Förberedelser

Publicerat: juni 10, 2011 i Allmänt, Lopp, Utrustning
0

Fredag kväll och det är dags att se över packningen inför morgondagen. I morse åkte jag förbi Andreas och hämtade kylkepsen som jag ska låna och passade på att prata lite kring loppet och hur formen kändes. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om formen, men den är nog ok. De senaste passen har varit i värmen och känts tunga, vilket gör det lite svårt att avgöra formen. Jag kan på ett sätt ångra mig lite att jag inte fokuserade min träning efter TEC på just Jättelångt och istället använde maran som ett sista långpass, då hade jag haft en ordentlig formtoppning till Jättelångt. Samtidigt var ju tanken att göra en ”sista” bra mara, även om det nu inte blev så.

Jag fick via Andreas kontakt med CoolMate, företaget som bl.a. säljer kylkepsen, och kontaktade dem angående att sälja deras produkter genom Runners Gear. Andreas på CoolMate var snäll nog att skicka några produkter som jag ska använda under morgondagens lopp. De kom med posten idag och bestod av Wrist wrap samt Cooling Scarf. Tillsammans med kepsen kommer de garanterat komma väl till pass om temperaturen kommer ens i närheten av dagens hetta. Design har fått stå tillbaka till förmån för funktion, men det ju spelar mindre roll. De ska hålla 8-12 grader lgre temperatur än omgivande luft, samt göra detta i 5-10 timmar. Om det stämmer så är det ju suveränt!

I övrigt är det mesta packat och klart. Lite ombyte till efter loppet, samt några portioner Recoverite naturligtvis. Trots att det handlar om 1,5 marathon så känns det liksom inte på allvar av nån anledningen. Förmodligen beror det på loppets avslappnade karaktär. Ingen trängsel eller jippo, utan mer samlas och spring. Hopp och lek!

Det erbjuds tyvärr ingen live-rapportering från loppet, men jag ska försöka lägga upp lite info här i bloggen och/eller twittra (http://www.twitter.com/ultrazebban eller i vänster marginal i bloggen) när tillfälle ges.

Återkommer efter loppet med ett litet sammandrag. Håll tummarna för att det går bra i morgon!

Generalrepetition

Publicerat: juni 9, 2011 i ryggsäck, skav, TNF, Träning, Utrustning
2

Eftersom jag inte har testat att springa med min nya ryggsäck så tyckte jag att det var på sin plats att göra det innan loppet på lördag. Lite orutinerat är det att inte testat ännu, men jag har inte haft ett enda långpass sen jag fick den, så det har inte fallit sig naturligt att ha den på sig. Ursäkter…

Idag hade jag 8 km ”ansträngningslöst” distanspass inplanerat, så det var ett perfekt tillfälle att köra en generalrepetition. Vid lunch tog jag på mig allt det jag planerat att bära under loppet. Fyllde vätskeblåsan samt den ena flaskan med vatten för att få rätt vikt och fyllde fickorna med det  övriga, sen gav jag mig ut i hettan. Drygt 26 grader visade termometern och ute var det snudd på vindstilla, helt perfekt eftersom det förmodligen kommer vara liknande förhållanden på lördag. Ryggan visade sig redan vid första stegen sitta riktigt stabilt, vilket faktiskt förvånade lite. Normalt brukar det ta några hundra meter för mig att hitta en rytm tillsammans med ryggan eller vätskebältet, men den här satt som en smäck direkt.

Sprang på i beskedliga 6-tempot för att vara så ansträngningslös som möjligt. Värmen var påtaglig, men aldrig jobbig. I det tempot blir det ju inte ett problem. Jag ska få låna den ”kylkeps” som Andreas använde under sitt 48 timmars i helgen, mer om det i kommande inlägg. Den kommer hursomhelst komma väl till pass om det blir lika varmt på lördag. Tog min sedvanliga väg längs vattnet vid Brunnsviken, ned till Haga där jag vände hemåt igen. Jag drack från en av ”midjeflaskorna” och det var enkelt att få både ur och stoppa i den i sin hållare. Dessutom sitter flaskhållarna så att man inte nuddar dem när man springer, vilket jag faktiskt var lite orolig för innan.

Det fanns inget att anmärka på vad gäller ryggan, tvärtom. Det enda problemet som eventuellt kan uppstå är skav på axlarna om jag använder linne, men det kommer jag inte göra på lördag. Dels just på grund av risken för skav, men även för att jag vill skydda axlarna från solen. Jag tror att den kommer fungera riktigt bra!

Värmeslag

Publicerat: juni 7, 2011 i Allmänt, ryggsäck, TNF, Träning, Utrustning, vätska
0

Träning

I måndags var det så dags att mjukstarta träningen igen. Eftersom Jättelångt går till helgen så är det en ganska lugn vecka med några pass som ska väcka liv i benen. Jag har inte haft ett fokus på att prestera under Jättelångt, men förhoppningen är ändå att vara i så pass bra form att jag kan förbättra fjolårets tid (7:51) rejält. Mer än så vill jag inte säga i dagsläget. I fjol fick jag problem med magen, vilket tvingade mig till fler gåpauser och ett antal skogsbesök, något jag verkligen hoppas få slippa i år. Det får bli snäll mat de två sista dagarna innan loppet för att testa om det inverkar.

15 km distans stod på schemat i måndags och tanken var att få det gjort under tidig förmiddag för att sen spendera resten av dagen på kollis, lapandes sol. Janica skulle också ge sig ut, men pga huvudvärk så stod hon över och istället åkte vi till kollis tidigare. Jag kom således ut strax innan lunch och det märktes framförallt på värmen, men även på att magen börjat kurra lite. Laddad med en handjagare med Endurolytes Fizz i satte jag av från Brommaplan mot Nockebybron, där jag vek av norrut längs vattnet. Det är lite kuperat, men väl värt mödan eftersom man passerar höjder som ger otrolig utsikt över vattnet. Stora delar av sträckan gick som tur var i skugga, annars hade nog skallen kokat i värmen.

Efter 7,5 km vände jag tillbaka samma väg. Stannade till vid Ängbybadet och fyllde på min flaska och fortsatte sen att kämpa vidare i värmen. Luften kändes syrefattig och min kropp var energilös. Jag ångrade lite att jag inte tagit med mig nån energi alls, men det var ju inte mycket att göra. Efter 16 km kom jag slutligen fram till kollis igen och kunde skaka till en portion Recoverite som svaldes i några få klunkar. Det blev 16 km @ 5:45 med 157 bpm (78%) snittpuls, vilket är högre än normalt men inte oväntat med tanke på värmen.

Idag var det så dags att åter igen dra på sig skorna. 8 km fartlek med 6 fartökningar stod på menyn och dem gjorde jag längs Brunnsviken. Det var rejält tryck i luften och jag hade lite huvudvärk när jag gav mig av, men det släppte ganska snabbt. Det var fuktigt och lite tungt, men temperaturen låg på ca 22 grader så värmen var inget problem den här gången. Värmde upp 2 km och varvade sen ca 500 meter i ca 4:20-4:40-tempo med ca 500 meter i 5:45-tempo. Jag tryckte på lagom hårt för att inte överdriva så här nära loppet. Ett hyfsat pass blev det iallafall.

Jättelångt

Med bara några dagar kvar till Jättelångt så börjar förberedelserna snurra i huvudet. Det mesta är spikat och transport ordnad, så det finns inte så mycket kvar att göra egentligen, det är bara att hålla tummarna för att vädret blir bra och att vi får en lyckad dag.

Min energistrategi är enkel som vanligt. Två flaskor Perpetuem i tretimmarslösning, där den ena flaskan är oblandad från start och blandas till efter halva loppet. Alternativet är att ha en flaska Endurolytes Fizz och lägga en tretimmarsportion Perpetuem i en påse istället, har inte riktigt bestämt mig. Därtill kommer jag nog ha med nån gel mest som omväxling. Vad gäller utrustning så väljer jag min nya rygga från The North Face, samma sak med skorna. De visade sig fungera perfekt under TEC. Ryggan är inte testad ännu, så jag tänkte göra det i morgon när jag springer mitt sista pass innan loppet. Tänkte fylla upp blåsan och en flaska, samt läga i allt jag kommer ha med mig under loppet och sen ge mig up och springa 8 km i planerat tempo för att känna hur det känns. Håll tummarna för att det känns bra.

Inte så tålig?

Publicerat: juni 4, 2011 i Allmänt, böcker/film, Träning
0

Nationaldag och jag spenderar större delen av dagen på svärföräldrarnas kolonistuga vid Brommaplan. Tänkte passa på att få njuta av solen på sista lediga dagen.

Sen Stockholm Marathon har jag tagit det väldigt lugnt med löpningen och ”bara” sprungit med Janica. Vi gav oss ut i torsdags så snart frukosten landat ordentligt och tog den vanliga turen till Haga och tillbaka, drygt 7 km. Ett perfekt pass för mig då vi snittade 6:30-tempo och min snittpuls landade på behagliga 130 bpm (65%).
Andreas tyckte ju att jag kunde ta en veckas semester från träningen efter StM och det har jag anammat. Känner ingen abstinens och tack vare det underbara vädret har jag passat på att njuta i solstolen isf i löpardojjorna.

Igår eftermiddag gjorde vi om samma sak med en tur ned till Haga och tillbaka. Den här gången gick det lite snabbare och det var extra skönt att komma ut efter en lång dag på stan. 6:20-tempo och 135 bpm (67%) blev det denna gång.

Idag börjar jag träna lite igen, men eftersom jag springer Jättelångt nästa lördag så blir det en ganska lugn vecka. Hur det ser ut efter loppet återstår att se. Jag har fortfarande inte bestämt vilket lopp jag ska sikta in mig på, vilket gör det lite svårare att bestämma inriktningen på träningen.
Det mest naturliga målet är TEC 2012, men eftersom det är osäkert om det blir något lopp nästa år så får jag försöka hitta alternativ. På vägen kommer jag nog försöka tajma in några andra lopp i träningen, såsom t ex SUM i oktober.

Mina stortånaglar lever sina egna liv. Vänster nagel bråkar fortfarande efter en vecka, men jag låter den vara nu och hoppas att det går över av sig själv. Tömde båda på vätska, vilket påskyndade högra nagelns läkning, men den vänstra gillade inte alls behandlingen. Ingen showstopper dock, vilket är huvudsaken.

Avslutningsvis vill jag passa på att gratulera Andreas som vann 48 timmars i Gols, Österrike, med drygt 330 km! Där satt den!!!

Dagens bok

Dags att sätta tänderna i den första av alla löparböcker som jag fick nyligen!

 

Eftersnack

Publicerat: maj 31, 2011 i Allmänt, Återhämtning, Gnäll och ursäkter, Stockholm Marathon, Träning
0

Det har blivit måndag och jag har flugit till Prag, där ska jag genomföra en produktutbildning för ett europeiskt team hos min distributör, men det är först i morgon bitti. Idag är det lite mer socialt umgänge planerat, med sightseeing och middag. Det är mitt första besök i Prag, så jag vet inte vad jag har att vänta. Dock har jag hört mycket gott om staden, så jag har höga förväntningar. Även om det hade varit extra kul att få en chans att lägga till Prag i samlingen av städer jag sprungit i så har jag inte packat löpardojjorna den här gången.

På hotellet

Stockholm marathon har hunnit sjunka in och jag har fått lite distans till det hela. Inget är förändrat vad gäller min allmänna känsla vad gäller mitt resultat. Jag är fortfarande besviken, men har hittat några ljuspunkter som jag fokuserar på.

Det jag hade föresatt mig som en prioritet med detta lopp var att jag ville komma till en punkt under slutfasen där jag skulle behöva kriga, där det inte räckte att bara bita ihop, utan där jag skulle behöva gräva djupare och plocka fram kämpaglöden på allvar. Dit nådde jag och det är jag nöjd med. Även om slutresultatet inte var det önskvärda så är jag iallafall en mycket viktig erfarenhet rikare.

Det är naturligtvis roligast att springa när allt känns behagligt och fint, men ibland är det ju bra att få lida lite för att kunna uppskatta när allt känns bra. För att kunna prestera optimalt är det även viktigt att veta var ens gränser går, så att man lär känna signalerna och kan ligga så nära dessa gränser som möjligt utan att gå över och riskera något, såsom att behöva bryta till exempel.

Min vänstra stortå var den som skrek högst under loppet, men efteråt var det den högra som tog över. Naturligtvis råkade jag sparka in i Alicias fot i går när vi var i stan och hon gick framför mig. Smärtan var obeskrivlig, det kändes som nån dragit ut nageln! Som tur va så la sig smärtan efter typ tio minuter.

För att överhuvudtaget kunna ha skor på mig så fick jag tejpa båda tårna i morse och ta mina gamla NB 902’or som är storlek 47,5 och har rejäl tåbox. Inte så snyggt, men jag har inget val. Vi ska ut på tre timmars sightseeing i Prag och det kommer bli intressant att se hur mina fötter upplever det.

Stockholm Marathon 2011 (hela verisonen)

Publicerat: maj 29, 2011 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Lopp, Stockholm Marathon
2

Man kan säga att min mara började på fredag eftermiddag, för det var då min mage började krångla. Vet inte om det var något jag ätit, men det höll iallafall i sig hela natten och lördag förmiddag. På natten fick jag springa på toa några gånger och sov väldigt oroligt. Jag var definitivt inför nervös inför maran, utan det var nåt ”skit i pipan” som vi brukade säga.

Lördag förmiddag gick mest till förberedelserna inför loppet. Jag tänkte cykla till Östermalms IP, så drygt en timme innan start hämtade jag min cykel i cykelkällaren där den stått sen förra sommaren. Här börjar mina problem på allvar. Luften i bakdäcken var slut och jag kunde inte pumpa det då det var racerventil på slangen jag köpte sist. Jag mindes plötsligt min cykeltur förra året då jag cyklade förbi Cykloteket och köpte ny slang och en mil senare beslöt mig för att byta slang och då upptäckte mitt misstag, men kunde då lösa det tillfälligt på macken jag var på.

Tyvärr kunde jag inte lösa problemet den här gången och tog min frus råd att ringa grannen och kompisen Tompa. Han lånade gärna ut sin cykel, så jag sprang över till honom för att hämta nyckeln. Väl där insåg jag att vi inte har samma portkod och utan mobil var jag vingklippt. Pulsen steg nu och jag försökte komma på något konstruktivt. De bor på 6:e våningen, så att stå där och gasta skulle inte hjälpa mycket. Efter flera minuter kom det dock en kille ur porten och jag kunde komma in.

Tompa och jag åkte ned för att titta på hans cykel. Ventilen på bakdäcket var lite sönder men jag trodde den skulle hålla. Jag tackade och cyklade hem för att hämta mina saker. Rafsade snabbt ihop min prylar, pussade på mina tjejer och gav mig av. Väl på cykeln visade sig bakdäcket vara i princip tomt! Jag testade att cykla några hundra meter, men insåg att det inte skulle fungera mycket längre, så jag försökte pumpa utan resultat. Ringde i panik till Tompa och fick låna hans fru Karins cykel istället. Nu var det bråttom!

Jag cyklade så snabbt jag kunde utan att överanstränga benen, vilket var en svår balansgång med tanke på att klockan var 10:50 och det tar drygt 20 minuter att cykla till ÖIP. Med andan i halsen kom jag fram till ÖIP och skyndade mig att göra i ordning mig för start och lämna in mina saker i förvaringen. Nu var jag iallafall på plats och kunde börja fokusera på att slappna av inför start. Kön till startfållorna var som vanligt packad med människor som hade bråttom och gjorde allt för att tränga sig före. Jag försökte att inte irritera mig och tänkte ”happy thoughts”. Passade på att ringa Janica och berätta om cykelincidenten. Klockan var nu 11:15 och jag kunde slappna av.

I startfållan hände som vanligt inte så mycket, stod mest där och väntade. Träffade Micke och bytte några ord innan det var dags att fokusera på starten. Startskottet brann av och efter några minuter var i i väg. Jag stod i sista fållan (E) men i första startgrupp. Tempot gick upp ganska snabbt och jag kunde springa i önskat tempo från start. Inför den här maran har jag brottats lite med tanken hur jag skulle lägga upp strategin. Antingen sikta på 3:45 och springa helt jämnt, eller satsa allt från start och se hur långt det räcker. En sak var säker, jag ville komma till en punkt där jag verkligen får kämpa och kriga. Jag behöver lära mig det och maran kändes som ett bra tillfälle för det. Jag bestämde mig för att lägga mig på under 5:20 under första halvan och sen öka beroende på hur det kändes. Ställde klockan på 5:15 för att ha lite marginal och kompensera för att man inte springer helt rakt. Jag sprang t ex 42,88 km, vilket alltså är 680 meter längre. Det är nästan 4 minuter som jag måste ta hänsyn till, man glömmer lätt det.

Kroppen kändes bra och det flöt på fint. Siktade som sagt på att snitta 5:15 och höll den planen förhållandevis bra. På Vallhallavägen såg jag plötsligt syrran och hennes man som stod och hejade för fullt på mig, det var en överraskning och gav mig extra energi. Nu hade jag ju förvisso bara sprungit några kilometer, men ändå.

Enligt Stockholm Marathons tidtagning gick första milen i 5:19-tempo, fram till 20 km i 5:18 och fram till 30 km på 5:21, så det gick hyggligt enligt plan. När jag passerade Slottet på andra varvet, vid ca 30 km, märkte jag plötsligt att min vänstra stortå hade svullnat upp rejält och smärtade ordentligt, det kändes som den ville ut ur skon NU! Det var ju första gången jag sprang en längre sträcka i mina nya Kinvara och uppenbarligen slog tån emot inuti och det orsakade blånagel. Jag började halta och försökte kompensera, men utan resultat. Där och då trodde jag att loppet var över, men efter några hundra meter lyckades jag kila in tån på ett sätt att jag kunde stå ut med värken. Tappade en hel del geist och motivation, men försökte hitta tillbaka och fortsätta. Det var även runt 30 km som jag började känna av min krånglande mage igen och strax innan Västerbron kom hållet som ett brev på posten.

En extremt ond tå!

Håll? Vem faan får håll på en mara? På väg nedför Västerbron, nästan vid Rålis, så får jag gå en liten bit och försöka sträcka ut höger sida i ett försök att bli av med hållet. Några äldre snubbar, typ A-lagare, sitter vid vägkanten och en av dem gastar att jag ska sätta fart. Jag spände ögonen i honom och säger åt honom att ”springa själv förihelvete”, hade kunnat skallat den jäveln! Jag går ju inte för att jag vill gå, eller hur? Nu får jag verkligen tillfälle att kriga, för hållet sitter i och mitt tempo sjunker markant. Hela vägen upp till Odenplan kämpar jag för att hålla uppe tempot och hittar tillslut en hållning som lättar hållet. Planen att öka sista halvan är nu officiellt utslängd ur fönstret. Med bara 7 kilometer kvar har mitt snittempo sjunkit till 5:23 och jag går gör nu allt i min makt att öka tempot så mycket jag bara mäktar med.

På väg upp på Karlavägen sätter jag fart och springer sen så hårt jag bara kan. Har en tjej i neonrosa t-shirt som ligger i ungefär samma tempo som mig och jag tar sikte på henne. Vi kryssar fram genom massan och upp på Sturegatan, där det smalnar av markant, får vi stora problem att komma fram. När vi kommer upp på Valhallavägen får jag en lucka och drar ifrån, men hon passerar mig på den korta vägen innan man kommer in på Stadion. Väl inne på slutspurten tar jag doc innerspåret och älgar på för allt vad tygen håller och passerar henne när halva sträckan återstår, nu är det bara att ge allt som finns! Hon gör sitt bästa för att hålla uppe tempot, men jag tar målgången och kan äntligen pusta ut. Stänger av min klocka och inser att jag försvisso förbättrade min tid med några minuter, men missade mitt mål med lika många.

Officiell sluttid 3:47:25, dvs 2,5 minuter sämre än ”worst case”-planen och endast drygt 3 minuter bättre än fjolårets 3:50:40. Besvikelsen är naturligtvis stor och även om jag försöker trösta mig med att jag haft motgångar så det räcker och blir över, så är det ändå ett högst mediokert resultat. Även om marathon inte är något jag tränar specifikt inför och egentligen är en helt ointressant distans så vill jag ändå prestera optimalt om jag ska springa det.

På ÖIP ler jag lite igenkännande inombords åt alla ledbrutna löpare som med stora svårigheter tar sig ned för trapporna till innerplanen. Jag minns precis hur det var och längtar nästan tillbaka till tiden då jag tyckte det var roligt och spännande att springa ett marathon. Står kvar på ÖIP en stund och gör i ordning mig för hemfärd. Det känns lite tomt efter en sån urladdning på slutet. Hoppar upp på Karins cykel och cyklar hemåt. Kommer på mig själv med att både sjunga och vissla, så lite glad måste jag trots allt vara, inte för att jag har nåt att vara glad över tänker jag. Kanske glad att det är över?

Nästa år går Jubileumsmarathon av stapeln, som följer originalbana till Sollentuna och tillbaka. Om jag inte är i Italien när den går så lär jag springa den. Stockholm Marathon lär det inte bli på några år, den saken är klar. Nu laddar jag istället om inför Jättelångt!

En som har rätt att vara nöjd är min dotter Alicia som gjorde ett toppenlopp idag! Jag är så stolt!

Sista passet

Publicerat: maj 26, 2011 i Allmänt, Stockholm Marathon, Träning, Utrustning
0

Så var då det sista passet inför Stockholm Marathon avklarat. Än en gång bestod det av intervaller enligt tidigare upplägg, men med färre intervaller. Värmde upp drygt två kilometer och betade sen av fyra intervaller med tre minuters vila emellan. Det kändes lättare idag och tempot verifierade känslan. Jag snittade ca 15 sekunder snabbare än tidigare. Vet inte om det var min nya, snygga t-shirt med Barncancerfonden på som gjorde det, men kanske. Förmodligen är jag precis så uppladdad som jag ska vara nu, därav den lite lättare känslan.

Efter att jag hämtat Alicia så gav vi oss ut på ännu en liten löprunda för att vänja henne vid att springa kontinuerligt i två kilometer. Hon gör ju som de flesta barn gör när de springer och leker, dvs sprintar och vilar. Nu ska hon lära sig att springa kontinuerligt en längre distans och det krävs övning. Att hon dessutom har astma gör ju inte saken lättare. Löprundan gick iallafall fint och hon sprang sina två kilometer. Lite mer gnäll än i förrgår, men å andra sidan gick det lite snabbare idag.

Väl hemma igen körde jag mitt halvtimme långa (korta?) prehab- och styrkeprogram innan det var dags att sätta i gång med middagen.

En vilodag kvar innan maran. Min förhoppning är att formen är toppad tills dess. Jag har fortfarande (!) träningsvärk från måndagens kettlebellpass, helt otroligt! Hoppas verkligen att det försvinner till i morgon!

Ynkligt

Publicerat: maj 24, 2011 i Gnäll och ursäkter, Träning
0

Jävla utfall!

Igår gjorde jag ett nytt försök att träna med kettlebells. Förra gången gick det ju så där lagom bra, med näst intill sjuklig träningsvärk som resultat. Den här gången värmde jag upp mer noggrant och körde sen färre reps och sets för att i möjligaste mån undvika en liknande katastrof.

Vaknade i morse med klart uttalad träningsvärk och boven är än en gång utfallen, detta djävulens påfund som ständigt  gäckar mig. Jag kan springa över 160 km och återhämta mig på tre dagar, men gör jag 40 st utfall är jag redo för akuten. WTF? Hur är det möjligt?

Har jag bevisat att utfall inte gör något för löpmuskulaturen? Om de gjorde nån nytta så borde de rimligtvis vara hyggligt tränade på mig som snittar ca 80 km i veckan. Uppenbarligen kan åtminstone jag springa utan att engagera dessa muskler nämnvärt.

Om någon i min läsekrets kan hjälpa mig med denna gåta så vore jag väldigt tacksam. Tills dess får jag helt enkelt göra utfall varje dag så jag slipper eländet med träningsvärk misstänker jag.

Här en video med en mängd nyttiga varianter av utfall som, åtminstone enligt huvudpersonen, ska göra dig till en bättre löpare.

Dagens träning

Eftersom vädret var så där ruggigt och jävligt, med både stark vind och regn, så beslöt jag mig för att skjuta på löpningen till senare och istället köra ett prehab- och styrkepass innan jag åt lunch. Knappt en halvtimmes träning blev det, men jag hann med alla viktiga bitar. Eftersom jag inte tränat styrka på ett tag så blev det få reps i ett försök att undvika för mycket träningsvärk (något jag redan bevisat att jag inte är kapabel att göra). Det återstår att se hur ont jag har av detta pass i morgon.

När jag hämtat Alicia på skolan så snörde vi båda på oss skorna och gav oss ut för att testa om hon orkar springa 2 km, vilket är vad hon ska göra på Minimaran på söndag. Jag har, som den usla far jag är, inte varit ute och löptränat med henne en enda gång! Skamligt. Dock cyklar hon ju med när Janica springer, så grunden har hon. Vi joggade iväg och vädret bjöd på denna korta stund på allt utom möjligtvis drivis och hagel. Sol, moln, regn och blåst om vartannat, väldigt underligt. Alicia kämpade på och lyckades ta sig de två kilometerna på 13:15, vilket ger 6:37-tempo. Rosig om kinderna var hon så det räckte och blev över. Ett glas Oboy blev belöningen efteråt.

Jag laddade om och gav mig ut igen för att avklara mitt intervallpass. 5x 400 meter med 3 minuters vila, precis som i söndags minus en intervall. Med en uppvärmning i princip gjord så valde jag att bara få några meter i benen innan jag gav mig på intervallerna. Ute blåste det från alla håll. Medvind ena sekunden och motvind nästa. Kastvindar som fick mig att snubbla till ibland. Mycket märkligt väder. Temperaturen höll sig iallafall behaglig strax över 15 grader och jag slapp regn. Fick ihop 5 st bra intervaller och kunde sen jogga hemåt för att sätta igång med middagen. I morgon blir det förmodligen total vila då jag ska till Kastrup över dagen och sen möta upp Janica efter Vårruset. Det finns inte mycket tid över alltså.

Dagens pass från Garmin Connect

Soliga intervaller

Publicerat: maj 22, 2011 i Allmänt, Stockholm Marathon, Träning
0

Söndag och långpasset är utbytt mot ett intervallpass så här helgen innan Stockholm Marathon. Vid 10-tiden hade frukosten landat ordentligt och jag kunde snöra på mig mina Kinvara och ge mig ut. Termometern hade nått 20 grader och solen sken från en ganska molnfri himmel. Värmde upp genom att springa bort till Råstasjön och Lötsjön, men stannade ine för att stretcha, utan satte igång med första intervallen direkt. Passet skulle bestå av 6x 400 meter med 3 minuters vila. Tempot var inte skrivet i sten, men typ 5K-tempo, vilket betyder runt 4:00 min/km. Jag valde att förlägga det runt Lötsjön, då det dels är asfalt större av delen och dessutom var mindre skugga än runt Råstasjön.

Intervallerna betades av en efter en och jag hittade ett tempo som kändes ansträngt men behagligt. Eftersom intervallerna var så korta så hann jag aldrig bli speciellt ansträngd innan det var slut, så jag kunde trycka på lite grand utan att ta slut. Vilan bestod av jogg i 5:30-6:00-tempo, så att jag höll lite puls som fart uppe. Efter tre intervaller gick jag lite extra för att dricka och återhämta mig fullständigt.

Jag brukar normalt programmera in intervallpass i klockan för att pricka tempot rätt, men struntade i det inför detta pass och förlitade mig på känslan istället. Tempot blev 3:50, 3:51, 4:02, 4:09, 4:10 och 3:59. Inte superjämnt, men ändå helt ok. Jag tittade aldrig på klockan under intervallerna, utan ville verkligen hitta känslan för farten.

Väl hemma vid vårt kvarter så väntade jag in Janica som var ute och sprang tillsammans med Alicia (som cyklade). De avverkade 10 km igen och det hade gått fint. Nästa vecka är det lopp för oss alla tre. Janica springer Vårruset på onsdag, jag springer maran på lördag och Alicia springer Minimaran på söndag.

Från Garmin Connect

Vila är skönt, men samtidigt…

Publicerat: maj 20, 2011 i Allmänt, ryggsäck, Stockholm Marathon, TNF, Träning, Utrustning, vätska
1

…lite frustrerande. Jag älskar ju att springa, så det är svårt att låta bli. Samtidigt som min kropp verkligen behöver vila och ladda inför StM, så ropar hjärnan att den vill ut.

Så fort solen visar sig blir abstinensen ännu värre. Då vill kroppen ut och suga upp alla strålar och ladda batterierna! Just nu längtar jag verkligen efter sol och värme, något jag säkert får äta upp nästa lördag. Det brukar ju bli typ 30 grader under StM…

Jag längtar efter många saker just nu. Den största längtan är Italien, dit vi åker i juli och stannar nästan tre veckor. När vi är där känns det som vardagen sätts på paus och man bara är. Tar dagen som den kommer och släpper alla måsten. Det ska bli så förbaskat skönt att få åka dit igen! Löpningen går inte av för hacker heller, perfekt träning inför höstens eventuella äventyr.

Jag längtar även till Jättelångt. Att få springa längs Roslagsleden och komma lite närmare naturen är även det balsam för själen. Dessutom träffar man en massa trevliga människor som man får dela upplevelsen med.

Ny rygga

Igår fick jag hem en ny rygga som jag tänkte testa under Jättelångt. The North Face Enduro 13 heter den och de största anledningarna till att jag valde just den är att den har två stycken 5 dl flaskor i  midjebältet, något jag saknar hos den annars helt perfekta Nathan Endurance, samt att den har en slimmad profil. Flaskorna gör att jag kan ha en färdigblandad koncentrerad Perpetuem i ena och bara pulver i den andra så jag snabbt kan blanda till efter halva loppet, då slipper jag mecka påsar med Perpetuem när ny flaska ska blandas till . Jag har ibland använt kombinationen rygg och vätskebälte, men eftersom jag inte gillar just vätskebälten så är Enduron den perfekta lösningen. Mer utförligt test kommer framöver.

The North Face Enduro 13För nån vecka sedan snubblade jag över ett blogginlägg som handlade om Salomons nya rygga Advanced Skin S-Lab 5, utvecklad i samarbete med utralöparen (och del bergsget) Kilian Jornet. Som den prylfetischist jag är så kunde jag inte låta bli att beställa hem den ögonaböj! Ni kommer få veta mer så snart den dykt upp!

Träning

Det är ju sparsmakat med löpning just nu, men några pass är kvar innan StM. Idag blev det 12 km distans i solen, underbart. På med mina Kinvara och satte av mot Sollentuna, via Ulriksdal. Försökte ligga under 150 bpm i puls och slappna av, bara låta benen springa och inte känna någon stress över tempo eller annat. Efter 6 km, varav det mesta är uppför, så var det dags att vända hemåt igen. Kroppen kändes ok och jag kunde efter avslutat pass konstatera att formen är helt ok. 12 km @ 5:15 med förvånansvärt låg puls känns bra. Med en veckas formtoppning kvar hoppas jag att jag kommer vara i hygglig form till maran.

Dagens distanspass från Garmin Connect

Äldre inlägg
Senare inlägg