Arkiv för kategori ‘Lopp’

DNF SUX!

Publicerat: september 18, 2010 i Gnäll och ursäkter, Lopp
5

När klockan ringde kl 4:40 hade jag bara fått några timmars sömn. Dels beroende på att jag kom i säng efter 23 och hade svårt att sova, men mest pga våra katters ovilja att sova. Min fru fick hostattack till på köpet, så det fanns en del att önska.

Jag smög ut i badrummet och svidade om till löparkläder, tog mitt pick och pack och gick ned till bilen. Min kompis Magnus kom strax efter kl 5 och tillsammans åkte vi ned till Solna och hämtade upp Anna, för att sen styra kosan mot Uppsala.

Vid 6 var vi framme och det hade ännu inte samlats så många vid starten. Vi fixade iordning och hälsade på folk. Det strömmade till löpare, vänner och bekanta mest hela tiden. Andreas kom tillsammans med sina söner Sigurd (10 år) och Charlie (snart 2 år?).

Andreas var där för att serva de klienter som sprang, dvs jag, Anna och Peter. Jag hade ju Magnus som primär support, så jag hade det väl förspänt supportmässigt.

Strax innan kl. 7 samlades vi alla för kort genomgång av tävlingsledaren Staffan, sen höjde han armen och starten var ett faktum. Dags att beta av varven! Jag slog följe med Anna från början och vi sprang tillsammans de första 30 km. Jag var tvungen att göra ett längre WC-stopp, så jag sa till Anna att hälsa Magnus och Andreas att jag var på toa. Naturligtvis glömde hon det, så när jag väl kom springande och i förbifarten kläckte ”Nu är jag klar i huvudet” så fattade de båda INGENTING.

Jag hade ställt in min Garmin på 5:40-tempo, för att ha rejält med marginal till min måltid om 6:00-tempo. Fram till 30 km snittade jag under 5:40 och mådde förhållandevis bra. Energin räckte och kroppen kändes helt ok. Jag hade slarvat lite med vätskan då jag hade dålig koll på hur mycket jag druckit. Vanligtvis bär jag ju med mig min energi och oftast även vatten, så jag brukar ha stenkoll, men nu tog jag lite vätska varje varv och höll inte alls koll. Jag insåg att jag behövde öka vätske- och energiintaget runt 30 km och började då fylla på mer under varje varv.

Det var runt 35 km som jag kände att det stramade i utsidan av vänster lår. Eftersom Uppsala 100 går på en i princip helt flack bana så tröttnar musklerna snabbare pga den ensidiga belastningen. Jag höll koll på det, men försökte samtidigt att slappna av och springa ”löst och ledigt”. Det fungerade ganska bra, men stramheten bestod.

Vid 35 km påtalade Andreas att jag gått ut lite för fort och tyckte att jag borde sakta in en aning, vilket jag åxå gjorde. Saktade ned till 5:50-tempo under två varv och tog det lite lugnare vid varvningarna.

Stramheten i låret försvann inte och till slut kom värken i knät. Vid 45 km stannade jag till hos massören som gav sig på underkroppen och tänjde och vred. Ut på banan igen, men det dröjde inte länge förrän värken kom tillbaka. Jag insåg att det roliga var över, vilket baturligtvis var surt. Jag sprang tills det gjorde ont, sen gick jag lite. Jag ville åtminstone få ihop 50 km, så jag bet ihop så gott det gick för att ta mig runt det sista varvet. Fick tyvärr inte springa i mål, men jag fick iallafall ihop 50 km. Tiden blev strax över 5 timmar, så det får jag vara nöjd med.

Krille (Annas kille) och jag följer den spännande striden

Efteråt stannade jag kvar en bra stund och följde den rafflande striden mellan Anna och Jenny. Anna tickade på som en klocka, jag har nog aldrig sett någon springa så galet jämnt varv efter varv. Även när Anna hade WC-stopp så tappade hon ingen tid alls, utan sprang in det direkt. Helt galet! Runt 80 km passerade Anna Jenny och då var striden över. Jenny tappade för varje kilometer, medan Anna snarare ökade takten på slutet.

Jag och Magnus åkte hem när Anna passerat 75 km, men Andreas berättade hur det gick på slutet. Trots att regnet formligen öste ned och flertalet löpare bröt pga av det så gav Anna inte upp, tvärtom ökade hon. Från att snittat 5:37 fram till 75 km så var snittet 5:35 när hon efter 9:19h kom in som första kvinna! 24 minuter för tvåan Jenny! Galet!

Nu är det bara för mig att hitta lösningen till mina löparknäproblem, en gång för alla. Nästa lopp är TEC i april och tills dess ska jag bli i mitt livs bästa form, det har jag gett mig faan på. För att bli det krävs det dock att knäna håller.

Tack Magnus och Andreas för er support! Utan er hade vi inte klarat oss tillnärmelsevis lika bra. Medan andra fick stanna och rota i sina medhavda väskor, eller ”nöja sig” med det som bjöds så fanns ni där under hela dagen för att serva oss. TACK!

Nu är det nära!

Publicerat: september 16, 2010 i Allmänt, Lopp
4

På lördag är det åter dags att i arla morgonstund stå på startlinjen i Uppsala och ha 100 km löpning framför mig. Första gången var 2008 och då gick det riktigt bra. Jag kom i mål på 11:45h, vilket får anses vara helt ok för en debutant med drygt 2 års löpning bakom sig.

2009 testade jag igen, men bröt efter drygt 52 km pga löparknä. Jag var bara glad att få gå av den gången, hade verkligen ingen lust alls. Jag och Magnus åkte och åt hamburgare istället 🙂

I år är jag klart mer taggad och har klara målbilder för mig. Smolket i bägaren är min högra fot som fortfarande värker när jag går, men det har iallafall blivit bättre. Vi får se om det håller hela vägen. Inför det här loppet har jag beslutat mig för att på allvar vara beredd att göra avkall på den där sköna känslan som jag normalt alltid värnar om. Jag har ställt in mig på att lida för att kunna prestera lite bättre.

Trött och glad efter mitt första Uppsala 100 km 2008

Om ni vill följa loppet live så går det bra på  jogg.se

Återhämtning och nya mål

Publicerat: juni 23, 2010 i Lopp, Träning
2

Post Jättelångt
Jag vet inte om det var massagen efter loppet, Recoverite eller att jag helt enkelt tål mer, men dagen efter Jättelångt kändes kroppen oförskämt bra. Jag hade några tår som var ömma i toppen (begynnande blånaglar) och jag undvek djupa knäböj i onödan, men i övrigt var det få tecken på att jag sprungit i nästan 8 timmar i lördags. Fascinerande!

Efter två dagars vila så gav jag mig ut på en gå- och joggrunda tillsammans med min fru och dotter i tisdags. Min fru fick bestämma tempot på löpningen medan dottern cyklade. Turen gick till Haga t o r vilket blev 7 km. Perfekt för att få lite fart på musklerna igen, men utan att anstränga kroppen i onödan.

Uppsala 100
I morgon påbörjar jag träningen inför Uppsala 100 km den 18 september. Andreas har gett mig träningsprogrammet fram till slutet av juli. Under mina två semesterveckor i Italien kommer det bli lite si och så med träningen, men jag förhoppningen är att få till 3-4 pass i veckan.

Jag genomförde mitt första Uppsala 100 km 2008, då hade jag sprungit i drygt 2 år och det längsta jag sprungit var 55 km. Det tog mig 11 timmar och 45 minuter att springa 100 km. Min målsättning för i år är att komma så nära 10 timmar som möjligt, men så länge jag slår tiden från 2008 så är jag nöjd. Distansen i sig är den största utmaningen trots allt.

Uppsala 100 -08. Efter nästan 12 timmars löpning var det rejält skönt att sitta ner!

I fjol bröt jag efter 52,5 km pga av högerknät, men var glad ändå. Jag kände helt enkelt inte för att springa runt, runt i ett halvt dygn. Jag var nog inte heller mentalt återhämtad från mitt bittra nederlag på GAX.

Jag tror att den fokuserade träningen inför årets upplaga ska ge resultat. Det vore skönt att få genomföra ett längre lopp i år.

Jag får passa på att önska alla en riktigt glad midsommar. Hoppas det blir fint väder och att alla får njuta av god mat och gott sällskap.

Jättelångt 2010

Publicerat: juni 22, 2010 i Energi, Gnäll och ursäkter, Kosttillskott, Lopp
3

Började lördagsmorgonen med en stor skål kalaspuffar (!) och kaffe. Skakade sen till en Vitargo Gainers Gold  innan jag gjorde mig redo för avfärd till Grisslehamn. Väl där parkerade jag vid hamnen och inväntade Fredrik och Anna som skulle hämta upp mig och skjutsa mig till starten i Norrtälje.

Där var aktiviteten i full gång och löpare strömmade till hela tiden. Nu är det ju inte ett stort lopp, utan vi blev totalt ett 40-tal. Precis lagom intimt alltså. Vi hade gott om tid att förbereda oss innan starten, vilket gjorde att all stress lyste med sin frånvaro, skönt. Tog min första Vespa ca 45 minuter innan start.

Efter diverse tal av arrangörer och sponsorer så var det så dags för start. Jättelångt-bilen skulle köra först genom stan, med oss springandes bakom. Kanske inte helt optimalt, men lite udda åtminstone. Efter några kilometer kom vi iallafall fram till Roslagsleden och det var dags att på allvar påbörja loppet.

Jag och Mia teamade upp som i fjol och valde ett konservativt tempo. Med 68 km framför oss och inget uttalat mål med loppet, förutom att njuta av dagen, så fanns det ingen anledning att pressa sig från start. Tids nog skulle vi behöva gräva lite djupare och då ville vi inte behöva nå botten s a s.

Efter 10 km började jag dricka Perpetuem under en halvtimme, för att vid 20 km ta min andra Vespa och hålla mig till vatten ett tag. Vid 30 km var det dags för Perpetuem igen. Detta upplägg fungerade riktigt bra. Jag reducerade mitt energiintag ganska rejält jämfört med vad jag normalt intar när jag förlitar mig på Perpetuem och ibland även gel. Jag hade en episod runt 40 km där jag plötsligt blev jättetrött och nästan ville stanna och sova(!), men det försvann efter 5-10 minuter. Mycket underlig känsla.

Vet inte riktigt när mina problem startade, men det var nog drygt 2 mil in i loppet som min mage började krångla. Jag försökte slappna av och tänka på annat, men det var inte helt lätt. Tempot sjönk en aning och jag fick kämpa lite extra. Sprang sen nån timme innan vi passerade ett utedass, där jag äntligen kunde lätta på trycket. Efter det försvann den värsta smärtan, men helt borta var det inte.

Löpningen flöt generellt på riktigt bra och vi snackade bort tiden. På vätskekontrollerna, som flera gånger var inhysta på arrangörernas verandor och innehåll ALLT man kan önska sig och lite till, stannade vi bara till för att snabbt komma vidare. Jag drack bara vatten och Perpetuem, så det fanns inget jag ville ha utöver det.

Strax efter 50 km var magknipen tillbaka med besked och jag var till slut tvungen att uppsöka naturen, utan resultat. Dock fick jag släppa väder och det lugnade magknipen under resten av loppet, vilket var fantastiskt skönt. Nu kunde jag fokusera mer på löpningen istället för magen. Det flöt på ganska bra och bortsett från att det återstod ett par svårtforcerade etapper så höll vid bra tempo där underlaget tillät.

Humöret var i topp och det hjälpte verkligen till att få löpningen njutbar. När vi trodde att det var 10-11 km kvar mötte Abbe upp och berättade att det bara var 8 km kvar, vilket härligt besked. Dock var det banans absolut svåraste del kvar, några kilometer i obanad terräng med höga, mossbeklädda klippor och rotiga stigar, där tempot sjönk dramatiskt. Jag tittade på klockan en gång och vi höll då 12-tempo. Den kilometern avverkades på drygt 10 minuter och då gjorde vi så gott vi kunde!

Till slut kom vi iallafall ut ur skogen och en platt grusstig då Abbe förkunnade att det bara återstod ca 400 meter. Vi ökade farten och sträckte ut lite extra den sista biten, vilket kändes skönt efter de sista kilometernas underlag som krävt all uppmärksamhet.

I mål kom vi på nya PB 7:50, en dryg halvtimme bättre än i fjol. Där träffade vi bl a min ”reskamrat” Anna som, för henne helt oväntat, vunnit damklassen på ca 6:40. Vilken skräll! Så j…a kul! Samma dag kom hennes kille Krille 3:a i en stor multisporttävling med ca 100 tvåmannalag, så de hade nog all anledning att fira när hon kom hem.

Efter en välbehövlig och mycket välgörande massage, där ”frossan från helvetet” åter dök upp (precis som efter TEC) så var det dags att ta sig hem till Solna igen. Naturligtvis funderade jag på hur snabbt det KUNNAT gå om inte magen krånglat. Det får vi kanske veta nästa år, för då återkommer jag garanterat till Sveriges kanske mest välorganiserade och vackraste lopp.

Jättelångt och Vespa

Publicerat: juni 14, 2010 i Energi, Kosttillskott, Lopp
Etiketter:, ,
2

Jättelångt
Med Stockholm Marathon avklarat så är det dags att koncentrera sig på nästa lopp, nämligen Jättelångt den 19 juni.

Få lopp tillfredsställer äventyrslustan som just denna typ av lopp. Jättelångt går i år i omvänd riktning, dvs från Norrtälje till Grisslehamn och består mestadels av löpning på grus- och skogsväg, asfalt, men innehåller även lite obanad terräng samt löpning över åkrar.

Under förra årets lopp regnade det i princip hela tiden, vilket innebar att jag och mina kamrater (Mia och Staffan) sprang nästan 8 ½ timme i vätan. Hela historian finns här. Det var trots regnet den stora behållningen 2009, eftersom jag bröt gax.

Målet med loppet 2009 var att testa min energistratetgi inför GAX, men i år har jag inget uttalat mål med Jättelångt, utan tar det som det äventyr det är. Det blir ett rejält långpass vilket passar bra inför t ex Uppsala 100 i september.

Vespa
Jag har ju testat Vespa under ett antal pass och min slutsats är att det fungerar riktigt bra. Förutsättningen är att man lär sig använda det och anpassar sig en aning, men när man väl hittat sin egen väg så har man mycket att tjäna på Vespa.

Varför använda Vespa?
Vespa ”ställer om” musklerna till att utnyttja fett som bränsle i högre grad, vilket gör att man kan dra ner på energiintaget rejält. Jag har själv dragit ned till 1/3-del utan att förlora prestationsförmåga och jag kommer fortsätta att utforska möjligheterna med Vespa.
Att kunna dra ner på energiintaget kan vara till stor hjälp för de som har svårt att få i sig tillräckligt med energi, pga illamående eller andra anledningar, men alla har nytta av att utnyttja fett i högre grad. Det gäller inom alla idrotter, men kanske är mest fördelar för de som sysslar med uthållighetsidrotter där energiintaget är avgörande.

Det jag har noterat när jag tagit Vespa är att min snittpuls är lite lägre, vilket naturligtvis hjälper till att öka prestationsförmågan. Dessutom stabiliseras blodsockernivån så att jag inte blir tung i huvudet. Eftersom hjärnan får mer kolhydrater till sitt förfogande så slipper man risken att gå in i väggen. Mitt längsta Vespa-test är bara 36 km, så StM blev ett skarpt test. Tanken är att även springa Jättelångt på Vespa. Vi får väl se hur det går.

Stockholm Marathon 2010

Publicerat: juni 8, 2010 i Energi, Gnäll och ursäkter, Kosttillskott, Lopp, Utrustning
2

Så var årets upplaga av Stockholm Marathon avklarad. Inget annat lopp jag springer är omgärdat av så mycket förväntan och planering. Logistiken och planeringen kring nummerlappsutdelning och det faktum att loppet börjar sent på dagen så hela dagen går åt till att vänta på att åka in till ÖIP. Även om jag sprungit distansen massor av gånger så hinner jag ändå bygga upp stressnivån innan jag beger mig till starten.

Väl framme på ÖIP är det fullsmäckat med folk. I går var kön från ÖIP till startfållorna fullständigt galet packat och det tog evigheter att komma fram. Gången hade ett flertal flaskhalsar som bromsade upp rejält, vilket jag tyckte var uselt planerat. Väl framme vid startfållan så släpptes vi in framifrån, vilket innebar att de flesta bara stannade eftersom de vill ha en bra startplats. Idiotiskt!

Jag kom fram till min startfålla (D) strax innan start. Då hade jag inte hunnit värma upp eller stretcha, men det fick lösa sig tänkte jag. Ställde in min Garmin på 5:15-tempo. Man får räkna med att springa ca en kilometer längre pga trängsel etc så får man lägga till 2-3 procent. Målet var att komma in på 3:45-3:50, lite beroende på hur det kändes när jag väl kommit igång. Tanken var att börja med ett lite lugnare varv för att sen eventuellt öka efter 21 km.

När starten gick insåg jag mitt första misstag. Hade valt att springa med det vätskebältet som jag använde på TEC, Nathans Elite, som har en stor flaska. Det funkade skitbra på TEC, men på maran skumpade som attan. Drog åt bältet ordentligt och då satt det ganska bra, men resulterade i andra problem, mer om det sen.

När jag kom upp till Valhallavägen första problemet, kramp i muskeln på framsidan av höger smalben. Jag brukar ha problem med det av och till, oftast när jag ska springa kvalitetspass och startar passet snabbt. Det brukar oftast släppa efter uppvärmning och stretch, men det fanns ju inte riktigt tid för. Jag fick sänka farten och försöka slappna av, men vid SVT fick jag stanna och stretcha vaden, vilket hjälpte en liten stund. Det tog en mil innan det släppte helt, så första milen gjorde jag på 56 minuter, dvs några minuter efter tänkt tempo.

Trängseln var lite värre än tidigare år tyckte jag, men förmodligen har man bara glömt hur det var. När väl krampen hade släppt så flöt andra milen på riktigt bra och jag avklarade den på ca 53 minuter, precis enligt plan.

Andra Vespan drack jag vid 19 km då jag kommit ut till Sjöhistoriska. Det kändes fortfarande helt ok, men banans tråkigaste del låg framför mig, vilket påverkade min motivation en hel del. Farten sjönk i takt med motivationen och låg runt 5:30 på sträckan fram till Slussen. Strax innan Gröna Lund passerade jag Alexander Weibust, en gammal arbetskamrat som var med på den tiden jag började springa. Vi bytte några ord innan jag trampade vidare. Det var även här som jag fick en hel del problem med magen tack vare att jag fått spänna bältet så hårt. Funderade länge på om jag skulle dumpa bältet, men var för snål  för det 🙂

Från Slussen och till Rålis tappade jag en hel del tempo och jag vet inte riktigt varför, magen hade lugnat sig lite. Över Västerbron kändes det helt ok och en titt i SportTracks ger 5:30  i snitt upp till krönet. Enligt StM’s sida så snittar jag sen ca 5:40 mellan 30 km och 40 km, dvs Slussen till Odengatan.

Jag kämpade hursomhelst på så gott det gick och jag stämde ibalnd av mot min Garmin för att se så jag låg enligt plan, vilket jag gjorde. När jag passerade Centralen så var det dags att börja ta i lite uppför Torsgatan till Odengatan och fortsatt upp till Birger Jarlsgatan. SportTracks säger att snittet låg runt 5:10 de sista 6-km, medan StM säger nånstans runt 5:30, men båsa har samma sluttid så jag vet inte vem som har mest rätt.

Väl uppe på Karlavägen gav jag det sista hel vägen in i mål. Känslan när man kommer in på Stadion är fortfarande oslagbar och när speakern läste upp mitt namn så rös jag i hela kroppen, men den här gången fick jag inga tårar i ögonen när jag korsade mållinjen. Den verkliga magin var borta.

Jag kom in på 3:50:40, vilket är nytt PB med ca 5 minuter och nästan exakt vad jag hade som målsättning, ändå kände jag ingen som helst lycka över resultatet. Tvärtom kände jag bara besvikelse. Största anledningen var att loppet inte kändes som det brukade, det var inte lika roligt som det varit. Den där sköna känslan infann sig aldrig. Det var lite kämpigt på slutet och den nya bansträckningen inte lika rolig. Jag hade hellre sett att man tog den trista biten på Gärdet/Djurgården på första varvet istället.

Gick från plats 5693 till 3850, men tappade ett antal placeringar från förra årets plats 3587.

Andra saker som irriterade mig var min lite arroganta inställning till förberedelserna inför loppet. Jag beslutade mig inte för huruvida det skulle vara ett långpass eller ett lopp. Jag testade inte att springa med vätskebältet innan och jag laddade inte alls på kvällen innan eller förmiddagen innan loppet. Nog för att distansen som sådan inte utgöt nån utmaning, men jag måste ju ändå ha nån sorts målsättning med och förberedelse inför loppet.

Nu ska jag försöka sluta älta detta och blicka framåt mot nästa roliga utmaning, nämligen Jättelångt. Mer om det i nästa inlägg.

Senare inlägg