Inlägg märkta ‘Brunnsviken’

Hårda veckan summerad

Publicerat: januari 25, 2010 i Okategoriserat
Etiketter:, , ,
0

Så var då till slut min hårda vecka genomliden och jag har en hel vilovecka framför mig. Fysiskt känner jag mig inte så sliten, utan det är faktiskt mer mentalt just nu. Jag har tagit upp det tidigare, men många är inte medvetna om att man producerar stora mängder hormoner under långa pass (typ över 3 timmar) och det endokrina systemet blir stressat. Det kan ta veckor innan det har återhämtat sig, till skillnad mot resten av kroppen som kanske bara behöver några dagar. En väldigt nyttig artikel finns att läsa här.

I torsdags upprepade jag tisdagens 20 km ”fartleksdistanspass” på löpbandet och resultatet var i princip identiskt. Pulsen var nästan på slaget samma och tempot bara marginellt högre. Dock var den upplevda ansträngningen mycket lägre och det tror jag helt enkelt beror på bättre uppladdning, mer vätska under passet samt att jag visste vad jag hade att förvänta mig. Resultatet blev hursomhelst 20 km @ 5:32 med 162 bpm (81%) i snittpuls.

I fredags var det åter dags för ett s k ansträngingslöst lunchpass och det gick väl sådär. Jag hade ingen lust att lalla omkring så jag bara sprang. Det blev ett oinspirerat pass på 7,6 km @ 5:40 med 151 bpm (77%) snittpuls. Fick tokont i vänster fot, på ovansidan. Fick stanna och snöra om skon för att det inte skulle trycka det minsta lilla. Lite oroande var det just då.

Lördagen var vilodag och jag gick mest och nojade över långpasset på söndagen. trots att jag gjort flertalet lopp och långpass runt 55 km så var jag ändå lite nervös, lite som inför ett lopp man aldrig sprungit. Det visade sig vara helt i onödan.

På söndagen gav jag mig av mot Stallmästargården för att möta upp med några IF Linnéaner, i detta fallet Rebecca och Nisse. Rebecca hade jag träffat på långpasset förra veckan, medan Nisse var en ny bekantskap. Vi gav oss av längs Brunnsvikens östra sida och vid Ålkistan ledde jag in dem på en avstickare till Stora Skuggan, för att sen springa tillbaka till Brunnsviken och fullborda varvet. Strax efter Stallmästargården vek Nisse av hemåt, medan jag och Rebecca inledde ännu ett varv runt vattnet. Min pulsmätning började bete sig väldigt underligt, med puls upp över 200 bpm (min maxpuls). Det fick mig lite ur humör, men efter ett tag släppte jag det och lunkade på.
Löpningen gick lätt och med ett jämnt energiintag av Perpetuem samt kompletterande Hammer Gel så mådde jag toppen hela tiden. Bara en gång, runt 30 km, kunde jag skönja en svacka, men den försvann lika snabbt som den kom.

Andra varvet gick bra och innan vi gav oss på det tredje så stannade vi på restaurangen i Haga Forum för att fylla på vatten och göra ett toabesök. Pausen var kort och effektiv och vi var snabbt ute på spåret igen. Efter ca 4 km insåg jag att klockan fortfarande var avstängd sedan pausen, vilket naturligtvis irriterade mig enormt!
Tredje varvet förflöt i övrigt utan konstigheter, men skymningen hade nu börjat lägga sig och jag började tidvis få svårt att se var jag satte ned fötterna.

Väl tillbaka vid Haga Forum så var det dags för Rebecca att tänka på refrängen. Hon skulle ta bussen från S:t Eriksplan så jag gjorde henne sällskap dit och sprang sen hemåt. Nu var det mörkt ute och jag valde trottoarer för min framfart. Det började kännas i kroppen nu, men fortfarande fanns det klipp i steget och energin fanns. Jag hade satt ett mål på att ligga under 7:00-tempo, vilket jag med råge hade lyckats med, så jag hade en del gång att ta igen om jag ville. Klockan hade dock hunnit bli ganska mycket och min familj väntade hem mig, så det var inte tal om att löka nu.

Några varv kring Brunnsviken blev det allt…

Hemma vid porten stretchade jag försiktigt och väldigt kort, medan jag summerade dagens pass. Eftersom jag dels hade missat att registrera ca 4 km, samt att pulsmätningen hade levt ett eget liv så blev det till att uppskatta på ett ungefär. Ungefär såhär såg det ut: 53 km @ 6:45 med 148 bpm (74%) snittpuls.

Jag är supernöjd över att ha gjort ett riktigt väldisponerat och extra långt långpass. Energin fanns hela tiden och kroppen kändes bra hela vägen. Sista kilometerna var tunga, men det så tycker jag alltid att långpass är. Det är som om hjärnan signalerar till kroppen att det snart är över.

Nu är viloveckan här, vilket innebär att jag bara gör några distanspass om totalt 40 km. Det ska bli skönt att få ta det lugnt!!! Det är lika bra att njuta, för snart börjar en ny period och känner jag Andreas rätt så har han ökat belastningen inför februaris träningsprogram. Vi ska träffas på onsdag och då får jag förmodligen nästa månads program.


Är det några av er som tränar efter periodiseringsprincipen? Hur ser isf era program ut? Om inte, hur tänker ni när ni planerar träningen?
  

Gemensamt långpass

Publicerat: januari 17, 2010 i Okategoriserat
Etiketter:, , ,
5

Stack hemifrån så snart min fru kom hem från gymet. Innan dess hade jag hunnit med att handla mat inför veckan samt börja städa lägenheten, något som min fru fick ta över när jag kom ut genom dörren vid kl 11.30. Styrde kosan mot Rålis där jag skulle möta upp ett okänt antal långpassdeltagare.

Ett glatt gäng i Stora Skuggan

Väl framme möttes jag av Staffan, Mia samt nya bekantskaperna Miranda och Rebecca. Vi satte genast av på ett långpass som tog oss runt halva stan i kringelkrokar (se kartan nedan). Vi snackade bort tiden och kilometrarna bara passerade förbi utan större ansträngning. Underlaget bestod mestadels av snömodd, vilket inte är nån direkt favorit. Tyvärr blir det ju så när temperaturen stiger.

Vid Haga Norra var det dags att avvika och säga adjö till Mia, Staffan och Rebecca. Jag slog följe med Miranda bort till Lötsjön innan även jag vände hemåt. Mitt mål för dagen var 35-40 km och väl hemma vid porten stannade klockan på 38 km. Tillsammans med de 2 km som jag missat att få med pga att jag stannat klockan och glömt sätta på den så fick jag ihop mina 40 km.


Passet summerades 40 km @ 6:30 med 155 bpm (77%) snittpuls. Pulsen är fortfarande för hög för det tempot, men jag misstänker att det blir bättre när snuvan och snön är borta. 🙂

Efter långpasset blev det en snabb dusch och sen iväg på dagens andra aktivitet: skridskoåkning i Vasaparken!  Det var på lite stela ben som jag kom fram till parken, men när jag väl fått på mig grillorna och var ute på isen så var stelheten som bortblåst. Vi skrinnade runt i nästan 1½ timme innan det blev dags att åka hem och fixa middag.

Det har varit en fartfylld dag och jag lär somna ovaggad ikväll. I morgon början hårda veckan med ett ”ansträngningslöst” lunchpass på 7-8 km. Ingen vila, inge ro, men det är ingen som tvingar mig. 🙂

Pannlampspass runt Brunnsviken

Publicerat: januari 15, 2010 i Okategoriserat
Etiketter:, , ,
5

I tisdags det damp ner en Funbeat-inbjudan från min kompis Peter till gemensamt pannlampspass runt Brunnsviken. Mitt schema sa 15 km distans, så vad passar bättre än just en runda runt Brunnsviken, som för övrigt ligger knappt en kilometer från min bostad.

Peter ringde mig vid 18:20 igår kväll när han lämnade jobbet och sprang till Stallmästargården för att se om några fler skulle ansluta där, men ingen syntes till. Jag sprang längs Hälsans Stig för att möta Peter och i höjd med Koppartälten såg jag en pannlampa komma studsande. Skymningen hade övergått till mörker, men snön reflekterade ljuset från omgivande gatlyktor, bilar och hus, vilket skapade en något spöklik stämning.

Vi sprang medsols runt Brunnsviken och underlaget bestod nästan uteslutande av välpackad snö, vilket oftast erbjöd godkännt grepp. Vi kom snabbt in i ett lagom prat-tempo och tuffade på utan större ansträngning. Mina ben kändes oväntat fräscha. Träningsvärken i baken från onsdagens backintervaller fanns kvar, men det var inget som störde eller hindrade.

När vi kom fram till Haga Forum så var det dags för Peter att avvika, medan jag fortsatte hemåt. Det var faktiskt riktigt trist att plötsligt springa ensam.

Väl hemma vid porten var det dags att se hur det gått. 15 km @ 6:00 med 155 bpm (77%) i snittpuls. Långsammare än jag trott och lite högre puls än jag förväntar mig till det låga tempot, men snuvan finns ju kvar så det är kanske inte så konstigt trots allt. Det var hursomhelst ett riktigt lugnt och skönt pass.

Tack för inbjudan Peter, det gör jag gärna om framöver! Nästa gång kanske vi t o m blir några fler.

Som en pistmaskin

Publicerat: december 21, 2009 i Okategoriserat
Etiketter:, , , ,
7

Gårdagens långpass blev en jobbig historia. Laddade lite extra på förmiddagen med en Vitargo Gainers Pro-shake (kolisar och protein, ca 500kcal) och gav mig av till Ensta Krog vid halv 11-tiden. Snön föll från en mulen himmel, vilket siade lite om hur dagen skulle bli.
Väl framme var det ett igensnöat spår som mötte mig. Gaiters och YakTrax fick stå för skydd och fäste.
Pulsade mig fram till spåret och gav mig av på mitt första varv.

Skidspår går inte att springa i!

Ingenstans hade plogbilen hunnit fram och de första 3 km gick huvudsakligen i 20-50 cm snö. Insåg efter ett tag att jag landade på främre trampdynan/tårna, vilket belastade vaderna lite extra. Det var dock det mest naturliga steget med tanke på underlaget. Jag ”skar” lixom in i snön och risken att trampa snett minskade då kontaktytan mot underlaget var mindre.

 Vackert, men ruskigt tungt att springa i

Snöfallet hade blivit ymnigt och jag hade stora problem att se något, eftersom jag fick enorma snöflingor i ögonen hela tiden. Dessutom började jag frysa om kinderna när snön smälte i ansiktet. Långpasset framstod mer och mer som en riktigt korkad idé. Jag svor åt mig själv för att jag hade ratat kepsen därhemma.
Vid 4 km tänkte jag mest på hur jag skulle kunna bryta och åka hem, men de tankarna försvann så småningom och jag fick annat att tänka på när det var dags för den första biten inne i skogen.

TEC-banan är ju ganka enkel att navigera de första 7 km, men sen kommer man in i skogen och där var det inte lika lätt att hitta. Inga spår fanns att följa och de stigar som normalt ger vägledning var helt igensnöade, så nu var det dags att förlita mig på min Garmin. Jag använde banan (coarse) från förra långpasset i TEC och kunde då få hjälp med att hålla mig någorlunda på rätt väg.

Här ska det visst vara nånstans…

Sprang ändå bort mig totalt och stod så där mitt inne i skogen och undrade var f..n jag var. Min Garmin var just då inte mycket till hjälp, men efter några minuters pulsande i knädjup snö så hittade jag iaf spåret och Garmin vibrerade med budskapet ”course found”. Pust. Kunde se mig själv sitta fastfrusen i snön när räddningsmanskapet hittar mig…

Normalt sett så tar andra halvan av TEC-banan ca 2 min längre tid än första pga att löpningen i skogen är trixig och framförallt rotig. Nu lutade det åt att helt andra tider. Samtidigt som det var mycket roligare att springa i skogen så var det mångdubbelt jobbigare och jag fick ta flera gåpauser för att återfå styrkan för att fortsätta. Tyvärr blev det inte lättare när jag kom ut i spåren där skidåkarna varit framme. Där var det i princip omöjligt att springa och jag valde att springa bredvid för att överhuvudtaget komma framåt.

När första varvet nästan var avklarat ringde min kompis Magnus. Han hade en  halvtimme kvar innan han var framme vid Ensta Krog, så jag beslöt mig för att fördriva den tiden i 5 km-spåret. Det var ett beslut som jag snabbt fick ångra. Skidspåren var ju som sagt helt omöjliga att springa i och här fanns inte möjligheten att springa bredvid som tidigare, så efter 2,5 km gav jag upp och hittade tillbaka till starten. Precis lagom till Magnus dök upp visade det sig! Första 15 km avverkades i 7:08-tempo och 156 bpm (78%) snittpuls vilket visar hur hårt det var!

Jag provianterade medan Magnus gjorde iordning sig. Han skulle få låna gaiters av mig, men jag hade tappat den ena, så han blev utan. Han hade inte heller några snökedjor, så det skulle bli en intressant upplevelse för honom. Vi gav oss av och nu hade det börjat bli lite tilltrampat på vissa ställen, vilket faktiskt försämrade förhållandena ytterligare. Underlaget blev knögligt och vristerna fick jobba frenetiskt med alla konstiga vinklar. Fästet försämrades också, så mer energi förlorades när frånskjutet inte fick fäste. Magnus fick kämpa rejält eftersom han saknade greppet som jag hade. Dessutom hade han hoppat över lunchen för att hinna i tid att springa med mig, vilket tyvärr snabbt visade sig i energibrist.

Magnus kände sig nog som en segrare när han väl fick sätta sig i bilen och åka hem, 
själv fick jag ju njuta av ännu ett varv i ensamhet…

Dock var han en riktig kämpe och gnällde inte en enda gång. Han bet ihop och gjorde det som krävdes av honom. Planen var egentligen att han skulle hinna med 2 varv, men med tanke på hur lång tid det tog så hanns det bara med ett varv. Han tackade sin lyckliga stjärna för det kan jag tänka mig.

Vi avverkade hursomhelst ännu ett varv och trots några felspringningar så hade första varvet gjort att jag faktiskt hittade hyfsat bra. I skogen var det fortfarande rena gissningar, men i huvudsak höll vi rätt riktning.
Varvet avverkades i 7:24-tempo och 150 bpm (75%) snittpuls. Min kropp började kännas lite mer mör nu.

Actionfoto på mig när jag flyger fram på lätta och snabba ben… NOT!

När varvet var avklarat så provianterade jag än en gång, tackade Magnus för sällskapet och gav mig iväg på ytterligare ett varv. Fötterna var sedan länge blöta och min jacka hade fryst på framsidan. Dock frös jag inte nånstans, utom lite på skinkorna, så det var ganska behagligt trots allt. Det hade slutat snöa sen ett tag, så det fanns inget som störde, utan nu var det bara att genomföra ett varv till.

Det var precis lika jobbigt som tidigare och det var inte lika kul att springa ensam, men tiden gick och i lurarna pumpade Metallica ur sig aggresiv hårdrock, viket peppade mig. Varvet var ganska händelselöst fram till skogspartiet där jag än en gång virrade till det och fick pulsa omkring ett tag innan jag hittade rätt. Jag kände mig helt oduglig på navigation!

Nån kilometer senare hade skymningen lagt sig så pass att det var dags att sätta på sig pannlampan. Nu blev det plötsligt mycket lättare i skogen, eftersom Janne & Co (TEC tävlingsledning) varit framme och satt upp små reflexer precis överallt i skogen. Plötsligt kunde jag formligen flyga fram i skogen och inte bry mig om att navigera överhuvudtaget. Jag insåg nu även hur fel jag hade sprungit på de två tidigare varven.

Sista varvet klockades på högst beskedliga 7:47-tempo och 155 bpm (77%) i snittpuls. Totalt slutade det här äventyret på 7:26-tempo och 153 bpm (76%) snittpuls. Lite tuffare än förväntat. 

Jag beslöt mig för att ge upp TEC. Jag åkte hem, bytte tröjor och gav mig ut på ett varv runt Brunnsviken.
Min förhoppning var att det skulle vara enklare att springa där, men det var tvärtom värre.
Termometern hade sjunkit ytterligare och det var närmare -8º. Jag ville så gärna få ihop åtminstone 50 km totalt och jag kämpade så gott jag kunde runt viken, men kroppen ville lixom inte springa längre. Den var utmattad. Benen kändes fortfarande fräscha, men jag var oerhört trött och mitt ryggslut visade tecken på att vilja vila. Det tar extremt hårt på hela kroppen att springa under såna här förhållanden, men samtidigt är det oerhört nyttigt att få uppleva den typen av strapatser för att lära sig hur kroppen reagerar.
Flera gånger ville jag bara lägga mig ner och vila, så trött började jag bli. Vid 8 km beslöt jag mig för att ta rakaste vägen hem och vid 12 km var jag äntligen hemma.

Varvet runt Brunnsviken tog 1:27, vilket ger 7:16-tempo. Snittpulsen var 149 bpm (74%).

Totalt sett lyckades jag alltså skrapa ihop 47 km på knappt 6 timmar. Jag skulle egentligen sprungit 55 km och på ungefär samma tid, så jag anser att jag trots allt gjort det jag skulle. Återstår att se vad Andreas tycker…

Veckans första långpass

Publicerat: april 6, 2009 i Okategoriserat
Etiketter:, ,
6

Idag var det dags för vekans första långpass. Hittills har jag förlagt dem till Ursvik, men idag kände jag för att njuta lite mer av solen samt att hålla lite högre fart, så valet föll på Brunnsviken.
För er som inte känner till Brunnsviken så ligger den öster om Solna och Hälsans Stig löper runt den , vilket är knappt 12 km.

Brunnsviken

Eftersom de senaste långpassen har varit långsamma så tänkte jag istället satsa på att hålla MP (Marathon Pace) idag, vilket för mig är nånstans mellan 5:10 och 5:30, beroende på vilken dag du frågar..
Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag skulle springa två eller tre varv, så jag laddade ryggan med 1, 5 liter vatten, packade ner lite extra energi och gav mig av. Efter sedvanlig uppvärming och stretch var jag redo att ”långpassa”.

Jag har inte kännt mig energisk på sistone, men det har inte avspeglats i min träning som tur är. Idag var det inte annorlunda i den aspekten. Jag kände mig lite energilös, men det var inte så att det störde heller. På första varvet höll jag önskad fart (5:24) och hade ovanligt låg puls (153 bpm = 76%).

Allt kändes ok och jag påbörjade nästa varv. En bit in på det började magen att göra sig besvärlig. Jag fick stanna och låta den lugna ner sig innan jag kunde fortsätta. Jag ville ju definitivt inte avbryta eller försöka hitta en plats i skogen. Magen lugnade sig och jag pressade på längs viken. Vädret var helt fantastiskt och när jag sprang i lä var det riktigt varmt. Jösses vad det är underbart med vår!
Magen gjorde sig påmind ytterligare några gånger och det började bli irriterande, dock beslöt jag mig för att avsluta passet enligt plan och hellre sänka farten för att undvika att reta magen i onödan.

När knappt 2 km återstod fick böjde jag mig hastigt ner för att rätta till skon och det smärtade till i ryggen. Fick lite panik efetrsom jag lätt får ryggskott. Fortsatte försiktigt att jogga en bit medan jag kände efter hur illa det var. Smärtan klingade som tur var av och jag höjde farten för att avsluta passet med lite stil.

Väl hemma var det dags att summera dagens ”tempolångpass”: 25km @ 5:27 med 155 bpm (ca 77% av max) i snittpuls. Helt klart lyckat och en indikation på att jag har en del att ge.
Sist jag sprang 2 varv runt Brunnsviken, i februari 2008, var snittfarten 6:01 min/km och pulsen 163 bpm (82%), så nog har jag förbättrats lite. 5% lägre puls och 16% högre fart, men vem räknar 🙂
Nu fattas bara att jag hittar energin åxå. Jag har vilat helt i hlegen och hoppades att det skulle göra skillnad idag, men icke.

I morgon är tanken att göra 3 varv runt Brunnsviken i lägre tempo och eventuellt testa 25/5-upplägget. Eftersom rundan är så pass flack så lämpar den sig ypperligt för just 25/5.
Vi får se hur det blir med det.

Våren är på väg!

Publicerat: mars 19, 2009 i Okategoriserat
Etiketter:, , ,
4

Då min dotter ska på kalas på söndag, vilket eliminerar chansen att springa mitt sedvanliga långpass, så bestämde jag mig för att köra ett semi-långpass i går (onsdag).
Jag var ju förbi Ursvik i tisdags och visste hur underlaget var, så jag tog med mig mina YakTrax. Jag tog även med mig 2 liter Vitargo i vätskeryggan, samt gel, Runekaka och Honeystinger-chewies. Rejält med energi, men så visste jag inte hur länge jag tänkte vara ute. Förhoppningen var att göra ca 30 km, men med tanke hur mina lår kändes så valde jag att köra på känsla.

Vid kl 9:40 gav jag mig av mot Ursvik. Tog vägen via Överjärva Gård där min dotter enligt uppgift skulle vara med sin skolklass för att se de nyfödda lammen, men ingen syntes till.
Jag stannade efter järnvägsbron och stretchade kort samt satte på mig YakTrax’en, sen bar det av på 10’an! Solen hade kommit fram och värmde lite, men vinden var både kall och allerstädes närvarande. Endast inne i skogen mojnade vinden något, men dit nådde inte solens strålar heller. YakTrax’en skötte sitt jobb med bravur, då det var rejält med is och snö på sina ställen. Utan dem hade det varit näst intill omöjligt att ta sig fram, iallafall springandes.
Tempot höll sig runt beskedliga 6 min/km, mycket pga underlaget, men även för att jag inte ville ta ut mig för mycket utan passa på att njuta.

När jag nästan gjort klart ett varv så ringde mobilen och jag var tvungen att stanna för att prata en stund. Det blåste kallt och mina försök att hitta lä var fruktlösa. Till slut fick jag avsluta samtalet för att jag inte skulle frysa ihjäl. Träningsvärken i mina lår hade inte släppt, utan snarare förvärrats, vilket fick mig att fundera på att förkorta passet.

Väl framme vid bron, där jag startade, beslöt jag mig för att byta miljö. Mina lår behövde kanske lite mer flack terräng? Sprang först bort och letade efter min dotter vid Överjärva Gård, utan resultat, och fortsatte sen till Ulriksdals Slott för att springa i min favoritbacke. Den är ca 400 meter lång och ca 6% lutning, vilket är precis lagom jobbigt. När man väl kommer upp på krönet så fortsätter den med ca 2 graders lutning ytterligare ca 20 meter. Jag blir lyrisk av tanken 🙂

Tog mig via Bergshamra ned till Brunnsviken och följde Hälsans stig bort till Haga Forum, där jag valde att springa mot Koppartälten, Haga Norra och sen tillbaka hem till Frösunda. Låren ville inte springa längre, så det fick stanna vid drygt 24 km för den här gången.

Efter att ha laddat upp dagens löptur till SportTracks var det dags för sedvanlig ”analys”.

Min snittfart runt Ursvik var 6:08 ock runt Brunnsviken 5:53. För hela passet hamnade jag på 5:58 och en snittpuls på 155 BPM, vilket är ca 79% av max för mig. Helt ok med tanke på underlaget och att Ursvik är hyffsat kuperat.

En ”lagom” löptur på alla sätt alltså. I dag vilar jag benen och kör rodd samt styrketräning, men i morgon hoppas jag hinna med ca 15-20 km i vårsolen igen. Då tror jag att jag ska öka farten lite, kanske några varv runt Råstasjön?

Senare inlägg