Tredje intensiva träningsveckan går mot sitt slut och jag börjar känna av tendensen till förststadiet till överträning, det som på engelska kallas ”over reach”, vet inte vad det kallas på svenska. Kanske hederlig utmattning?
Fredagens lunchlöpning var segt från första steget och jag tände aldrig till, kände mig utmattad trots lågt tempo. Att det var glashalt runt Brunnsviken hjälpte inte heller, antingen blankis eller knölig stenhård snö. Icebugsen gjorde sitt bästa för att få grepp, men hade stora problem.
Efter drygt fem kilometer gav jag upp och vände hemåt igen. Det fanns inte ett uns energi att uppbringa, nästan otäckt kraftlös. Jag tog en kort paus och började sen springa hemåt. Det släppte lite, men bara så mycket att jag kunde springa och slippa gå. Det var lite av en kamp att komma hem, men det gick. 11 sketna kilometer! Patetiskt! Trist! Irriterande!
En helgs vila kommer göra mig gott tror jag.
Isigt och knöligt var ordet
Fåfängeträning 