Så var då julen i princip över och med det kanske även frosseriet från min sida. I kombination med högst sporadisk träning så kan det ju lämna sina spår i viktkurvan. Inget stort problem, men de dagar jag inte kunnat träna har det medfört en del ångest.
Det har blivit några korta pass på bandet för att hålla igång benen lite och samtidigt testa hur fötterna reagerar på behandlingen. Jag var på Löplabbet i Stinsen och köpte ett par schyssta ilägg till de löparskor (NB RC1400) jag använder på bandet och det gav positiva resultat. Dessutom har jag använt tofflor hemma för att ha bra stöd och inte gå omkring på hårda och kalla golv. Det har gett goda resultat åxå. Jag har inte ont på samma sätt längre, utan är snarare stel i de sensor som löper under fötterna, lite som efter rejäl träningsvärk. Timmarna efter löpningen får jag ont, men det är klart bättre än tidigare.
Jag planerar att börja springa utomhus igen i dagarna och börja bygga volym igen. Andreas kommer lägga om schemat så jag förhoppningsvis kommer tillbaka till ”fornstora dar”. Maffetoneträningen har jag undbett mig, framförallt för att det är i princip omöjligt att springa vettigt i snömodd utan att pulsen går upp. Jag har ingen lust att ta frekventa och påtvingade gåpauser i minusgrader. Dessutom får jag börja om från början med Maffetone, vilket jag inte är ett dugg intresserad av. Kanske till våren eller sommaren, då funkar det klart mycket bättre.
Under dagens pass på bandet körde jag efter puls under de första fyra km, men sen stängde jag av pulslarmet och ökade tempot. Det var en befrielse att kasta oket från mina axlar och låta kroppen springa fritt, eller så fritt det nu kan bli på ett löpband.
Även om jag i mångt och mycket är tillbaka på ruta ett så är detta ändå rätt tid att vila, så jag oroar mig inte. På några veckor lär jag kunna bygga upp till där jag var när detta började, det får ta den tid det tar, jag har inte bråttom.
Istället för löpning har det få bli en del duster med den här och dess kamrater, vilket har varit minst lika tillfredsställande. Känslan efter ett kettlebellpass sitter dessutom i länge, nåt jag inte kan säga om löpningen. Kroppen är så van vid att springa att det är svårt att få samma respons från den träningen.
Fåfängeträning 