Jag glömde ju en del i mitt förra inlägg, så här kommer kompletteringen.
Mina nya lättviktare väger 250 gram styck, vilket är ca 150-250 gram mindre än mina andra skor. Eftersom jag har storlek 46-47 så blir skornas vikt därefter. Ovandelen är så minimalistisk man kan önska, med obefintlig stoppning känns de som en strumpa på foten. Sulan har 4 mm drop mellan häl och framfot, vilket kan ställa lite extra krav på ens styrka i vaderna i början om man är ovan. Kinvara är inte att förväxla med t.ex. flats (tävlingsskor) eller VFF för den delen, utan är snarare i klass med NB’s nya Minimus-serie, som för övrigt står näst på min önskelista. Kommer till Sverige i höst enligt uppgift.
Jag har hunnit med att testa dem på två pass; ett 15 km distanspass samt ett backträningspass (8x35s). Under båda passen har Kinvaran fungerat riktigt bra. Där de kändes extra bra var naturligtvis under intervaller. Att ha lätta skor under såna pass är att föredra av flera skäl, dels för viktens skull då man får en snabbare kadens och dels för markkontaktens skull.
Saucony skriver så här på sin hemsida: ”En lätt träningssko för dig som söker den perfekta kombination av stötdämpning och löpkänsla. Den sänkta hälen bidrar till en bättre markkontakt och därmed ett väldigt naturligt löpsteg. Passar löpare med neutralt steg.”
Jag överpronerar, men har ändå valt att inrikta mig på neutrala skor sen nåt år tillbaka, i den fasta tron att min kropp själv tar hand om eventuell kompensation som behövs. Det skulle förvåna mig om naturen hade tanken att överlåta det till skotillverkarna.
Saucony har en mer utförlig film som förklarar det mesta kring Kinvara
Här några bilder på skönheterna. Kan man annat än älska dem? Nope!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Jag köpte mina Kinvara på Löplabbet i Stinsen (Häggvik) och de kostade 1300 kr.
Efter söndagens dåliga pass så var det med ett visst mått av osäkerhet som jag gav mig ut på måndagens distanspass om 15 km. Det skulle göras i långpasstempo, så pressen att prestera fanns inte, vilket kändes skönt. Jag kunde slappna av och låta det gå så fort eller sakta som kroppen ville.
Dagen till ära beslöt jag mig för att testa mina ny skor, Saucony Progrid Kinvara. 25o gram lätta och med en lagom tunn sula, vilket ger lite dämpning men absolut minimalt stöd eller korrektion. Kinvaran är neutral och erbjuder alltså inget pronationsstöd eller liknande. Jag tror personligen inte så mycket på att foten behöver hjälp från en massa stöd för att kunna prestera, tvärtom. Kinvaran är en perfekt blandning av minimalism och dämpning.
Jag har varit lite avvaktande vad gäller första testet, då jag inte visste hur pass stor belastning mina vader skulle utsättas för. Jag minns fortfarande hur jag kände mig dagen efter mitt förtsa VFF-pass, när vaderna var i princip helt stela och träningsvärken därefter. Trots det valde jag alltså att snöra på mig dessa snyggingar för ett första testpass om 15 km. Med på färden var även Nathan TrailMix, ett vätskebälte med två stycken 3 dl flaskor, laddade med Endurolytes Fizz. Jag har inte bestämt mig hur jag ska ha med mig vätska under StM och ville testa hur detta bälte fungerade.
Sprang längs Brunnsviken ned till Haga Forum, där jag svängde upp mot KS och vidare mot Solna C. Därefter gick färden mot Råstasjön och Lötsjön innan jag styrde kosan hemåt. Vädret var i det närmsta helt perfekt, varken för varmt eller för kallt. Skorna kändes så där underbart lätta och min initiala fruktan om ”vadkollaps” visade sig ogrundad. Ända sen jag började med VFF har jag övergått till att landa mer på främre delen av foten, vilket visade sig gett utdelning med Kinvarorna. Jag behövde inte lägga om steget, utan sprang som vanligt. Trots att jag hade närmare 130 km i benen de sista 8 dagarna så kändes kroppen helt ok och jag kunde genomföra passet utan mankemang. Skorna ar helt underbara! Mina tår var väldigt ömma efter söndagens långpass, men tack vare att Kinvara är så tunn så var det inget problem, bortsett från i nedförsbackarna där tårna fick ta lite mer stryk.
Vätskebälte är inte riktigt min grej, det visste jag redan. Jag tycker inte om att ha saker fastspända kring midjan/höften och detta bälte var inget undantag. Det tog några 100 meter innan det hamnade där det skulle sitta, sen satt det ok, men jag gillar det inte ändå. Jag är för van vid att ha vätskerygga och/eller handjagare, så det får nog bli handjagare under StM, men jag väntar med att bestämma lite till…
Backintervaller
Tisdag och backintervaller stod på schemat. Kroppen längtade efter lite vila och med 130 km på 9 dagar så hade den anledning. Drog på mig mina Kinvara, laddade en liten handjagare med vatten och Fizz, mest för att ha en smak på vattnet, och värmde sen upp ca 2 km till den sedvanliga backen. Där stretchade jag lite snabbt innan jag gav mig på intervallerna. Första två gick lite segt, benen behövde lite extra tid att värma upp uppenbarligen. Tack vare Kinvarorna kändes steget lätt och jag kunde hålla ett hyggligt tempo under resterande intervaller. Den 3 minuter långa gåvilan fick ned pulsen och jag hann njuta lite av solskenet innan det var dags för nästa intervall.
8x 35 sekunder med 3 minuters vila blev det. Snittade ca 3:40-tempo, vilket är ca 15 sekunder snabbare än under passet förra veckan. Då var det å andra sidan kallt och blåsigt, samt ytterligare 2 intervaller totalt. Bra resultat hursomhelst. Jag är nöjd, det är viktigast.
Möte med coachen
På eftermiddagen dök Andreas upp och i stämde av hur träningen gått och vad som är händer framöver. Jag har inga fler lopp inplanerade efter Jättelångt den 11 juni och det stör mig. Vad gäller TEC så är dess framtid väldigt osäker just nu. Jag kommer ändå satsa på att träna inför TEC och om det inte går av stapeln får jag sikta in mig på ett annat långlopp som ligger nära i tiden. Vi får väl se hur det utvecklas.
Jag fick tillbaka en hög med böcker och filmer som Andreas lånat:
Filmen ”The Runner” där man följer ultralegenden David Horton när han sätter rekord på den 2700 mile långa Pacific Crest Trail. 40 mile per dag i 66 dagar är inte kattskit. En film som kan röra till tårar!
Filmerna ”Running on the sun” och ”The distance of truth” om världens tuffaste ultra, Badwater. 135 miles från Death Valley till Mount Whitney, vilket betuder att man springer från den lägsta punkten i USA till den högsta. Lägg därtill ca 55 graders värme, så förstår ni hur jävligt detta lopp är. Sjukt bra filmer.
i onsdags släpade jag mig ur sängen kl 4 på morgonen för att ta fakirplanet till Köpenhamn och vidare till Århus. Backintervallerna hade lämnat klara spår i rumpan, men det är ju bara gött. Så länge det inte är som efter mitt kettlebellpass så är jag nöjd.
Efter mitt möte i Århus så tog jag tåget till Köpenhamn, en riktig mysig resa som jag gjorde i 1:a klass. Satt mest och tittade på film på iPad’en, men passade även på att FaceTime’a (videokonferera typ) med Janica och Alicia därhemma. Det blev ingen träning denna dag, utan efter middag med min barndosmvän Petar så var det väldigt skönt att få sova. Det var en lååång dag.
Satte klockan på 5:50 och strax efter 6 kom jag iväg. Det visade sig duggregna lite, men väl ute var det inga problem, eller? Kom drygt en kilometer innan himlen öppnade sig och jag blev dränkt av ett skyfall. Skitkul! Jag hade bara en t-shirt och tunnaste vindjackan, så det var inte optimalt om man säger så. ände då att jag kanske skulle korta av passet en aning. 13 km i spöregn lockade föga. Trampade hursomhelst på och en stund senare så lättade det och till slut var eländet över. Jag glömde bort de tidigare tankarna om att korta av och fullföljde passet utan anmärkning. Kroppen var förvisso lite trögstartad på morgonkvisten, men tempot och pulsen visade sig från sin ljusa sida och jag kunde summera passet till 13 km @ 5:30 med 150 bpm (75%) snittpuls.
Efter torsdagens möte begav jag mig hem till Solna igen. Jag visste att Janica planerade att springa efter jobbet och jag var bra sugen på att göra henne sällskap, både för hennes och min egen skull. Nog för att jag redan sprungit 13 km och hade ett 13 km fartlek att se fram emot på fredagen, men jag kunde inte motstå frestelsen. Sagt och gjort så hängde jag med och vi tog vår sedvanliga runda ned till Haga och tillbaka, med Alicia cyklandes som vanligt. Precis lagom som ett vardagspass för Janica. Vi skyndar långsamt med hennes löpning och ser till att hennes kropp hinner anpassa sig ordentligt. Det vore bara korkat att pressa henne och sen kraschlanda. 7 km @ 6:35 med 130 bpm (65%) puls blev det hursomhelst, ett näst intill perfekt återhämtningspass och jättemysigt att göra tillsammans.
Fredagens fartlekspass blev dock lite lidande, då jag var ganska seg i benen när jag gav mig ut vid lunchtid. Värmde upp 2 km och körde sen 7-8 fartökningar ned till Bellevueparken och tillbaka. Inte mycket att skriva hem om, men så får jag skylla mig själv. Jag ska inte heller känna mig speciellt pigg just nu, då jag är inne i min tunga vecka. Dessutom har jag ännu en att se fram emot nästa vecka. Jag lyckades krama ur tillräckligt ur kroppen för att prestera ett hyggligt pass, det är jag nöjd med. Mycket mer än så är det inte.
I eftermiddags åkte jag och Alicia till Stinsen och där passade jag på att hälsa på Peter på Löplabbet. Efter sedvanlig uppdatering om vad vi både gjort på sistone så började jag kolla på lite skor. Jag har varit sugen på ett par lättviktare inför StM och Peter plockade fram ett par riktigt snygga Saucony Progrid Kinvara. De föll mig verkligen på läppen och eter en sväng på lagret kom han med ett par som jag testade. De satt nästan som en sockeplast. Jag vägde dem och de väger fjuttiga 250 gram! Normalt väger mina skor bortåt 450 gram, så skillnaden är enorm. Testade dem på bandet och slog sen till, de får bli mina marathonskor för i år! Test kommer, var så säkra.
Mitt TEC började på lördag morgon kl 7 med sedvanlig lördagsfrukost, dvs kaffe, juice och macka. Jag laddar aldrig dagarna innan, utan äter normalt för att inte ”stressa systemet”. Däremot brukar jag vid vissa tillfällen komplettera med extra energi innan loppet och väljer då oftast Vitargos Gainers Gold som innehåller Vitargo-kolhydrater samt protein. Blandat med 5 dl mellanmjölk ger det drygt 500 kcal. På så sätt slipper jag ha en massa fast mat i tarmarna under loppet, men ändå få i mig energi och protein. Efter frukost och toalettbestyr var det dags att förbereda mig. Började med att applicera Intens-Sport på fötter, i armhålorna och mellan benen. Sen klädde jag mig i kompressionströja, kompressionsstrumpor (endast vaderna), ankelstrumpor med dubbla lager, kalsonger, kompressionstights, underställströja i merinoull och till sist den tunna vindjackan från Newline som vi fick på TEC 2010. På fötterna satte jag mina gamla trotjänare TNF Arnuva 50 Boa. De har sett bättre dagar, men jag tyckte ändå de skulle få inviga TEC 2011.
Vid halv 9 fick jag hjälp av min fru och dotter att bära ned all min utrustning till bilen. Två plastbackar samt två väskor! Jag hade med mig allt! Efter puss- och kramkalas samt lyckosparkar i rumpan så bar det av till Ensta Krog. Där var det fortfarande ganska folktomt, men allteftersom tiden gick så fylldes det på med löpare och annat ”löst folk”. Det var längesen jag var på ett lopp, så det var jätteroligt att träffa alla gamla bekanta. Anna, hennes pappa samt Krister dök upp och efter en stund kom även Magnus. Jag hade burit fram alla min prylar och väntade nu bara på att Andreas skulle dyka upp och resa sitt tält. Andreas kom, men tältresningen fick vänta tills efter start för att undvika kaos. Det kändes lite som ”Team Andreas Falk”.
Jag förberedde det sista och gjorde mig klar för start. Nathanryggan med 2 liter Perpetuem Caffe Latte åkte på. På med NipGuards i sista sekund, sen var det dags att ställa upp för start. Klockan blev 10, startskottet brann av och TEC 2011 var igång på allvar.
Jag hade ställt mig längst bak i folksamlingen inför starten, men det visade sig vara längst fram i startledet! Nåja, jag låg i toppen några hundra meter iallafall. Inför loppet hade jag gjort en ungefärlig tidsplan där jag siktade på 7-tempo första 40 km. Jag försökte hitta ett behagligt tempo så fort som möjligt och fokuserade på mitt eget lopp för att undvika att dras med. Eftersom det var omöjligt att avgöra vilken distans de andra löparna skulle springa så är det lätt att ta rygg på fel person. Jag hamnade med Jan-Erik och Cecilia som skulle springa 50 km och sen vara funktionärer. De tog TEC som ett sista långpass inför SM på 100 km i Tibro som går av stapeln i helgen. Vi hade sällskap hela varvet och jag klockade in 1:04, dvs 6 minuter snabbare än plan.
Andra varvet fortlöpte ungefär likadant. Jag fokuserade på att lyssna på kroppen och la stor vikt vid att springa naturligt. Jag valde att hellre springa i ett tempo som föll sig naturligt och kompensera med lugnare gåpauser. En liten nackdel med TEC-banan är att första halvan är flack, medan andra innehåller flera rejäla backar samt de cirka 2 km långa skogspartierna. Även andra varvet gick lite för fort och klockades till 1:03h.
I varvningen stod Magnus redo med mina tabletter (Endurolytes, Race Caps och Anti-fatigue) så snart jag klockan in. Han föste mig sen snabbt ut i spåret igen för att hålla mig i rörelse. Man förlorar snabbt värdefull tid om om man stannar i varvningen, så det gäller att göra det man ska och ge sig av. Jag körde vidare och lovad Magnus att ta det lugnare på nästa varv, vilket jag åxå lyckades med. Tredje varvet gjordes på drygt 1:06h, vilket betydde att jag fortfarande låg en bit före mitt schema. Under fjärde varvet beslöt jag mig för att byta skor vid nästa varvning då de gamla Arnuvorna släppte i mycket grus och inte erbjöd den dämpning jag behövde. Tog det ännu lugnare på detta varv och kom in knappt under 1:12h.
Ut på spåret igen med nya skor och det kändes toppen. På asfalt var det enormt skönt att känna dämpningen. TNF Single Track är en ju inte särskilt dämpad egentligen, men jämfört med de väl insprungna Arnuvorna så var de rena vattensängen. Marathondistansen passerades, ganska odramatiskt, efter ca 4:30h. Jag passade på att fota skylten och MMSa både Janica och mamma för att ge dem lite statusuppdatering. Under detta varv började jag lyssna på musik och hade faktiskt riktigt roligt. Sprang där och sjöng lite ansträngt, spelade lufttrummor och njöt av livet. Nån kilometer innan mål upplevde jag en av de starkaste Runners High nånsin, vilket gjorde mig gråtmild och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det var då jag visste att jag skulle ta mig genom TEC, som en uppenbarelse kom det. 50 km gjorde på ca 5:35h och tidsplanen höll fortfarande med råge.
Varven flöt sen på ganska odramatiskt. Jag kände mig stark och pigg och kroppen bara fortsatte att leverera utan att gnälla det minsta. Jag försökte hålla ned tempot så gott det gick, men lyckades ändå springa lite för fort gentemot planen. Dock var ju planen bara en grov uppskattning för att ha något sorts schema att följa. 50 miles, dvs 80 km, passerades vid ca 9:30h, vilket var hela 30 minuter snabbare än 2010. Då hade jag förvisso börjat få problem med knäna redan, men det var i övrigt en monumental skillnad i hur jag kände mig. I år kändes det som vilket ordinärt långpass som helst, om än lite längre! Vid 50 miles var det även dags att plocka fram pannlampan, något jag sett fram emot litegrann då jag normalt älskar att springa i skenet från pannlampan. Min Silva Alpha 6 är helt underbar. Så snart jag gick av de upplysta cykelvägarna så ”tände jag på” och det blev nästan dagsljus. Stora delar av banan är upplyst, men där det behövdes pannlampa så briljerade Alphan. Enda problemet med pannlampsljus är att det ger skuggor från fel håll, dvs ljuset kommer från samma vinkel som du ser, vilket gör det svårt att upptäcka rötter etc. Om man är flera så kommer det ljus från fler håll vilket underlättar mycket.
Fram till nu hade jag kompletterat med en gel under varje varv, men nu tog det tvärstopp. Jag höll på att kräkas när jag försökte få i mig den sista, så det fick vara.
Magnus redo att pacea
Fram till 100 km flöt det på fint och jag kom in på ca 12:15h, vilket är långsammare än mitt PB på 100 km, men samtidigt med god marginal gentemot planen. Jag kände mig dock ganska ensam därute och frågade Magnus om han kunde tänka sig att hoppa på redan vid 110 km. Han skulle försöka vila en stund och så fick vi se vid nästa varvning. Detta varv började jag få det ganska motigt generellt. Dels pga trötthet, men framförallt kändes det som att jag inte fick tillräckligt med luft. När jag kom in från 11:e varvet så stod Magnus där, ombytt och klar, vilken hjälte. Vi gav oss av efter ett kort depåstopp och jag upplyste Magnus om mitt tillstånd, så vi tog det lugnt. Gick större delen av detta 12:e varv, vilket gjorde att jag tappade en hel del tid. Dock fanns det inget att göra, jag hade såna problem och kämpade rejält vid minsta motlut. Flämtade som en rabiessmittad Sankt Bernard! Jag kunde inte förstå vad felet var. I övrigt mådde jag hur bra som helst. Det låga tempot ställde dock en hel del nya krav. Dels frös jag mer och dels blev jag väldigt sömnig, något jag fick kämpa med ganska mycket under kommande varv. Under detta varv passerade Andreas och hans pacer Tero oss för sista gången. Bilden av en kämpande Andreas som krigar uppför en brant backe kommer nog sitta kvar på näthinnan länge. Han är ett djur!
Inne på varvningarna tvingade Magnus mig att inventera matbbordet och hitta något jag kunde tänka mig att äta. Jag fastade till sist för apelsinklyftor och efter provsmakning så var orgien igång. Jag tryckte i mig typ 8 klyftor och bad sen om en liten påse så jag kunde ta med mig fler ut på banan. Detta var precis vad jag behövde!
Ytterligare två varv (13 och 14) fortlöpte på samma sätt och min tidsplan fick stryka på foten rejält. I mitten av 14:e varvet märkte jag dock en förbättring i mitt tillstånd. Jag blev inte lika ansträngd i backarna längre och hade bättre tryck i steget igen. Fåglarna hade börjat sjunga och gryningen var inte långt borta. Vi var båda trötta på att springa med pannlampa och längtade verkligen efter solens ljus. Väl ute ur skogen och med knappt 2 km kvar till varvning så kom gryningen på allvar och det kändes som man vaknade upp till en ny dag. Med några hundra meter kvar till varvningen testade jag att springa och det gick. Trots att jag gått i så högt tempo jag bara kunde under 6 timmar så löd benen mig nästan direkt. Jag sparade dock på krutet till efter depåstoppet där vi dumpade lampor och fyllde på förråden innan vi gav oss ut igen. Jag trippade före Magnus och kände nu hur energin återvände. Magnus tvingade mig dock att ta det lite lugnt i början och verkligen känna efter. Vi hade ju trots allt två varv kvar!
Det näst sista varvet var lite av en fröjd. Jag bad t.o.m. Magnus att ta med en gel ut på detta varv(!). Vi varvade gång med jogg och jag kände starkare för varje kilometer. Vi pratade mycket om hur skönt det skulle vara att få passera de olika platserna längs banan för sista gången under sista varvet och det taggade oss båda. Jag hade några episoder där tårarna inte var långt borta. Min dröm var ju faktiskt inom räckhåll nu och det var naturligtvis lite överväldigande. Näst sista varvet gjordes på ca 1:32h, vilket var klart snabbare än de två tidigare som gått på 1:55h respektive 1:50h. I slutet på varvet bad jag om gelen och satte i mig den. Nu skulle sista varvet göras med ordentligt med energi i kroppen!
Inne för sista varvning och det var nu med lätta steg som jag lämnade Ensta Krog en sista gång. Magnus fyllde min rygga med en dos Perpetuem och jag gav mig av . Magnus kom i fatt så småningom och vi tog längre joggingturer den här gången. Jag kände mig pigg och stark och kroppen gav bra respons. Att kunna springa över 160 km och känna sig så fräsch i kroppen gjorde mig helt förundrad. Vi stannade och fixade med sten i skon samt för hårt knuten sko, men höll upp tempot riktigt bra och krigade på. Varvet gick så lätt! Vi passerade några andra löpare som hade ett eller flera varv kvar och man såg på de flesta att de genomgick en kamp. Det såg ut att göra ont på vissa! Min resa hade ju varit relativt smärtfri, vilket jag tackade min lyckliga stjärna för.
Bortsett från stoppen under sista varvet så snittade vi ca 7:30, vilket var riktigt bra med tanke på att det var slutet på loppet. Med bara några hundra meter kvar sprang Magnus i förväg för att filma målgången. Nedan ser ni de klipp som han satt ihop från loppet.
Jag kom i mål på 22 timmar och 21 minuter och fick därmed det eftertraktade silverspännet man får om man kommer in under 24 timmar. Drömmen har gått i uppfyllelse och jag kan inte vara mer nöjd. Från att inte sprungit alls för 5 år sedan, till att genomföra ett 100 mileslopp och dessutom på en bra tid tycker jag helt underbart. Jag är värd detta tamejfaan! 😀
(c) Peter Lembke
Detta är bara en bråkdel av allt jag gick i genom under loppet, men det är dels svårt att minnas vad som hände när osv. och det blir bara en enda stor gröt av allting. Jag har så mycket saker jag skulle vilja berätta, men jag får väl återkomma om det framöver. Om ni har några frågor så ställ dem gärna, jag tycker det är jättekul att svara!
Så hittade jag mina skor till sist och det blev lite oväntat ett par TNF (The North Face) Single Track. Jag hade helt glömt bort att jag testat dem för några helger sen och gillade dem då. Jag googlade lite och upptäckte att den tilldelats ”Best Debut” av Runners World 2010, samt fått riktigt bra kritik i flera tester. Bra där! Tyvärr har TNF-butiken inte löpband, så man köper grisen i säcken.
TNF Single Track är en hybrid (trail- och vägsko) med mindre aggresiv sula. Den är neutral och ”lite lättare”, beroende på vad man jämför med naturligtvis. I storlek 47 (jo jag har det) väger skon 396 gram, vilket låter hyggligt mycket. Dock känns de lättare på foten. Jag är ju inte direkt en kenyansk lättviktare, så det spelar lite mindre roll vad skon väger.
Det som slog mig var känslan när jag satte på mig skon. Den har en väldigt mjuk och följsam ovandel, utan att försaka känslan av stabilitet. Snörningen är lite ”bredare” än normalt, men det ser jag inte som en nackdel. En av de bästa detaljerna är det inbyggda skräpskyddet ovanpå plösen. Nu brukar jag inte få in så mycket skräp just vid snörningen, men det skadar ju inte att ha mer skydd.
Jag testade dem under mitt sista pass i går, vilket var 5 km ”utan ansträngning”. Det passet förlade jag till bandet enbart för att jag ville testa skorna och kunna lämna tillbaka dem om det inte funkade. Det var lite trist att springa sista passet på bandet, men nu var det ju nödvändigt. Dessutom blåste det storm ute, så det var skönt att slippa faktiskt. Skorna funkade bra och kändes lagom stora. En halvstorlek mindre hade förmodligen varit helt perfekt, men de görs inte i halvstorlekar över 12, så det är bara att gilla läget.Återkommer med lite mer utförligt omdöme efter TEC.
Jag passade även på att testa de strumpor som Andreas gav mig. Ett par New Balance med dubbla lager som var fantastiskt sköna! De dubbla lagren ska eliminera skav, vilket ska bli intressant att testa. Jag har bestämt mig för att springa med kompressionsstrumpor utan fot (klipper bort det band som går under foten) och dessa strumpor till det. Hoppas det funkar bra. På så sätt kan jag enkelt byta strumpor om de blir blöta. Strumpor som går till knät blir ju väldigt struligt att byta under loppet. Först ska tightsen av och sen strumpor och sen ska allt på igen, huga va jobbigt!
Nu är det dags att packa ALLT som ska med i morgon. Jag har köpt två nya plastbackar som rymmer en massa prylar 🙂 Tur man tar bilen hela vägen fram till Ensta Krog…
Plötsligt har jag fått för mig att jag verkligen måste ha ett par nya skor inför TEC. Idiotiskt, men det är typiskt mig. Nu blir jag nästan manisk istället. Från början var det bara en lös tanke om att det vore gött att dra på sig ett par nya, sköna skor efter typ 8-10 mil. Efter att Andreas postade sitt inlägg om sina nya New Balance 876 så blev den lösa tanken en tvångstanke.
Stack in till stan på förmiddagen för att se om Runners Store hade några passande skor i min storlek. Testade först Asics Gel-Fuji som var förstavalet, men de funkade inte alls. Det fanns en söm som bildade en bula som skavde på knölen vid basen av lilltån. Skit åxå. Jag var HELT säker på att de skulle funka. Frågade efter NB 876orna, , trots att Andreas sagt till mig att de INTE hade min storlek. Testade US13 och de satt underbart, men var en halv storlek för stora. Dubbelskit åxå! Fick ge upp och styrde kosan mot Löplabbet i förhoppningen att de skulle ha min storlek. Passerade Intersports nya butik på Drottninggatan, men de hade inget. Väl på Löplabbet stegade jag fram till första bästa och sa ”New Balance 876 storlek US13”. Han bara gapade först, men samlade sig snabbt och sprang ut och letade på lagret. Han hittade inget där eller i systemet och vi fick inse att de inte hade fått in den ännu.
Stannade dock kvar där en ganska lång stund och pratade strunt, riktigt trevlig personal!
När jag kommit hem igen och samlat tankarna så insåg jag att jag missade en sak. Provade ju ett par TNF Single Track förra helgen som satt riktigt bra. Jag får nog bege mig in till stan igen och testa dem innan jag ger upp helt på detta. Håll tummarna för att det går vägen!
Med bara 4 dagar kvar till TEC var det dags att få röra lite på benen. Tränar ju nästan ingenting för tillfället, vilket känns helt galet. Tänk att jag i princip inte tränade alls innan jag började springa i maj 2006! Vad gjorde jag med all tid? Åt?
Nåja, nu är det ju lite annorlunda som tur är. Dagens pass bestod av intervaller, närmare bestämt 4x 400 meter i 4:40-tempo och 3 minuters vila. Bara för att hålla igång benen, men inte belasta alls egentligen. Värmde upp 2 kilometer och avverkade sen intervallerna utan mankemang. Valde att gå 1 minut och jogga 2 minuter emellan, det kändes bäst. Det var ett riktigt skönt pass och kroppen kändes bra i allmänhet.
I söndags sprang jag et distanspass om 10 km i 75% av HRmax och det passet kändes inte helt 100. Tyckte pulsen var ovanligt hög och kroppen seg. En titt på resultatet visade inget direkt avvikande, så det satt mest i huvudet antagligen. 10 km @ 5:36 med 153 bpm blev det, vilket är ganska vanilj.
Asics Gel-Fuji
Tänkte åka in till Runner Store och titta på ett par Asics Fuji som jag hittade på deras hemsida. Vill iallafall testa och se hur de sitter. Jag skulle vilja ha ett par nya skor som jag kan ta på mig nån gång under TEC. Alla mina skor är slitna och jag har helt glömt bort att skaffa nya. Under vintern har jag i princip bara sprungit i mina IceBugs. På bandet har jag använt mina första löparskor, ett par Asics GT-2110 från typ 2007. De minst slitna utöver dessa är de New Balance som jag hade på TEC förra året, men de är inte lämpliga insåg jag. Det passar bra i terräng och kortare pass, men då det är mycket asfalt på TEC så slits det mjuka gummit snabbt ut. Dessutom är det stor vinkeln mellan framfot och häl, något som jag inte gillar längre.
Jag har typiska Asics-fötter, så jag misstänker att dessa sitter bra på mig. Dessutom ligger de bra till i pris, jämfört med många andra. Vi får se om det blir något med det.
Pratade med Andreas igår igen. Ska få några New Balance-strumpor som har dubbla lager, vilket motverkar skav enligt honom. Det ser jag verkligen fram emot. Jag vill inte använda knästrumpor under TEC, då det blir ruskigt krångligt att byta om/när jag blir blöt om fötterna. Enklare då att använda kompressionstrumpor som bara täcker vaderna och sen vanliga korta strumpor på själva foten. Hoppas det fungerar. Bandet under foten kommer jag nog ha utanpå strumporna för säkerhets skull, men det återstår att se.
Jag ersatte NB’s skosnören med Firefly’s varianter med invävda reflextrådar, vilken skillnad va?
Tyvärr säljs de inte längre hos RoadID, men de kanske kommer tillbaka i sortimentet?
Efter en hel dags konstant regnande och bitvis snöblandat, så var det dags för ett kvällspass och valet föll naturligtvis på de nya NB749’orna. Nu skulle de få bekänna färg i uselt väder. Eftersom de enligt specarna ska vara vattenavvisande så passar de ju perfekt för en runda i regn och rusk, eller hur?
Styrde så kosan via cykelvägarna mot Haga-parkens blandade underlag. Där blandas asfalt med grusväg och några av dessa grusvägar var pga byggtrafik fullständigt uppkörda och bestod mest av lervälling, perfekt!
Löpningen på blöt asfalt kändes trygg och säker, enda gången jag upplevde ett problem med fästet var på blöta stenplattor, men det kan berott på andra orsaker än just skorna. Kanske nån
Vid första passagen genom de uppkörda grusvägarna så valde jag det rakaste spåret, rätt genom sörjan. Skorna klarade galant att hålla sig torra och det var först när jag fick en ”sekundär pölplask”, dvs när man sätter ner ena foten i en pöl och den skvätter över den andra foten, som vatten kom in i framfoten. Jag lyckades göra om samma sak med andra foten, så balansen återställdes. Det dröjde dock inte många minuter för den våta känslan att försvinna och jag kände mig varm och torr om foten igen. Mycket bra!
Trots att de är så pass täta så upplever jag inte skorna som lika varma och täta som mina GoreTex-skor, vilket jag tycker är bra. Det kan bli lite väl varmt och svettigt om de inte släpper in/ut luft.
Betyget efter denna 13 km runda i regn och lera är en 4a av 5 möjliga. Vänster stortå har inte kommit överens med passformen ännu, vilket drar ner betyget lite. Förhoppningsvis förändras det framöver.
På söndag tänker jag ta skorna på långpass och kommer sen med en sista testrapport.
Så var det så äntligen dags att testa mina nya skor. Styrde kosan mot Ursviks motionsgård och värmde upp med knappt 3 km löpning på asfalt. Skorna satt ok, men kändes initialt lite stora runt ankeln. Dämpningen i hälen är fullt tillräcklig för asfaltslöpning, medan framfoten är lite tunnare och mer anpassad för terränglöpning där det är en fördel att ha kontakt med underlaget. Dock var det inget problem på asfalten.
Väl framme vid Ursvik så knöt jag om skorna och fick då bättre passform runt hela foten. Man måste ju oftast springa in skor lite innan de har formats kring foten och det tar även några gånger innan man har vant sig vid nya skor. Jag snörde åt ganska ordentligt och fick en riktigt tight passform som fick skorna att kännas som mockasiner.
Jag sprang två varv i den upplysta 5 km-slingan och skorna kändes riktigt bra. Inga potentiella ”hot spots” kunde skönjas, trots att jag valde att springa totalt 15 km första gången. Sulan greppade bra, men så var spåret torrt och utgjorde ingen större utmaning för sulmönstret. Jag fick bra kontakt med framfoten i uppförsbackarna, medan hälens dämpning fungerade fint nedför.
Vikten på 320 gram (storlek 47) är rejält lägre än mina GoreTex Asicssom väger drygt 460 gram (numera drygt 500 gram inkl lera och smuts).
Det ska bli mycket intressant att se hur NB749’orna presterar i väta och lera samt under långpass.
Jag återkommer naturligtvis med fler testrapporter.
Meshen på ovansidan är inte vattentät, men ska stå emot väta bra
Inte det grövsta mönstret, men klart godkänt grepp hittills
Hösten har på allvar dragit in över Stockholm med allt vad det innebär. Träden skiftar färg och det är friskt i luften, men samtidigt innebär det även regn och rusk, blöta löv och leriga motionsspår. Jag tyckte det var dags att införskaffa ett par vettiga trail-dojor som står emot vätan lite bättre än vanliga skor. Mina Asics Gel-Trail Sensor 2 som jag köpte för knappt ett år sen är utrustade med GoreTex och helt fantastiska på vintern, men just nu känns de klumpiga och osmidiga. Eftersom jag vill förlägga många av mina pass i spåren i Ursvik (som är leriga, med ett täcke av blöta löv) så behöver jag en smidig sko som greppar bra i leran och håller ute vätan hyggligt.
Ett besök på Runners Store fick det bli. Min klubbkamrat Emelie och hennes kollega Torbjörn(?) var väldigt behjälpliga och till slut föll valet på NB 749. Då min storlek (47!) inte fanns hemma så beställdes den och jag kunde hämta den igår. Priset för NB MR749GY är 1100 kr.
På New Balance hemsida beskrivs skon så här: ”En allround traillöparsko som har en bra mix av dämpning och stabilitet. Skon är byggd kring en ACTEVA LITE mellansula och har ABZORB dämpning i häl och framfot. En grov sula ger gott stöd och Medial Post ger stöd samtidigt som N-LOCK och STABILITYWEB erbjuder god passform och vridstyvhet.”
Inte för att jag är påläst angående NB’s olika teknologier, men det blir säkert bra. 🙂
Första testet sker i kväll, så detta inlägg är bara en liten ”teaser”. Jag återkommer med en riktigt rapport.
Fåfängeträning 