Inlägg märkta ‘ursvik extrem’

20130520-074643.jpg

Så har jag lagt ännu en bra träningsvecka bakom mig. Den började lite knackigt pga att smärtan i stortån, som jag tjongade in i en rot i söndags, men blev bättre på slutet.

Måndagens pass fick kortas av en smula då det gjorde för ont halvvägs och även under tisdagens pass smärtande det, men först efter 3/4 av passet. Valde att vila helt från löpningen under onsdagen och det gjorde att jag på torsdagen kunde springa både på lunchen och tillsammans med Janica efter jobbet. Lunchpasset blev förvisso en extremt seg historia, men tån gnällde iaf inte. I fredags var jag gräsänkling några timmar på kvällen, så jag passade på att göra ett kvällspass runt Brunnsviken. Hade egentligen tänkt mig nåt längre, men det hanns tyvärr inte med. Valde mina Trailroc 245, som inte har något tåskydd att tala om, för att inte riskera att få ont i stortån igen och det funkade perfekt.

I söndags förmiddag gav jag mig av mot Ursvik för ett varv i Extremen. Det var kvavt och fuktigt och jag var lite seg, så jag beslöt mig för att gå helt på upplevd ansträngning och inte titta på klockan alls, förutom när jag ville kolla distansen.

Jag tog det lugnt och rundan i Ursvik var som vanligt både omväxlande och lite utmanande. Vädret växlade ibland och det var risk för regn, men så länge jag var ute så var det som tur var uppehåll. I Ursvik höll jag på att trampa på kopparödlan på bilden. Trots att den kröp mitt på stigen så var det lätt att ta den för en kvist eller rot. Jag stannade och tittade på den nån minut innan jag gav mig av.

Efter Ursvik sprang jag via Ulriksdal och ned till Haga Forum där jag vände hemåt för att till slut komma hem med 30 km i benen. Ingen lång runda, snarare precis lagom. Tempot låg strax över 6 min/km och pulsen på låga 144 bpm (72%). Riktigt nöjd med både tempo och puls. Pulsen har varit lite högre än snittet på sistone, så jag var orolig att nåt va på gång igen. Dessutom brukar värmen öka pulsen, men jag verkar ha acklimatiserat mig lite mer nu.

Veckan slutade på 82 km och räknat söndag-söndag blev det 111 km. Ännu en ganska hygglig vecka alltså. Denna veckan kör jag på ungefär som vanligt, men sen trappar jag ner inför Jättelångt den 8 juni. Hoppas på en fin dag i skog och mark mellan Grisslehamn och Norrtälje

BildEfter fredagseftermiddagens smått magiska runda i Ursviks Xtremspår var det svårt att hålla sig borta, så lördag förmiddag drog jag åter på mig skorna och drog till skogs. Att det var femte dagen i rad som jag sprang kändes konstigt nog inte av det minsta, utan kroppen kändes ungefär som vanligt. Solen sken och dagen till ära valde jag korta tights, linne samt min tunnaste vindjacka. Efter en halvmil åkte vindjackan av och jag sprang och njöt av solen mot huden, vilken känsla! Jag mötte många löpare under rundan, men ingen som var lika lättklädd. 

Jag höll ned tempot och fokuserade på att njuta av naturen och vädret. Stannade och fotade ibland och gick uppför de värsta backarna. Tempot var högst sekundärt. Jag hade inte heller bestämt hur långt jag skulle springa, det fick bli som det blev lixom.

Bild

Efter ett varv i Ursvik styrde jag kosan mot Ulriksdal där jag genade över berget genom i princip obanad terräng, vilket visade sig vara lite väl besvärligt, men samtidigt ganska roligt. Fortsatte mot Brunnsviken och ned till Haga Forum där jag vände hemåt igen. Jag hade insett att jag förmodligen behövde hinna till Bolaget innan stängning, så jag hade plötsligt en tid att passa. Lite synd, men så kan det bli. Bråttom hade jag fortfarande inte, så på vägen hem passade jag på att springa uppför Hagakullen som avslutning. På vägen upp möter jag en cyklist som kommer dundrande ner för stigen. Det var Krille, Annas (Grundahl) kille. Vi snackade en bra stund innan det var dags för oss båda att fortsätta träna.

Efter ett besök på Hagatoppen sprang jag hemåt och klockade exakt 30 km vid porten. Snittpulsen stannade på ganska höga 150 bpm, men det skulle få sin förklaring.
Väl hemma summerade jag dagen och veckan som gått och insåg att jag fått ihop 116 km de senaste 7 dagarna(!). Jag kände inte ett spår av dessa kilometer i kroppen, så det överraskade mig verkligen.

I söndags passade vi på att spendera lite tid i solen på kollis (nåja, det var ju iaf några minuters sol då och då) och när jag halvlåg i en solstol så var det som om nån tryckte på en knapp och jag blev plötsligt förkyld. Det kom från ingenstans! Nog för att jag haft förhöjd vilopuls ett tag, men det kom så plötsligt. Det eskalerade naturligtvis och under natten till måndag fick det fästa ordentligt och jag vaknade med täppt näsa och halsont.

Jag får ta några dagar och vänta ut det, men tröstar mig med att jag fick till en bra mängdvecka innan det slog till.

Eftersom både fru och dotter hade andra planer för fredagen och sov borta på var sitt håll så föll aktivitetsvalet av naturliga skäl på löpning. Hade lite lösa funderingar på långpass, nattlöpning m.m., men eftersom jag ville finnas hemma på kvällen och natten om ffa Alicia behövde min hjälp så föll till slut valet på ett mellanting.

Drog på mig mina Inov-8 Trailroc 255 och gav mig av mot Ursvik. Tog en flaska med HEED eftersom jag inte visste hur långt passet skulle bli. Ville inte begränsa mig genom att bestämma hur långt eller länge jag tänkte springa, utan mer låta det bli som det blev.

Skärmavbild 2013-04-26 kl. 22.39.44

Så här ser bansträckningen för Ursviks Extremspår ut numera. Helt klart en förbättring.

Kroppen har inte känts helt ok denna vecka. Långpasset i söndags var tungt på många sätt, hade ont i benen den sista halvmilen av 30 km. Vilade från löpning i måndags och körde ett Insanitypass istället. I tisdags blev det 14 km distans som var ganska ansträngande och pulsen låg knappt 10 slag över det normala. Även onsdagens 16 km distans var tyngre än vanligt, med hög snittpuls och nära nog tunnelsyn på slutet. Inget roligt pass alls, det tog tid att återhämta mig efter det. I torsdags var det dags för Alicia att träna en timme friidrott på kvällen, så jag hängde med och passade på att köra mina backintervaller under tiden. Det passet fungerade riktigt bra, men så är det kort åxå. Träffade på Camilla som var ute och tränade en adept, en snabb kille som körde tusingar så det rök om det.

Med blandade resultat bakom mig i veckan så var jag osäker på hur dagens pass skulle bli, så jag lyssnade väldigt noga på kroppen och tog det försiktigt. Sprang upp till Ursvik och anslöt till extremen ungefär 3 km in på spåret. Detta var första gången i extremen i år, så jag blev glatt överraskad när det visade sig att de dragit om stora delar av spåret. Det har nästan blivit ett helt nytt spår och dessutom klart mycket roligare än tidigare. Löpningen flöt på riktigt bra och jag njöt av varje sekund, snudd på runners high vid nåt tillfälle. För det mesta var det torrt och fint, men på flera ställen var det lerigt, blött och rejält upptrampat. Lyckades gå ner mig i några fina lerpölar, men skorna dränerade otroligt bra, så jag behövde inte springa med blöta och kalla fötter i många minuter.

IMG_4878

Efter en tur i Ursviks Extremspår tog det en stund att få skorna rena igen. Hinner förhoppningsvis torka lagom tills det är dags att skita ner dem i morgon förmiddag igen.

På tal om skorna så skötte de sig exemplariskt! Grymt grepp på alla underlag och precis lagom mycket dämpning för att fortfarande ha god markkontakt. De har mycket gemensamt med lillebror 245, men jag tycker ändå att de skiljer sig tillräckligt mycket för att motivera att ha båda i garaget. Jag kommer definitivt använda 255 på långpass och 245 på distanspass. Det enda negativa jag kunde hitta var att de har för bra grepp på asfalt. Jag gillar inte när sulan nästan suger sig fast i asfalten. Nu är det ju inte en asfaltssko utan en trailsko, så det är inget problem så länge man håller sig till trail. Jag sprang SUM i mina 245or och det var ju inga problem trots en hel del asfalt. Det var iofs inte speciellt roligt att springa med dem på asfalt, men det går.

Hursomhelst så gick dagens pass alldeles utmärkt och jag fick ihop ett hyggligt pass på 20 km. Planen är att hinna med ett långpass i morgon förmiddag innan mina tjejer kommer hem, så lite energi ville jag spara tills dess. Det blir nog ett besök i Ursvik igen, det var så förbaskat roligt!

Det fick bli pizza som återhämtningsmat, en riktig gräsänklingsmiddag framför TVn.

Förra veckans löprundor funkade hyggligt, iallafall i måndags och onsdags. I fredags var det dock annorlunda. Jag gav mig av mot Hagaparken igen (det blir ju rätt många vändor dit tyvärr) och målet var 10-12 km i lagom tempo. Kroppen och ffa pulsen skulle sätta tempot eftersom jag är snorig och alltså tekniskt fortfarande förkyld.
Allt var frid och fröjd till en början, men strax innan 3 km känner jag mig plötsligt väldigt ansträngd och jag tittar på klockan som visar 170 bpm (85% av HRmax). Det kom från ingenstans! Jag slår av på takten och går lite tills pulsen stillat sig och fortsätter sen försiktigt vidare. Vid fem kilometer känner jag samma känsla och mycket riktigt hade pulsen rusat uppåt igen. Fick en lite konstig känsla av typ obalans i kroppen efter första pulsökningen, så efter andra beslöt jag mig för att korta av rundan och bege mig hemåt. Det fick räcka med 9 km i högst beskedliga 5:50-tempo, inte riktigt vad jag planerat, men så kan det bli ibland. Huvudsaken var att jag kom ut och rörde på mig så att jag kommer igång med träningen igen. Resten av dagen flöt på bra utan några känningar av något, så det måste varit nåt tillfälligt helt enkelt.

Ovanligt skum pulskurva får jag nog säga. Har nog aldrig upplevt något liknande tidigare. Tempot var i princip lika hela passet i genom och profilen är generellt flack hela vägen.

Idag var jag lite smått orolig inför mitt planerade långpass. Hade ingen speciell målsättning, utan valde att gå helt på känsla. Ville inte råka ut för samma sak igen, det var lite obehagligt faktiskt. Vid lunchtid gav jag mig av mot Ursvik och valde att följa extremspåret, eftersom det är lite roligare och mer omväxlande än t ex 10:an. Nu går iofs Extremspåret mycket på samma stigar, men det ger å andra sidan lite vila från all lera och alla rötter som de mer tekniska partierna på extremspåret bjuder på. Framförallt lera var det gott om idag. På sina ställen var det även rejält upptrampat, så det blev lite omvägar ut i spenaten för att komma förbi. Roligt var det hursomhelst och jag njöt till fullo. Efter ett varv i Extremspåret blev det en sväng förbi Ulriksdals slott, Bergshamra och Ålkistan innan jag begav mig hemåt igen. Pulsen höll sig i schack under hela passet, men för säkerhets skull valde jag att gå om jag närmade mig 160 bpm (80% av HRmax) i t ex backar. Mest som en säkerhetsgrej för att inte pressa kroppen i onödan. Planen är att kunna träna lite extra i veckan som kommer, men då behöver jag komma in i veckan lite fräsch. Efter 25 km var jag åter hemma och tyckte att det räckte alldeles utmärkt. Inte mycket till långpass, men tack vare Extremspåret så fick kroppen jobba lite extra.

Först lite kringelkrokar i Ursvik 🙂

Panoramafunktionen i iOS 6 är min nya favorit! Här är en 180 graders bild av den s k mördarbacken i Ursviks Extremspår. Lite svår att se hur brant den är här dock.

Andreas kom in som fjärde man och totalt femma på Spartathlon i går, på tiden 27:58, vilket är drygt tre timmar snabbare än han hade planerat!  Jag har inte pratat med honom ännu, men hoppas göra det när han kommit hem. Jag vill höra ALLT om loppet!

Stort grattis till den fantastiska prestationen hursomhelst!!!

Förra veckan fyllde jag 43 år och man kan nog säga att jag lämnat en eventuell 40-årskris på tryggt avstånd. Nu har jag aldrig upplevt någon kris, mycket tack vare att jag tränade mig till mitt livs bästa form lagom till jag fyllde 40 år. När många i min ålder har soffat till sig på ett eller annat sätt så har jag en fysik som en 28-åring (metabolisk ålder). Kanske inte helt vetenskapligt, men det är en fingervisning vilket räcker för mig.

Träningen flyter för övrigt på fint och Insanityn har definitivt gett resultat. Hittills har jag bara missat två dagar av 19, vilket är bättre än förväntat. Resultaten är kanske inte så synliga ännu, men jag känner stor skillnad både under Insanitypassen, men framförallt när jag springer. Största anledningen till att jag började med Insanity var ju för att bli generellt starkare och min fröhoppning var att jag skulle bli en starkare löpare, vilket alltså har hänt.

I söndags gav jag mig ut på långpass med målet att springa minst 30 km. Sist jag sprang 30 km eller mer var i maj(!), så lite ovan kändes tanken faktiskt. Mitt mål är som sagt att bli en starkare löpare, så jag valde att springa till Ursvik och börja med ett varv i Extremspåret. Eftersom jag vilat helt under lördagen kändes kroppen pigg och benen starka. Jag lyssnade på min senaste ljudbok ”Finding Ultra” av Rich Roll, vilken kan rekommenderas, och försvann in i boken medan benen jobbade på. Jag la mig på en ansträngningsgrad som kändes lagom för långpass och aldrig blev jobbig. Min Garmin var satt på 6-tempo så att jag hade lite koll. Backarna i spåret forcerades utan några problem och det var här jag insåg att jag blivit starkare. Benen trummade på uppför och syran lyste med sin frånvaro, en riktigt skön känsla.

Bild

Söndagens långpass

Efter ett riktigt trevligt varv i Extremspåret styrde jag kosan mot Ulriksdals slott och vidare via Bergshamra ned till Brunnsviken som jag sen följde till Hagaparken och avslutade med ett besök på toppen av Hagakullen. Med 28 km i benen lyckades jag inte springa hela vägen upp, men däremot gå i högt tempo. Starkare! Benen hade orkat, men flåset var inte lika starkt.

Bild

Höjdkurva och tempo under söndagens långpass

Det blev 30 km @ 6-tempo med 150 bpm (75%) snittpuls, helt enligt förväntningarna. Ett riktigt lyckat pass på min ära, även om det inte blev så långt.

Idag satt en del av långpasset kvar på sina ställen, det märktes att det var längesen jag sprang några längre distanser. När jag drog igång dagens Insanityträning på lunchen så var jag lite småstel, men det försvann snabbt när uppvärmingen var klar. På schemat stod Pure Cardio + Cardio Abs, vilket betyder konditionsträning tills du bryter ihop och sen ett bålträningsprogram. Det gick dock helt ok, även om jag hade problem med sista programmet, det fanns inte styrka kvar så det räckte. Bålstyrka är inte min styrka om man säger så, men det kommer.

På eftermiddagen gav jag mig ut på ett distanspass runt Brunnsviken. Dagen till ära snörde jag på mig mina New Balance 101, de tunna trailskor jag köpte förra året i NYC. Jag har bara sprungit i dem en gång tidigare och fick då sån träningsvärk i vaderna dagen efter att de legat i malpåse sen dess, men idag fick jag ett ryck och snörde på mig dem. Varken långpass eller Insanity kändes av när jag kom iväg, utan det rullade på fint. Även idag kände jag mig stark och kunde ta alla backar utan att bli vidare ansträngd. Pulsen höll sig hyggligt låg och tempot precis lagom för distanspass. Resultatet blev 14 km @ 5:24 med 150 bpm (75%) snittpuls, även det ett lyckat pass under omständigheterna.

Bild

Höjdkurva och tempo under dagens distanspass

Min förhoppning är att hinna bli lite starkare lagom till SUM så att jag kan smita in under 5-timmarssträcket. Det skulle göra mig glad att få avsluta året med att uppnå ett mål. Efter SUM börjar jag träna på ett nytt sätt som Andreas har tänkt ut, mer om det senare.

På tal om Andreas så var han i Polen i helgen och supporterade Anna Grundahl under VM i 24 timmars. Anna, som för övrigt är en av mina största hjältar, lyckades springa snudd på 230 km (!), vilket gav henne en 6:e plats i damklassen. Fatta att hon bara har fokuserat på löpningen i några år! Helt fantastiskt!
Att hon dessutom är bland de mest ödmjuka och minst uppmärksamhetstörstande människor jag känner är bara ett plus. Det finns alltför många löpare som får för mycket uppmärksamhet utan att prestera ens mediokra resultat på lopp. Lustigt hur det kan vara… Nåväl, det är vad det är.