Förra veckan fyllde jag 43 år och man kan nog säga att jag lämnat en eventuell 40-årskris på tryggt avstånd. Nu har jag aldrig upplevt någon kris, mycket tack vare att jag tränade mig till mitt livs bästa form lagom till jag fyllde 40 år. När många i min ålder har soffat till sig på ett eller annat sätt så har jag en fysik som en 28-åring (metabolisk ålder). Kanske inte helt vetenskapligt, men det är en fingervisning vilket räcker för mig.

Träningen flyter för övrigt på fint och Insanityn har definitivt gett resultat. Hittills har jag bara missat två dagar av 19, vilket är bättre än förväntat. Resultaten är kanske inte så synliga ännu, men jag känner stor skillnad både under Insanitypassen, men framförallt när jag springer. Största anledningen till att jag började med Insanity var ju för att bli generellt starkare och min fröhoppning var att jag skulle bli en starkare löpare, vilket alltså har hänt.

I söndags gav jag mig ut på långpass med målet att springa minst 30 km. Sist jag sprang 30 km eller mer var i maj(!), så lite ovan kändes tanken faktiskt. Mitt mål är som sagt att bli en starkare löpare, så jag valde att springa till Ursvik och börja med ett varv i Extremspåret. Eftersom jag vilat helt under lördagen kändes kroppen pigg och benen starka. Jag lyssnade på min senaste ljudbok ”Finding Ultra” av Rich Roll, vilken kan rekommenderas, och försvann in i boken medan benen jobbade på. Jag la mig på en ansträngningsgrad som kändes lagom för långpass och aldrig blev jobbig. Min Garmin var satt på 6-tempo så att jag hade lite koll. Backarna i spåret forcerades utan några problem och det var här jag insåg att jag blivit starkare. Benen trummade på uppför och syran lyste med sin frånvaro, en riktigt skön känsla.

Bild

Söndagens långpass

Efter ett riktigt trevligt varv i Extremspåret styrde jag kosan mot Ulriksdals slott och vidare via Bergshamra ned till Brunnsviken som jag sen följde till Hagaparken och avslutade med ett besök på toppen av Hagakullen. Med 28 km i benen lyckades jag inte springa hela vägen upp, men däremot gå i högt tempo. Starkare! Benen hade orkat, men flåset var inte lika starkt.

Bild

Höjdkurva och tempo under söndagens långpass

Det blev 30 km @ 6-tempo med 150 bpm (75%) snittpuls, helt enligt förväntningarna. Ett riktigt lyckat pass på min ära, även om det inte blev så långt.

Idag satt en del av långpasset kvar på sina ställen, det märktes att det var längesen jag sprang några längre distanser. När jag drog igång dagens Insanityträning på lunchen så var jag lite småstel, men det försvann snabbt när uppvärmingen var klar. På schemat stod Pure Cardio + Cardio Abs, vilket betyder konditionsträning tills du bryter ihop och sen ett bålträningsprogram. Det gick dock helt ok, även om jag hade problem med sista programmet, det fanns inte styrka kvar så det räckte. Bålstyrka är inte min styrka om man säger så, men det kommer.

På eftermiddagen gav jag mig ut på ett distanspass runt Brunnsviken. Dagen till ära snörde jag på mig mina New Balance 101, de tunna trailskor jag köpte förra året i NYC. Jag har bara sprungit i dem en gång tidigare och fick då sån träningsvärk i vaderna dagen efter att de legat i malpåse sen dess, men idag fick jag ett ryck och snörde på mig dem. Varken långpass eller Insanity kändes av när jag kom iväg, utan det rullade på fint. Även idag kände jag mig stark och kunde ta alla backar utan att bli vidare ansträngd. Pulsen höll sig hyggligt låg och tempot precis lagom för distanspass. Resultatet blev 14 km @ 5:24 med 150 bpm (75%) snittpuls, även det ett lyckat pass under omständigheterna.

Bild

Höjdkurva och tempo under dagens distanspass

Min förhoppning är att hinna bli lite starkare lagom till SUM så att jag kan smita in under 5-timmarssträcket. Det skulle göra mig glad att få avsluta året med att uppnå ett mål. Efter SUM börjar jag träna på ett nytt sätt som Andreas har tänkt ut, mer om det senare.

På tal om Andreas så var han i Polen i helgen och supporterade Anna Grundahl under VM i 24 timmars. Anna, som för övrigt är en av mina största hjältar, lyckades springa snudd på 230 km (!), vilket gav henne en 6:e plats i damklassen. Fatta att hon bara har fokuserat på löpningen i några år! Helt fantastiskt!
Att hon dessutom är bland de mest ödmjuka och minst uppmärksamhetstörstande människor jag känner är bara ett plus. Det finns alltför många löpare som får för mycket uppmärksamhet utan att prestera ens mediokra resultat på lopp. Lustigt hur det kan vara… Nåväl, det är vad det är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s