Sedan jag klev av Jättelångt i lördags har jag funderat en del över beslutet jag tog vid 48 km och huruvida det var rätt att bryta. När jag kom till vätskestationen vid 48 km och möttes av flertalet löpare som brutit så kändes beslutet helt rätt, men efter att ha vilat en stund så kändes det så mycket bättre. Då hade jag redan anmält att jag brutit och kände att beslutet var taget. Vad skulle hända om jag fortsatte? Hur skulle jag må efter några kilometer? Skulle jag få gå de sista två milen till Norrtälje? Skulle det vara värt det? Frågorna som snurrade i huvudet var många.
När jag är ute och springer och går i genom tuffa perioder, företrädesvis under längre långpass eller lopp, så brukar jag tänka på alla de människor jag läst om eller sett på film som kämpat sig genom lopp såsom Badwater, Barkely, Western States, Leadville, Hard Rock osv. De skulle inte ens märkt av värmen i lördags. Under Andreas 48 timmarslopp nyligen var temperaturen också runt 30 grader på dagarna. Att tänka på dessa människor som kämpar på trots enormt krävande förhållanden brukar oftast göra att mina egna problem minimeras till ”en fis i rymden” och ger mig en mental spark i arslet och en ”vafaan gnäller du om” i örat.
Efter att ha pratat om det med Janica, Andreas och Magnus inser jag att det var rätt beslut trots allt. Att ”bara” genomföra ett lopp, som jag dessutom sprungit två gånger tidigare, räckte inte för att motivera mig. Jag kom inte till Grisslehamn för att gå större delen av loppet. Jag hade inte haft något uttalat mål med Jättelångt och heller inte tränat och formtoppat inför det, utan åkte dit för ännu en underbar utflykt på Roslagsleden. Jag påminner mig lite om GAX 2009, mitt första försök på 100 miles. Jag fick problem med löparknä strax efter 30 km och gick sen ytterligare 30 km innan jag bröt. Jag hade förmodligen kunnat ta mig mycket längre, men till vilken nytta? Att gå större delen av ett lopp är inte min grej alls.
Den besvikelse som kom krypande efter loppet grundar sig i att jag faktiskt bryr mig om hur jag presterar, vilket jag blev påmind om av Andreas. Om jag inte hade brytt mig så skulle jag behövt vara orolig, men nu har jag en våldsam revanschlusta som bubblar inom mig och jag vill inget annat än att hitta en utmaning att besegra. Frågan är bara vad.
Träning
Dagen efter Jättelångt stack jag ut på en kort runda tillsammans med Janica. Vi tog den vanliga ”sjuan” till Haga och tillbaka. Kroppen kändes som vanligt och Jättelångt hade inte lämnat några spår efter sig. Efter löprundan blev det en dryg halvtimme styrketräning, något jag försöker lägga in minst varannan dag numera. Oftast blir det vanlig styrketräning, men ibland även kettlebells.
Måndagen blev vilodag, men idag (tisdag9 var det åter dags att komma ut en sväng. Det blev en sjua med Janica igen och efteråt körde jag i genom mitt styrkeprogram igen. Den här veckan är lite av en vilovecka vad gäller löpningen, så jag passar på att ta det lite extra lugnt. Nästa vecka är det åter dags för normal löpträning dock, något jag ser fram emot.
Utsikt från lägenheten i Italien. Mindre än 4 veckor kvar tills vi åker. Längtar...
Det har blivit måndag och jag har flugit till Prag, där ska jag genomföra en produktutbildning för ett europeiskt team hos min distributör, men det är först i morgon bitti. Idag är det lite mer socialt umgänge planerat, med sightseeing och middag. Det är mitt första besök i Prag, så jag vet inte vad jag har att vänta. Dock har jag hört mycket gott om staden, så jag har höga förväntningar. Även om det hade varit extra kul att få en chans att lägga till Prag i samlingen av städer jag sprungit i så har jag inte packat löpardojjorna den här gången.
Stockholm marathon har hunnit sjunka in och jag har fått lite distans till det hela. Inget är förändrat vad gäller min allmänna känsla vad gäller mitt resultat. Jag är fortfarande besviken, men har hittat några ljuspunkter som jag fokuserar på.
Det jag hade föresatt mig som en prioritet med detta lopp var att jag ville komma till en punkt under slutfasen där jag skulle behöva kriga, där det inte räckte att bara bita ihop, utan där jag skulle behöva gräva djupare och plocka fram kämpaglöden på allvar. Dit nådde jag och det är jag nöjd med. Även om slutresultatet inte var det önskvärda så är jag iallafall en mycket viktig erfarenhet rikare.
Det är naturligtvis roligast att springa när allt känns behagligt och fint, men ibland är det ju bra att få lida lite för att kunna uppskatta när allt känns bra. För att kunna prestera optimalt är det även viktigt att veta var ens gränser går, så att man lär känna signalerna och kan ligga så nära dessa gränser som möjligt utan att gå över och riskera något, såsom att behöva bryta till exempel.
Min vänstra stortå var den som skrek högst under loppet, men efteråt var det den högra som tog över. Naturligtvis råkade jag sparka in i Alicias fot i går när vi var i stan och hon gick framför mig. Smärtan var obeskrivlig, det kändes som nån dragit ut nageln! Som tur va så la sig smärtan efter typ tio minuter.
För att överhuvudtaget kunna ha skor på mig så fick jag tejpa båda tårna i morse och ta mina gamla NB 902’or som är storlek 47,5 och har rejäl tåbox. Inte så snyggt, men jag har inget val. Vi ska ut på tre timmars sightseeing i Prag och det kommer bli intressant att se hur mina fötter upplever det.
Man kan säga att min mara började på fredag eftermiddag, för det var då min mage började krångla. Vet inte om det var något jag ätit, men det höll iallafall i sig hela natten och lördag förmiddag. På natten fick jag springa på toa några gånger och sov väldigt oroligt. Jag var definitivt inför nervös inför maran, utan det var nåt ”skit i pipan” som vi brukade säga.
Lördag förmiddag gick mest till förberedelserna inför loppet. Jag tänkte cykla till Östermalms IP, så drygt en timme innan start hämtade jag min cykel i cykelkällaren där den stått sen förra sommaren. Här börjar mina problem på allvar. Luften i bakdäcken var slut och jag kunde inte pumpa det då det var racerventil på slangen jag köpte sist. Jag mindes plötsligt min cykeltur förra året då jag cyklade förbi Cykloteket och köpte ny slang och en mil senare beslöt mig för att byta slang och då upptäckte mitt misstag, men kunde då lösa det tillfälligt på macken jag var på.
Tyvärr kunde jag inte lösa problemet den här gången och tog min frus råd att ringa grannen och kompisen Tompa. Han lånade gärna ut sin cykel, så jag sprang över till honom för att hämta nyckeln. Väl där insåg jag att vi inte har samma portkod och utan mobil var jag vingklippt. Pulsen steg nu och jag försökte komma på något konstruktivt. De bor på 6:e våningen, så att stå där och gasta skulle inte hjälpa mycket. Efter flera minuter kom det dock en kille ur porten och jag kunde komma in.
Tompa och jag åkte ned för att titta på hans cykel. Ventilen på bakdäcket var lite sönder men jag trodde den skulle hålla. Jag tackade och cyklade hem för att hämta mina saker. Rafsade snabbt ihop min prylar, pussade på mina tjejer och gav mig av. Väl på cykeln visade sig bakdäcket vara i princip tomt! Jag testade att cykla några hundra meter, men insåg att det inte skulle fungera mycket längre, så jag försökte pumpa utan resultat. Ringde i panik till Tompa och fick låna hans fru Karins cykel istället. Nu var det bråttom!
Jag cyklade så snabbt jag kunde utan att överanstränga benen, vilket var en svår balansgång med tanke på att klockan var 10:50 och det tar drygt 20 minuter att cykla till ÖIP. Med andan i halsen kom jag fram till ÖIP och skyndade mig att göra i ordning mig för start och lämna in mina saker i förvaringen. Nu var jag iallafall på plats och kunde börja fokusera på att slappna av inför start. Kön till startfållorna var som vanligt packad med människor som hade bråttom och gjorde allt för att tränga sig före. Jag försökte att inte irritera mig och tänkte ”happy thoughts”. Passade på att ringa Janica och berätta om cykelincidenten. Klockan var nu 11:15 och jag kunde slappna av.
I startfållan hände som vanligt inte så mycket, stod mest där och väntade. Träffade Micke och bytte några ord innan det var dags att fokusera på starten. Startskottet brann av och efter några minuter var i i väg. Jag stod i sista fållan (E) men i första startgrupp. Tempot gick upp ganska snabbt och jag kunde springa i önskat tempo från start. Inför den här maran har jag brottats lite med tanken hur jag skulle lägga upp strategin. Antingen sikta på 3:45 och springa helt jämnt, eller satsa allt från start och se hur långt det räcker. En sak var säker, jag ville komma till en punkt där jag verkligen får kämpa och kriga. Jag behöver lära mig det och maran kändes som ett bra tillfälle för det. Jag bestämde mig för att lägga mig på under 5:20 under första halvan och sen öka beroende på hur det kändes. Ställde klockan på 5:15 för att ha lite marginal och kompensera för att man inte springer helt rakt. Jag sprang t ex 42,88 km, vilket alltså är 680 meter längre. Det är nästan 4 minuter som jag måste ta hänsyn till, man glömmer lätt det.
Kroppen kändes bra och det flöt på fint. Siktade som sagt på att snitta 5:15 och höll den planen förhållandevis bra. På Vallhallavägen såg jag plötsligt syrran och hennes man som stod och hejade för fullt på mig, det var en överraskning och gav mig extra energi. Nu hade jag ju förvisso bara sprungit några kilometer, men ändå.
Enligt Stockholm Marathons tidtagning gick första milen i 5:19-tempo, fram till 20 km i 5:18 och fram till 30 km på 5:21, så det gick hyggligt enligt plan. När jag passerade Slottet på andra varvet, vid ca 30 km, märkte jag plötsligt att min vänstra stortå hade svullnat upp rejält och smärtade ordentligt, det kändes som den ville ut ur skon NU! Det var ju första gången jag sprang en längre sträcka i mina nya Kinvara och uppenbarligen slog tån emot inuti och det orsakade blånagel. Jag började halta och försökte kompensera, men utan resultat. Där och då trodde jag att loppet var över, men efter några hundra meter lyckades jag kila in tån på ett sätt att jag kunde stå ut med värken. Tappade en hel del geist och motivation, men försökte hitta tillbaka och fortsätta. Det var även runt 30 km som jag började känna av min krånglande mage igen och strax innan Västerbron kom hållet som ett brev på posten.
En extremt ond tå!
Håll? Vem faan får håll på en mara? På väg nedför Västerbron, nästan vid Rålis, så får jag gå en liten bit och försöka sträcka ut höger sida i ett försök att bli av med hållet. Några äldre snubbar, typ A-lagare, sitter vid vägkanten och en av dem gastar att jag ska sätta fart. Jag spände ögonen i honom och säger åt honom att ”springa själv förihelvete”, hade kunnat skallat den jäveln! Jag går ju inte för att jag vill gå, eller hur? Nu får jag verkligen tillfälle att kriga, för hållet sitter i och mitt tempo sjunker markant. Hela vägen upp till Odenplan kämpar jag för att hålla uppe tempot och hittar tillslut en hållning som lättar hållet. Planen att öka sista halvan är nu officiellt utslängd ur fönstret. Med bara 7 kilometer kvar har mitt snittempo sjunkit till 5:23 och jag går gör nu allt i min makt att öka tempot så mycket jag bara mäktar med.
På väg upp på Karlavägen sätter jag fart och springer sen så hårt jag bara kan. Har en tjej i neonrosa t-shirt som ligger i ungefär samma tempo som mig och jag tar sikte på henne. Vi kryssar fram genom massan och upp på Sturegatan, där det smalnar av markant, får vi stora problem att komma fram. När vi kommer upp på Valhallavägen får jag en lucka och drar ifrån, men hon passerar mig på den korta vägen innan man kommer in på Stadion. Väl inne på slutspurten tar jag doc innerspåret och älgar på för allt vad tygen håller och passerar henne när halva sträckan återstår, nu är det bara att ge allt som finns! Hon gör sitt bästa för att hålla uppe tempot, men jag tar målgången och kan äntligen pusta ut. Stänger av min klocka och inser att jag försvisso förbättrade min tid med några minuter, men missade mitt mål med lika många.
Officiell sluttid 3:47:25, dvs 2,5 minuter sämre än ”worst case”-planen och endast drygt 3 minuter bättre än fjolårets 3:50:40. Besvikelsen är naturligtvis stor och även om jag försöker trösta mig med att jag haft motgångar så det räcker och blir över, så är det ändå ett högst mediokert resultat. Även om marathon inte är något jag tränar specifikt inför och egentligen är en helt ointressant distans så vill jag ändå prestera optimalt om jag ska springa det.
På ÖIP ler jag lite igenkännande inombords åt alla ledbrutna löpare som med stora svårigheter tar sig ned för trapporna till innerplanen. Jag minns precis hur det var och längtar nästan tillbaka till tiden då jag tyckte det var roligt och spännande att springa ett marathon. Står kvar på ÖIP en stund och gör i ordning mig för hemfärd. Det känns lite tomt efter en sån urladdning på slutet. Hoppar upp på Karins cykel och cyklar hemåt. Kommer på mig själv med att både sjunga och vissla, så lite glad måste jag trots allt vara, inte för att jag har nåt att vara glad över tänker jag. Kanske glad att det är över?
Nästa år går Jubileumsmarathon av stapeln, som följer originalbana till Sollentuna och tillbaka. Om jag inte är i Italien när den går så lär jag springa den. Stockholm Marathon lär det inte bli på några år, den saken är klar. Nu laddar jag istället om inför Jättelångt!
En som har rätt att vara nöjd är min dotter Alicia som gjorde ett toppenlopp idag! Jag är så stolt!
Igår gjorde jag ett nytt försök att träna med kettlebells. Förra gången gick det ju så där lagom bra, med näst intill sjuklig träningsvärk som resultat. Den här gången värmde jag upp mer noggrant och körde sen färre reps och sets för att i möjligaste mån undvika en liknande katastrof.
Vaknade i morse med klart uttalad träningsvärk och boven är än en gång utfallen, detta djävulens påfund som ständigt gäckar mig. Jag kan springa över 160 km och återhämta mig på tre dagar, men gör jag 40 st utfall är jag redo för akuten. WTF? Hur är det möjligt?
Har jag bevisat att utfall inte gör något för löpmuskulaturen? Om de gjorde nån nytta så borde de rimligtvis vara hyggligt tränade på mig som snittar ca 80 km i veckan. Uppenbarligen kan åtminstone jag springa utan att engagera dessa muskler nämnvärt.
Om någon i min läsekrets kan hjälpa mig med denna gåta så vore jag väldigt tacksam. Tills dess får jag helt enkelt göra utfall varje dag så jag slipper eländet med träningsvärk misstänker jag.
Här en video med en mängd nyttiga varianter av utfall som, åtminstone enligt huvudpersonen, ska göra dig till en bättre löpare.
Dagens träning
Eftersom vädret var så där ruggigt och jävligt, med både stark vind och regn, så beslöt jag mig för att skjuta på löpningen till senare och istället köra ett prehab- och styrkepass innan jag åt lunch. Knappt en halvtimmes träning blev det, men jag hann med alla viktiga bitar. Eftersom jag inte tränat styrka på ett tag så blev det få reps i ett försök att undvika för mycket träningsvärk (något jag redan bevisat att jag inte är kapabel att göra). Det återstår att se hur ont jag har av detta pass i morgon.
När jag hämtat Alicia på skolan så snörde vi båda på oss skorna och gav oss ut för att testa om hon orkar springa 2 km, vilket är vad hon ska göra på Minimaran på söndag. Jag har, som den usla far jag är, inte varit ute och löptränat med henne en enda gång! Skamligt. Dock cyklar hon ju med när Janica springer, så grunden har hon. Vi joggade iväg och vädret bjöd på denna korta stund på allt utom möjligtvis drivis och hagel. Sol, moln, regn och blåst om vartannat, väldigt underligt. Alicia kämpade på och lyckades ta sig de två kilometerna på 13:15, vilket ger 6:37-tempo. Rosig om kinderna var hon så det räckte och blev över. Ett glas Oboy blev belöningen efteråt.
Jag laddade om och gav mig ut igen för att avklara mitt intervallpass. 5x 400 meter med 3 minuters vila, precis som i söndags minus en intervall. Med en uppvärmning i princip gjord så valde jag att bara få några meter i benen innan jag gav mig på intervallerna. Ute blåste det från alla håll. Medvind ena sekunden och motvind nästa. Kastvindar som fick mig att snubbla till ibland. Mycket märkligt väder. Temperaturen höll sig iallafall behaglig strax över 15 grader och jag slapp regn. Fick ihop 5 st bra intervaller och kunde sen jogga hemåt för att sätta igång med middagen. I morgon blir det förmodligen total vila då jag ska till Kastrup över dagen och sen möta upp Janica efter Vårruset. Det finns inte mycket tid över alltså.
Söndagens långpass blev lite misslyckat av flera anledningar, men vi börjar från början. Hoppade över lunchen då jag skulle springa strax efteråt, så det blev en Hammer Bar nån timme innan jag gav mig ut. Åkte upp till kollis vid Brommaplan och vid 12:45 kom jag så iväg. Magen var lite tom vid det här laget, men inget som störde.
Tanken med långpasset var att hålla tänkt marathontempo i 30 km, lite som ett test. Valde av nån anledning att köra med Vespa och gel samt min vätskerygga med vatten förstås. Anledningen till att jag valde bort min trotjänare Perpetuem var dels att jag ville slippa handjagare eller vätskebälte och dels för att Vespa inte fungerar optimalt med drycker eller mat som innehåller aminosyror. Jag satte min Garmin på 5:20-tempo och gav mig iväg mot Hässelby. Värmen var påtaglig, men det var inget som störde nämnvärt, iallafall inte ännu. Höll god fart och det kändes ganska lätt. Jag fick tvinga mig att ta det lite piano och inte bli för ivrigt. Efter 10 km tog jag en gel och det kändes fortfarande bra i kroppen. Sprang lite nya vägar och råkade villa bort mig lite in i vägbygget längs E18 mellan Barkarby och Tensta, men till slut hittade jag ut från labyrinten av grushögar.
Det blev lite ännu en gel efter 15 km och då vände jag tillbaka mot kollis. Vid 18 km tog jag min andra Vespa och lite senare klämde jag min tredje gel. Framåt 25 km började jag känna av tröttheten på allvar och fick svårt att hålla uppe tempot, som sjönk närmare 5:45-tempo. Jag fick ta några gåpauser och insåg att min energistrategi hade misslyckats kapitalt, jag höll på att gå in i väggen. De sista kilometerna till kollis var kämpiga., nästan tunnelsyn. Det var en rejält trött Zebban som stapplade in på tomten på kollis. Slängde snabbt i mig Recoverite och försökte återfå lite energi i kroppen. Drack rejält från vätskeryggan, men trots det fanns det drygt en halvliter kvar, vilket betydde att jag druckit drygt 1 liter vatten på 3 mil, inte så smart alls.
Passet summerades trots allt till 30 km @ 5:29 med 162 bpm (81%), så det var inte total katastrof trots allt, iallafall tempomässigt. Kroppen kändes som ett utskitet päron och jag var närmast apatisk en halvtimme efter passet.
Jag gjorde flera fel innan och under passet, vilket jag verkligen får lära mig av. Det som var mest korkat var att välja bort Perpetuem som jag vet fungerar. Att dessutom bara dricka drygt 1 liter är generalfel, speciellt då jag inte är van vid värmen ännu.
Onsdagens kettlebellpass ställde till det ganska rejält i kroppen. Jag märkte det redan på eftermiddagen när jag sprang med Janica, men det var först i torsdags som värken kom på allvar. Jag hade iofs räknat med lite värk, men att det skulle sitta i så länge trodde jag inte.
Idag är det lördag och jag har fortfarande väldigt ont på insida lår. Största boven är, som vanligt, utfallen. Jag får alltid fruktansvärd träningsvärk av dem när jag inte gjort dem på ett tag. Uppenbarligen måste jag göra dem oftare.
De ingick förut i de prehabövningar jag gjorde varje vardagsmorgon, men de slutade jag göra när jag började med kettlebells eftersom de ingick där. Nu funtar jag på att börja göra dem varje morgon igen och ta bort dem ur kettlebellprogrammet.
Träningsvärken var så svår att jag fick ställa in mitt backintervallpass i fredags! Jag som älskar backintervaller. Funderade på om jag kunde klämma in dem idag istället, men det funkar dåligt med resten av schemat. Jag har långpass, kort långpass och backintervaller planerat fr.o.m. I morgon, så det skulle bli för många pass i rad. Dessutom går jag fortfarande som Zeb Macahan…
För att döva ångesten för det uteblivna passet så gjorde jag Prehab-övningar och styrka istället i fredags, vilket hjälpte litegrann. Jag hatar att behöva ställa inpass, men ibland går det ju helt enkelt inte att genomföra.
Förhoppningen inför morgondagens långpass är att springa första biten med Janica och sen fortsätta ensam. Det är bara 25 km inplanerat totalt, så nåt vidare långpass är det inte att tala om. Just inför marathon finns det ju heller ingen anledning att dra iväg på några 50 km pass.
Det är nästan en månad sen jag tränade något annat än löpning. Både kettlebell och prehab fick stryka på foten några veckor innan TEC för att ge kroppen maximal chans att vara i optimal form inför loppet. men nu är det slut på latandet!
Nu är det iallafall dags att komma i form inför årets badsäsong och semestern i Italien. Vem vill inte se bra ut i badbrallor? Min plan är att återuppta prehab-träningen varje vardagsmorgon, vilket tar ca 10-15 minuter och sen träna med kettlebells 3 ggr/vecka. De dagar jag inte tränar med kettlebells blir det ett något enklare styrkepass med diverse magträning, armhävningar etc. Det borde räcka för att komma i form igen. Det är inte stora muskler och magrutor som är målet, utan jag vill bara ”fitta till mig” lite som det så ofint heter. Det skulle ju inte skada löpningen om jag tappade några kilo heller, men det är inte primärt.
Soldyrkare Italien 2010. I år blir det tre veckor i Toscana, längtar...
Första passet med kettlebells gjorde jag i går. Tänkte mjukstarta lite och istället för att köra mitt program 2 ggr, så drog jag ned på antalet reps och körde det istället 3 ggr, i tron att det skulle vara mildare för kroppen. Drygt 45 minuter senare var jag klar och kroppen var som en urvriden disktrasa! Jag hade redan träningsvärk insida och baksida lår! Räknade lite på antal reps och insåg att jag gjort fler än vanligt på i princip alla övningar, inte så smart kanske. Det tog nån timme innan jag återhämtat mig ordentligt.
På kvällen blev det dags att premiärspringa (för i år) med Janica. Hon har varit ute nån gång själv tidigare. Jag såg verkligen fram emot att få springa med henne igen, då det dels är mysigt och dels roligt att få följa hennes utveckling. Vi stack iväg på vår vanliga runda ned till Haga med omnejd, men jag ledde in henne på en liten omväg på hemvägen för att testa henne och det gick ok. Som jag berättat tidigare så äter hon betablockerare för sin migrän, vilket inte rimmar så bra med t.ex. löpning, men hon kämpar på och försöker hitta ett tempo som fungerar för henne. Sista kilometern blev lite kämpig, men hon gnällde inte utan tuffade på i jämnt och fint tempo. Det var en glad fru och en stolt Zebban som kom hem efter 8 km.
När jag av en händelse kollade mig schema på kvällen så insåg jag att jag skulle sprungit ett distanspass om 12 km på dagen, det hade helt gått mig förbi. Jag som var inställd på ett backintervallpass dagen efter och trodde att jag hade vilodag. Så kan det gå minsann. Nåja, det är väl inte hela världen, men det störde min en aning må ni tro. Jag får ”ta igen” det senare.
Ikväll är det dags för middag hos Anna & Krille, det ser jag fram emot. Magnus är åxå bjuden, så det lär bli en del löparsnack i allmänhet misstänker jag 🙂
Så var det dags att ladda om inför nästa lopp, vilket är Stockholm Marathon (StM) den 28 maj. Folk jag pratar med fnyser oftast och tycker att ”marathon är väl rena barnleken för dig numera” och jag brukar svara att distansen i sig inte är en utmaning, men att springa den snabbt är det definitivt.
Jag sprang mitt första StM 2007, ett år efter jag hade börjat springa. Det tog mig 5:11h att ta mig genom den 42,2km långa banan i 30 graders värme. Tiden är kanske inget att skryta över direkt, men jag är fortfarande stolt över prestationen. Att på ett år gå från ickelöpare till marathonlöpare är bra, tiden spelar mindre roll.
Inför StM 2008 hade jag hunnit träna lite mer specifikt och hade mer erfarenhet från att springa lopp. Jag hade hunnit avverka Vällingby Marathon på vårkanten, ett lopp som var så tråkigt att jag nästan bröt det pga tristess, på tiden 4:20h. Efter det kom Lidingö Ultra, mitt första ultra, som jag gjorde på 5:30h. Stm 2008 gjorde jag på 4:16h och hade en klart bättre resa än året innan. Nu hade jag på allvar fått långdistans på hjärnan. Det var även 2008 som jag sprang Uppsala 100 på tiden 11:45h och senare även Sörmlands Ultra på 5:17h. Ett ganska bra år med andra ord.
Även inför StM 2009 hade jag förberett mig bättre och den här gången föll det mesta på plats. Jag hade sprungit Lidingö Ultra några veckor tidigare, men det hade inte lämnat några spår i kroppen, även om jag hade haltat i mål pga löparknä. Under maran förlitade jag mig för första gången enbart på Perpetuem, vilket visade sig vara helt rätt. Jag seglade genom hela loppet, full av energi. I mål kom jag på nytt PB 3:50h och jag hade så mycket energi kvar i kroppen att jag höll på att spricka. Slängde mig på cykeln efteråt och cyklade hem, sjungandes och leendes hela vägen. Måste varit knark i Perpetuem den dagen!
Så kommer vi då fram till förra årets lopp, ett lopp som jag inte har så jättebra minnen av. Största anledningen var att jag valde att springa med en stor vattenflaska runt midjan, vilket fungerade väldigt dåligt när man vill springa lite snabbare. Den hoppade upp och ner och bältet klämde runt magen. Ingen bra lösning alls. Året innan hade jag vätskebälte med 4 småflaskor, vilket fungerade klart bättre. Loppet i sig gick ganska bra trots allt och jag kom i mål på nytt PB 3:50h, men jag var allt annat än nöjd. Jag kände inte alls samma glädje som året innan, men så är det ju tyvärr. Man har bra och dåliga dagar, det är bara att acceptera.
Vad är då målsättningen med årets lopp? Eftersom jag gärna fortsätter att förbättra min tid så är det naturligtvis prio, frågan är bara hur mycket jag vill förbättra. Om jag mot förmodan skulle springa på 3:30h så skulle jag få problem framöver då det skulle krävs lite mer fokus på specifik marathonträning, något som jag inte alls är intresserad av. Speciellt som jag förmodligen fortsättningsvis kommer satsa all vinterträning på TEC, vilket gör det svårt att kombinera med en marathonsatsning. Målet för året StM är att skala av ca 5 min och alltså hamna runt 3:45h. Då kan jag sikta på 3:40h nästa år, 3:35h året efter osv. Det låter väl bra, eller hur?
Nu tar jag snart helg och laddar upp inför träningsstarten på måndag. Kanske hinner jag tjuvstarta lite tillsammans med min fru, om hon blir bättre i luftrören vill säga. Hon längtar verkligen efter att få börja springa igen, vilket jag tycker ska bli fantastiskt roligt!
Mitt TEC började på lördag morgon kl 7 med sedvanlig lördagsfrukost, dvs kaffe, juice och macka. Jag laddar aldrig dagarna innan, utan äter normalt för att inte ”stressa systemet”. Däremot brukar jag vid vissa tillfällen komplettera med extra energi innan loppet och väljer då oftast Vitargos Gainers Gold som innehåller Vitargo-kolhydrater samt protein. Blandat med 5 dl mellanmjölk ger det drygt 500 kcal. På så sätt slipper jag ha en massa fast mat i tarmarna under loppet, men ändå få i mig energi och protein. Efter frukost och toalettbestyr var det dags att förbereda mig. Började med att applicera Intens-Sport på fötter, i armhålorna och mellan benen. Sen klädde jag mig i kompressionströja, kompressionsstrumpor (endast vaderna), ankelstrumpor med dubbla lager, kalsonger, kompressionstights, underställströja i merinoull och till sist den tunna vindjackan från Newline som vi fick på TEC 2010. På fötterna satte jag mina gamla trotjänare TNF Arnuva 50 Boa. De har sett bättre dagar, men jag tyckte ändå de skulle få inviga TEC 2011.
Vid halv 9 fick jag hjälp av min fru och dotter att bära ned all min utrustning till bilen. Två plastbackar samt två väskor! Jag hade med mig allt! Efter puss- och kramkalas samt lyckosparkar i rumpan så bar det av till Ensta Krog. Där var det fortfarande ganska folktomt, men allteftersom tiden gick så fylldes det på med löpare och annat ”löst folk”. Det var längesen jag var på ett lopp, så det var jätteroligt att träffa alla gamla bekanta. Anna, hennes pappa samt Krister dök upp och efter en stund kom även Magnus. Jag hade burit fram alla min prylar och väntade nu bara på att Andreas skulle dyka upp och resa sitt tält. Andreas kom, men tältresningen fick vänta tills efter start för att undvika kaos. Det kändes lite som ”Team Andreas Falk”.
Jag förberedde det sista och gjorde mig klar för start. Nathanryggan med 2 liter Perpetuem Caffe Latte åkte på. På med NipGuards i sista sekund, sen var det dags att ställa upp för start. Klockan blev 10, startskottet brann av och TEC 2011 var igång på allvar.
Jag hade ställt mig längst bak i folksamlingen inför starten, men det visade sig vara längst fram i startledet! Nåja, jag låg i toppen några hundra meter iallafall. Inför loppet hade jag gjort en ungefärlig tidsplan där jag siktade på 7-tempo första 40 km. Jag försökte hitta ett behagligt tempo så fort som möjligt och fokuserade på mitt eget lopp för att undvika att dras med. Eftersom det var omöjligt att avgöra vilken distans de andra löparna skulle springa så är det lätt att ta rygg på fel person. Jag hamnade med Jan-Erik och Cecilia som skulle springa 50 km och sen vara funktionärer. De tog TEC som ett sista långpass inför SM på 100 km i Tibro som går av stapeln i helgen. Vi hade sällskap hela varvet och jag klockade in 1:04, dvs 6 minuter snabbare än plan.
Andra varvet fortlöpte ungefär likadant. Jag fokuserade på att lyssna på kroppen och la stor vikt vid att springa naturligt. Jag valde att hellre springa i ett tempo som föll sig naturligt och kompensera med lugnare gåpauser. En liten nackdel med TEC-banan är att första halvan är flack, medan andra innehåller flera rejäla backar samt de cirka 2 km långa skogspartierna. Även andra varvet gick lite för fort och klockades till 1:03h.
I varvningen stod Magnus redo med mina tabletter (Endurolytes, Race Caps och Anti-fatigue) så snart jag klockan in. Han föste mig sen snabbt ut i spåret igen för att hålla mig i rörelse. Man förlorar snabbt värdefull tid om om man stannar i varvningen, så det gäller att göra det man ska och ge sig av. Jag körde vidare och lovad Magnus att ta det lugnare på nästa varv, vilket jag åxå lyckades med. Tredje varvet gjordes på drygt 1:06h, vilket betydde att jag fortfarande låg en bit före mitt schema. Under fjärde varvet beslöt jag mig för att byta skor vid nästa varvning då de gamla Arnuvorna släppte i mycket grus och inte erbjöd den dämpning jag behövde. Tog det ännu lugnare på detta varv och kom in knappt under 1:12h.
Ut på spåret igen med nya skor och det kändes toppen. På asfalt var det enormt skönt att känna dämpningen. TNF Single Track är en ju inte särskilt dämpad egentligen, men jämfört med de väl insprungna Arnuvorna så var de rena vattensängen. Marathondistansen passerades, ganska odramatiskt, efter ca 4:30h. Jag passade på att fota skylten och MMSa både Janica och mamma för att ge dem lite statusuppdatering. Under detta varv började jag lyssna på musik och hade faktiskt riktigt roligt. Sprang där och sjöng lite ansträngt, spelade lufttrummor och njöt av livet. Nån kilometer innan mål upplevde jag en av de starkaste Runners High nånsin, vilket gjorde mig gråtmild och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det var då jag visste att jag skulle ta mig genom TEC, som en uppenbarelse kom det. 50 km gjorde på ca 5:35h och tidsplanen höll fortfarande med råge.
Varven flöt sen på ganska odramatiskt. Jag kände mig stark och pigg och kroppen bara fortsatte att leverera utan att gnälla det minsta. Jag försökte hålla ned tempot så gott det gick, men lyckades ändå springa lite för fort gentemot planen. Dock var ju planen bara en grov uppskattning för att ha något sorts schema att följa. 50 miles, dvs 80 km, passerades vid ca 9:30h, vilket var hela 30 minuter snabbare än 2010. Då hade jag förvisso börjat få problem med knäna redan, men det var i övrigt en monumental skillnad i hur jag kände mig. I år kändes det som vilket ordinärt långpass som helst, om än lite längre! Vid 50 miles var det även dags att plocka fram pannlampan, något jag sett fram emot litegrann då jag normalt älskar att springa i skenet från pannlampan. Min Silva Alpha 6 är helt underbar. Så snart jag gick av de upplysta cykelvägarna så ”tände jag på” och det blev nästan dagsljus. Stora delar av banan är upplyst, men där det behövdes pannlampa så briljerade Alphan. Enda problemet med pannlampsljus är att det ger skuggor från fel håll, dvs ljuset kommer från samma vinkel som du ser, vilket gör det svårt att upptäcka rötter etc. Om man är flera så kommer det ljus från fler håll vilket underlättar mycket.
Fram till nu hade jag kompletterat med en gel under varje varv, men nu tog det tvärstopp. Jag höll på att kräkas när jag försökte få i mig den sista, så det fick vara.
Magnus redo att pacea
Fram till 100 km flöt det på fint och jag kom in på ca 12:15h, vilket är långsammare än mitt PB på 100 km, men samtidigt med god marginal gentemot planen. Jag kände mig dock ganska ensam därute och frågade Magnus om han kunde tänka sig att hoppa på redan vid 110 km. Han skulle försöka vila en stund och så fick vi se vid nästa varvning. Detta varv började jag få det ganska motigt generellt. Dels pga trötthet, men framförallt kändes det som att jag inte fick tillräckligt med luft. När jag kom in från 11:e varvet så stod Magnus där, ombytt och klar, vilken hjälte. Vi gav oss av efter ett kort depåstopp och jag upplyste Magnus om mitt tillstånd, så vi tog det lugnt. Gick större delen av detta 12:e varv, vilket gjorde att jag tappade en hel del tid. Dock fanns det inget att göra, jag hade såna problem och kämpade rejält vid minsta motlut. Flämtade som en rabiessmittad Sankt Bernard! Jag kunde inte förstå vad felet var. I övrigt mådde jag hur bra som helst. Det låga tempot ställde dock en hel del nya krav. Dels frös jag mer och dels blev jag väldigt sömnig, något jag fick kämpa med ganska mycket under kommande varv. Under detta varv passerade Andreas och hans pacer Tero oss för sista gången. Bilden av en kämpande Andreas som krigar uppför en brant backe kommer nog sitta kvar på näthinnan länge. Han är ett djur!
Inne på varvningarna tvingade Magnus mig att inventera matbbordet och hitta något jag kunde tänka mig att äta. Jag fastade till sist för apelsinklyftor och efter provsmakning så var orgien igång. Jag tryckte i mig typ 8 klyftor och bad sen om en liten påse så jag kunde ta med mig fler ut på banan. Detta var precis vad jag behövde!
Ytterligare två varv (13 och 14) fortlöpte på samma sätt och min tidsplan fick stryka på foten rejält. I mitten av 14:e varvet märkte jag dock en förbättring i mitt tillstånd. Jag blev inte lika ansträngd i backarna längre och hade bättre tryck i steget igen. Fåglarna hade börjat sjunga och gryningen var inte långt borta. Vi var båda trötta på att springa med pannlampa och längtade verkligen efter solens ljus. Väl ute ur skogen och med knappt 2 km kvar till varvning så kom gryningen på allvar och det kändes som man vaknade upp till en ny dag. Med några hundra meter kvar till varvningen testade jag att springa och det gick. Trots att jag gått i så högt tempo jag bara kunde under 6 timmar så löd benen mig nästan direkt. Jag sparade dock på krutet till efter depåstoppet där vi dumpade lampor och fyllde på förråden innan vi gav oss ut igen. Jag trippade före Magnus och kände nu hur energin återvände. Magnus tvingade mig dock att ta det lite lugnt i början och verkligen känna efter. Vi hade ju trots allt två varv kvar!
Det näst sista varvet var lite av en fröjd. Jag bad t.o.m. Magnus att ta med en gel ut på detta varv(!). Vi varvade gång med jogg och jag kände starkare för varje kilometer. Vi pratade mycket om hur skönt det skulle vara att få passera de olika platserna längs banan för sista gången under sista varvet och det taggade oss båda. Jag hade några episoder där tårarna inte var långt borta. Min dröm var ju faktiskt inom räckhåll nu och det var naturligtvis lite överväldigande. Näst sista varvet gjordes på ca 1:32h, vilket var klart snabbare än de två tidigare som gått på 1:55h respektive 1:50h. I slutet på varvet bad jag om gelen och satte i mig den. Nu skulle sista varvet göras med ordentligt med energi i kroppen!
Inne för sista varvning och det var nu med lätta steg som jag lämnade Ensta Krog en sista gång. Magnus fyllde min rygga med en dos Perpetuem och jag gav mig av . Magnus kom i fatt så småningom och vi tog längre joggingturer den här gången. Jag kände mig pigg och stark och kroppen gav bra respons. Att kunna springa över 160 km och känna sig så fräsch i kroppen gjorde mig helt förundrad. Vi stannade och fixade med sten i skon samt för hårt knuten sko, men höll upp tempot riktigt bra och krigade på. Varvet gick så lätt! Vi passerade några andra löpare som hade ett eller flera varv kvar och man såg på de flesta att de genomgick en kamp. Det såg ut att göra ont på vissa! Min resa hade ju varit relativt smärtfri, vilket jag tackade min lyckliga stjärna för.
Bortsett från stoppen under sista varvet så snittade vi ca 7:30, vilket var riktigt bra med tanke på att det var slutet på loppet. Med bara några hundra meter kvar sprang Magnus i förväg för att filma målgången. Nedan ser ni de klipp som han satt ihop från loppet.
Jag kom i mål på 22 timmar och 21 minuter och fick därmed det eftertraktade silverspännet man får om man kommer in under 24 timmar. Drömmen har gått i uppfyllelse och jag kan inte vara mer nöjd. Från att inte sprungit alls för 5 år sedan, till att genomföra ett 100 mileslopp och dessutom på en bra tid tycker jag helt underbart. Jag är värd detta tamejfaan! 😀
(c) Peter Lembke
Detta är bara en bråkdel av allt jag gick i genom under loppet, men det är dels svårt att minnas vad som hände när osv. och det blir bara en enda stor gröt av allting. Jag har så mycket saker jag skulle vilja berätta, men jag får väl återkomma om det framöver. Om ni har några frågor så ställ dem gärna, jag tycker det är jättekul att svara!
Idag kom Andreas förbi för att hämta lite grejer som han beställt och naturligtvis pratade vi mest om TEC. Vi var överens om att tankarna kretsar i princip uteslutande runt TEC. Lite nervositet, men mest förväntan. Jag har ju aldrig sprungit längre än 100 km, så de sista 60 km är ett mysterium för mig. På ett 100 mileslopp är de första 100 km bara transport, det är sen loppet börjar. Det skrämmer mig inte ett dugg, men eftersom jag inte varit där ännu så finns ett mått av nervositet.
Vad gäller utrustning så är det mesta klart eftersom jag beslutat mig för att a med det mesta jag äger :). Enklare så lixom. Vad gäller vätskan så kommer jag använda min nya Nathan Endurance-rygga och byta blåsan vartannat varv. Det tror jag kommer fungera bra. Det blir dessutom enklare för min support Magnus. Jag kommer ha med mig handjagare och vätskebälte i utrustningen om jag skulle vilja byta under loppet. I veckan laddade jag batterierna till min underbara pannlampa Silva Alpha 6, så jag kan lysa upp Täby under lördagsnatten. Om ni bor i området kan ni ju titta ut runt 22-tiden och se själva 🙂
Förra veckan var jag hos min kiropraktor Jenny, som fick gå i genom kroppen och klämma lite här och där. Jag har lite småskavanker som inte är några showstoppers, men störande.
Skovalet är det svåraste. Jag har många skor, men inga som jag tycker är helt perfekta för TEC. De bäst lämpade är mina gamla trotjänare TNF Arnuva 50 Boa, men de skaver rejält på höger ”långtå”. Ska försöka få bukt med det, för de är riktigt bra om än slitna. Jag tar med mig några par för säkerhets skull. Kanske t om hinner inhandla ett nytt par som jag kan inviga på slutet av TEC? Vid det laget spelar det ju ingen roll då fötterna lär vara rätt trasiga ändå.
Den här veckan är det lugnt på alla sätt. Jag har några enkla pass, men i övrigt tänker jag äta upp mig och vila mycket.
Det känns som det inte finns så mycket att skriva om just nu, men det lär bli en del framöver. Under själva loppet siktar jag på att Twittra (Ultrazebban) ibland och även ladda upp lite video om det fungerar.
Fåfängeträning 