i onsdags släpade jag mig ur sängen kl 4 på morgonen för att ta fakirplanet till Köpenhamn och vidare till Århus. Backintervallerna hade lämnat klara spår i rumpan, men det är ju bara gött. Så länge det inte är som efter mitt kettlebellpass så är jag nöjd.
Efter mitt möte i Århus så tog jag tåget till Köpenhamn, en riktig mysig resa som jag gjorde i 1:a klass. Satt mest och tittade på film på iPad’en, men passade även på att FaceTime’a (videokonferera typ) med Janica och Alicia därhemma. Det blev ingen träning denna dag, utan efter middag med min barndosmvän Petar så var det väldigt skönt att få sova. Det var en lååång dag.
Satte klockan på 5:50 och strax efter 6 kom jag iväg. Det visade sig duggregna lite, men väl ute var det inga problem, eller? Kom drygt en kilometer innan himlen öppnade sig och jag blev dränkt av ett skyfall. Skitkul! Jag hade bara en t-shirt och tunnaste vindjackan, så det var inte optimalt om man säger så. ände då att jag kanske skulle korta av passet en aning. 13 km i spöregn lockade föga. Trampade hursomhelst på och en stund senare så lättade det och till slut var eländet över. Jag glömde bort de tidigare tankarna om att korta av och fullföljde passet utan anmärkning. Kroppen var förvisso lite trögstartad på morgonkvisten, men tempot och pulsen visade sig från sin ljusa sida och jag kunde summera passet till 13 km @ 5:30 med 150 bpm (75%) snittpuls.
Efter torsdagens möte begav jag mig hem till Solna igen. Jag visste att Janica planerade att springa efter jobbet och jag var bra sugen på att göra henne sällskap, både för hennes och min egen skull. Nog för att jag redan sprungit 13 km och hade ett 13 km fartlek att se fram emot på fredagen, men jag kunde inte motstå frestelsen. Sagt och gjort så hängde jag med och vi tog vår sedvanliga runda ned till Haga och tillbaka, med Alicia cyklandes som vanligt. Precis lagom som ett vardagspass för Janica. Vi skyndar långsamt med hennes löpning och ser till att hennes kropp hinner anpassa sig ordentligt. Det vore bara korkat att pressa henne och sen kraschlanda. 7 km @ 6:35 med 130 bpm (65%) puls blev det hursomhelst, ett näst intill perfekt återhämtningspass och jättemysigt att göra tillsammans.
Fredagens fartlekspass blev dock lite lidande, då jag var ganska seg i benen när jag gav mig ut vid lunchtid. Värmde upp 2 km och körde sen 7-8 fartökningar ned till Bellevueparken och tillbaka. Inte mycket att skriva hem om, men så får jag skylla mig själv. Jag ska inte heller känna mig speciellt pigg just nu, då jag är inne i min tunga vecka. Dessutom har jag ännu en att se fram emot nästa vecka. Jag lyckades krama ur tillräckligt ur kroppen för att prestera ett hyggligt pass, det är jag nöjd med. Mycket mer än så är det inte.
I eftermiddags åkte jag och Alicia till Stinsen och där passade jag på att hälsa på Peter på Löplabbet. Efter sedvanlig uppdatering om vad vi både gjort på sistone så började jag kolla på lite skor. Jag har varit sugen på ett par lättviktare inför StM och Peter plockade fram ett par riktigt snygga Saucony Progrid Kinvara. De föll mig verkligen på läppen och eter en sväng på lagret kom han med ett par som jag testade. De satt nästan som en sockeplast. Jag vägde dem och de väger fjuttiga 250 gram! Normalt väger mina skor bortåt 450 gram, så skillnaden är enorm. Testade dem på bandet och slog sen till, de får bli mina marathonskor för i år! Test kommer, var så säkra.
Träningsvärken förra veckan klingade till slut av, åtminstone så mycket att jag kunde genomföra söndagens långpass. Det var å andra sidan ett väldigt roligt pass. Jag, Janica och Alicia (på cykel) gav oss av från Frösunda längs Brunnsviken ned till Haga Forum, där vi vände tillbaka hemåt samma väg. Janica var inte så pigg som hon hade hoppats, men gnällde aldrig utan pinnade på. Flera gånger fick jag påminna henne om att ta det försiktigt. Jag berättade aldrig hur långt hon sprungit eller hur långt det var kvar, tyckte det var bättre att hon inta hade koll på det. När vi nästan var hemma så föreslog jag en liten omväg så skulle det bli ”styvt 8 km”. I själva verket hade vi sprungit 9,5 km. Janica ville naturligtvis springa längre än sist, vilket var 8 km, så hon sa ja till omvägen. När klockan pep för 10 km så berättade jag att hon passerat milen. Hon förstod först inte, eftersom hon trodde att hon sprungit ”styvt 8 km”, men när det gick upp för henne att hon på sitt tredje löppass för i år tangerat milen så blev hon glad. Snittempot blev smått otroliga 6:33!
Själv sprang jag ganska många pass innan jag sprang min första mil. Det tog några månader med 2-3 löppass i veckan om jag inte minns fel, så jag är imponerad över hur seg och stark Janica är.
Efter vår pass så slängde jag på mig en lite varmare undertröja och fortsatte mitt långpass. Jag hade 15 km kvar att göra och det fick bli en runda runt Brunnsviken. Vädret var inte jätteskönt, men ganska ok ändå. Kroppen kändes ”sådär”, tyckte det var ganska segt att springa. Kanske var det avsaknaden av sällskap som gjorde det, vem vet. Fick hursomhelst ihop mina 25 km och var nöjd med det. 25 km @ 6:09 summerades passet till. Negativ split med andra ord, då första milen låg på 6:33 och sista 1,5 milen på 5:32. Kanske inte konstigt att det kändes segt?
Distanspass Ursvik
Nästa pass var i måndags, närmare bestämt 15 km i långpasstempo. Satte av mot Ursvik, mest för att undvika den envisa och lite kalla vinden. Inne i skogen brukar det vara varmare och mindre vind. Följde sedan milspåret fram till starten och därifrån blev det lätta 5:an tills den kom till bron vid Ulriksdal. Sen var det bara några kilometer hem.
Passet kändes helt ok, men känslan av seghet fanns kvar i kroppen. Tur att det var långpasstempo som gällde, så jag ”slapp” prestera med den känslan. 15 km @ 5:57 blev det, precis lagom.
Idag vaknade Stockholm upp till fallande snö. Det var inte lite heller, utan rejäla flingor som föll under morgonen. Fram till 9-tiden höll det på, men som tur var så smällte de bort och lämnade inte många spår efter sig. Temperaturen höll sig runt 2-3 grader, så det var med viss tveksamhet jag såg fram emot dagens backintervaller. När klockan så slog 11 så drog jag på mig rejält med kläder för att klara av vädret och temperaturen. På schemat stod mitt favoritpass, 10x 35 sekunder med 3 minuters vila. Eftersom vilan var så lång så behövde jag ha varma kläder, det vet jag av erfarenhet. Höll på att frysa ihjäl sist.
Värmde upp drygt 2 km och stretchade lite halvhjärtat innan jag började beta av intervallerna. En efter en gjordes och trots att det var gristungt så är de så korta att det aldrig gör ont. 3 minuters vila känns nästan evigt och jag hann att kallna ordentligt innan det var dags för nästa. 7:e intervallen var nog den tyngsta, sen visste jag att jag var hemma och kunde med relativ lätthet riva av de sista innan jag joggade hemåt. Precis när jag gav mig av hemåt kom regn och hagel som på beställning! Vilken jävla tur att det inte kom tidigare! Jag tog den kortaste vägen hem kan jag säga.
Hemma vid porten stretchade jag och summerade passet. Snittade 3:50 under intervallerna och bortsett från 5:e intervallen så höll jag mig inom +/- 5 sek, vilket jag är extra nöjd med. Ett bra och väl genomfört pass!
Nu blir det en dags vila och lite resande. Åker till Århus i morgon och sover sen i Malmö till torsdag innan jag åker hem igen. Packar träningskläder och siktar på ett morgonpass på torsdag, vi får se om det lyckas.
Det är nästan en månad sen jag tränade något annat än löpning. Både kettlebell och prehab fick stryka på foten några veckor innan TEC för att ge kroppen maximal chans att vara i optimal form inför loppet. men nu är det slut på latandet!
Nu är det iallafall dags att komma i form inför årets badsäsong och semestern i Italien. Vem vill inte se bra ut i badbrallor? Min plan är att återuppta prehab-träningen varje vardagsmorgon, vilket tar ca 10-15 minuter och sen träna med kettlebells 3 ggr/vecka. De dagar jag inte tränar med kettlebells blir det ett något enklare styrkepass med diverse magträning, armhävningar etc. Det borde räcka för att komma i form igen. Det är inte stora muskler och magrutor som är målet, utan jag vill bara ”fitta till mig” lite som det så ofint heter. Det skulle ju inte skada löpningen om jag tappade några kilo heller, men det är inte primärt.
Soldyrkare Italien 2010. I år blir det tre veckor i Toscana, längtar...
Första passet med kettlebells gjorde jag i går. Tänkte mjukstarta lite och istället för att köra mitt program 2 ggr, så drog jag ned på antalet reps och körde det istället 3 ggr, i tron att det skulle vara mildare för kroppen. Drygt 45 minuter senare var jag klar och kroppen var som en urvriden disktrasa! Jag hade redan träningsvärk insida och baksida lår! Räknade lite på antal reps och insåg att jag gjort fler än vanligt på i princip alla övningar, inte så smart kanske. Det tog nån timme innan jag återhämtat mig ordentligt.
På kvällen blev det dags att premiärspringa (för i år) med Janica. Hon har varit ute nån gång själv tidigare. Jag såg verkligen fram emot att få springa med henne igen, då det dels är mysigt och dels roligt att få följa hennes utveckling. Vi stack iväg på vår vanliga runda ned till Haga med omnejd, men jag ledde in henne på en liten omväg på hemvägen för att testa henne och det gick ok. Som jag berättat tidigare så äter hon betablockerare för sin migrän, vilket inte rimmar så bra med t.ex. löpning, men hon kämpar på och försöker hitta ett tempo som fungerar för henne. Sista kilometern blev lite kämpig, men hon gnällde inte utan tuffade på i jämnt och fint tempo. Det var en glad fru och en stolt Zebban som kom hem efter 8 km.
När jag av en händelse kollade mig schema på kvällen så insåg jag att jag skulle sprungit ett distanspass om 12 km på dagen, det hade helt gått mig förbi. Jag som var inställd på ett backintervallpass dagen efter och trodde att jag hade vilodag. Så kan det gå minsann. Nåja, det är väl inte hela världen, men det störde min en aning må ni tro. Jag får ”ta igen” det senare.
Ikväll är det dags för middag hos Anna & Krille, det ser jag fram emot. Magnus är åxå bjuden, så det lär bli en del löparsnack i allmänhet misstänker jag 🙂
det har nu gått ett tag sen TEC och jag har kommit igång med träningen på allvar känns det som. Veckan efter TEC var jag ute på några korta och lugna rundor för att få lite blodgenomströmning i benen och påskynda återhämtningen.
Veckan därefter var det så dags att börja träningen inför Stockholm Marathon och första passet var ett lugnt distanspass om 7 km på måndagen, testade lite fartökningar på slutet och märkte då att det var lite segt i benen trots allt.
Dagen därpå var det dags att på allvar få fart på benen, om än lite lugnt. 3x 1000 meter i 10K-tempo med 3 min joggvila stod på schemat och jag värmde upp genom att springa till Råstasjön. Den varvade jag och fortsatte runt Lötsjön innan det var dags att styra kosan hemåt igen. Intervallerna gick utan anmärkning och kroppen kändes helt ok. Inga spår av TEC vad jag kunde känna.
På onsdagen flög jag till Aylesbury i England för möte på huvudkontoret. Packade naturligtvis ned träningskläder, men eftersom jag sprungit tre dagar i rad så valde jag att vila på onsdagen och bestämde mig istället för att ta fredagens planerade pass redan på torsdagen. Sagt och gjort, jag ställde klockan på 5:30 (6:30 svensk tid) och vid 5:45 var jag iväg. 10 km distans var målet och jag sprang genom ett sovande Aylesbury, där solen knappt hittat över horisonten. Allt eftersom kilometerna avverkades så vaknade den lilla orten till liv. Jag ska inte påstå att morgonlöpning är min favorit, men det funkade helt ok så snart jag vaknat till liv. Det var väldigt mysigt att springa i en ny miljö och uppleva gryningen. Jag längtar redan till morgonpassen i Italien, de är magiska!
Soluppgång över Aylesbury
Efter avslutat pass drack jag en portion Recoverite och hoppade sen i duschen. Intog sen en rejäl frukost innan det var dags att åka till kontoret. Jösses vilken aptit man jobbar upp med morgonpass!
Fredag och lördag blev vilodagar, men i söndags var det åter dags för långpass. Nja, långpass förresten, det var 20 km som skulle springas och det kallar jag ju inte direkt långpass. hursomhelst skulle det springas i långpasstempo. Vädret va kanon och jag laddade en handjagare med HEED innan jag gav mig i väg. Jag utgick från kollis vid Brommaplan och sprang sen via Tranebergsbron och Västerbron till Slussen där jag vek av mot Kungsan och Gustav Adolfs torg. Passerade regeringskansliet, Stadshuset och längre fram Rålis innan jag sprang över Tranebergsbron igen. Efter bron vek jag av höger och följde vattnet till Ulfsunda Slott, innan jag i princip var tillbaka på kollis.
Redan från start hade jag svårt att hålla nere tempot. Trots att jag försökte sakta ned så hamnade jag konstant i 5:30-5:40-tempo. Efter ett tag gav jag upp och lät kroppen och framförallt benen bestämma. Förmodligen påverkades jag av det fantastiska vädret. Bara det gav ju en liten formtopp! Väl tillbaka kunde jag summera passet till 20 km @ 5:35. Det fick bli ett distanspass istället helt enkelt.
I går var det egentligen tänkt att jag skulle ut och springa med Janica, men tyvärr hanns det inte med då vi hade fullt upp med målning, veckohandling och städning. Det fick skjutas till senare i veckan. Jag fick en välförtjänt ”vilodag”, dock var jag ganska slut efter allt vi gjorde under dagen.
Idag gav jag mig ut på det andra fartpasset i schemat, närmare bestämt 5x 1000 meter i 10K-tempo- Värmde åter upp genom att springa till Råstasjön. Stretchade lite innan jag började beta av intervall efter intervall. Jag hade satt klockan på 4:40-4:50-tempo, så att jag kunde pricka in tempot ordentligt. Intervallerna flöt på bra och jag joggade 3 minuter emellan. 10K-tempo ska jag ju kunna hålla i just 10K, så det vore väl faan om jag inte skulle orka 5 st intervaller i det tempot, eler hur? Hursomhelst så flöt det på bra och efter 12 km var jag klar med dagens pass. Lyckades ligga mellan 4:39 och 4:45 och pulsen var låg och fin under hela passet, vilket känns extra bra.
Nästa pass är på torsdag, men redan i morgon tänker jag dra igång min styrketräning på allvar. Beach 2011 nalkas med stormsteg och jag måste ju komma i form inför semestern i Italien, eller hur? 🙂
Så var det dags att ladda om inför nästa lopp, vilket är Stockholm Marathon (StM) den 28 maj. Folk jag pratar med fnyser oftast och tycker att ”marathon är väl rena barnleken för dig numera” och jag brukar svara att distansen i sig inte är en utmaning, men att springa den snabbt är det definitivt.
Jag sprang mitt första StM 2007, ett år efter jag hade börjat springa. Det tog mig 5:11h att ta mig genom den 42,2km långa banan i 30 graders värme. Tiden är kanske inget att skryta över direkt, men jag är fortfarande stolt över prestationen. Att på ett år gå från ickelöpare till marathonlöpare är bra, tiden spelar mindre roll.
Inför StM 2008 hade jag hunnit träna lite mer specifikt och hade mer erfarenhet från att springa lopp. Jag hade hunnit avverka Vällingby Marathon på vårkanten, ett lopp som var så tråkigt att jag nästan bröt det pga tristess, på tiden 4:20h. Efter det kom Lidingö Ultra, mitt första ultra, som jag gjorde på 5:30h. Stm 2008 gjorde jag på 4:16h och hade en klart bättre resa än året innan. Nu hade jag på allvar fått långdistans på hjärnan. Det var även 2008 som jag sprang Uppsala 100 på tiden 11:45h och senare även Sörmlands Ultra på 5:17h. Ett ganska bra år med andra ord.
Även inför StM 2009 hade jag förberett mig bättre och den här gången föll det mesta på plats. Jag hade sprungit Lidingö Ultra några veckor tidigare, men det hade inte lämnat några spår i kroppen, även om jag hade haltat i mål pga löparknä. Under maran förlitade jag mig för första gången enbart på Perpetuem, vilket visade sig vara helt rätt. Jag seglade genom hela loppet, full av energi. I mål kom jag på nytt PB 3:50h och jag hade så mycket energi kvar i kroppen att jag höll på att spricka. Slängde mig på cykeln efteråt och cyklade hem, sjungandes och leendes hela vägen. Måste varit knark i Perpetuem den dagen!
Så kommer vi då fram till förra årets lopp, ett lopp som jag inte har så jättebra minnen av. Största anledningen var att jag valde att springa med en stor vattenflaska runt midjan, vilket fungerade väldigt dåligt när man vill springa lite snabbare. Den hoppade upp och ner och bältet klämde runt magen. Ingen bra lösning alls. Året innan hade jag vätskebälte med 4 småflaskor, vilket fungerade klart bättre. Loppet i sig gick ganska bra trots allt och jag kom i mål på nytt PB 3:50h, men jag var allt annat än nöjd. Jag kände inte alls samma glädje som året innan, men så är det ju tyvärr. Man har bra och dåliga dagar, det är bara att acceptera.
Vad är då målsättningen med årets lopp? Eftersom jag gärna fortsätter att förbättra min tid så är det naturligtvis prio, frågan är bara hur mycket jag vill förbättra. Om jag mot förmodan skulle springa på 3:30h så skulle jag få problem framöver då det skulle krävs lite mer fokus på specifik marathonträning, något som jag inte alls är intresserad av. Speciellt som jag förmodligen fortsättningsvis kommer satsa all vinterträning på TEC, vilket gör det svårt att kombinera med en marathonsatsning. Målet för året StM är att skala av ca 5 min och alltså hamna runt 3:45h. Då kan jag sikta på 3:40h nästa år, 3:35h året efter osv. Det låter väl bra, eller hur?
Nu tar jag snart helg och laddar upp inför träningsstarten på måndag. Kanske hinner jag tjuvstarta lite tillsammans med min fru, om hon blir bättre i luftrören vill säga. Hon längtar verkligen efter att få börja springa igen, vilket jag tycker ska bli fantastiskt roligt!
Fortfarande handlar mycket av mina tankar om helgens upplevelser. Jag vill inte släppa taget riktigt ännu, utan fortsätter att gå tillbaka till olika saker som triggar känslor. Kan fortfarande känna mig lite gråtmild när jag tänker tillbaka på några av de mest känsloladdade ögonblicken. Det lustigaste är att själva målgången blev så odramatisk. Jag som fortfarande kan bli tårögd när jag kommer in på Stadion under Stockholm Marathon, som i sammanhanget är en fis i rymden. På TEC var det bara över. Visst var jag trött och glad att vara i mål, men man kunde nog inte uppfatta det som om jag uppnått ett av mina största mål i livet, så här långt vill säga. Det var inte heller antiklimax, utan bara slut. Som en djup suck liksom.
Nu har jag haft några dagar på mig att smälta intrycken och det känns fortfarande toppen. Jag kan inte riktigt förstå att jag har gjort det dock. Känns lite overkligt.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Resultaten klara!
Nu har äntligen resultaten presenterats! Jag kom på 17:e plats (21:a plats totalt) av de drygt 60 startande i 100 miles i herrklassen. Endast 35 st herrar genomförde 100 miles, medan de flesta av de andra ”böt distans” som det heter, vilket i min bok betyder att man brutit loppet. Jag bröt efter 9 mil förra året och fick en placering i 50 milesklassen, men jag räknar det som att jag bröt. Har man anmält sig till en distans och inte slutför den så bryter, inte byter, man. Dock är det ju väldigt snällt av Jan & Co att tillåta byten. Man kan ju faktiskt byta upp sig också, jag vet dock inte om nån gjorde det i år, förutom Jan förstås.
När jag ser tiderna för dem innan mig i listan så blir jag enormt peppad inför nästa år. Då ska allt förhoppningsvis stämma och jag kan få göra ett ”perfekt” lopp så att säga. Inte för att jag klagar på hur jag genomförde det i år, men det finns alltid saker man kan göra bättre. Vad gäller support och pacing så finns inget att förbättra dock, den var helt perfekt!
Mörbultad
Efter några dagars total vila var det dags att utnyttja det presentkort på Sturebadet Haga som jag fick på Fars Dag. Jag bokade in en klassisk svensk massage om 80 minuter. Glad i hågen begav jag mig till Sturebadet med förhoppningen om en skön och avslappnande stund. Jag kunde inte ha mer fel. Killen som masserade mig hade dels rejäla nypor och dels visade sig min kropp innehålla en miljard ömma punkter. Jag låg och vred mig som en ål på britsen. Önskar nästan att jag hade på mig min pulsklocka för det är att räkna som ett rejält pass! Både den ena och andra svordomen slank över mina läppar, något massören tyckte var jätteroligt. Efter 80 minuters tortyr var det på lätt skakiga ben och snurrigt huvud som jag tackade för mig och gick därifrån. Vilken pärs! Det är nog bra om jag gör detta lite oftare så behöver det inte göra så ont varje gång.
På’t igen
Planen var att gå ned på gymet och köra 30 minuter på crosstrainern idag. När jag hämtat min dotter på skolan så ville hon hitta på något, så istället bytte jag om till löparkläder och vi gav oss ut i det fina vädret, hon på cykel. Sprang längs Brunnsviken i 15 minuter och vände sen tillbaka igen. Det var ett väldigt lugnt tempo och jag kände efter ordentligt, men kroppen visade inga tecken på att den sprungit över 160 km för några dagar sen. Alicia snackade på och vi hade en mysig stund tillsammans. Klart bättre än att stå på gymet! Kanske t o m ger mig ut en sväng i morgon åxå, vi får väl se 🙂
Mitt TEC började på lördag morgon kl 7 med sedvanlig lördagsfrukost, dvs kaffe, juice och macka. Jag laddar aldrig dagarna innan, utan äter normalt för att inte ”stressa systemet”. Däremot brukar jag vid vissa tillfällen komplettera med extra energi innan loppet och väljer då oftast Vitargos Gainers Gold som innehåller Vitargo-kolhydrater samt protein. Blandat med 5 dl mellanmjölk ger det drygt 500 kcal. På så sätt slipper jag ha en massa fast mat i tarmarna under loppet, men ändå få i mig energi och protein. Efter frukost och toalettbestyr var det dags att förbereda mig. Började med att applicera Intens-Sport på fötter, i armhålorna och mellan benen. Sen klädde jag mig i kompressionströja, kompressionsstrumpor (endast vaderna), ankelstrumpor med dubbla lager, kalsonger, kompressionstights, underställströja i merinoull och till sist den tunna vindjackan från Newline som vi fick på TEC 2010. På fötterna satte jag mina gamla trotjänare TNF Arnuva 50 Boa. De har sett bättre dagar, men jag tyckte ändå de skulle få inviga TEC 2011.
Vid halv 9 fick jag hjälp av min fru och dotter att bära ned all min utrustning till bilen. Två plastbackar samt två väskor! Jag hade med mig allt! Efter puss- och kramkalas samt lyckosparkar i rumpan så bar det av till Ensta Krog. Där var det fortfarande ganska folktomt, men allteftersom tiden gick så fylldes det på med löpare och annat ”löst folk”. Det var längesen jag var på ett lopp, så det var jätteroligt att träffa alla gamla bekanta. Anna, hennes pappa samt Krister dök upp och efter en stund kom även Magnus. Jag hade burit fram alla min prylar och väntade nu bara på att Andreas skulle dyka upp och resa sitt tält. Andreas kom, men tältresningen fick vänta tills efter start för att undvika kaos. Det kändes lite som ”Team Andreas Falk”.
Jag förberedde det sista och gjorde mig klar för start. Nathanryggan med 2 liter Perpetuem Caffe Latte åkte på. På med NipGuards i sista sekund, sen var det dags att ställa upp för start. Klockan blev 10, startskottet brann av och TEC 2011 var igång på allvar.
Jag hade ställt mig längst bak i folksamlingen inför starten, men det visade sig vara längst fram i startledet! Nåja, jag låg i toppen några hundra meter iallafall. Inför loppet hade jag gjort en ungefärlig tidsplan där jag siktade på 7-tempo första 40 km. Jag försökte hitta ett behagligt tempo så fort som möjligt och fokuserade på mitt eget lopp för att undvika att dras med. Eftersom det var omöjligt att avgöra vilken distans de andra löparna skulle springa så är det lätt att ta rygg på fel person. Jag hamnade med Jan-Erik och Cecilia som skulle springa 50 km och sen vara funktionärer. De tog TEC som ett sista långpass inför SM på 100 km i Tibro som går av stapeln i helgen. Vi hade sällskap hela varvet och jag klockade in 1:04, dvs 6 minuter snabbare än plan.
Andra varvet fortlöpte ungefär likadant. Jag fokuserade på att lyssna på kroppen och la stor vikt vid att springa naturligt. Jag valde att hellre springa i ett tempo som föll sig naturligt och kompensera med lugnare gåpauser. En liten nackdel med TEC-banan är att första halvan är flack, medan andra innehåller flera rejäla backar samt de cirka 2 km långa skogspartierna. Även andra varvet gick lite för fort och klockades till 1:03h.
I varvningen stod Magnus redo med mina tabletter (Endurolytes, Race Caps och Anti-fatigue) så snart jag klockan in. Han föste mig sen snabbt ut i spåret igen för att hålla mig i rörelse. Man förlorar snabbt värdefull tid om om man stannar i varvningen, så det gäller att göra det man ska och ge sig av. Jag körde vidare och lovad Magnus att ta det lugnare på nästa varv, vilket jag åxå lyckades med. Tredje varvet gjordes på drygt 1:06h, vilket betydde att jag fortfarande låg en bit före mitt schema. Under fjärde varvet beslöt jag mig för att byta skor vid nästa varvning då de gamla Arnuvorna släppte i mycket grus och inte erbjöd den dämpning jag behövde. Tog det ännu lugnare på detta varv och kom in knappt under 1:12h.
Ut på spåret igen med nya skor och det kändes toppen. På asfalt var det enormt skönt att känna dämpningen. TNF Single Track är en ju inte särskilt dämpad egentligen, men jämfört med de väl insprungna Arnuvorna så var de rena vattensängen. Marathondistansen passerades, ganska odramatiskt, efter ca 4:30h. Jag passade på att fota skylten och MMSa både Janica och mamma för att ge dem lite statusuppdatering. Under detta varv började jag lyssna på musik och hade faktiskt riktigt roligt. Sprang där och sjöng lite ansträngt, spelade lufttrummor och njöt av livet. Nån kilometer innan mål upplevde jag en av de starkaste Runners High nånsin, vilket gjorde mig gråtmild och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det var då jag visste att jag skulle ta mig genom TEC, som en uppenbarelse kom det. 50 km gjorde på ca 5:35h och tidsplanen höll fortfarande med råge.
Varven flöt sen på ganska odramatiskt. Jag kände mig stark och pigg och kroppen bara fortsatte att leverera utan att gnälla det minsta. Jag försökte hålla ned tempot så gott det gick, men lyckades ändå springa lite för fort gentemot planen. Dock var ju planen bara en grov uppskattning för att ha något sorts schema att följa. 50 miles, dvs 80 km, passerades vid ca 9:30h, vilket var hela 30 minuter snabbare än 2010. Då hade jag förvisso börjat få problem med knäna redan, men det var i övrigt en monumental skillnad i hur jag kände mig. I år kändes det som vilket ordinärt långpass som helst, om än lite längre! Vid 50 miles var det även dags att plocka fram pannlampan, något jag sett fram emot litegrann då jag normalt älskar att springa i skenet från pannlampan. Min Silva Alpha 6 är helt underbar. Så snart jag gick av de upplysta cykelvägarna så ”tände jag på” och det blev nästan dagsljus. Stora delar av banan är upplyst, men där det behövdes pannlampa så briljerade Alphan. Enda problemet med pannlampsljus är att det ger skuggor från fel håll, dvs ljuset kommer från samma vinkel som du ser, vilket gör det svårt att upptäcka rötter etc. Om man är flera så kommer det ljus från fler håll vilket underlättar mycket.
Fram till nu hade jag kompletterat med en gel under varje varv, men nu tog det tvärstopp. Jag höll på att kräkas när jag försökte få i mig den sista, så det fick vara.
Magnus redo att pacea
Fram till 100 km flöt det på fint och jag kom in på ca 12:15h, vilket är långsammare än mitt PB på 100 km, men samtidigt med god marginal gentemot planen. Jag kände mig dock ganska ensam därute och frågade Magnus om han kunde tänka sig att hoppa på redan vid 110 km. Han skulle försöka vila en stund och så fick vi se vid nästa varvning. Detta varv började jag få det ganska motigt generellt. Dels pga trötthet, men framförallt kändes det som att jag inte fick tillräckligt med luft. När jag kom in från 11:e varvet så stod Magnus där, ombytt och klar, vilken hjälte. Vi gav oss av efter ett kort depåstopp och jag upplyste Magnus om mitt tillstånd, så vi tog det lugnt. Gick större delen av detta 12:e varv, vilket gjorde att jag tappade en hel del tid. Dock fanns det inget att göra, jag hade såna problem och kämpade rejält vid minsta motlut. Flämtade som en rabiessmittad Sankt Bernard! Jag kunde inte förstå vad felet var. I övrigt mådde jag hur bra som helst. Det låga tempot ställde dock en hel del nya krav. Dels frös jag mer och dels blev jag väldigt sömnig, något jag fick kämpa med ganska mycket under kommande varv. Under detta varv passerade Andreas och hans pacer Tero oss för sista gången. Bilden av en kämpande Andreas som krigar uppför en brant backe kommer nog sitta kvar på näthinnan länge. Han är ett djur!
Inne på varvningarna tvingade Magnus mig att inventera matbbordet och hitta något jag kunde tänka mig att äta. Jag fastade till sist för apelsinklyftor och efter provsmakning så var orgien igång. Jag tryckte i mig typ 8 klyftor och bad sen om en liten påse så jag kunde ta med mig fler ut på banan. Detta var precis vad jag behövde!
Ytterligare två varv (13 och 14) fortlöpte på samma sätt och min tidsplan fick stryka på foten rejält. I mitten av 14:e varvet märkte jag dock en förbättring i mitt tillstånd. Jag blev inte lika ansträngd i backarna längre och hade bättre tryck i steget igen. Fåglarna hade börjat sjunga och gryningen var inte långt borta. Vi var båda trötta på att springa med pannlampa och längtade verkligen efter solens ljus. Väl ute ur skogen och med knappt 2 km kvar till varvning så kom gryningen på allvar och det kändes som man vaknade upp till en ny dag. Med några hundra meter kvar till varvningen testade jag att springa och det gick. Trots att jag gått i så högt tempo jag bara kunde under 6 timmar så löd benen mig nästan direkt. Jag sparade dock på krutet till efter depåstoppet där vi dumpade lampor och fyllde på förråden innan vi gav oss ut igen. Jag trippade före Magnus och kände nu hur energin återvände. Magnus tvingade mig dock att ta det lite lugnt i början och verkligen känna efter. Vi hade ju trots allt två varv kvar!
Det näst sista varvet var lite av en fröjd. Jag bad t.o.m. Magnus att ta med en gel ut på detta varv(!). Vi varvade gång med jogg och jag kände starkare för varje kilometer. Vi pratade mycket om hur skönt det skulle vara att få passera de olika platserna längs banan för sista gången under sista varvet och det taggade oss båda. Jag hade några episoder där tårarna inte var långt borta. Min dröm var ju faktiskt inom räckhåll nu och det var naturligtvis lite överväldigande. Näst sista varvet gjordes på ca 1:32h, vilket var klart snabbare än de två tidigare som gått på 1:55h respektive 1:50h. I slutet på varvet bad jag om gelen och satte i mig den. Nu skulle sista varvet göras med ordentligt med energi i kroppen!
Inne för sista varvning och det var nu med lätta steg som jag lämnade Ensta Krog en sista gång. Magnus fyllde min rygga med en dos Perpetuem och jag gav mig av . Magnus kom i fatt så småningom och vi tog längre joggingturer den här gången. Jag kände mig pigg och stark och kroppen gav bra respons. Att kunna springa över 160 km och känna sig så fräsch i kroppen gjorde mig helt förundrad. Vi stannade och fixade med sten i skon samt för hårt knuten sko, men höll upp tempot riktigt bra och krigade på. Varvet gick så lätt! Vi passerade några andra löpare som hade ett eller flera varv kvar och man såg på de flesta att de genomgick en kamp. Det såg ut att göra ont på vissa! Min resa hade ju varit relativt smärtfri, vilket jag tackade min lyckliga stjärna för.
Bortsett från stoppen under sista varvet så snittade vi ca 7:30, vilket var riktigt bra med tanke på att det var slutet på loppet. Med bara några hundra meter kvar sprang Magnus i förväg för att filma målgången. Nedan ser ni de klipp som han satt ihop från loppet.
Jag kom i mål på 22 timmar och 21 minuter och fick därmed det eftertraktade silverspännet man får om man kommer in under 24 timmar. Drömmen har gått i uppfyllelse och jag kan inte vara mer nöjd. Från att inte sprungit alls för 5 år sedan, till att genomföra ett 100 mileslopp och dessutom på en bra tid tycker jag helt underbart. Jag är värd detta tamejfaan! 😀
(c) Peter Lembke
Detta är bara en bråkdel av allt jag gick i genom under loppet, men det är dels svårt att minnas vad som hände när osv. och det blir bara en enda stor gröt av allting. Jag har så mycket saker jag skulle vilja berätta, men jag får väl återkomma om det framöver. Om ni har några frågor så ställ dem gärna, jag tycker det är jättekul att svara!
Plötsligt har jag fått för mig att jag verkligen måste ha ett par nya skor inför TEC. Idiotiskt, men det är typiskt mig. Nu blir jag nästan manisk istället. Från början var det bara en lös tanke om att det vore gött att dra på sig ett par nya, sköna skor efter typ 8-10 mil. Efter att Andreas postade sitt inlägg om sina nya New Balance 876 så blev den lösa tanken en tvångstanke.
Stack in till stan på förmiddagen för att se om Runners Store hade några passande skor i min storlek. Testade först Asics Gel-Fuji som var förstavalet, men de funkade inte alls. Det fanns en söm som bildade en bula som skavde på knölen vid basen av lilltån. Skit åxå. Jag var HELT säker på att de skulle funka. Frågade efter NB 876orna, , trots att Andreas sagt till mig att de INTE hade min storlek. Testade US13 och de satt underbart, men var en halv storlek för stora. Dubbelskit åxå! Fick ge upp och styrde kosan mot Löplabbet i förhoppningen att de skulle ha min storlek. Passerade Intersports nya butik på Drottninggatan, men de hade inget. Väl på Löplabbet stegade jag fram till första bästa och sa ”New Balance 876 storlek US13”. Han bara gapade först, men samlade sig snabbt och sprang ut och letade på lagret. Han hittade inget där eller i systemet och vi fick inse att de inte hade fått in den ännu.
Stannade dock kvar där en ganska lång stund och pratade strunt, riktigt trevlig personal!
När jag kommit hem igen och samlat tankarna så insåg jag att jag missade en sak. Provade ju ett par TNF Single Track förra helgen som satt riktigt bra. Jag får nog bege mig in till stan igen och testa dem innan jag ger upp helt på detta. Håll tummarna för att det går vägen!
Med bara 4 dagar kvar till TEC var det dags att få röra lite på benen. Tränar ju nästan ingenting för tillfället, vilket känns helt galet. Tänk att jag i princip inte tränade alls innan jag började springa i maj 2006! Vad gjorde jag med all tid? Åt?
Nåja, nu är det ju lite annorlunda som tur är. Dagens pass bestod av intervaller, närmare bestämt 4x 400 meter i 4:40-tempo och 3 minuters vila. Bara för att hålla igång benen, men inte belasta alls egentligen. Värmde upp 2 kilometer och avverkade sen intervallerna utan mankemang. Valde att gå 1 minut och jogga 2 minuter emellan, det kändes bäst. Det var ett riktigt skönt pass och kroppen kändes bra i allmänhet.
I söndags sprang jag et distanspass om 10 km i 75% av HRmax och det passet kändes inte helt 100. Tyckte pulsen var ovanligt hög och kroppen seg. En titt på resultatet visade inget direkt avvikande, så det satt mest i huvudet antagligen. 10 km @ 5:36 med 153 bpm blev det, vilket är ganska vanilj.
Asics Gel-Fuji
Tänkte åka in till Runner Store och titta på ett par Asics Fuji som jag hittade på deras hemsida. Vill iallafall testa och se hur de sitter. Jag skulle vilja ha ett par nya skor som jag kan ta på mig nån gång under TEC. Alla mina skor är slitna och jag har helt glömt bort att skaffa nya. Under vintern har jag i princip bara sprungit i mina IceBugs. På bandet har jag använt mina första löparskor, ett par Asics GT-2110 från typ 2007. De minst slitna utöver dessa är de New Balance som jag hade på TEC förra året, men de är inte lämpliga insåg jag. Det passar bra i terräng och kortare pass, men då det är mycket asfalt på TEC så slits det mjuka gummit snabbt ut. Dessutom är det stor vinkeln mellan framfot och häl, något som jag inte gillar längre.
Jag har typiska Asics-fötter, så jag misstänker att dessa sitter bra på mig. Dessutom ligger de bra till i pris, jämfört med många andra. Vi får se om det blir något med det.
Pratade med Andreas igår igen. Ska få några New Balance-strumpor som har dubbla lager, vilket motverkar skav enligt honom. Det ser jag verkligen fram emot. Jag vill inte använda knästrumpor under TEC, då det blir ruskigt krångligt att byta om/när jag blir blöt om fötterna. Enklare då att använda kompressionstrumpor som bara täcker vaderna och sen vanliga korta strumpor på själva foten. Hoppas det fungerar. Bandet under foten kommer jag nog ha utanpå strumporna för säkerhets skull, men det återstår att se.
Idag kom Andreas förbi för att hämta lite grejer som han beställt och naturligtvis pratade vi mest om TEC. Vi var överens om att tankarna kretsar i princip uteslutande runt TEC. Lite nervositet, men mest förväntan. Jag har ju aldrig sprungit längre än 100 km, så de sista 60 km är ett mysterium för mig. På ett 100 mileslopp är de första 100 km bara transport, det är sen loppet börjar. Det skrämmer mig inte ett dugg, men eftersom jag inte varit där ännu så finns ett mått av nervositet.
Vad gäller utrustning så är det mesta klart eftersom jag beslutat mig för att a med det mesta jag äger :). Enklare så lixom. Vad gäller vätskan så kommer jag använda min nya Nathan Endurance-rygga och byta blåsan vartannat varv. Det tror jag kommer fungera bra. Det blir dessutom enklare för min support Magnus. Jag kommer ha med mig handjagare och vätskebälte i utrustningen om jag skulle vilja byta under loppet. I veckan laddade jag batterierna till min underbara pannlampa Silva Alpha 6, så jag kan lysa upp Täby under lördagsnatten. Om ni bor i området kan ni ju titta ut runt 22-tiden och se själva 🙂
Förra veckan var jag hos min kiropraktor Jenny, som fick gå i genom kroppen och klämma lite här och där. Jag har lite småskavanker som inte är några showstoppers, men störande.
Skovalet är det svåraste. Jag har många skor, men inga som jag tycker är helt perfekta för TEC. De bäst lämpade är mina gamla trotjänare TNF Arnuva 50 Boa, men de skaver rejält på höger ”långtå”. Ska försöka få bukt med det, för de är riktigt bra om än slitna. Jag tar med mig några par för säkerhets skull. Kanske t om hinner inhandla ett nytt par som jag kan inviga på slutet av TEC? Vid det laget spelar det ju ingen roll då fötterna lär vara rätt trasiga ändå.
Den här veckan är det lugnt på alla sätt. Jag har några enkla pass, men i övrigt tänker jag äta upp mig och vila mycket.
Det känns som det inte finns så mycket att skriva om just nu, men det lär bli en del framöver. Under själva loppet siktar jag på att Twittra (Ultrazebban) ibland och även ladda upp lite video om det fungerar.
Fåfängeträning 