Blickar framåt

Publicerat: maj 18, 2011 i Allmänt, Lopp, Stockholm Marathon, Träning
0

Sista tidens träning

Sista riktiga träningsveckan tog slut i söndags och uppladdningen inför Stockholm Marathon har tagit sin början på allvar.

Efter backintervallerna i tisdags blev det 10 km distans i torsdags lunch och sen ytterligare ett pass på drygt 6 km med Janica när hon kom hem från jobbet. Mysigt och i lagom tempo för mig som extrapass.

I fredags stod det 13 km fartlek med 7 fartökningar på schemat, så det var bara att snöra på sig skorna och ge sig av. Jag valde som vanligt att göra passet längs Brunnsviken, fattar inte att jag orkar springa samma jävla runda varenda gång, men alla andra vägar är precis lika trista. Dessutom är det flackt längs Brunnsviken, vilket passar dessa pass bra. Jag är ju inte så superbra på att köra spontana fartökningar, utan min fartlek liknar mer ett traditionellt intervallpass. I fredags värmde jag upp 2 km och varvade sen 500 meters fartökning med 500 meters vila. La in några längre fartökningar om 800 m och 1 km. Hursomhelst fungerade det väldigt bra och kroppen kändes toppen fram till ca 300 meter från mitt hem då jag fick en våldsam smärta under vänster revben. Ungefär som kraftigt håll och en total showstopper. Jag fick gå sista biten. Snopet slut kan man säga.

I söndags var det dags för mitt sista långpass innan maran. Då vi skulle på dop med efterföljande fika så kom jag iväg sent på eftermiddagen. Stressade ut så snabbt jag kunde vid halv fyra och satte av mot Edsviken, med planen att springa 21,5 km och vända hemåt, för att få ihop mina 25 km. Andreas sa att detta pass skulle gå helt på känsla och helst utan klocka, så jag kunde njuta av det. Det blev snarare ett snabbdistanspass där jag förvisso inte tittade på klockan nämnvärt ofta, men kände mig lite stressad av tidsbristen. Jag behövde komma iväg och veckohandla samt laga middag inom rimlig tid.

Under första milen rapade jag smörgåstårta och kaffe, vilket var så där lagom charmigt. Låg på i ganska hyggligt tempo och kände mig trots allt ganska stark. När jag kom fram till Sollentuna Centrum valde jag att vända hemåt och korta ned passet till drygt 18 km. Hade inte ro i kroppen helt enkelt. Jag hade ju sprungit drygt 6 km extra på torsdagen och tyckte väl att det fick kompensera på nåt sätt. Det är ju ganska enkelt att förhandla med sig själv trots allt. Väl hemma igen summerade jag passet till 18 km @ 5:27, vilket förvisso är långsammare än planerat marathontempo, men ändå lite av ett MP-pass.

Söndagens distanspass från Garmin Connect

Efter att ha vilat i måndags var det åter dags för fartlek, den här gången 12 km med 6 fartökningar. Än en gång längs Brunnsviken, men den här gången valde jag att köra tusingar. Värmde upp 2 km och varvade sen 1000 meter fartökning med 500 meter vila. Försökte ligga i ett tempo som kändes ”behagligt ansträngande” och fick till ett riktigt bra pass. När jag tittade på resultatet på klockan efteråt visade det sig att jag prickat in i princip identiskt tempo under alla fartökningarna, fascinerande.

Jättelångt hägrar

Trots att StM är i faggorna så är det faktiskt Jättelångt som jag tänker mest på just nu. StM är ju inget äventyr eller direkt utmaning. Missförstå mig rätt, marathon ÄR en utmaning om man väljer att springa så snabbt man bara kan och är beredd att kriga. Nu är jag ju normalt inte intresserad av att kriga för att nå ett visst tidsmål, utan väljer hellre att ha en trevlig upplevelse och kunna minnas loppen med glädje, istället för att fokusera på måltiden. StM känns bara som ett lopp som ligger mellan idag och Jättelångt. Det kanske är dags att avsluta det kapitlet och lägga tiden på något annat i framtiden. StM har tappat sin charm uppenbarligen. Önskar bara att jag hade hunnit fokusera lite mer på träningen inför StM och känna att jag är på topp om det är mitt sista lopp. Nåja, det löser sig väl. Det spelar ju ingen roll om jag går in på 3:30 eller 3:45 i slutändan.

Nya sidor

Jag har lagt upp några nya sidor som ni ser i toppmenyn. Dels en förteckning över de lopp jag sprungit hittills och dels en där jag berättar mer om den utrustning som jag använder. De senare är under uppbyggnad och jag fyller på med information allteftersom.

Missa inte ett av årets absoluta höjdpunkter!

Publicerat: maj 13, 2011 i Allmänt, Lopp
0

Jättelångt är loppet som går längs Roslagsleden mellan Grisslehamn och Norrtälje. Årets upplaga går av stapeln den 11 juni och är tredje gången loppet genomförs. Man vänder riktning varje år och årets start är i Grisslehamn.

Loppet är 68 km långt och går på landsväg, stigar och grusväg. Höjdprofilen (nedan) visar att det är förhållandevis flack löpning. Inga mastodontbackar eller teknisk terräng a la SUM, utan man kan oftast trampa på och njuta.

Loppet är mycket välorganiserat och trivsamt och jag tycker nog att det passar för alla nivåer. Man behöver inte kunna navigera efter karta eller liknande, leden är väl uppmärkt överallt. Visst händer det att folk springer fel ändå, men då har man helt enkelt inte varit uppmärksam, vilket är ganska lätt på slutet. Vissa partier kräver att man tittar ned i marken och då kan det ju vara lätt att missa en markering.

Jag har sprungit båda gångerna det anordnats. Första året regnade det mer eller mindre oavbrutet, medan andra året var vädret helt perfekt. Jag njöt lika mycket under båda loppen faktiskt. Roslagsleden bjuder på vackra vyer, så det blir som en lång utflykt, mer än ett lopp tycker jag.

Om ni inte har anmält er så skynda er till hemsidan och gör det nu, jag lovar att ni inte blir besvikna! Hoppas vi ses där!

Lite mer om Saucony Progrid Kinvara

Publicerat: maj 12, 2011 i skor
0

Jag glömde ju en del i mitt förra inlägg, så här kommer kompletteringen.

Mina nya lättviktare väger 250 gram styck, vilket är ca 150-250 gram mindre än mina andra skor. Eftersom jag har storlek 46-47 så blir skornas vikt därefter. Ovandelen är så minimalistisk man kan önska, med obefintlig stoppning känns de som en strumpa på foten. Sulan har 4 mm drop mellan häl och framfot, vilket kan ställa lite extra krav på ens styrka i vaderna i början om man är ovan. Kinvara är inte att förväxla med t.ex. flats (tävlingsskor) eller VFF för den delen, utan är snarare i klass med NB’s nya Minimus-serie, som för övrigt står näst på min önskelista. Kommer till Sverige i höst enligt uppgift.

Jag har hunnit med att testa dem på två pass; ett 15 km distanspass samt ett backträningspass (8x35s). Under båda passen har Kinvaran fungerat riktigt bra. Där de kändes extra bra var naturligtvis under intervaller. Att ha lätta skor under såna pass är att föredra av flera skäl, dels för viktens skull då man får en snabbare kadens och dels för markkontaktens skull.

Saucony skriver så här på sin hemsida: ”En lätt träningssko för dig som söker den perfekta kombination av stötdämpning och löpkänsla. Den sänkta hälen bidrar till en bättre markkontakt och därmed ett väldigt naturligt löpsteg. Passar löpare med neutralt steg.”

Jag överpronerar, men har ändå valt att inrikta mig på neutrala skor sen nåt år tillbaka, i den fasta tron att min kropp själv tar hand om eventuell kompensation som behövs. Det skulle förvåna mig om naturen hade tanken att överlåta det till skotillverkarna.

Saucony har en mer utförlig film som förklarar det mesta kring Kinvara

Här några bilder på skönheterna. Kan man annat än älska dem? Nope!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag köpte mina Kinvara på Löplabbet i Stinsen (Häggvik) och de kostade 1300 kr.

Första testet av Kinvara

Publicerat: maj 11, 2011 i skor, Träning
3

Distanspass

Efter söndagens dåliga pass så var det med ett visst mått av osäkerhet som jag gav mig ut på måndagens distanspass om 15 km. Det skulle göras i långpasstempo, så pressen att prestera fanns inte, vilket kändes skönt. Jag kunde slappna av och låta det gå så fort eller sakta som kroppen ville.

Dagen till ära beslöt jag mig för att testa mina ny skor, Saucony Progrid Kinvara. 25o gram lätta och med en lagom tunn sula, vilket ger lite dämpning men absolut minimalt stöd eller korrektion. Kinvaran är neutral och erbjuder alltså inget pronationsstöd eller liknande. Jag tror personligen inte så mycket på att foten behöver hjälp från en massa stöd för att kunna prestera, tvärtom. Kinvaran är en perfekt blandning av minimalism och dämpning.

Jag har varit lite avvaktande vad gäller första testet, då jag inte visste hur pass stor belastning mina vader skulle utsättas för. Jag minns fortfarande hur jag kände mig dagen efter mitt förtsa VFF-pass, när vaderna var i princip helt stela och träningsvärken därefter. Trots det valde jag alltså att snöra på mig dessa snyggingar för ett första testpass om 15 km. Med på färden var även Nathan TrailMix, ett vätskebälte med två stycken 3 dl flaskor, laddade med Endurolytes Fizz. Jag har inte bestämt mig hur jag ska ha med mig vätska under StM och ville testa hur detta bälte fungerade.

Sprang längs Brunnsviken ned till Haga Forum, där jag svängde upp mot KS och vidare mot Solna C. Därefter gick färden mot Råstasjön och Lötsjön innan jag styrde kosan hemåt. Vädret var i det närmsta helt perfekt, varken för varmt eller för kallt. Skorna kändes så där underbart lätta och min initiala fruktan om ”vadkollaps” visade sig ogrundad. Ända sen jag började med VFF har jag övergått till att landa mer på främre delen av foten, vilket visade sig gett utdelning med Kinvarorna. Jag behövde inte lägga om steget, utan sprang som vanligt. Trots att jag hade närmare 130 km i benen de sista 8 dagarna så kändes kroppen helt ok och jag kunde genomföra passet utan mankemang. Skorna ar helt underbara! Mina tår var väldigt ömma efter söndagens långpass, men tack vare att Kinvara är så tunn så var det inget problem, bortsett från i nedförsbackarna där tårna fick ta lite mer stryk.

Vätskebälte är inte riktigt min grej, det visste jag redan. Jag tycker inte om att ha saker fastspända kring midjan/höften och detta bälte var inget undantag. Det tog några 100 meter innan det hamnade där det skulle sitta, sen satt det ok, men jag  gillar det inte ändå. Jag är för van vid att ha vätskerygga och/eller handjagare, så det får nog bli handjagare under StM, men jag väntar med att bestämma lite till…

Backintervaller

Tisdag och backintervaller stod på schemat. Kroppen längtade efter lite vila och med 130 km på 9 dagar så hade den anledning. Drog på mig mina Kinvara, laddade en liten handjagare med vatten och Fizz, mest för att ha en smak på vattnet, och värmde sen upp ca 2 km till den sedvanliga backen. Där stretchade jag lite snabbt innan jag gav mig på intervallerna. Första två gick lite segt, benen behövde lite extra tid att värma upp uppenbarligen. Tack vare Kinvarorna kändes steget lätt och jag kunde hålla ett hyggligt tempo under resterande intervaller. Den 3 minuter långa gåvilan fick ned pulsen och jag hann njuta lite av solskenet innan det var dags för nästa intervall.

8x 35 sekunder med 3 minuters vila blev det. Snittade ca 3:40-tempo, vilket är ca 15 sekunder snabbare än under passet förra veckan. Då var det å andra sidan kallt och blåsigt, samt ytterligare 2 intervaller totalt. Bra resultat hursomhelst. Jag är nöjd, det är viktigast.

Möte med coachen

På eftermiddagen dök Andreas upp och i stämde av hur träningen gått och vad som är händer framöver. Jag har inga fler lopp inplanerade efter Jättelångt den 11 juni och det stör mig. Vad gäller TEC så är dess framtid väldigt osäker just nu. Jag kommer ändå satsa på att träna inför TEC och om det inte går av stapeln får jag sikta in mig på ett annat långlopp som ligger nära i tiden. Vi får väl se hur det utvecklas.

Jag fick tillbaka en hög med böcker och filmer som Andreas lånat:

  • Filmen ”The Runner” där man följer ultralegenden David Horton när han sätter rekord på den 2700 mile långa Pacific Crest Trail. 40 mile per dag i 66 dagar är inte kattskit. En film som kan röra till tårar!
  • Filmerna ”Running on the sun” och ”The distance of truth” om världens tuffaste ultra, Badwater. 135 miles från Death Valley till Mount Whitney, vilket betuder att man springer från den lägsta punkten i USA till den högsta. Lägg därtill ca 55 graders värme, så förstår ni hur jävligt detta lopp är. Sjukt bra filmer.
  • Böckerna ”A step beyond: A definitive guide to ultrarunning”, ”Running through the wall” och ”Survival of the fittest” tre mycket bra böcker. Den första en samling artiklar runt ultra, den andra en samling berättelser av olika mer eller mindre kända ultralöpare och deras erfarenheter från olika lopp.

Jag fick hem ett gäng nya böcker nyligen, återkommer med mer info om det senare.

Gör om, gör rätt

Publicerat: maj 9, 2011 i Energi, Gnäll och ursäkter, Träning, vätska
2

Söndagens långpass blev lite misslyckat av flera anledningar, men vi börjar från början. Hoppade över lunchen då jag skulle springa strax efteråt, så det blev en Hammer Bar nån timme innan jag gav mig ut. Åkte upp till kollis vid Brommaplan och vid 12:45 kom jag så iväg. Magen var lite tom vid det här laget, men inget som störde.

Tanken med långpasset var att hålla tänkt marathontempo i 30 km, lite som ett test. Valde av nån anledning att köra med Vespa och gel samt min vätskerygga med vatten förstås. Anledningen till att jag valde bort min trotjänare Perpetuem var dels att jag ville slippa handjagare eller vätskebälte och dels för att Vespa inte fungerar optimalt med drycker eller mat som innehåller aminosyror. Jag satte min Garmin på 5:20-tempo och gav mig iväg mot Hässelby. Värmen var påtaglig, men det var inget som störde nämnvärt, iallafall inte ännu. Höll god fart och det kändes ganska lätt. Jag fick tvinga mig att ta det lite piano och inte bli för ivrigt. Efter 10 km tog jag en gel och det kändes fortfarande bra i kroppen. Sprang lite nya vägar och råkade villa bort mig lite in i vägbygget längs E18 mellan Barkarby och Tensta, men till slut hittade jag ut från labyrinten av grushögar.

Det blev lite ännu en gel efter 15 km och då vände jag tillbaka mot kollis. Vid 18 km tog jag min andra Vespa och lite senare klämde jag min tredje gel. Framåt 25 km började jag känna av tröttheten på allvar och fick svårt att hålla uppe tempot, som sjönk närmare 5:45-tempo. Jag fick ta några gåpauser och insåg att min energistrategi hade misslyckats kapitalt, jag höll på att gå in i väggen. De sista kilometerna till kollis var kämpiga., nästan tunnelsyn. Det var en rejält trött Zebban som stapplade in på tomten på kollis. Slängde snabbt i mig Recoverite och försökte återfå lite energi i kroppen. Drack rejält från vätskeryggan, men trots det fanns det drygt en halvliter kvar, vilket betydde att jag druckit drygt 1 liter vatten på 3 mil, inte så smart alls.

Passet summerades trots allt till 30 km @ 5:29 med 162 bpm (81%), så det var inte total katastrof trots allt, iallafall tempomässigt. Kroppen kändes som ett utskitet päron och jag var närmast apatisk en halvtimme efter passet.

Jag gjorde flera fel innan och under passet, vilket jag verkligen får lära mig av. Det som var mest korkat var att välja bort Perpetuem som jag vet fungerar. Att dessutom bara dricka drygt 1 liter är generalfel, speciellt då jag inte är van vid värmen ännu.

Gör om, gör rätt…

Bra vecka

Publicerat: maj 6, 2011 i Allmänt, skor, Stockholm Marathon, Träning
0

i onsdags släpade jag mig ur sängen kl 4 på morgonen för att ta fakirplanet till Köpenhamn och vidare till Århus. Backintervallerna hade lämnat klara spår i rumpan, men det är ju bara gött. Så länge det inte är som efter mitt kettlebellpass så är jag nöjd.

Efter mitt möte i Århus så tog jag tåget till Köpenhamn, en riktig mysig resa som jag gjorde i 1:a klass. Satt mest och tittade på film på iPad’en, men passade även på att FaceTime’a (videokonferera typ) med Janica och Alicia därhemma. Det blev ingen träning denna dag, utan efter middag med min barndosmvän Petar så var det väldigt skönt att få sova. Det var en lååång dag.

Satte klockan på 5:50 och strax efter 6 kom jag iväg. Det visade sig duggregna lite, men väl ute var det inga problem, eller? Kom drygt en kilometer innan himlen öppnade sig och jag blev dränkt av ett skyfall. Skitkul! Jag hade bara en t-shirt och tunnaste vindjackan, så det var inte optimalt om man säger så. ände då att jag kanske skulle korta av passet en aning. 13 km i spöregn lockade föga. Trampade hursomhelst på och en stund senare så lättade det och till slut var eländet över. Jag glömde bort de tidigare tankarna om att korta av och fullföljde passet utan anmärkning. Kroppen var förvisso lite trögstartad på morgonkvisten, men tempot och pulsen visade sig från sin ljusa sida och jag kunde summera passet till 13 km @ 5:30 med 150 bpm (75%) snittpuls.

Efter torsdagens möte begav jag mig hem till Solna igen. Jag visste att Janica planerade att springa efter jobbet och jag var bra sugen på att göra henne sällskap, både för hennes och min egen skull. Nog för att jag redan sprungit 13 km och hade ett 13 km fartlek att se fram emot på fredagen, men jag kunde inte motstå frestelsen. Sagt och gjort så hängde jag med och vi tog vår sedvanliga runda ned till Haga och tillbaka, med Alicia cyklandes som vanligt. Precis lagom som ett vardagspass för Janica. Vi skyndar långsamt med hennes löpning och ser till att hennes kropp hinner anpassa sig ordentligt. Det vore bara korkat att pressa henne och sen kraschlanda. 7 km @ 6:35 med 130 bpm (65%) puls blev det hursomhelst, ett näst intill perfekt återhämtningspass och jättemysigt att göra tillsammans.

Fredagens fartlekspass blev dock lite lidande, då jag var ganska seg i benen när jag gav mig ut vid lunchtid. Värmde upp 2 km och körde sen 7-8 fartökningar ned till Bellevueparken och tillbaka. Inte mycket att skriva hem om, men så får jag skylla mig själv. Jag ska inte heller känna mig speciellt pigg just nu, då jag är inne i min tunga vecka. Dessutom har jag ännu en att se fram emot nästa vecka. Jag lyckades krama ur tillräckligt ur kroppen för att prestera ett hyggligt pass, det är jag nöjd med. Mycket mer än så är det inte.

I eftermiddags åkte jag och Alicia till Stinsen och där passade jag på att hälsa på Peter på Löplabbet. Efter sedvanlig uppdatering om vad vi både gjort på sistone så började jag kolla på lite skor. Jag har varit sugen på ett par lättviktare inför StM och Peter plockade fram ett par riktigt snygga Saucony Progrid Kinvara. De föll mig verkligen på läppen och eter en sväng på lagret kom han med ett par som jag testade. De satt nästan som en sockeplast. Jag vägde dem och de väger fjuttiga 250 gram! Normalt väger mina skor bortåt 450 gram, så skillnaden är enorm. Testade dem på bandet och slog sen till, de får bli mina marathonskor för i år! Test kommer, var så säkra.

Mina nya älsklingar

Vägen tillbaka

Publicerat: maj 3, 2011 i Allmänt, Träning
0

Träningsvärken förra veckan klingade till slut av, åtminstone så mycket att jag kunde genomföra söndagens långpass. Det var å andra sidan ett väldigt roligt pass. Jag, Janica och Alicia (på cykel) gav oss av från Frösunda längs Brunnsviken ned till Haga Forum, där vi vände tillbaka hemåt samma väg. Janica var inte så pigg som hon hade hoppats, men gnällde aldrig utan pinnade på. Flera gånger fick jag påminna henne om att ta det försiktigt. Jag berättade aldrig hur långt hon sprungit eller hur långt det var kvar, tyckte det var bättre att hon inta hade koll på det. När vi nästan var hemma så föreslog jag en liten omväg så skulle det bli ”styvt 8 km”. I själva verket hade vi sprungit 9,5 km. Janica ville naturligtvis springa längre än sist, vilket var 8 km, så hon sa ja till omvägen. När klockan pep för 10 km så berättade jag att hon passerat milen. Hon förstod först inte, eftersom hon trodde att hon sprungit ”styvt 8 km”, men när det gick upp för henne att hon på sitt tredje löppass för i år tangerat milen så blev hon glad. Snittempot blev smått otroliga 6:33!

Själv sprang jag ganska många pass innan jag sprang min första mil. Det tog några månader med 2-3 löppass i veckan om jag inte minns fel, så jag är imponerad över hur seg och stark Janica är.

Efter vår pass så slängde jag på mig en lite varmare undertröja och fortsatte mitt långpass. Jag hade 15 km kvar att göra och det fick bli en runda runt Brunnsviken. Vädret var inte jätteskönt, men ganska ok ändå. Kroppen kändes ”sådär”, tyckte det var ganska segt att springa. Kanske var det avsaknaden av sällskap som gjorde det, vem vet. Fick hursomhelst ihop mina 25 km och var nöjd med det. 25 km @ 6:09 summerades passet till. Negativ split med andra ord, då första milen låg på 6:33 och sista 1,5 milen på 5:32. Kanske inte konstigt att det kändes segt?

Distanspass Ursvik

Nästa pass var i måndags, närmare bestämt 15 km i långpasstempo. Satte av mot Ursvik, mest för att undvika den envisa och lite kalla vinden. Inne i skogen brukar det vara varmare och mindre vind. Följde sedan milspåret fram till starten och därifrån blev det lätta 5:an tills den kom till bron vid Ulriksdal. Sen var det bara några kilometer hem.

Passet kändes helt ok, men känslan av seghet fanns kvar i kroppen. Tur att det var långpasstempo som gällde, så jag ”slapp” prestera med den känslan. 15 km @ 5:57 blev det, precis lagom.

Idag vaknade Stockholm upp till fallande snö. Det var inte lite heller, utan rejäla flingor som föll under morgonen. Fram till 9-tiden höll det på, men som tur var så smällte de bort och lämnade inte många spår efter sig. Temperaturen höll sig runt 2-3 grader, så det var med viss tveksamhet jag såg fram emot dagens backintervaller. När klockan så slog 11 så drog jag på mig rejält med kläder för att klara av vädret och temperaturen. På schemat stod mitt favoritpass, 10x 35 sekunder med 3 minuters vila. Eftersom vilan var så lång så behövde jag ha varma kläder, det vet jag av erfarenhet. Höll på att frysa ihjäl sist.

Värmde upp drygt 2 km och stretchade lite halvhjärtat innan jag började beta av intervallerna. En efter en gjordes och trots att det var gristungt så är de så korta att det aldrig gör ont. 3 minuters vila känns nästan evigt och jag hann att kallna ordentligt innan det var dags för nästa. 7:e intervallen var nog den tyngsta, sen visste jag att jag var hemma och kunde med relativ lätthet riva av de sista innan jag joggade hemåt. Precis när jag gav mig av hemåt kom regn och hagel som på beställning! Vilken jävla tur att det inte kom tidigare! Jag tog den kortaste vägen hem kan jag säga.

Hemma vid porten stretchade jag och summerade passet. Snittade 3:50 under intervallerna och bortsett från 5:e intervallen så höll jag mig inom +/- 5 sek, vilket jag är extra nöjd med. Ett bra och väl genomfört pass!

Nu blir det en dags vila och lite resande. Åker till Århus i morgon och sover sen i Malmö till torsdag innan jag åker hem igen. Packar träningskläder och siktar på ett morgonpass på torsdag, vi får se om det lyckas.

Oväntad vila

Publicerat: april 30, 2011 i Gnäll och ursäkter, Träning
1

Onsdagens kettlebellpass ställde till det ganska rejält i kroppen. Jag märkte det redan på eftermiddagen när jag sprang med Janica, men det var först i torsdags som värken kom på allvar. Jag hade iofs räknat med lite värk, men att det skulle sitta i så länge trodde jag inte.
Idag är det lördag och jag har fortfarande väldigt ont på insida lår. Största boven är, som vanligt, utfallen. Jag får alltid fruktansvärd träningsvärk av dem när jag inte gjort dem på ett tag. Uppenbarligen måste jag göra dem oftare.

De ingick förut i de prehabövningar jag gjorde varje vardagsmorgon, men de slutade jag göra när jag började med kettlebells eftersom de ingick där. Nu funtar jag på att börja göra dem varje morgon igen och ta bort dem ur kettlebellprogrammet.

Träningsvärken var så svår att jag fick ställa in mitt backintervallpass i fredags! Jag som älskar backintervaller. Funderade på om jag kunde klämma in dem idag istället, men det funkar dåligt med resten av schemat. Jag har långpass, kort långpass och backintervaller planerat fr.o.m. I morgon, så det skulle bli för många pass i rad. Dessutom går jag fortfarande som Zeb Macahan…

För att döva ångesten för det uteblivna passet så gjorde jag Prehab-övningar och styrka istället i fredags, vilket hjälpte litegrann. Jag hatar att behöva ställa inpass, men ibland går det ju helt enkelt inte att genomföra.

Förhoppningen inför morgondagens långpass är att springa första biten med Janica och sen fortsätta ensam. Det är bara 25 km inplanerat totalt, så nåt vidare långpass är det inte att tala om. Just inför marathon finns det ju heller ingen anledning att dra iväg på några 50 km pass.

Vi får väl se hur kroppen fungerar i morgon…

Beach 2011!

Publicerat: april 28, 2011 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Kettlebell, Stockholm Marathon, Träning
0

Det är nästan en månad sen jag tränade något annat än löpning. Både kettlebell och prehab fick stryka på foten några veckor innan TEC för att ge kroppen maximal chans att vara i optimal form inför loppet. men nu är det slut på latandet!

Nu är det iallafall dags att komma i form inför årets badsäsong och semestern i Italien. Vem vill inte se bra ut i badbrallor? Min plan är att återuppta prehab-träningen varje vardagsmorgon, vilket tar ca 10-15 minuter och sen träna med kettlebells 3 ggr/vecka. De dagar jag inte tränar med kettlebells blir det ett något enklare styrkepass med diverse magträning, armhävningar etc. Det borde räcka för att komma i form igen. Det är inte stora muskler och magrutor som är målet, utan jag vill bara ”fitta till mig” lite som det så ofint heter. Det skulle ju inte skada löpningen om jag tappade några kilo heller, men det är inte primärt.

Soldyrkare Italien 2010. I år blir det tre veckor i Toscana, längtar...

Första passet med kettlebells gjorde jag i går. Tänkte mjukstarta lite och istället för att köra mitt program 2 ggr, så drog jag ned på antalet reps och körde det istället 3 ggr, i tron att det skulle vara mildare för kroppen. Drygt 45 minuter senare var jag klar och kroppen var som en urvriden disktrasa! Jag hade redan träningsvärk insida och baksida lår! Räknade lite på antal reps och insåg att jag gjort fler än vanligt på i princip alla övningar, inte så smart kanske. Det tog nån timme innan jag återhämtat mig ordentligt.

På kvällen blev det dags att premiärspringa (för i år) med Janica. Hon har varit ute nån gång själv tidigare. Jag såg verkligen fram emot att få springa med henne igen, då det dels är mysigt och dels roligt att få följa hennes utveckling. Vi stack iväg på vår vanliga runda ned till Haga med omnejd, men jag ledde in henne på en liten omväg på hemvägen för att testa henne och det gick ok. Som jag berättat tidigare så äter hon betablockerare för sin migrän, vilket inte rimmar så bra med t.ex. löpning, men hon kämpar på och försöker hitta ett tempo som fungerar för henne. Sista kilometern blev lite kämpig, men hon gnällde inte utan tuffade på i jämnt och fint tempo. Det var en glad fru och en stolt Zebban som kom hem efter 8 km.

När jag av en händelse kollade mig schema på kvällen så insåg jag att jag skulle sprungit ett distanspass om 12 km på dagen, det hade helt gått mig förbi. Jag som var inställd på ett backintervallpass dagen efter och trodde att jag hade vilodag. Så kan det gå minsann. Nåja, det är väl inte hela världen, men det störde min en aning må ni tro. Jag får ”ta igen” det senare.

Ikväll är det dags för middag hos Anna & Krille, det ser jag fram emot. Magnus är åxå bjuden, så det lär bli en del löparsnack i allmänhet misstänker jag 🙂

Full fart framåt

Publicerat: april 26, 2011 i Allmänt, Kosttillskott, Stockholm Marathon, TEC, Träning
2

det har nu gått ett tag sen TEC och jag har kommit igång med träningen på allvar känns det som. Veckan efter TEC var jag ute på några korta och lugna rundor för att få lite blodgenomströmning i benen och påskynda återhämtningen.

Veckan därefter var det så dags att börja träningen inför Stockholm Marathon och första passet var ett lugnt distanspass om 7 km på måndagen, testade lite fartökningar på slutet och märkte då att det var lite segt i benen trots allt.

Dagen därpå var det dags att på allvar få fart på benen, om än lite lugnt. 3x 1000 meter i 10K-tempo med 3 min joggvila stod på schemat och jag värmde upp genom att springa till Råstasjön. Den varvade jag och fortsatte runt Lötsjön innan det var dags att styra kosan hemåt igen. Intervallerna gick utan anmärkning och kroppen kändes helt ok. Inga spår av TEC vad jag kunde känna.

På onsdagen flög jag till Aylesbury i England för möte på huvudkontoret. Packade naturligtvis ned träningskläder, men eftersom jag sprungit tre dagar i rad så valde jag att vila på onsdagen och bestämde mig istället för att ta fredagens planerade pass redan på torsdagen. Sagt och gjort, jag ställde klockan på 5:30 (6:30 svensk tid) och vid 5:45 var jag iväg. 10 km distans var målet och jag sprang genom ett sovande Aylesbury, där solen knappt hittat över horisonten. Allt eftersom kilometerna avverkades så vaknade den lilla orten till liv. Jag ska inte påstå att morgonlöpning är min favorit, men det funkade helt ok så snart jag vaknat till liv. Det var väldigt mysigt att springa i en ny miljö och uppleva gryningen. Jag längtar redan till morgonpassen i Italien, de är magiska!

Soluppgång över Aylesbury

Efter avslutat pass drack jag en portion Recoverite och hoppade sen i duschen. Intog sen en rejäl frukost innan det var dags att åka till kontoret. Jösses vilken aptit man jobbar upp med morgonpass!

Fredag och lördag blev vilodagar, men i söndags var det åter dags för långpass. Nja, långpass förresten, det var 20 km som skulle springas och det kallar jag ju inte direkt långpass. hursomhelst skulle det springas i långpasstempo. Vädret va kanon och jag laddade en handjagare med HEED innan jag gav mig i väg. Jag utgick från kollis vid Brommaplan och sprang sen via Tranebergsbron och Västerbron till Slussen där jag vek av mot Kungsan och Gustav Adolfs torg. Passerade regeringskansliet, Stadshuset och längre fram Rålis innan jag sprang över Tranebergsbron igen. Efter bron vek jag av höger och följde vattnet till Ulfsunda Slott, innan jag i princip var tillbaka på kollis.
Redan från start hade jag svårt att hålla nere tempot. Trots att jag försökte sakta ned så hamnade jag konstant i 5:30-5:40-tempo. Efter ett tag gav jag upp och lät kroppen och framförallt benen bestämma. Förmodligen påverkades jag av det fantastiska vädret. Bara det gav ju en liten formtopp! Väl tillbaka kunde jag summera passet till 20 km @ 5:35. Det fick bli ett distanspass istället helt enkelt.

I går var det egentligen tänkt att jag skulle ut och springa med Janica, men tyvärr hanns det inte med då vi hade fullt upp med målning, veckohandling och städning. Det fick skjutas till senare i veckan. Jag fick en välförtjänt ”vilodag”, dock var jag ganska slut efter allt vi gjorde under dagen.

Idag gav jag mig ut på det andra fartpasset i schemat, närmare bestämt 5x 1000 meter i 10K-tempo- Värmde åter upp genom att springa till Råstasjön. Stretchade lite innan jag började beta av intervall efter intervall. Jag hade satt klockan på 4:40-4:50-tempo, så att jag kunde pricka in tempot ordentligt. Intervallerna flöt på bra och jag joggade 3 minuter emellan. 10K-tempo ska jag ju kunna hålla i just 10K, så det vore väl faan om jag inte skulle orka 5 st intervaller i det tempot, eler hur? Hursomhelst så flöt det på bra och efter 12 km var jag klar med dagens pass. Lyckades ligga mellan 4:39 och 4:45 och pulsen var låg och fin under hela passet, vilket känns extra bra.

Nästa pass är på torsdag, men redan i morgon tänker jag dra igång min styrketräning på allvar. Beach 2011 nalkas med stormsteg och jag måste ju komma i form inför semestern i Italien, eller hur? 🙂

Äldre inlägg
Senare inlägg