Fåfängeträning

Efter några hektiska dagar med planering och packning så kom dagen D äntligen. Väckarklockan var satt till 03:00 lördag morgon, men vi vaknade ändå tidigare. Dusch och lite frukost hanns med innan det bar av till Skavsta flygplats.

Flyget till Rom tog ca 2:40 och gick förhållandvis bra. Ryanair har en fördel: de är i tid. Lyfter på utsatt tid och landar oftast före utsatt tid. I övrigt kan jag inte rekommendera dem. Detta är nog sista gången vi flyger med dem.

Väl på Italiensk mark var det dags att hitta biluthyrningen. Jag hade glömt att skriva ut bokningsbekräftelsen, men det gick bra ändå. Jag hade med mig min GPS och den kom väl till pass, tillsammans med skrivna vägbeskrivningar, när vi tig oss ut ur Rom och norrut mot vår destination: Gavorrano.

Vägen gick längs autostradan och med ett snabbt stopp på McDonalds så tog det drygt tre timmar. Jag var stundtals rejält trött, men lyckades hålla mig vaken.
Den lilla byn Gavorrano ligger ganska högt uppe på en bergssida med utsikt över havet ca 10 km bort. Byn är underbart pitoresk och vacker.
Lägenheten vi hyrt har tre rum och kök, samt en liten terrass med sol fram til kl 20 och utsikt mot havet.

Första dagen i Italien spenderades bl a med inköp av allt nödvändigt på COOP, men sen mest på terrassen. Middagen bestod av bröd, ostar, kallskuret, tomater etc och sköljdes med med antingen vin eller öl. Välförtjänt njutande efter en lång dag. Kl 22 släcktes lampan första kvällen, men det var allt utom tyst. På bergssluttningen ca 1 km mittemot oss ligger ett kalkbrott där de anlagt en amfiteater. Naturligtvis var där en konsert där… Bortsett från Italiensk sång så fanns det gott om skällande hundar, cikador (syrsor?) och tuppar. Sömnen blev lätt fragmenterad av alla dessa störningsmoment, men samtidigt hör alla dessa ljud till helhetsbilden.

Vad gäller löpning så blir det premiär idag söndag. Min fru och hennes kompis Malin tar just nu en power walk och sen är det min tur.
Eftersom byn ligger en bit upp på bergssidan så får det väl bli backträning. Från byn med COOP är det ca 5-6 km och stigningen är rejäl, vilket är utmanande. Tror jag sätter av nedför den vägen och vänder efter 5 km helt enkelt.

Nu ska jag förbereda mig inför frukost och löpning. Fler rapporter kommer.

…på kollis vid Brommaplan. Efter dagens långpass som tog mig via Solvalla, Rissne, Rinkeby, Järva och Barkaby. Där stannade jag på McDonalds och köpte en liten Cola samt en McFlurry Daim. Konsumerade detta medan jag gav mig av mot Jakobsberg för att sen vid 20 km vika av tillbaka till kollis via Lunda, Spånga och Ängby. Tanken från början var att springa 20 km för att sen vända hemåt och totalt få ihop 40 km, men vägen hem visade sig väldigt mycket kortare. När jag insåg det så var jag inte sugen på att springa en extrarunda bara för att få ihop 8 extra km.
Passet summerades 32K @ 5:59 med 150bpm (75%) snittpuls.

Idag varvade jag löpning och gång som på tidigare långpass, vilket börjar kännas naturligt. Det är nog det perfekta upplägget för mig under gax.

Frågan om huruvida man ska sova under lopp har ställts på Funbeat. Jag planerar inte att sova under gax, om jag inte absolut måste. Personligen tror jag inte att jag klarar av att börja springa efter att ha sovit. Risken att stelna till är åxå väldigt stor, vilket tillsammans med segheten efter att ha sovit förmodligen gör det väldigt jobbigt att komma igång.

Skovalet är fortfarande något som ockuperar mina tankar. Jan S skrev på Funbeat att han sprungit i Asics GT21xx, vilket skulle passa mig. I morgon tänker jag åka till stan och testa några modeller som jag funderar på. Förhoppningsvis hittar jag några som jag kan springa in under Italien-vistelsen.

I morgon blir det en välförtjänt vilodag. I veckan har jag sprungit varje dag utom fredag, så efter dagens långpass är benen värda vila.

29 dagar kvar till start, varav 14 dagar i Italien, ger mig 15 dagar att fixa allt som måste fixas. Dels gäller det att komma på vad jag behöver ha med och vad jag måste komplettera med.
Planeringen av drop bags fortgår och den stora frågan som återstår i den planeringen är vilken hastighet jag kommer ha. Anledningen till det är att jag vill kunna veta ungefär när jag är vid respektive drop bag (som är vid 42K, 80K och 128K). Jag vill ju (tro’t eller ej) slippa släpa på något i onödan. Jag är ju alltid den som har tyngst ryggsäck och mest prylar. ALLTID! Brukar se ut som en mänsklig Schweizisk armékniv eller värsta kommandosoldaten!

Som tidigare berättat så kommer jag förlita mig i huvudsak på Perpetuem som energikälla, men jag kommer även komplettera med det som bjuds på stationerna. Utöver det så planerar jag att ha med min nya favorit Dextrosol, samt gel med koffein. Jag vill ha så få energikällor som möjligt för att minimera risken för magknip eller andra problem.

Skoval är nästa stora fråga. Fredrika har ju rekat stora delar av banan och det låter som jag skulle behöva ha olika sorters skor eftersom underlaget varierar en hel del, men eftersom det är omöjligt så får jag hitta en gyllene medelväg. Mina TNF Arnuva 50 Boa kan eventuellt bli aktuella. Snabbsnörningen är en stor fördel, dels om jag bara vill justera trycket under tiden, dels för att det är enkelt att få av och på skorna vid behov. Tyvärr har de en söm som skaver över tåbasen, ffa på höger fot. Jag kan kanske tejpa, men skulle helst vilja slippa.
Hittade även ett par Vasque Eather Tech på Addnature som verkar intressanta. Tänkte åka dit och testa dem i dagarna. Jag har aldrig testat Vasques skor, så det blir intressant.

Nåväl, det var några av de tankar som ockuperar min hjärna för tillfället. Mer funderingar kommer…

Nu börjar det lukta semester. Hela kroppen värker efter semester, riktig semester. Inte bara ledigt som jag hade under vintern och våren, utan riktig och äkta semester där jag inte behöver tänka på att söka jobb eller hur ekonomin ska bli osv. På fredag kl 17.00 börjar den och pågår sen i 4 veckor, saaweeeet!

Samtidigt som jag längtar så börjar jag bli nervös, för i slutet av semesterns regnbåge ligger inte en kista med guld, utan det elaka trollet GAX! Det väntar där på att få käka upp mig om jag inte gjort min hemläxa. Så den stora frågan är: HAR JAG GJORT MIN HEMLÄXA?

Jag har inte gjort mitt nattpass ännu, men det borde jag hinna med. I övrigt hoppas jag hinna med några riktigt bra långpass innan det är dags att trappa ner träningen. Mycket fokus ligger just nu på utrustning och planering av drop bags. Jag har beställt kartor, Perpetuem, Endurolytes och annat som kommer att behövas. Jag vet att jag kommer att vara den som har packat mest i mina drop bags, men det kan jag leva med. Better safe than sorry som det heter.

Förra veckans träning gick bra och jag fick ihop fem bra pass (14K@5:05, 12K@5:08, 8K@5:07, 8.8K@4:55 samt 30K@6:18) med olika karaktär, totalt 73K. Långpasset förlades till Ursvik där jag började med ett varv i Extremen och avslutade med 10:an, totalt 30 km. Även detta pass körde jag enligt modellen springa ca 4,5 km och gå ca 0,5 km. Jag hoppas att den strategin är receptet till framgång under gax. Pauserna är perfekta för att äta, dricka och hinna kommunicera med omvärlden (ffa frugan, men även t ex Twitter är tanken).

Det drar som sagt ihop sig till examen, spännande…

Förra veckans distans summerades till totalt 52 km, vilket är minst 18 km ”för lite”. Anledningen är att jag avbröt söndagens långpass eftersom jag oroade mig för mycket över min frus migrän och inte kunde slappna av och njuta av löpningen.

Det passet var annars ett av mina bättre hittills. Vädret var i princip helt perfekt och kroppen kändes fräsch. Från Frösunda sprang jag via Mörby mot Täby , för att svänga av mot Täby Kyrkby/Vallentuna. Jag sprang 4,5 km och gick 0,5 km om vartannat. Ska fortsätta nöta in den modellen inför gax. Det funkar väldigt bra för mig och får ned snittpulsen rejält. Gåpauserna är perfekta för att äta och dricka i lugn och ro, medan snittfarten ändå hålls på vettiga nivåer.

Efter en mil ringde jag hem för att kolla läget, som fortfarande var illa, men jag fortsatte ändå springa tills jag kom till Täby Kyrkby. Där tog jag beslutet att ringa en kompis i Vallentuna för att fråga om han hade tid att skjutsa hem mig, vilket han gärna gjorde, så jag sprang sista biten hem till honom. Det kändes som rätt beslut. Skuldkänslorna för att ha lämnat min fru med migrän och oron över hennes tillstånd konsumerade mig.

Summeringen blev 18,5km @ 5:52 med 140 bpm (70%) i snittpuls, ett hyggligt resultat och lovar gott inför kommande träning. Nästa helg ska jag springa samma rutt, men slutföra den. Tanken är att få ihop ca 35-40 km.

Prestationsångesten då? Jo, hela eftermiddagen och kvällen i söndags gnagde faktumet att jag inte fått ihop mer än 52 km. Varför är det så viktigt hur långt jag springer en vecka? Många är glada om de får ihop 30 km på en vecka. De flesta springer kanske 5-6 km 2 ggr i veckan.
Den här veckan kan jag med lite planering få ihop drygt 80 km och nästa vecka ännu mer, så det finns ingen anledning att gnälla.

Nästa gång ska jag springa både upp och ner är tanken.

Nu har den här arbetsveckan snart gått och jag har hunnit med tre bra pass hittills. Ett varv runt Brunnsviken i måndags, en tur till Haga och tillbaka i går och på lunchen idag sprang jag till Hammarbybacken och vände vilka tillsammans blir drygt 34 km den här veckan. Kanske når jag 80 km den här veckan trots allt!

Nog är det härligt att sommaren har kommit?! Förvisso har det tagit ett tag att acklimatisera mig till värmen, men det är dumt att klaga när värmen äntligen kommit.
Träningen har kommit igång ganska bra igen. Lunchlöpningarna på nya jobbet börjar så smått att arta sig. Jag håller fortfarande på att utforska området, så varje löptur bär av åt ett nytt håll.

I helgen som gick hann jag med ett kortare pass på lördagen, närmare bestämt 17 km @ 5:25 från kollis till Kanaanbadet t o r. Det var tredje dagen i rad som jag sprang, men det kändes ändå bra.
I söndags var det så äntligen dags för långpass, veckans höjdpunkt! Från kollis (Brommaplan) bar det av via Spånga mot Kälvesta, där jag vek av mot Maltesholmsbadet och tillbaks mot Alvik och hem till kollis igen. Sprang enligt modellen springa 4.5 km och gå 500 meter. Passade på att njuta extra mycket av detta passet och verkligen ta det lugnt. Passet summerades till 31 km @ 6.20 med 144 bpm snittpuls (72%). Mycket lugnt med andra ord! Drack enormt mycket, drygt 3 liter vätska, vilket är mer än ”normalt”. Stannade bl a i Nockeby och köpte en halvliters Coca-Cola, som jag i princip svepte.
Jag invigde min nya Nathan HPL-020-rygga, som visade sig vara helt underbar att springa med!

Den här veckan har det blivit lunchlöpning tisdag och onsdag. I tisdags blev det 8 km @ 5-tempo med 158 bpm (79%). I onsdags var blev det 9 km @ 4:48 med 161 bpm (80%). Det passet innehöll en evigt lång backe från Årsta upp till Österberga. Jag hade än en gång stora problem med kramp i framsida höger smalben, vilket gjorde att jag fick stanna flertalet gånger för att stretcha och lossa på skosnörena. Irriterande så det förslog!

Dagens lunchpass är inte planerat ännu, men jag uppsöker säkert en lång backe och tröttar ut mig i den. 🙂 Solen skiner och det är varmt som attan, så det lär bli ännu ett ruggigt svettigt pass. Det är bara att bita ihop…

Det är idag 44 dagar kvar till gax och det börjar pirra lite av nervositet. Planeringen fortgår och det som kanske är svårast att bestämma är drop bags och dess innehåll. Energistrategin är i princip klar och jag vet ungefär vad som behöver kompletteras i utrustningsväg. Jag och Magnus ska träffas och planera lite mer i detalj hur hela resan ska genomföras. Mitt livs största äventyr är närmare än nånsin! Nästa år ersätts gax100 med gax trans scania, så det var ren tur att jag anmälde mig till årets upplaga!

…ger klart mindre tid till träning. Sen i februari har jag dels varit arbetsbefriad från mitt gamla jobb och sen hann jag vara arbetslös i knappt en månad, så under 4 månader har jag haft chansen att träna hur mycket jag velat och orkat. Perfekt med tanke på att jag satsar på gax100.

Nu är det slut på ”friheten” då jag fått ny anställning sen två veckor. Fr o m nu får jag planera min tid och träning mer noggrant igen, vilket ställt till det lite i början. Angenäma problem ska tilläggas!

Under min första vecka på nya jobbet blev det i princip ingen träning alls, utan jag tog igen det i helgen med tempopass på lördagen och långpass på söndagen, då jag sprang från Brommaplan till Årsta där mitt nya arbete ligger. Tanken var att se hur det var att springa dit. Om jag nån gång tänkte springa till jobbet så vill jag inte börja med att navigera fel och komma fram försent.

Den här veckan var det dags att försöka hitta tillbaka till träningen igen, lagom till att värmen kom. Började veckan med ett kort styrkepass i måndags kväll. Första löppasset på jobbet var i tisdags och det blev en trevare för att hitta nån rolig runda i området. Värmen var helt klart ett större problem än väntat, men jag fick ändå ihop 8 km @ 4:57 med 164 bpm snittpuls. Det kändes däremot ruskigt motigt och jag var tung i kroppen under passet.

I onsdags kväll hann jag med ännu ett styrkepass och i torsdags blev det ytterligare ett löppass på lunchen. Den här gången sprang jag bort till Årstadal och vände. Värmen var fortfarande lite påträngande, men jag lyckades skrapa ihop 9 km @ 5.01 med 165 bpm i snittpuls. Fortfarande motigt och problem med höger smalben som krampar i början, vilket beror på att vadmuskeln inte är varm och flexar.

Idag var det så dags igen och jag klämde in en ”snabb 8:a” runt Årsafältet på lunchen. Värmen är nu ett mindre problem och jag börjar vänja mig. Smalbenet krånglar fortfarande från start till uppvärmning, men sen lättar det. Dagen pass summeras 8 km @ 4:53 med 162 i snittpuls. Det börjar likna nåt!

I morgon lördag planerar jag ett långpass, förhoppningsvis 30+. Vädret ska visst bli väldigt bra med temperaturer uppåt 27º, vilket kan betyda över 30º i realiteten. Pust!

På söndag hoppas jag hinna med en 15 km under dagen, men vi får se om det hinns med. Inte prioriterat pass, men önskvärt hursomhelst.

Hoppas i får en underbar helg!

Varje gång jag tänker på Jättelångt så blir jag glad. Det var världens skitväder, underlaget för det mesta kasst och den så kallade ”leden” en total chock. Ändå bleknar det när jag tänker på hur kul det var att göra det tillsammans med Mia, Staffan, Evelina och Fredrika. Med ett sånt gäng kan jag nog klara näst intill vilken distans som helst. Total hybrisvarning, jag vet.

Många jag har pratat med har kommenterat att ”det verkar vara sån gemenskap” med ultra, vilket är precis den bilden som jag vill förmedla. Ultra betyder naturligtvis olika saker för alla, men för många tror jag nog att det är just gemenskapen som är det som attraherar.

I måndags började jag mitt nya jobb som säljare, vilket har gjort att jag inte hunnit med nån träning den här veckan förutom ett pass i tisdags. Nästa vecka tänkte jag utforska omgivningarna i Årsta under några lunchpass, det ska bli intressant.

I morgon är det midsommarafton, något som åxå signalerar gemenskap för de flesta.
Jag ska börja dagen med ett kortare långpass alternativt ett längre tempopass. Efter det är det dags att förflytta sig till svärföräldrarnas kolonistuga vid Brommaplan där vi äter sill-lunch. Efter det så besöker vi festplatsen där det finns lotter, luftgevärsskytte, chokladhjul etc. Innan middagen hinns det nog med både hästskokastning och annat skoj som brukar urarta i skrattfester.

Glad midsommar till er alla, hoppas ni får en riktigt härlig afton!

Dagarna efter Jättelångt och kroppen känns helt ok. Den lilla stelhet jag kände i låren är sgs borta. När jag går nedför trappor känns det att jag sprang drygt 68 km i lördags. Vilken fantastisk kropp man har byggt upp! Jag älskar min kropp!

Ska vi börja från början istället? Här kommer min något ostrukturerade berättelse:

Klockan 7 på lördagsmorgonen steg familjen upp, ungefär som vanligt. Några koppar kaffe och en macka blev det innan sista packningen slutfördes och jag gav mig av vid 8-tiden. Körde till Norrtälje där jag ställde bilen vid målet. Några minuter senare blev jag upphämtad av IF Linnéa-gänget, bestående av Fredrika, Staffan, Mia och Evelina. Fredrika hade bestämt sig för att inte springa hela loppet, utan följa sig strikta plan och gå av runt 3-4 mil, beroende på hur det kändes. Evelina var support crew medan Staffan och Mia skulle springa hela loppet. Snälla som de var så fick jag vara med på ett hörn och utnyttja deras support crew för mina grejer.

Vi styrde kosan mot Grisslehamn och ca 45 minuters senare parkerar vi vid yttre hamnen. Rätt mycket folk var i omlopp inför invigningen av Roslagsleden och löpare började drälla in så smått.
Både kända och okända ansikten samt flera kära återseenden i det annars mycket sparsamma startfältet om 20 löpare.

Starten var planerad till kl 11.00, men några felparkerade bilar där startskottet från en liten kanon skulle gå av gjorde att det försenades. Även några hyfsat långrandiga talare gjorde sitt bästa att fördröja starten. När en berömd lokal författare inledde sitt tal med att nämna vikingar trodde jag att jag skulle smälla av! Det roligaste med starten var att vi löpare ådrog oss mest uppmärksamhet och en av de ansvariga för invigningen fick uppmana folk att titta åt hennes håll istället! de ser nog inte så många knasbollar i Grisslehamn!

Startskotten brann till slut av kl 11:18:50 och jag tog genast ledningen. Ca 20 meter fram skojade jag lite och svängde in mot en fiskebod och fick hela fältet med mig! Jag ändrade snabbt kurs för att undvika katastrof och kom undan med blotta förskräckelsen! 😀 Skitkul!

I samlad tropp tog vi oss fram och lyckades redan efter nån kilometer att springa fel! Snabbt fick vi springa samma väg tillbaka och leta markeringar och kom snart på rätt kurs igen. Nu insåg man hur viktigt det var att ha ögonen med sig. Underlaget var så beskaffat att det krävdes en del uppmärksamhet för att undvika att snubbla, vilket gjorde att det var lätt att man glömde bort att titta efter markeringarna.

Efter knappt 6 kilometer på asfalt bar det av in i skogen och då pratar vi obanad terräng. Ingen led här inte! Min plan inför loppet var att köra enligt 25/5-upplägget, men tack vare den varierande terrängen så la jag den planen på is ett tag för att avvakta hur det skulle se ut framåt. Km-tiden under 6:e km blev drygt 9 minuter och jag insåg redan då att det skulle bli tufft att komma in under 7 timmar.

Vid ca 22 km stod världens bästa support crew Evelina och väntade! Helt perfekt tajmat. Jag bytte mina glasögon mot keps och slapp det envisa regnet i ögonen. Vi stannade drygt 7 minuter och tjattrade och fixade med grejer innan det bar av igen. Jag, Mia och Staffan höll ihop och andra anslöt eller droppade av på vägen.

Mitt 25/5-upplägg var det bara att skrota, det skulle inte fungera enligt planen ändå. Dessutom hade jag inte haft lika roligt om jag sprungit ensam! Regnet, den utmanande banprofilen och underlaget skulle nog brutt ned min moral.

Vad jag däremot höll fast vid var min energi- och vätskestrategi. Innan start blandade jag till en flaska med Perpetuem i koncentrerad form, vilket skulle räcka första halvan av loppet. Jag kompletterade det med ca 1 liter vatten i ryggan, vilken jag fyllde på med jämna mellanrum. Varje timme tog jag mina Endurolytes (elektrolyttabletter) samt Anti-Fatigue Caps (motverkar bl a uppbyggnad av ammoniak i musklerna). Den kombinationen var nog största anledningen till att jag kände mig fräsch i musklerna ända in i mål. En riktigt bra kombination!

Vid 32 km dök Evelina upp igen och jag bytte strumpor och skor. Känslan var obetalbar! Jag hatar att springa med dyngsura fötter, men det var bara att gilla läget under den här dagen. Jag passade även på att fylla på min handflaska med Perpetuem. Detta stopp tog drygt 10 minuter, men snart var vi iväg igen. Den korta stund jag fick springa med torra fötter var en välsignelse, om än övergående.

Vi höll ganska bra tempo under själva löpningen, ca 6:30-tempo enligt Motionbased. Det som drog ner det totala snittet var stoppen vi gjorde hos Evelina samt ett längre stopp hos en av arrangörerna som hade ”bullat upp” på sin uteplats vid 47 km. Totalt stod vi stilla i ca 50 minuter enligt Motionbased.

Med drygt en mil kvar passerar vi en stor banderoll med budskapet ”Ca 10 km kvar” (minns inte exakt) och det sporrade naturligtvis lite extra. Tyvärr grusas glädjen en liten stund senare. Vi passerar en gammal grind med orange markering och springer in på en mycket igenvuxen stig som vi följer några hundra meter. När vi inte sett nån markering så vänder vi tillbaka och letar efter en alternativ väg, men beslutar oss för att än en gång ge oss på tigen. Springer lite längre med vänder tillbaka igen då vi inte hittar nån markering. Trots att vi inser att det inte finns enån anan väg att springa så känns det inte rätt. När man sprungit nästan 60 km så tänker man inte logiskt och behöver klara och tydliga direktiv. Vi beslutar oss för att springa på åkern längs med stigen och efter några hundra meter ser jag spår av andra och beslutar mig för att det änd är rätt håll, vilket bara några hundra meter senare visar sig vara rätt. Här tappade vi drygt 10 minuter och en del motivation!

Jag känner pressen att hålla uppe tempot för att inte bli omsprungen av någon under den sista biten till mål. 5 km kvar och vi kommer fram till en 4H-gård där markeringarna upphör. Här tappar jag besinningen och skriker nästan att vi ”inte har råd med det här jävla skiten”! Staffan räddar situationen när han hittar rätt och vi springer vidare.

De sista 5 km är i princip ren transport och vi njuter av att vi faktiskt har klarat det hela utan några egentliga problem. Strax innan målgång tar vi varandras hände och korsar mållinjen precis som vi har genomfört loppet: tillsammans.

Tillsammans! Snacka om team effort!

Trots strapatsrika partier med konstant regnande, dyblöt inpå bara skinnet, lervälling, vattenpölar, högt gräs där det kändes som att springa genom en biltvätt, dåligt uppmärkta sträckor där vi fick springa runt och leta länge efter vägen, osv. så var mitt humör hela tiden mer eller mindre på topp. Ibland kämpade vi på i tystnad, för att lite senare prata på för glatta livet.

Mia fick ont i sin hamstring och höft, vilket gjorde att vi anpassade farten lite så att hon skulle kunna slutföra och framförallt inte behöva lida sig genom loppet. Vi gjorde detta tillsammans eller inte alls. Hela idén med ultra är för mig att övervinna distanser, inte att slå tider eller andra löpare. Trots det fanns det en viss tävlingsinstinkt som kickade in på slutet av loppet. Ingen skulle få passera i 11:e timmen minsann, det skulle jag se till!

Summering av loppet
Officiellt resultat är 8:21:14, vilket ger 7:22 i snitt. . Enligt Motionbased kom jag 69,91 km på 8:29h, vilket ger ett snitt på 7:17. Snittpuls 148 bpm (74%).

Är jag nöjd? Absolut! Det var distansen som skulle besegras, tiden var oviktig. Med tanke på att jag sprungit Lidingö Ultra, Stockholm Marathon och nu Jättelångt inom 5 veckor så kan jag bara vara nöjd, eller hur?

Tusen och åter tusen tack till Mia, Staffan, Evelina och Fredrika! Ni gjorde detta möjligt!

…mycket på lördag. Enligt prognosen ska det iaf regna rejält och även blåsa en del, toppen. Det få iaf mig att dra öronen åt mig. Har inget emot lite regn (läs dugg), men spöregn i 68 km? Suck…

En annan sak som gör att jag tvekar är att min stortånagel lossnat till typ 99% och har skavt hål nånstans inne i tån så att det har börjat blöda under mina senaste löpturer. Jag kan nog dra av nageln, men jag tror att det bara blir värre samt att jag då har ett helt öppet ”sår” där nageln ska sitta. Vet inte om jag vill springa 68 km med en sån tå.

Beslutsångest? Nja, lite. Jag måste ju inte bestämma mig förrän typ fredag kväll, men ändå.