Så var det dags att ladda om inför nästa lopp, vilket är Stockholm Marathon (StM) den 28 maj. Folk jag pratar med fnyser oftast och tycker att ”marathon är väl rena barnleken för dig numera” och jag brukar svara att distansen i sig inte är en utmaning, men att springa den snabbt är det definitivt.
Jag sprang mitt första StM 2007, ett år efter jag hade börjat springa. Det tog mig 5:11h att ta mig genom den 42,2km långa banan i 30 graders värme. Tiden är kanske inget att skryta över direkt, men jag är fortfarande stolt över prestationen. Att på ett år gå från ickelöpare till marathonlöpare är bra, tiden spelar mindre roll.
Inför StM 2008 hade jag hunnit träna lite mer specifikt och hade mer erfarenhet från att springa lopp. Jag hade hunnit avverka Vällingby Marathon på vårkanten, ett lopp som var så tråkigt att jag nästan bröt det pga tristess, på tiden 4:20h. Efter det kom Lidingö Ultra, mitt första ultra, som jag gjorde på 5:30h. Stm 2008 gjorde jag på 4:16h och hade en klart bättre resa än året innan. Nu hade jag på allvar fått långdistans på hjärnan. Det var även 2008 som jag sprang Uppsala 100 på tiden 11:45h och senare även Sörmlands Ultra på 5:17h. Ett ganska bra år med andra ord.
Även inför StM 2009 hade jag förberett mig bättre och den här gången föll det mesta på plats. Jag hade sprungit Lidingö Ultra några veckor tidigare, men det hade inte lämnat några spår i kroppen, även om jag hade haltat i mål pga löparknä. Under maran förlitade jag mig för första gången enbart på Perpetuem, vilket visade sig vara helt rätt. Jag seglade genom hela loppet, full av energi. I mål kom jag på nytt PB 3:50h och jag hade så mycket energi kvar i kroppen att jag höll på att spricka. Slängde mig på cykeln efteråt och cyklade hem, sjungandes och leendes hela vägen. Måste varit knark i Perpetuem den dagen!
Så kommer vi då fram till förra årets lopp, ett lopp som jag inte har så jättebra minnen av. Största anledningen var att jag valde att springa med en stor vattenflaska runt midjan, vilket fungerade väldigt dåligt när man vill springa lite snabbare. Den hoppade upp och ner och bältet klämde runt magen. Ingen bra lösning alls. Året innan hade jag vätskebälte med 4 småflaskor, vilket fungerade klart bättre. Loppet i sig gick ganska bra trots allt och jag kom i mål på nytt PB 3:50h, men jag var allt annat än nöjd. Jag kände inte alls samma glädje som året innan, men så är det ju tyvärr. Man har bra och dåliga dagar, det är bara att acceptera.
Vad är då målsättningen med årets lopp? Eftersom jag gärna fortsätter att förbättra min tid så är det naturligtvis prio, frågan är bara hur mycket jag vill förbättra. Om jag mot förmodan skulle springa på 3:30h så skulle jag få problem framöver då det skulle krävs lite mer fokus på specifik marathonträning, något som jag inte alls är intresserad av. Speciellt som jag förmodligen fortsättningsvis kommer satsa all vinterträning på TEC, vilket gör det svårt att kombinera med en marathonsatsning. Målet för året StM är att skala av ca 5 min och alltså hamna runt 3:45h. Då kan jag sikta på 3:40h nästa år, 3:35h året efter osv. Det låter väl bra, eller hur?
Nu tar jag snart helg och laddar upp inför träningsstarten på måndag. Kanske hinner jag tjuvstarta lite tillsammans med min fru, om hon blir bättre i luftrören vill säga. Hon längtar verkligen efter att få börja springa igen, vilket jag tycker ska bli fantastiskt roligt!
Fortfarande handlar mycket av mina tankar om helgens upplevelser. Jag vill inte släppa taget riktigt ännu, utan fortsätter att gå tillbaka till olika saker som triggar känslor. Kan fortfarande känna mig lite gråtmild när jag tänker tillbaka på några av de mest känsloladdade ögonblicken. Det lustigaste är att själva målgången blev så odramatisk. Jag som fortfarande kan bli tårögd när jag kommer in på Stadion under Stockholm Marathon, som i sammanhanget är en fis i rymden. På TEC var det bara över. Visst var jag trött och glad att vara i mål, men man kunde nog inte uppfatta det som om jag uppnått ett av mina största mål i livet, så här långt vill säga. Det var inte heller antiklimax, utan bara slut. Som en djup suck liksom.
Nu har jag haft några dagar på mig att smälta intrycken och det känns fortfarande toppen. Jag kan inte riktigt förstå att jag har gjort det dock. Känns lite overkligt.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Resultaten klara!
Nu har äntligen resultaten presenterats! Jag kom på 17:e plats (21:a plats totalt) av de drygt 60 startande i 100 miles i herrklassen. Endast 35 st herrar genomförde 100 miles, medan de flesta av de andra ”böt distans” som det heter, vilket i min bok betyder att man brutit loppet. Jag bröt efter 9 mil förra året och fick en placering i 50 milesklassen, men jag räknar det som att jag bröt. Har man anmält sig till en distans och inte slutför den så bryter, inte byter, man. Dock är det ju väldigt snällt av Jan & Co att tillåta byten. Man kan ju faktiskt byta upp sig också, jag vet dock inte om nån gjorde det i år, förutom Jan förstås.
När jag ser tiderna för dem innan mig i listan så blir jag enormt peppad inför nästa år. Då ska allt förhoppningsvis stämma och jag kan få göra ett ”perfekt” lopp så att säga. Inte för att jag klagar på hur jag genomförde det i år, men det finns alltid saker man kan göra bättre. Vad gäller support och pacing så finns inget att förbättra dock, den var helt perfekt!
Mörbultad
Efter några dagars total vila var det dags att utnyttja det presentkort på Sturebadet Haga som jag fick på Fars Dag. Jag bokade in en klassisk svensk massage om 80 minuter. Glad i hågen begav jag mig till Sturebadet med förhoppningen om en skön och avslappnande stund. Jag kunde inte ha mer fel. Killen som masserade mig hade dels rejäla nypor och dels visade sig min kropp innehålla en miljard ömma punkter. Jag låg och vred mig som en ål på britsen. Önskar nästan att jag hade på mig min pulsklocka för det är att räkna som ett rejält pass! Både den ena och andra svordomen slank över mina läppar, något massören tyckte var jätteroligt. Efter 80 minuters tortyr var det på lätt skakiga ben och snurrigt huvud som jag tackade för mig och gick därifrån. Vilken pärs! Det är nog bra om jag gör detta lite oftare så behöver det inte göra så ont varje gång.
På’t igen
Planen var att gå ned på gymet och köra 30 minuter på crosstrainern idag. När jag hämtat min dotter på skolan så ville hon hitta på något, så istället bytte jag om till löparkläder och vi gav oss ut i det fina vädret, hon på cykel. Sprang längs Brunnsviken i 15 minuter och vände sen tillbaka igen. Det var ett väldigt lugnt tempo och jag kände efter ordentligt, men kroppen visade inga tecken på att den sprungit över 160 km för några dagar sen. Alicia snackade på och vi hade en mysig stund tillsammans. Klart bättre än att stå på gymet! Kanske t o m ger mig ut en sväng i morgon åxå, vi får väl se 🙂
Mitt TEC började på lördag morgon kl 7 med sedvanlig lördagsfrukost, dvs kaffe, juice och macka. Jag laddar aldrig dagarna innan, utan äter normalt för att inte ”stressa systemet”. Däremot brukar jag vid vissa tillfällen komplettera med extra energi innan loppet och väljer då oftast Vitargos Gainers Gold som innehåller Vitargo-kolhydrater samt protein. Blandat med 5 dl mellanmjölk ger det drygt 500 kcal. På så sätt slipper jag ha en massa fast mat i tarmarna under loppet, men ändå få i mig energi och protein. Efter frukost och toalettbestyr var det dags att förbereda mig. Började med att applicera Intens-Sport på fötter, i armhålorna och mellan benen. Sen klädde jag mig i kompressionströja, kompressionsstrumpor (endast vaderna), ankelstrumpor med dubbla lager, kalsonger, kompressionstights, underställströja i merinoull och till sist den tunna vindjackan från Newline som vi fick på TEC 2010. På fötterna satte jag mina gamla trotjänare TNF Arnuva 50 Boa. De har sett bättre dagar, men jag tyckte ändå de skulle få inviga TEC 2011.
Vid halv 9 fick jag hjälp av min fru och dotter att bära ned all min utrustning till bilen. Två plastbackar samt två väskor! Jag hade med mig allt! Efter puss- och kramkalas samt lyckosparkar i rumpan så bar det av till Ensta Krog. Där var det fortfarande ganska folktomt, men allteftersom tiden gick så fylldes det på med löpare och annat ”löst folk”. Det var längesen jag var på ett lopp, så det var jätteroligt att träffa alla gamla bekanta. Anna, hennes pappa samt Krister dök upp och efter en stund kom även Magnus. Jag hade burit fram alla min prylar och väntade nu bara på att Andreas skulle dyka upp och resa sitt tält. Andreas kom, men tältresningen fick vänta tills efter start för att undvika kaos. Det kändes lite som ”Team Andreas Falk”.
Jag förberedde det sista och gjorde mig klar för start. Nathanryggan med 2 liter Perpetuem Caffe Latte åkte på. På med NipGuards i sista sekund, sen var det dags att ställa upp för start. Klockan blev 10, startskottet brann av och TEC 2011 var igång på allvar.
Jag hade ställt mig längst bak i folksamlingen inför starten, men det visade sig vara längst fram i startledet! Nåja, jag låg i toppen några hundra meter iallafall. Inför loppet hade jag gjort en ungefärlig tidsplan där jag siktade på 7-tempo första 40 km. Jag försökte hitta ett behagligt tempo så fort som möjligt och fokuserade på mitt eget lopp för att undvika att dras med. Eftersom det var omöjligt att avgöra vilken distans de andra löparna skulle springa så är det lätt att ta rygg på fel person. Jag hamnade med Jan-Erik och Cecilia som skulle springa 50 km och sen vara funktionärer. De tog TEC som ett sista långpass inför SM på 100 km i Tibro som går av stapeln i helgen. Vi hade sällskap hela varvet och jag klockade in 1:04, dvs 6 minuter snabbare än plan.
Andra varvet fortlöpte ungefär likadant. Jag fokuserade på att lyssna på kroppen och la stor vikt vid att springa naturligt. Jag valde att hellre springa i ett tempo som föll sig naturligt och kompensera med lugnare gåpauser. En liten nackdel med TEC-banan är att första halvan är flack, medan andra innehåller flera rejäla backar samt de cirka 2 km långa skogspartierna. Även andra varvet gick lite för fort och klockades till 1:03h.
I varvningen stod Magnus redo med mina tabletter (Endurolytes, Race Caps och Anti-fatigue) så snart jag klockan in. Han föste mig sen snabbt ut i spåret igen för att hålla mig i rörelse. Man förlorar snabbt värdefull tid om om man stannar i varvningen, så det gäller att göra det man ska och ge sig av. Jag körde vidare och lovad Magnus att ta det lugnare på nästa varv, vilket jag åxå lyckades med. Tredje varvet gjordes på drygt 1:06h, vilket betydde att jag fortfarande låg en bit före mitt schema. Under fjärde varvet beslöt jag mig för att byta skor vid nästa varvning då de gamla Arnuvorna släppte i mycket grus och inte erbjöd den dämpning jag behövde. Tog det ännu lugnare på detta varv och kom in knappt under 1:12h.
Ut på spåret igen med nya skor och det kändes toppen. På asfalt var det enormt skönt att känna dämpningen. TNF Single Track är en ju inte särskilt dämpad egentligen, men jämfört med de väl insprungna Arnuvorna så var de rena vattensängen. Marathondistansen passerades, ganska odramatiskt, efter ca 4:30h. Jag passade på att fota skylten och MMSa både Janica och mamma för att ge dem lite statusuppdatering. Under detta varv började jag lyssna på musik och hade faktiskt riktigt roligt. Sprang där och sjöng lite ansträngt, spelade lufttrummor och njöt av livet. Nån kilometer innan mål upplevde jag en av de starkaste Runners High nånsin, vilket gjorde mig gråtmild och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det var då jag visste att jag skulle ta mig genom TEC, som en uppenbarelse kom det. 50 km gjorde på ca 5:35h och tidsplanen höll fortfarande med råge.
Varven flöt sen på ganska odramatiskt. Jag kände mig stark och pigg och kroppen bara fortsatte att leverera utan att gnälla det minsta. Jag försökte hålla ned tempot så gott det gick, men lyckades ändå springa lite för fort gentemot planen. Dock var ju planen bara en grov uppskattning för att ha något sorts schema att följa. 50 miles, dvs 80 km, passerades vid ca 9:30h, vilket var hela 30 minuter snabbare än 2010. Då hade jag förvisso börjat få problem med knäna redan, men det var i övrigt en monumental skillnad i hur jag kände mig. I år kändes det som vilket ordinärt långpass som helst, om än lite längre! Vid 50 miles var det även dags att plocka fram pannlampan, något jag sett fram emot litegrann då jag normalt älskar att springa i skenet från pannlampan. Min Silva Alpha 6 är helt underbar. Så snart jag gick av de upplysta cykelvägarna så ”tände jag på” och det blev nästan dagsljus. Stora delar av banan är upplyst, men där det behövdes pannlampa så briljerade Alphan. Enda problemet med pannlampsljus är att det ger skuggor från fel håll, dvs ljuset kommer från samma vinkel som du ser, vilket gör det svårt att upptäcka rötter etc. Om man är flera så kommer det ljus från fler håll vilket underlättar mycket.
Fram till nu hade jag kompletterat med en gel under varje varv, men nu tog det tvärstopp. Jag höll på att kräkas när jag försökte få i mig den sista, så det fick vara.
Magnus redo att pacea
Fram till 100 km flöt det på fint och jag kom in på ca 12:15h, vilket är långsammare än mitt PB på 100 km, men samtidigt med god marginal gentemot planen. Jag kände mig dock ganska ensam därute och frågade Magnus om han kunde tänka sig att hoppa på redan vid 110 km. Han skulle försöka vila en stund och så fick vi se vid nästa varvning. Detta varv började jag få det ganska motigt generellt. Dels pga trötthet, men framförallt kändes det som att jag inte fick tillräckligt med luft. När jag kom in från 11:e varvet så stod Magnus där, ombytt och klar, vilken hjälte. Vi gav oss av efter ett kort depåstopp och jag upplyste Magnus om mitt tillstånd, så vi tog det lugnt. Gick större delen av detta 12:e varv, vilket gjorde att jag tappade en hel del tid. Dock fanns det inget att göra, jag hade såna problem och kämpade rejält vid minsta motlut. Flämtade som en rabiessmittad Sankt Bernard! Jag kunde inte förstå vad felet var. I övrigt mådde jag hur bra som helst. Det låga tempot ställde dock en hel del nya krav. Dels frös jag mer och dels blev jag väldigt sömnig, något jag fick kämpa med ganska mycket under kommande varv. Under detta varv passerade Andreas och hans pacer Tero oss för sista gången. Bilden av en kämpande Andreas som krigar uppför en brant backe kommer nog sitta kvar på näthinnan länge. Han är ett djur!
Inne på varvningarna tvingade Magnus mig att inventera matbbordet och hitta något jag kunde tänka mig att äta. Jag fastade till sist för apelsinklyftor och efter provsmakning så var orgien igång. Jag tryckte i mig typ 8 klyftor och bad sen om en liten påse så jag kunde ta med mig fler ut på banan. Detta var precis vad jag behövde!
Ytterligare två varv (13 och 14) fortlöpte på samma sätt och min tidsplan fick stryka på foten rejält. I mitten av 14:e varvet märkte jag dock en förbättring i mitt tillstånd. Jag blev inte lika ansträngd i backarna längre och hade bättre tryck i steget igen. Fåglarna hade börjat sjunga och gryningen var inte långt borta. Vi var båda trötta på att springa med pannlampa och längtade verkligen efter solens ljus. Väl ute ur skogen och med knappt 2 km kvar till varvning så kom gryningen på allvar och det kändes som man vaknade upp till en ny dag. Med några hundra meter kvar till varvningen testade jag att springa och det gick. Trots att jag gått i så högt tempo jag bara kunde under 6 timmar så löd benen mig nästan direkt. Jag sparade dock på krutet till efter depåstoppet där vi dumpade lampor och fyllde på förråden innan vi gav oss ut igen. Jag trippade före Magnus och kände nu hur energin återvände. Magnus tvingade mig dock att ta det lite lugnt i början och verkligen känna efter. Vi hade ju trots allt två varv kvar!
Det näst sista varvet var lite av en fröjd. Jag bad t.o.m. Magnus att ta med en gel ut på detta varv(!). Vi varvade gång med jogg och jag kände starkare för varje kilometer. Vi pratade mycket om hur skönt det skulle vara att få passera de olika platserna längs banan för sista gången under sista varvet och det taggade oss båda. Jag hade några episoder där tårarna inte var långt borta. Min dröm var ju faktiskt inom räckhåll nu och det var naturligtvis lite överväldigande. Näst sista varvet gjordes på ca 1:32h, vilket var klart snabbare än de två tidigare som gått på 1:55h respektive 1:50h. I slutet på varvet bad jag om gelen och satte i mig den. Nu skulle sista varvet göras med ordentligt med energi i kroppen!
Inne för sista varvning och det var nu med lätta steg som jag lämnade Ensta Krog en sista gång. Magnus fyllde min rygga med en dos Perpetuem och jag gav mig av . Magnus kom i fatt så småningom och vi tog längre joggingturer den här gången. Jag kände mig pigg och stark och kroppen gav bra respons. Att kunna springa över 160 km och känna sig så fräsch i kroppen gjorde mig helt förundrad. Vi stannade och fixade med sten i skon samt för hårt knuten sko, men höll upp tempot riktigt bra och krigade på. Varvet gick så lätt! Vi passerade några andra löpare som hade ett eller flera varv kvar och man såg på de flesta att de genomgick en kamp. Det såg ut att göra ont på vissa! Min resa hade ju varit relativt smärtfri, vilket jag tackade min lyckliga stjärna för.
Bortsett från stoppen under sista varvet så snittade vi ca 7:30, vilket var riktigt bra med tanke på att det var slutet på loppet. Med bara några hundra meter kvar sprang Magnus i förväg för att filma målgången. Nedan ser ni de klipp som han satt ihop från loppet.
Jag kom i mål på 22 timmar och 21 minuter och fick därmed det eftertraktade silverspännet man får om man kommer in under 24 timmar. Drömmen har gått i uppfyllelse och jag kan inte vara mer nöjd. Från att inte sprungit alls för 5 år sedan, till att genomföra ett 100 mileslopp och dessutom på en bra tid tycker jag helt underbart. Jag är värd detta tamejfaan! 😀
(c) Peter Lembke
Detta är bara en bråkdel av allt jag gick i genom under loppet, men det är dels svårt att minnas vad som hände när osv. och det blir bara en enda stor gröt av allting. Jag har så mycket saker jag skulle vilja berätta, men jag får väl återkomma om det framöver. Om ni har några frågor så ställ dem gärna, jag tycker det är jättekul att svara!
Så var det till sist avklarat. 100 miles. Det känns i varenda muskelfiber i benen. Blåsor och skavsår är de värsta jag upplevt hittills. Värst är dock benen som är våldsamt ömma och stela.
Jag visste redan vid 50 km att jag skulle klara det. Det fanns inget annat. Sprang och sjöng, spelade trummor och upplevde en runners high utöver det vanliga. Kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Den gråtmildheten återkom vid flera tillfällen och var ett resultat av ödmjukheten jag kände inför distansen, vad min kropp mäktar med och vad jag själv kan prestera. Att hålla sig i konstant rörelse i över 22 timmar är, i brist på ett svenskt ord, humbling. Min resa var trots allt ganska lätt jämfört med många andras. Andreas fick t ex kämpa hårt med magproblem. Jag och Magnus bevittnade flertalet trasiga personer på småtimmarna, personer som förmodligen fick utnyttja maxtiden på 30 timmar för att ta sig i mål. Det är ingen lek!
Till sist vill jag passa på att tacka och framförallt HYLLA världens bästa support, pacer och vän: Magnus. Utan honom hade detta inte varit möjligt.
På varenda växling stod han redo med vad jag behövde, och när jag bad honom byta om för att pacea mig ett varv tidigare än planerat så stod han redo när jag kom in för varvning. Sen krigade vi tillsammans genom den becksvarta natten och kom ut på andra sidan och upplevde gryning, fågelkvitter samt målgång. Utan Magnus hade mitt lopp sett helt annorlunda ut!
Jag återkommer med en utförlig rapport senare, nu ska jag försöka vila lite
Nu är 80 km (50 miles) och Sebastian är halvvägs mot sitt stora mål. Redan om 20 km kommer han att slå sitt tidigare distansrekord. Som längst har han sprungit 10 mil i tävlingen Uppsala 100, det var 2008 (om jag inte minns fel).
Coyntha undrade om någon sömn eller vila är inplanerad. Nej, Sebastian har bland de snabbaste depåstoppen och kommer köra allt utan någon vila. Gällande mat så kör han med perpeteum, vespa, gel och vatten. Något som han provat flera gånger tidigare och känner att det räcker. Jag försöker dock lura i honom lite vanligt godis med jämna mellanrum, men han har så här långt tackat nej.
Nu har mörkret kommit och pannlampan har åkt på. Det tenderar till att bli lite mysigare i målområdet, då man har utebelysning och någon eld brukar tändas. Tyvärr får inte Sebastian njuta av detta eftersom jag knuffar ut honom i spåret på en gång.
Som sagt inga moln i sikte och så hoppas jag att det förblir.
Nu är 50 km avklarade och Sebastian ser väldigt stark ut. Det enda som inte går enligt plan är att varje varv går lite för fort, jämfört med den plan som Sebastian gjort. Med effektiva depåstopp och en lite högre fart än planerat så ligger han 15 min före plan.
Även Sebastians kompisar Andreas och Anna går på riktigt bra och ser starka ut.
Vädret är okej, bra temperatur, inget regn, men en del blåst. Nästa rapport blir förmodligen vid 80 km (50 miles). Är det något ni undrar över så skriv en kommentar så försöker jag svara så gott det går.
Så är dagen här. Dagen då 100 miles ska besegras en gång för alla. Tredje gången gillt brukar det heta och jag hoppas verkligen det blir så. Med två tidigare försök och otaliga lopp brutna pga löparknä så finns naturligtvis ett visst mått av tvekan, men jag har gett mig faan på att klara det den här gången.
Har inte sovit så där strålande, men det brukar jag å andra sidan sällan gör, oavsett om det är lopp eller inte. Nu ska jag äta frukost och sen göra i ordning mig och det sista av utrustningen innan jag beger mig till Ensta Krog.
Under loppet kommer Magnus uppdatera bloggen med jämna mellanrum, medan jag kommer försöka få iväg några Twitters då och då.
Så hittade jag mina skor till sist och det blev lite oväntat ett par TNF (The North Face) Single Track. Jag hade helt glömt bort att jag testat dem för några helger sen och gillade dem då. Jag googlade lite och upptäckte att den tilldelats ”Best Debut” av Runners World 2010, samt fått riktigt bra kritik i flera tester. Bra där! Tyvärr har TNF-butiken inte löpband, så man köper grisen i säcken.
TNF Single Track är en hybrid (trail- och vägsko) med mindre aggresiv sula. Den är neutral och ”lite lättare”, beroende på vad man jämför med naturligtvis. I storlek 47 (jo jag har det) väger skon 396 gram, vilket låter hyggligt mycket. Dock känns de lättare på foten. Jag är ju inte direkt en kenyansk lättviktare, så det spelar lite mindre roll vad skon väger.
Det som slog mig var känslan när jag satte på mig skon. Den har en väldigt mjuk och följsam ovandel, utan att försaka känslan av stabilitet. Snörningen är lite ”bredare” än normalt, men det ser jag inte som en nackdel. En av de bästa detaljerna är det inbyggda skräpskyddet ovanpå plösen. Nu brukar jag inte få in så mycket skräp just vid snörningen, men det skadar ju inte att ha mer skydd.
Jag testade dem under mitt sista pass i går, vilket var 5 km ”utan ansträngning”. Det passet förlade jag till bandet enbart för att jag ville testa skorna och kunna lämna tillbaka dem om det inte funkade. Det var lite trist att springa sista passet på bandet, men nu var det ju nödvändigt. Dessutom blåste det storm ute, så det var skönt att slippa faktiskt. Skorna funkade bra och kändes lagom stora. En halvstorlek mindre hade förmodligen varit helt perfekt, men de görs inte i halvstorlekar över 12, så det är bara att gilla läget.Återkommer med lite mer utförligt omdöme efter TEC.
Jag passade även på att testa de strumpor som Andreas gav mig. Ett par New Balance med dubbla lager som var fantastiskt sköna! De dubbla lagren ska eliminera skav, vilket ska bli intressant att testa. Jag har bestämt mig för att springa med kompressionsstrumpor utan fot (klipper bort det band som går under foten) och dessa strumpor till det. Hoppas det funkar bra. På så sätt kan jag enkelt byta strumpor om de blir blöta. Strumpor som går till knät blir ju väldigt struligt att byta under loppet. Först ska tightsen av och sen strumpor och sen ska allt på igen, huga va jobbigt!
Nu är det dags att packa ALLT som ska med i morgon. Jag har köpt två nya plastbackar som rymmer en massa prylar 🙂 Tur man tar bilen hela vägen fram till Ensta Krog…
Plötsligt har jag fått för mig att jag verkligen måste ha ett par nya skor inför TEC. Idiotiskt, men det är typiskt mig. Nu blir jag nästan manisk istället. Från början var det bara en lös tanke om att det vore gött att dra på sig ett par nya, sköna skor efter typ 8-10 mil. Efter att Andreas postade sitt inlägg om sina nya New Balance 876 så blev den lösa tanken en tvångstanke.
Stack in till stan på förmiddagen för att se om Runners Store hade några passande skor i min storlek. Testade först Asics Gel-Fuji som var förstavalet, men de funkade inte alls. Det fanns en söm som bildade en bula som skavde på knölen vid basen av lilltån. Skit åxå. Jag var HELT säker på att de skulle funka. Frågade efter NB 876orna, , trots att Andreas sagt till mig att de INTE hade min storlek. Testade US13 och de satt underbart, men var en halv storlek för stora. Dubbelskit åxå! Fick ge upp och styrde kosan mot Löplabbet i förhoppningen att de skulle ha min storlek. Passerade Intersports nya butik på Drottninggatan, men de hade inget. Väl på Löplabbet stegade jag fram till första bästa och sa ”New Balance 876 storlek US13”. Han bara gapade först, men samlade sig snabbt och sprang ut och letade på lagret. Han hittade inget där eller i systemet och vi fick inse att de inte hade fått in den ännu.
Stannade dock kvar där en ganska lång stund och pratade strunt, riktigt trevlig personal!
När jag kommit hem igen och samlat tankarna så insåg jag att jag missade en sak. Provade ju ett par TNF Single Track förra helgen som satt riktigt bra. Jag får nog bege mig in till stan igen och testa dem innan jag ger upp helt på detta. Håll tummarna för att det går vägen!
Med bara 4 dagar kvar till TEC var det dags att få röra lite på benen. Tränar ju nästan ingenting för tillfället, vilket känns helt galet. Tänk att jag i princip inte tränade alls innan jag började springa i maj 2006! Vad gjorde jag med all tid? Åt?
Nåja, nu är det ju lite annorlunda som tur är. Dagens pass bestod av intervaller, närmare bestämt 4x 400 meter i 4:40-tempo och 3 minuters vila. Bara för att hålla igång benen, men inte belasta alls egentligen. Värmde upp 2 kilometer och avverkade sen intervallerna utan mankemang. Valde att gå 1 minut och jogga 2 minuter emellan, det kändes bäst. Det var ett riktigt skönt pass och kroppen kändes bra i allmänhet.
I söndags sprang jag et distanspass om 10 km i 75% av HRmax och det passet kändes inte helt 100. Tyckte pulsen var ovanligt hög och kroppen seg. En titt på resultatet visade inget direkt avvikande, så det satt mest i huvudet antagligen. 10 km @ 5:36 med 153 bpm blev det, vilket är ganska vanilj.
Asics Gel-Fuji
Tänkte åka in till Runner Store och titta på ett par Asics Fuji som jag hittade på deras hemsida. Vill iallafall testa och se hur de sitter. Jag skulle vilja ha ett par nya skor som jag kan ta på mig nån gång under TEC. Alla mina skor är slitna och jag har helt glömt bort att skaffa nya. Under vintern har jag i princip bara sprungit i mina IceBugs. På bandet har jag använt mina första löparskor, ett par Asics GT-2110 från typ 2007. De minst slitna utöver dessa är de New Balance som jag hade på TEC förra året, men de är inte lämpliga insåg jag. Det passar bra i terräng och kortare pass, men då det är mycket asfalt på TEC så slits det mjuka gummit snabbt ut. Dessutom är det stor vinkeln mellan framfot och häl, något som jag inte gillar längre.
Jag har typiska Asics-fötter, så jag misstänker att dessa sitter bra på mig. Dessutom ligger de bra till i pris, jämfört med många andra. Vi får se om det blir något med det.
Pratade med Andreas igår igen. Ska få några New Balance-strumpor som har dubbla lager, vilket motverkar skav enligt honom. Det ser jag verkligen fram emot. Jag vill inte använda knästrumpor under TEC, då det blir ruskigt krångligt att byta om/när jag blir blöt om fötterna. Enklare då att använda kompressionstrumpor som bara täcker vaderna och sen vanliga korta strumpor på själva foten. Hoppas det fungerar. Bandet under foten kommer jag nog ha utanpå strumporna för säkerhets skull, men det återstår att se.
Fåfängeträning 