit väldigt oroligt på natten och legat vaken en stund i väntan på att få gå upp och börja förberedelserna. Det som stressade mig mest var transporten. Jag valde att ta bilen till T-Centralen för att därifrån åka tunnelbana till starten i Björkhagen. Målet ligger nära pendeltågsstationen, så det kändes som den smidigaste lösningen. Temperaturen låg på ca 4 grader på morgonen och jag kude inte för mitt liv bestämma klädsel. Tills slut föll det på långa och tunna 2XU-tights, en tunn Icebreakertröja (merinoull) samt min tunna vindjacka från New Line (som går att bunta ihop till en boll). En buff och ett par tunna handskar åkte åxå med för säkerhets skull. Jag är, eller åtminstone var, ju känd som något av en skalman som bär med mig ALLT, vilket är något jag fått jobba på för att slippa extravikten.

In i det sista hade jag ännu inte valt skor. Det stod mellan mina nya lätta och inte så skyddande eller dämpade Inov-8 TRAILROC 245 eller mina trotjänare och robust byggda New Balance MT876. SUM är en teknisk bana med mycket rötter, stenar, grov grusväg, lera och en del asfalt, så skydd och dämpning kan verkligen vara skönt att ha. Bara några minuter innan jag skulle gå tog jag på mig en sko av varje och stod en stund och kände efter. Skulle jag verkligen palla springa i Inov-8 i 50 kilometer? Jag chansade på det, packade ner dem och sprang ned i bilen. Lika snabbt sprang jag upp igen och hämtade en extra vindjacka. Ner till bilen igen och körde ur garaget, men väl uppe ur garaget insåg jag att solen sken och jag fick snabbt springa upp till lägenheten igen för att hämta mina solglasögon. Nu var pulsen snart maxad och jag kände hur energin gick åt samtidigt som kroppen badade i stresshormon. Bra början…

Jag parkerade vid T-centralen och skyndade mig ner till tunnelbanan. Jag åker i princip aldrig kommunalt, så jag hade dålig koll på var jag skulle, men väl på perrongen kunde jag slappna av och lugna ner mig. Såg lite löpare som väntade på tåget och fler satt i vagnen när jag steg på. UNder resans gång fylldes det på vid varje station och det var roligt att lyssna på deras diskussioner. Själv satt jag mest och SMSade eller Twittrade och fokuserade på att slappna av.

Äntligen på plats
Väl framme i Björkhagen hämtade jag ut nummerlapp, hälsade på gamla bekanta och började sen göra mig klar för start. När jag lämnat in min väska för transport till målet i Handen så knallade jag så sakteliga bort till starten. Jag hade tappat bort de få bekanta jag sett, så jag fick starta själv helt enkelt. Lika bra det antagligen eftersom det är lätt att  springa för fort i början. Jag var där för att göra sub5, det var det enda som var viktigt.

Dags för start i Björkhagen!

Starten gick och jag strulade lite med min iPhone i armbandet, så jag hamnade långt bak. Det gjorde mig inget då jag ville ta det extra försiktigt i början och värma upp ordentligt. Jag var segstartad och kände mig inte alls i form för att springa några fem mil i terräng, men efter en halvmil så släppte det och kroppen vaknade till liv. Jag kom ifatt Peter, en gammal bekant, och vi slog följe fram till första vätskestationen som kom vid 17 km. Eftersom jag bar med mig det jag behövde så kunde jag i princip skippa stationerna helt och spara lite tid. Jag fortsatte ensam och knatade på så gott det gick. Jag tittade i princip aldrig på klockan mer än att kontrollera hur långt jag sprungit vid några tillfällen. Tempo, puls eller annat var oviktigt, jag gick helt på känsla. Dessutom är underlaget oftast så pass tekniskt att jag inte vågade titta på annat än just marken för att undvika att trampa fel. Under loppets första hälft var det oftast ganska svårt att komma fram pga flaskhalsarna som uppstod på de smala skogsstigarna. Det fanns helt enkelt inte mer än en väg att följa, så man fick vänta tills det öppnade upp lite och man kunde spurta förbi. Nu gjorde det oftast inte något, men ibland var det lite frustrerande att inte kunna springa i sitt eget tempo.

Ett av otaliga vackra platser under loppet

Nånstans mellan 25 och 30 km såg jag en bekant löpstil några hundra meter framför mig. Jag var helt säker på att det var Camilla och efter nån kilometer lyckades jag så sakteliga komma ifatt och visst var det hon. Hon hade gått ut lite för hårt i början och dessutom misstagit avståndet till första vätskestationen (17 km), så hennes lilla 2 dl handflaska hade inte räckt långt. Vi slog följe och koma snart upp på den asfalterade sträckan som är ganska seg. Den går mestadels uppför och känns nästan evig. Jag kände mig fortfarande stark och med fästet på asfalten kunde jag ha lite mer tempo i löpningen. Tempot låg här runt 5:30 och det kändes som jag kunde springa så i timmar, så länge underlaget tillät förstås. Vi fick även sällskap av en kille som hade det lite tungt, han behövde en rygg att ligga bakom till nästa vätskekontroll, vilken till slut dök upp efter några kilometer. Här tappade jag tyvärr Camilla, som behövde fylla på energi. Själv knatade jag snabbt uppför den branta backen in i skogen och fortsatte ensam igen.

Vi passerade många vackra vyer under loppet

Första asfaltssträckan är inte så lång, men skänker lite vila från rötter och sten

Solen stod lågt på eftermiddagen och det gjorde det lite svårt rötter och stenar ordentligt på sina ställen

Många backar blev det under resans gång. Här en av de torra och lättforcerade.

Energisk
Energin hade fungerat helt perfekt hittills, men vid ca 35 kilometer kom den lilla svackan som jag alltid har då. Jag sänkte tempot i några minuter och drack lite extra Perpetuem och snart var den svackan över. Det fungerar lika bra varje gång, fascinerande. Kroppen kändes helt oberörd och ansträngningsgraden var stabil hela tiden, men jag hade ingen aning om hur länge jag varit ute eller hur nära jag var mitt mål om sub5. Tempot på de rotiga, steniga och leriga stigarna var lågt, men min tröst var att den sista milen är lättsprungen och planen var hela tiden att öka tempot ordentligt där. Runt 40 km in i loppet kände jag hur det stramade i höger sida i magen, jag hade fått håll! Hur är det ens möjligt så långt in i loppet. Hade jag druckit för mycket? Var gjorde jag fel? Ansträngningsgraden var ju ganska konstant, så det var verkligen en total överraskning. När fick jag håll senast? Jag minns inte och minns heller inte hur man blir av med det effektivt.

Jag kämpade på så gott jag kunde, men hållet hindrade mig att öka farten som planerat. Det tvingade mig till att gå flera gånger, vilket irriterade mig något vansinnigt! Jag var fortfarande helt fräsch i benen och hade gott om energi. Det kändes som mitt mål om sub5 var i fara, men jag kunde inte annat än att ligga precis på gränsen. När hållet satte in kunde jag knappt andas, så det dikterade villkoren totalt.

Sista vätskekontrollen kommer två kilometer innan mål. Man ser målet härifrån, men måste först runda en sjö och de sista kilometerna innehåller några rejäla backar. Den sista milen blev jag passerad av två killar och passerade själv typ 7-8 st. Det kändes ganska tomt om man bortser från dessa.

Målgång!
När jag passerat mållinjen fick jag min medalj och gick sen till tävlingsledningen för att få reda på min tid. Där stod Kristina som kunde berätta att jag kommit in på 4:57:49, det var nära ögat! Tänk om jag missat sub5 med bara några sekunder? Jag hade förmodligen grämt mig något vansinnigt. Lite bättre koll på klockan hade kanske varit bra. Nåväl, nu nådde jag mitt mål och var supernöjd med det. Det räckte till 61:a plats av 132 herrar. Lite tråkigt var det att hela 70 personer inte dök upp till start alls. Det fanns många som hade velat springa SUM men inte fått en plats.

Rätt skoval?
Mina Inov-8 Trailroc 245 klarade sig galant under hela loppet. Greppet var helt perfekt på alla underlag och de dränerade väldigt snabbt de (många) gånger jag trampade ner i vätan och leran. Det jag ”oroade” mig mest för var hur de skulle kännas på asfalten, men det gick långt över förväntan. Mest berodde det kanske på att när jag väl kom ut på asfalt kunde jag för ett ögonblick slappna av och höja blicken och bara mala på, utan att tänka på rötter och stenar.

Efter en välbehövlig dusch i det överbelamrade omklädningsrummet bar det av tillbaka till T-centralen där jag hämtade bilen och körde hem till svärföräldrarna, där frun och dottern redan var på plats, för att äta middag och softa en stund i en av deras TV-fåtöljer efteråt. Några timmar senare åkte vi hem till oss och ”firade” lite med bubbel och soffhäng. En bra dag gick så sakteliga mot sitt slut.