Arkiv för kategori ‘Lopp’

Förberedelser

Publicerat: juni 10, 2011 i Allmänt, Lopp, Utrustning
0

Fredag kväll och det är dags att se över packningen inför morgondagen. I morse åkte jag förbi Andreas och hämtade kylkepsen som jag ska låna och passade på att prata lite kring loppet och hur formen kändes. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om formen, men den är nog ok. De senaste passen har varit i värmen och känts tunga, vilket gör det lite svårt att avgöra formen. Jag kan på ett sätt ångra mig lite att jag inte fokuserade min träning efter TEC på just Jättelångt och istället använde maran som ett sista långpass, då hade jag haft en ordentlig formtoppning till Jättelångt. Samtidigt var ju tanken att göra en ”sista” bra mara, även om det nu inte blev så.

Jag fick via Andreas kontakt med CoolMate, företaget som bl.a. säljer kylkepsen, och kontaktade dem angående att sälja deras produkter genom Runners Gear. Andreas på CoolMate var snäll nog att skicka några produkter som jag ska använda under morgondagens lopp. De kom med posten idag och bestod av Wrist wrap samt Cooling Scarf. Tillsammans med kepsen kommer de garanterat komma väl till pass om temperaturen kommer ens i närheten av dagens hetta. Design har fått stå tillbaka till förmån för funktion, men det ju spelar mindre roll. De ska hålla 8-12 grader lgre temperatur än omgivande luft, samt göra detta i 5-10 timmar. Om det stämmer så är det ju suveränt!

I övrigt är det mesta packat och klart. Lite ombyte till efter loppet, samt några portioner Recoverite naturligtvis. Trots att det handlar om 1,5 marathon så känns det liksom inte på allvar av nån anledningen. Förmodligen beror det på loppets avslappnade karaktär. Ingen trängsel eller jippo, utan mer samlas och spring. Hopp och lek!

Det erbjuds tyvärr ingen live-rapportering från loppet, men jag ska försöka lägga upp lite info här i bloggen och/eller twittra (http://www.twitter.com/ultrazebban eller i vänster marginal i bloggen) när tillfälle ges.

Återkommer efter loppet med ett litet sammandrag. Håll tummarna för att det går bra i morgon!

Stockholm Marathon 2011 (hela verisonen)

Publicerat: maj 29, 2011 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Lopp, Stockholm Marathon
2

Man kan säga att min mara började på fredag eftermiddag, för det var då min mage började krångla. Vet inte om det var något jag ätit, men det höll iallafall i sig hela natten och lördag förmiddag. På natten fick jag springa på toa några gånger och sov väldigt oroligt. Jag var definitivt inför nervös inför maran, utan det var nåt ”skit i pipan” som vi brukade säga.

Lördag förmiddag gick mest till förberedelserna inför loppet. Jag tänkte cykla till Östermalms IP, så drygt en timme innan start hämtade jag min cykel i cykelkällaren där den stått sen förra sommaren. Här börjar mina problem på allvar. Luften i bakdäcken var slut och jag kunde inte pumpa det då det var racerventil på slangen jag köpte sist. Jag mindes plötsligt min cykeltur förra året då jag cyklade förbi Cykloteket och köpte ny slang och en mil senare beslöt mig för att byta slang och då upptäckte mitt misstag, men kunde då lösa det tillfälligt på macken jag var på.

Tyvärr kunde jag inte lösa problemet den här gången och tog min frus råd att ringa grannen och kompisen Tompa. Han lånade gärna ut sin cykel, så jag sprang över till honom för att hämta nyckeln. Väl där insåg jag att vi inte har samma portkod och utan mobil var jag vingklippt. Pulsen steg nu och jag försökte komma på något konstruktivt. De bor på 6:e våningen, så att stå där och gasta skulle inte hjälpa mycket. Efter flera minuter kom det dock en kille ur porten och jag kunde komma in.

Tompa och jag åkte ned för att titta på hans cykel. Ventilen på bakdäcket var lite sönder men jag trodde den skulle hålla. Jag tackade och cyklade hem för att hämta mina saker. Rafsade snabbt ihop min prylar, pussade på mina tjejer och gav mig av. Väl på cykeln visade sig bakdäcket vara i princip tomt! Jag testade att cykla några hundra meter, men insåg att det inte skulle fungera mycket längre, så jag försökte pumpa utan resultat. Ringde i panik till Tompa och fick låna hans fru Karins cykel istället. Nu var det bråttom!

Jag cyklade så snabbt jag kunde utan att överanstränga benen, vilket var en svår balansgång med tanke på att klockan var 10:50 och det tar drygt 20 minuter att cykla till ÖIP. Med andan i halsen kom jag fram till ÖIP och skyndade mig att göra i ordning mig för start och lämna in mina saker i förvaringen. Nu var jag iallafall på plats och kunde börja fokusera på att slappna av inför start. Kön till startfållorna var som vanligt packad med människor som hade bråttom och gjorde allt för att tränga sig före. Jag försökte att inte irritera mig och tänkte ”happy thoughts”. Passade på att ringa Janica och berätta om cykelincidenten. Klockan var nu 11:15 och jag kunde slappna av.

I startfållan hände som vanligt inte så mycket, stod mest där och väntade. Träffade Micke och bytte några ord innan det var dags att fokusera på starten. Startskottet brann av och efter några minuter var i i väg. Jag stod i sista fållan (E) men i första startgrupp. Tempot gick upp ganska snabbt och jag kunde springa i önskat tempo från start. Inför den här maran har jag brottats lite med tanken hur jag skulle lägga upp strategin. Antingen sikta på 3:45 och springa helt jämnt, eller satsa allt från start och se hur långt det räcker. En sak var säker, jag ville komma till en punkt där jag verkligen får kämpa och kriga. Jag behöver lära mig det och maran kändes som ett bra tillfälle för det. Jag bestämde mig för att lägga mig på under 5:20 under första halvan och sen öka beroende på hur det kändes. Ställde klockan på 5:15 för att ha lite marginal och kompensera för att man inte springer helt rakt. Jag sprang t ex 42,88 km, vilket alltså är 680 meter längre. Det är nästan 4 minuter som jag måste ta hänsyn till, man glömmer lätt det.

Kroppen kändes bra och det flöt på fint. Siktade som sagt på att snitta 5:15 och höll den planen förhållandevis bra. På Vallhallavägen såg jag plötsligt syrran och hennes man som stod och hejade för fullt på mig, det var en överraskning och gav mig extra energi. Nu hade jag ju förvisso bara sprungit några kilometer, men ändå.

Enligt Stockholm Marathons tidtagning gick första milen i 5:19-tempo, fram till 20 km i 5:18 och fram till 30 km på 5:21, så det gick hyggligt enligt plan. När jag passerade Slottet på andra varvet, vid ca 30 km, märkte jag plötsligt att min vänstra stortå hade svullnat upp rejält och smärtade ordentligt, det kändes som den ville ut ur skon NU! Det var ju första gången jag sprang en längre sträcka i mina nya Kinvara och uppenbarligen slog tån emot inuti och det orsakade blånagel. Jag började halta och försökte kompensera, men utan resultat. Där och då trodde jag att loppet var över, men efter några hundra meter lyckades jag kila in tån på ett sätt att jag kunde stå ut med värken. Tappade en hel del geist och motivation, men försökte hitta tillbaka och fortsätta. Det var även runt 30 km som jag började känna av min krånglande mage igen och strax innan Västerbron kom hållet som ett brev på posten.

En extremt ond tå!

Håll? Vem faan får håll på en mara? På väg nedför Västerbron, nästan vid Rålis, så får jag gå en liten bit och försöka sträcka ut höger sida i ett försök att bli av med hållet. Några äldre snubbar, typ A-lagare, sitter vid vägkanten och en av dem gastar att jag ska sätta fart. Jag spände ögonen i honom och säger åt honom att ”springa själv förihelvete”, hade kunnat skallat den jäveln! Jag går ju inte för att jag vill gå, eller hur? Nu får jag verkligen tillfälle att kriga, för hållet sitter i och mitt tempo sjunker markant. Hela vägen upp till Odenplan kämpar jag för att hålla uppe tempot och hittar tillslut en hållning som lättar hållet. Planen att öka sista halvan är nu officiellt utslängd ur fönstret. Med bara 7 kilometer kvar har mitt snittempo sjunkit till 5:23 och jag går gör nu allt i min makt att öka tempot så mycket jag bara mäktar med.

På väg upp på Karlavägen sätter jag fart och springer sen så hårt jag bara kan. Har en tjej i neonrosa t-shirt som ligger i ungefär samma tempo som mig och jag tar sikte på henne. Vi kryssar fram genom massan och upp på Sturegatan, där det smalnar av markant, får vi stora problem att komma fram. När vi kommer upp på Valhallavägen får jag en lucka och drar ifrån, men hon passerar mig på den korta vägen innan man kommer in på Stadion. Väl inne på slutspurten tar jag doc innerspåret och älgar på för allt vad tygen håller och passerar henne när halva sträckan återstår, nu är det bara att ge allt som finns! Hon gör sitt bästa för att hålla uppe tempot, men jag tar målgången och kan äntligen pusta ut. Stänger av min klocka och inser att jag försvisso förbättrade min tid med några minuter, men missade mitt mål med lika många.

Officiell sluttid 3:47:25, dvs 2,5 minuter sämre än ”worst case”-planen och endast drygt 3 minuter bättre än fjolårets 3:50:40. Besvikelsen är naturligtvis stor och även om jag försöker trösta mig med att jag haft motgångar så det räcker och blir över, så är det ändå ett högst mediokert resultat. Även om marathon inte är något jag tränar specifikt inför och egentligen är en helt ointressant distans så vill jag ändå prestera optimalt om jag ska springa det.

På ÖIP ler jag lite igenkännande inombords åt alla ledbrutna löpare som med stora svårigheter tar sig ned för trapporna till innerplanen. Jag minns precis hur det var och längtar nästan tillbaka till tiden då jag tyckte det var roligt och spännande att springa ett marathon. Står kvar på ÖIP en stund och gör i ordning mig för hemfärd. Det känns lite tomt efter en sån urladdning på slutet. Hoppar upp på Karins cykel och cyklar hemåt. Kommer på mig själv med att både sjunga och vissla, så lite glad måste jag trots allt vara, inte för att jag har nåt att vara glad över tänker jag. Kanske glad att det är över?

Nästa år går Jubileumsmarathon av stapeln, som följer originalbana till Sollentuna och tillbaka. Om jag inte är i Italien när den går så lär jag springa den. Stockholm Marathon lär det inte bli på några år, den saken är klar. Nu laddar jag istället om inför Jättelångt!

En som har rätt att vara nöjd är min dotter Alicia som gjorde ett toppenlopp idag! Jag är så stolt!

Blickar framåt

Publicerat: maj 18, 2011 i Allmänt, Lopp, Stockholm Marathon, Träning
0

Sista tidens träning

Sista riktiga träningsveckan tog slut i söndags och uppladdningen inför Stockholm Marathon har tagit sin början på allvar.

Efter backintervallerna i tisdags blev det 10 km distans i torsdags lunch och sen ytterligare ett pass på drygt 6 km med Janica när hon kom hem från jobbet. Mysigt och i lagom tempo för mig som extrapass.

I fredags stod det 13 km fartlek med 7 fartökningar på schemat, så det var bara att snöra på sig skorna och ge sig av. Jag valde som vanligt att göra passet längs Brunnsviken, fattar inte att jag orkar springa samma jävla runda varenda gång, men alla andra vägar är precis lika trista. Dessutom är det flackt längs Brunnsviken, vilket passar dessa pass bra. Jag är ju inte så superbra på att köra spontana fartökningar, utan min fartlek liknar mer ett traditionellt intervallpass. I fredags värmde jag upp 2 km och varvade sen 500 meters fartökning med 500 meters vila. La in några längre fartökningar om 800 m och 1 km. Hursomhelst fungerade det väldigt bra och kroppen kändes toppen fram till ca 300 meter från mitt hem då jag fick en våldsam smärta under vänster revben. Ungefär som kraftigt håll och en total showstopper. Jag fick gå sista biten. Snopet slut kan man säga.

I söndags var det dags för mitt sista långpass innan maran. Då vi skulle på dop med efterföljande fika så kom jag iväg sent på eftermiddagen. Stressade ut så snabbt jag kunde vid halv fyra och satte av mot Edsviken, med planen att springa 21,5 km och vända hemåt, för att få ihop mina 25 km. Andreas sa att detta pass skulle gå helt på känsla och helst utan klocka, så jag kunde njuta av det. Det blev snarare ett snabbdistanspass där jag förvisso inte tittade på klockan nämnvärt ofta, men kände mig lite stressad av tidsbristen. Jag behövde komma iväg och veckohandla samt laga middag inom rimlig tid.

Under första milen rapade jag smörgåstårta och kaffe, vilket var så där lagom charmigt. Låg på i ganska hyggligt tempo och kände mig trots allt ganska stark. När jag kom fram till Sollentuna Centrum valde jag att vända hemåt och korta ned passet till drygt 18 km. Hade inte ro i kroppen helt enkelt. Jag hade ju sprungit drygt 6 km extra på torsdagen och tyckte väl att det fick kompensera på nåt sätt. Det är ju ganska enkelt att förhandla med sig själv trots allt. Väl hemma igen summerade jag passet till 18 km @ 5:27, vilket förvisso är långsammare än planerat marathontempo, men ändå lite av ett MP-pass.

Söndagens distanspass från Garmin Connect

Efter att ha vilat i måndags var det åter dags för fartlek, den här gången 12 km med 6 fartökningar. Än en gång längs Brunnsviken, men den här gången valde jag att köra tusingar. Värmde upp 2 km och varvade sen 1000 meter fartökning med 500 meter vila. Försökte ligga i ett tempo som kändes ”behagligt ansträngande” och fick till ett riktigt bra pass. När jag tittade på resultatet på klockan efteråt visade det sig att jag prickat in i princip identiskt tempo under alla fartökningarna, fascinerande.

Jättelångt hägrar

Trots att StM är i faggorna så är det faktiskt Jättelångt som jag tänker mest på just nu. StM är ju inget äventyr eller direkt utmaning. Missförstå mig rätt, marathon ÄR en utmaning om man väljer att springa så snabbt man bara kan och är beredd att kriga. Nu är jag ju normalt inte intresserad av att kriga för att nå ett visst tidsmål, utan väljer hellre att ha en trevlig upplevelse och kunna minnas loppen med glädje, istället för att fokusera på måltiden. StM känns bara som ett lopp som ligger mellan idag och Jättelångt. Det kanske är dags att avsluta det kapitlet och lägga tiden på något annat i framtiden. StM har tappat sin charm uppenbarligen. Önskar bara att jag hade hunnit fokusera lite mer på träningen inför StM och känna att jag är på topp om det är mitt sista lopp. Nåja, det löser sig väl. Det spelar ju ingen roll om jag går in på 3:30 eller 3:45 i slutändan.

Nya sidor

Jag har lagt upp några nya sidor som ni ser i toppmenyn. Dels en förteckning över de lopp jag sprungit hittills och dels en där jag berättar mer om den utrustning som jag använder. De senare är under uppbyggnad och jag fyller på med information allteftersom.

Missa inte ett av årets absoluta höjdpunkter!

Publicerat: maj 13, 2011 i Allmänt, Lopp
0

Jättelångt är loppet som går längs Roslagsleden mellan Grisslehamn och Norrtälje. Årets upplaga går av stapeln den 11 juni och är tredje gången loppet genomförs. Man vänder riktning varje år och årets start är i Grisslehamn.

Loppet är 68 km långt och går på landsväg, stigar och grusväg. Höjdprofilen (nedan) visar att det är förhållandevis flack löpning. Inga mastodontbackar eller teknisk terräng a la SUM, utan man kan oftast trampa på och njuta.

Loppet är mycket välorganiserat och trivsamt och jag tycker nog att det passar för alla nivåer. Man behöver inte kunna navigera efter karta eller liknande, leden är väl uppmärkt överallt. Visst händer det att folk springer fel ändå, men då har man helt enkelt inte varit uppmärksam, vilket är ganska lätt på slutet. Vissa partier kräver att man tittar ned i marken och då kan det ju vara lätt att missa en markering.

Jag har sprungit båda gångerna det anordnats. Första året regnade det mer eller mindre oavbrutet, medan andra året var vädret helt perfekt. Jag njöt lika mycket under båda loppen faktiskt. Roslagsleden bjuder på vackra vyer, så det blir som en lång utflykt, mer än ett lopp tycker jag.

Om ni inte har anmält er så skynda er till hemsidan och gör det nu, jag lovar att ni inte blir besvikna! Hoppas vi ses där!

Livet efter TEC – fler reflektioner

Publicerat: april 14, 2011 i Allmänt, Lopp, TEC, Träning
0

Suger på karamellen lite till

Fortfarande handlar mycket av mina tankar om helgens upplevelser. Jag vill inte släppa taget riktigt ännu, utan fortsätter att gå tillbaka till olika saker som triggar känslor. Kan fortfarande känna mig lite gråtmild när jag tänker tillbaka på några av de mest känsloladdade ögonblicken. Det lustigaste är att själva målgången blev så odramatisk. Jag som fortfarande kan bli tårögd när jag kommer in på Stadion under Stockholm Marathon, som i sammanhanget är en fis i rymden. På TEC var det bara över. Visst var jag trött och glad att vara i mål, men man kunde nog inte uppfatta det som om jag uppnått ett av mina största mål i livet, så här långt vill säga. Det var inte heller antiklimax, utan bara slut. Som en djup suck liksom.

Nu har jag haft några dagar på mig att smälta intrycken och det känns fortfarande toppen. Jag kan inte riktigt förstå att jag har gjort det dock. Känns lite overkligt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Resultaten klara!

Nu har äntligen resultaten presenterats! Jag kom på 17:e plats (21:a plats totalt) av de drygt 60 startande i 100 miles i herrklassen. Endast 35 st herrar genomförde 100 miles, medan de flesta av de andra ”böt distans” som det heter, vilket i min bok betyder att man brutit loppet. Jag bröt efter 9 mil förra året och fick en placering i 50 milesklassen, men jag räknar det som att jag bröt. Har man anmält sig till en distans och inte slutför den så bryter, inte byter, man. Dock är det ju väldigt snällt av Jan & Co att tillåta byten. Man kan ju faktiskt byta upp sig också, jag vet dock inte om nån gjorde det i år, förutom Jan förstås.

När jag ser tiderna för dem innan mig i listan så blir jag enormt peppad inför nästa år. Då ska allt förhoppningsvis stämma och jag kan få göra ett ”perfekt” lopp så att säga. Inte för att jag klagar på hur jag genomförde det i år, men det finns alltid saker man kan göra bättre. Vad gäller support och pacing så finns inget att förbättra dock, den var helt perfekt!

Mörbultad

Efter några dagars total vila var det dags att utnyttja det presentkort på Sturebadet Haga som jag fick på Fars Dag. Jag bokade in en klassisk svensk massage om 80 minuter. Glad i hågen begav jag mig till Sturebadet med förhoppningen om en skön och avslappnande stund. Jag kunde inte ha mer fel. Killen som masserade mig hade dels rejäla nypor och dels visade sig min kropp innehålla en miljard ömma punkter. Jag låg och vred mig som en ål på britsen. Önskar nästan att jag hade på mig min pulsklocka för det är att räkna som ett rejält pass! Både den ena och andra svordomen slank över mina läppar, något massören tyckte var jätteroligt. Efter 80 minuters tortyr var det på lätt skakiga ben och snurrigt huvud som jag tackade för mig och gick därifrån. Vilken pärs! Det är nog bra om jag gör detta lite oftare så behöver det inte göra så ont varje gång.

På’t igen

Planen var att gå ned på gymet och köra 30 minuter på crosstrainern idag. När jag hämtat min dotter på skolan så ville hon hitta på något, så istället bytte jag om till löparkläder och vi gav oss ut i det fina vädret, hon på cykel. Sprang längs Brunnsviken i 15 minuter och vände sen tillbaka igen. Det var ett väldigt lugnt tempo och jag kände efter ordentligt, men kroppen visade inga tecken på att den sprungit över 160 km för några dagar sen. Alicia snackade på och vi hade en mysig stund tillsammans. Klart bättre än att stå på gymet! Kanske t o m ger mig ut en sväng i morgon åxå, vi får väl se 🙂

Jakten är över…

Publicerat: april 8, 2011 i Lopp, skav, skor, strumpor, TEC, TNF, Utrustning
1

…men det är bara början.

Så hittade jag mina skor till sist och det blev lite oväntat ett par TNF (The North Face) Single Track. Jag hade helt glömt bort att jag testat dem för några helger sen och gillade dem då. Jag googlade lite och upptäckte att den tilldelats ”Best Debut” av Runners World 2010, samt fått riktigt bra kritik i flera tester. Bra där! Tyvärr har TNF-butiken inte löpband, så man köper grisen i säcken.

TNF Single Track är en hybrid (trail- och vägsko) med mindre aggresiv sula. Den är neutral och ”lite lättare”, beroende på vad man jämför med naturligtvis. I storlek 47 (jo jag har det) väger skon 396 gram, vilket låter hyggligt mycket. Dock känns de lättare på foten. Jag är ju inte direkt en kenyansk lättviktare, så det spelar lite mindre roll vad skon väger.

Det som slog mig var känslan när jag satte på mig skon. Den har en väldigt mjuk och följsam ovandel, utan att försaka känslan av stabilitet. Snörningen är lite ”bredare” än normalt, men det ser jag inte som en nackdel. En av de bästa detaljerna är det inbyggda skräpskyddet ovanpå plösen. Nu brukar jag inte få in så mycket skräp just vid snörningen, men det skadar ju inte att ha mer skydd.

Jag testade dem under mitt sista pass i går, vilket var 5 km ”utan ansträngning”. Det passet förlade jag till bandet enbart för att jag ville testa skorna och kunna lämna tillbaka dem om det inte funkade. Det var lite trist att springa sista passet på bandet, men nu var det ju nödvändigt. Dessutom blåste det storm ute, så det var skönt att slippa faktiskt. Skorna funkade bra och kändes lagom stora. En halvstorlek mindre hade förmodligen varit helt perfekt, men de görs inte i halvstorlekar över 12, så det är bara att gilla läget.Återkommer med lite mer utförligt omdöme efter TEC.

Jag passade även på att testa de strumpor som Andreas gav mig. Ett par New Balance med dubbla lager som var fantastiskt sköna! De dubbla lagren ska eliminera skav, vilket ska bli intressant att testa. Jag har bestämt mig för att springa med kompressionsstrumpor utan fot (klipper bort det band som går under foten) och dessa strumpor till det. Hoppas det funkar bra. På så sätt kan jag enkelt byta strumpor om de blir blöta. Strumpor som går till knät blir ju väldigt struligt att byta under loppet. Först ska tightsen av och sen strumpor och sen ska allt på igen, huga va jobbigt!

Nu är det dags att packa ALLT som ska med i morgon. Jag har köpt två nya plastbackar som rymmer en massa prylar 🙂 Tur man tar bilen hela vägen fram till Ensta Krog…

Nerver och förväntan

Publicerat: april 3, 2011 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Lopp, ryggsäck, TEC, Utrustning
2

Idag kom Andreas förbi för att hämta lite grejer som han beställt och naturligtvis pratade vi mest om TEC. Vi var överens om att tankarna kretsar i princip uteslutande runt TEC. Lite nervositet, men mest förväntan. Jag har ju aldrig sprungit längre än 100 km, så de sista 60 km är ett mysterium för mig. På ett 100 mileslopp är de första 100 km bara transport, det är sen loppet börjar. Det skrämmer mig inte ett dugg, men eftersom jag inte varit där ännu så finns ett mått av nervositet.

Vad gäller utrustning så är det mesta klart eftersom jag beslutat mig för att a med det mesta jag äger :). Enklare så lixom. Vad gäller vätskan så kommer jag använda min nya Nathan Endurance-rygga och byta blåsan vartannat varv. Det tror jag kommer fungera bra. Det blir dessutom enklare för min support Magnus. Jag kommer ha med mig handjagare och vätskebälte i utrustningen om jag skulle vilja byta under loppet. I veckan laddade jag batterierna till min underbara pannlampa Silva Alpha 6, så jag kan lysa upp Täby under lördagsnatten. Om ni bor i området kan ni ju titta ut runt 22-tiden och se själva 🙂

Förra veckan var jag hos min kiropraktor Jenny, som fick gå i genom kroppen och klämma lite här och där. Jag har lite småskavanker som inte är några showstoppers, men störande.

Skovalet är det svåraste. Jag har många skor, men inga som jag tycker är helt perfekta för TEC. De bäst lämpade är mina gamla trotjänare TNF Arnuva 50 Boa, men de skaver rejält på höger ”långtå”. Ska försöka få bukt med det, för de är riktigt bra om än slitna. Jag tar med mig några par för säkerhets skull. Kanske t om hinner inhandla ett nytt par som jag kan inviga på slutet av TEC? Vid det laget spelar det ju ingen roll då fötterna lär vara rätt trasiga ändå.

Den här veckan är det lugnt på alla sätt. Jag har några enkla pass, men i övrigt tänker jag äta upp mig och vila mycket.

Det känns som det inte finns så mycket att skriva om just nu, men det lär bli en del framöver. Under själva loppet siktar jag på att Twittra (Ultrazebban) ibland och även ladda upp lite video om det fungerar.

 

Formtoppningen börjar

Publicerat: mars 8, 2011 i Allmänt, Kettlebell, Lopp, Träning
0

I helgen skickade Andreas mitt schema och det blev uppenbart att det nu är nära till TEC. Den 9 april är det dags att än en gång ge sig på 100 milesdistansen. Två gånger har jag försökt och tvingats bryta pga löparknä, den här gången ska det inte hända igen hoppas jag.

Har jag då gjort något annorlunda gentemot förra året? Jo, dels har jag sprungit mycket mindre(!), något som kanske skrämmer mig litegrann. Jag började jobba med Andreas i November 2009 och sprang drygt 3800 km totalt under 2009. Under 2010 har jag sprungit nästan 1300 km mindre om jag ska tro Garmin Connect. Skillnaden ligger i att jag har haft ett uttalat syfte med alla pass sedan jag började träna under Andreas. Dessutom var jag arbetsbefriad februari-maj och kunde träna hur mycket jag ville, vilket jag åxå gjorde. Those were the days…

Förutom löpning så har jag tränat en del annat i år, men det har nog dock ingen större inverkan på knäna. Jag köpte en skumrulle i höstas och den har jag använt ett antal gånger. Jag är kass på att komma ihåg att använda den tyvärr, vilket är jäkligt underligt. Jag kommer ju ihåg att träna med mina kettlebells. Nåja, jag ska försöka komma ihåg att använda den 2-3 ggr/vecka fram till TEC. Påminn mig gärna 🙂

Mentalt känner jag mig väl förberedd inför årets upplaga. Tack vare min eminenta support Magnus så fungerade allt smidigt under förra TEC, så vi kommer nog inte ändra speciellt mycket. I år hoppas han nog på att få springa med mig des sista 4-6 milen. Det vart något av ett antiklimax för honom förra året. Även på GAX var det ju tänkt att han skulle hålla mig sällskap de sista 4 milen, men istället fick han köra hela vägen hem från Skåne. Inte så kul minsann.

Jag förlitar mig till Perpetuem som vanligt. Dessutom kommer jag använda Vespa, för jag känner definitiv skillnad i energinivå när jag använder det på långpass. Får inte alls samma behov av att tillföra energi. Jag plockar med mig gel för att ha något att alternera med. Ibland vill jag bara bryta mönstret och få en annan smak i munnen.

Det svåraste är ju att bestämma kläder, eftersom april kan bjuda på många överraskningar. Det kan vara allt från -5 till +15. Helst vill jag slippa att byta kläder under tiden, utan det får räcka med att klä på mig mer när temperaturen sjunker.

Idag var det åter dags för favoritpasset med korta backintervaller. Tack vare det underbara vädret så klädde jag mig i tunnare kläder än på länge, vilket kändes underbart. Valde även att springa i mina Kayano, det kändes grymt!
Värmde upp 2 km och rev sen av 8 st 35 sekundersintervaller med 2 minuters vila emellan. Jag formligen älskar detta pass, men det har jag ju sagt många gånger tidigare. Tyvärr var det inte barmark i den backen jag gör detta pass, så jag fick inte ned kraften ordentligt men fullt tillräckligt. Passet var hursomhelst riktigt lyckat.

På eftermiddagen var Andreas på besök för att diskutera schemat och även upplägget inför TEC. Det känns skönt att kunna bolla lite med Andreas eftersom han dels känner mig väl vid det här laget och dels är ruskigt rutinerad.

Innan middagen klämde jag in ett pass med kettlebells. Har sagt det förut och säger det igen, det är så jäkla kul och tidseffektivt! Så, nu kanske jag inte behöver säga det igen 😉

I morgon onsdag är det vilodag, eller? 🙂

Jättelångt

Publicerat: januari 28, 2011 i Lopp
2

Så var jag anmäld till ett av de roligaste och vackraste loppen i Sverige, nämligen Jättelångt. Loppet går i år av stapeln den 11 juni. De vänder håll varje år och i år är starten Grisslehamn och slutar i Norrtälje. Banan är 68 km och går längs Roslagsleden.

Arrangemanget är i toppklass och servicen likaså. Själva banan består mestadels av landsväg, men färden går även längs stigar och över fält. Jag har sprungit loppet båda gånger (2009 och 2010) det arrangerats och lär nog fortsätta springa det så länge det arrangeras.

Så om du vill uppleva ett lopp som är lite utöver det vanliga så rekommenderar jag verkligen Jättelångt, det har det mesta man kan önska av ett lopp, iallafall enligt min smak.

På tur

Publicerat: september 22, 2010 i Allmänt, Lopp, Träning
0

I morse kravlade jag mig ur sängen kl 4:50 för att en halvtimme senare ta bilen till Arlanda. Målet för dagen är Oslo, men jag stannar inte natten utan åker hem 18:30. Ingen träning idag och förmodligen inte torsdag eller fredag heller, då två kollegor från UK är på besök då.

Det känns som jag inte har tränat på veckor. Tack vare formtoppningen så har träningsvolymen sjunkit kraftigt fram till lördagens lopp. Pga att jag bröt redan vid 50 km så känns det som det fortfarande finns en massa spring som vill ut. Kroppen var ju beredd på 100 km!

I måndags lunchade jag med Andreas och vi pratade naturligtvis mycket om loppet och framförallt om Annas fantastiska bedrift.

Planen för mig framöver är primärt att hitta en lösning på knäproblemen. Vad gäller nästa mål så är siktet enbart inställt på TEC. Jag hoppar över SUM i år, mest pga tidsbrist, men även för att komma i gång med träningen inför TEC tidigare.

Om jag ska bli behandlad för löparknä så är det nu det måste ske, medan det finns tid för eventuell vila. Helst vill jag nog operera, då jag hört från flera som gjort det att det löst problemet och varit både enkelt och inneburit kort rehab.

Det skulle vara så oerhört skönt att kunna lita på kroppen och inte behöva oroa mig för huruvida knäna ska stoppa min framfart. Jag har lagt ner en massa tid på träning inför både GAX, TEC och U100, för att sen få bryta. Det är rejält demoraliserande må ni tro!

Nåväl, nu blickar jag framåt till en höst och vinter fylld av träning. I april ska jag vara i mitt livs form, för då jävlar ska jag en gång för alla krossa den där förbaskade distansen 100 miles!!!

Äldre inlägg
Senare inlägg