Ryggvärk satte stopp för löpning i helgen och förmodligen även både måndag och tisdags. Värken kom smygande i lördags runt lunch och till kvällen var den ett faktum som fick mig att inse att söndagens långpass med största sannolikhet inte skulle kunna bli av. Irritationen var även den ett faktum då.
Tabletter hjälpte bara så mycket att jag kunde fortsätta röra mig förhållandevis obehindrat, men eftersom jag inte kan ta starkare tabletter och samtidigt köra bil så fick det bli lite svagare varianter som då inte biter på smärtan lite mycket.
Vaknade i morse med en stel och värkande rygg, så ytterligare några dagars vila blir det som sagt. Det är bara att bita ihop och blicka framåt. Så snart ryggen är bra så ska jag sätta igång med min prehab-träning på allvar! När jag gjorde den så hade jag aldrig ont i ryggen, så jag får skylla mig själv. Lathet bedrar vishet.
…har flutit på ganska hyggligt rent träningsmässigt. Eftersom Janica har semester och Alicia har jullov så fick jag förlägga de flesta passen till sen eftermiddag. Jag har inte semester, utan har jobb att göra.
Mitt mörkerseende är obefintligt och jag orkade inte rota fram pannlampan, så jag fick för det mesta hålla mig till upplysta platser. I måndags blev det 14 km ”ny” distans, dvs lite snabbare distans än tidigare, runt Brunnsviken. Det passet flöt på hyggligt.
I tisdags var det dags för 12 km lätt distans och även det blev runt Brunnsviken, men då tog jag vägen genom Haga, vilket visade sig vara riktigt dåligt upplyst. Passet blev lättare sett till puls, men inte till tempo. Jag måste lära mig att hitta de två olika distansfarterna så att det blir rätt, annars kommer jag slita på kroppen i onödan.
I torsdags var det dags för ytterligare 14 km snabb distans och då jag kom ut lite tidigare, och alltså hade dagsljus kvar, valde jag att springa längs vattnet runt Brunnsviken. Nere vid Haga slott var det översvämning, så det fick bli en annan väg. Även vid kanotklubben var det översvämmat, men där kommer man ändå lätt fram. Värre var det strax innan Ålkistan, där var det översvämmat och jag fick forcera stora taggbuskar och gena över privat mark för att komma fram. Trots dessa avstickare så blev det ett bra pass med godkänt tempo.
Fredag förmiddag gav jag mig ut för ett 12 kilometers lätt distans och det förlades längs Edsviken. Kroppen var rejält seg och det tog ca 4 km innan det lossnade, men sen flöt det på hyggligt. Jag var lite pressad på tid, vilket gjorde att jag höll lite för högt tempo än en gång. Nåja, tids nog får jag till det antar jag.
Generellt sett så känns det som att träningen har lossnat. Motivationen är inte direkt på topp, men jag har inga svårigheter att ta mig ut, tvärtom. Vädret är ju näst intill perfekt och jag har nya skor, så det finns inget att klaga på egentligen. Det som fattas är en rolig utmaning. TEC i all ära, men efter att ha klarat det 2011 så känns det inte lika angeläget. Visst kan jag fokusera på att förbättra tiden, men det är ju inte det som lockar primärt, det är äventyret i sig. Att tex kapa tiden med två timmar, är det tillfredsställelse nog? Det finns några frågor som kräver svar…
Årets sista pass blev en ganska dyster historia. Andreas hade lagt ett 20 km distanspass på nyårsdagen, något som jag genast flyttade på till torsdagen. Fet chans att jag springer på nyårsdagen! Jag kom ju knappt till soffan! 🙂
Hursomhelst så vilade jag på onsdagen och gav mig ut på torsdagen för att beta av mitt längre distanspass. Sprang via Ulriksdal och längs vattnet upp till Silverdal där jag vek av mot Helenelund och Kista. Därifrån siktade jag in mig på Ursvik där jag hamnade på extremspåret.
Batteriet i klockan visade sig vara slut när jag skulle ge mig ut, så jag fick lösa det med laddkabel och löst USB-batteri. Funkade bra det med 🙂
Passerade en hel del ställen där Dagmar hade fällt träd eller orsakat anna förödelse.
Allt kändes bra och passet flöt på fint. Jag hade passerat extrembacken med några kilometer när det kändes som luften gick ur mig, energin bara försvann. Jag hade kommit drygt 15 km totalt och undrade dels vad som hände, men även hur jag skulle ta mig hem. Jag fick gå i backarna som var kvar och ta det lugnt när jag sprang. Det som var kvar att springa var enkelt och ganska mycket nedför, men det hjälpte inte. Min kropp hade i princip gett upp. Jag hade valt att springa utan energi eftersom jag bara skulle 20 km som jag alltid gör, men då hade en Dextrosol suttit som en smäck! Jag valde att springa raka vägen hem, vilket betydde att jag förlorade en kilometer, men det beslutet var väldigt lätt att ta.
Väl hemma tog jag en lång dusch och en funderare på vad som gick fel. Detta var första ”hela” veckan jag sprang efter ett nästan månadslångt uppehåll och jag hade fortfarande en förkylning kvar i kroppen, så det var ju ganska enkelt att lista ut varför det gick som det gick. Det är så lätt att bara fortsätta med träningen där man slutade och inte inse att ett längre uppehåll pga skada eller sjukdom kommer ta en några steg tillbaka prestationsmässigt. Efter lite mat och en lååång dusch så började jag återhämta mig så smått, men passet satt kvar i kroppen några timmar.
Dagen efter var det dags att ge mig ut igen och jag var lite smått orolig att samma sak skulle upprepas, trots att dagens pass endast var 10 km, men det visade sig att jag inte behövde oroa mig. Allt var som vanligt när jag gav mig ut på denna korta runda till Haga och tillbaka. Passet gick i 5:20-tempo och kroppen kändes lätt och smidig. Lustigt hur stor skillnad det kan vara från dag till dag.
Gångvägen utanför Haga Slott var återigen översvämmad!
Året går mot sitt slut och många kanske försöker summera året som gått. Många av mina löparvänner räknar ihop hur många kilometer de sprungit under året, ibland i ett tappert försök att rättfärdiga tiden de lagt ned på träning kontra de resultat de presterat under loppen.
Själv har jag skrapat ihop drygt 3000 km under 2011 om jag ska tro Garmin Connect. Viktigare än just antal kilometer är att i princip varje kilometer har varit en noga uträknad pusselbit. Tack vare mitt individuellt anpassade träningsprogram från Andreas så slösar jag inte bort tid på träning som inte har ett specifikt syfte och det är viktigast för mig.
2012 har inte så mycket spännande i sitt sköte. Bortsett från TEC i april så har jag inget planerat. Förmodligen blir det väl Jättelångt igen och kanske gör jag ett nytt försök på 24-timmars i Skövde, men inget är bestämt ännu. Vi får helt enkelt se.
Avslutar detta korta inlägg med att önska alla ett riktigt gott nytt år!
Hoppas ni haft ett bra 2011 och får ett ännu bättre 2012!
Det blåste halv storm när jag gav mig ut på veckans andra löptur idag vid lunch. Solen sken, vilket kändes lite ovanligt. Dock var det blåsten som gav det mest bestående intrycket. Under min tur runt Brunnsviken så fick vinden mig ur balans vid ett flertal tillfällen. Några gånger kunde jag nästan luta mig mot den!
Motvind var bland det värsta jag visste när jag var färsk löpare, t.o.m. värre än regn. Numera är nog just regn en av få saker jag ogillar när jag springer, åtminstone om det är typ under 5 grader och regnar, för då kyls man ned så snabbt.
Dagens pass gick hursomhelst alldeles utmärkt. Mina vader var rejält stela efter gårdagens pass, men de mjuknade efter nån kilometer. Jag sprang i ett lagom ansträngande tempo, lite snabbare än det tempo jag brukade springa mina distanspass tidigare. Ibland slog jag av på tempot några sekunder för att aktivt återhämta mig, vilket även lurar hjärnan lite
En av de förändringar vi har gjort i träningen är att höja tempot under mina vanliga distanspass och istället lägga in lätta distanspass, vilket motsvarar mina gamla distanspass, som avlastning under tuffare veckor.
Dagens pass summerades 14 km @ 5:25. Ansträngningsgraden var en stark 6:a, men det är samtidigt både svårt och missvisande att gå på känsla efter att ha vilat länge samt fortfarande bära på en snuva.
Efter passet stelnade vaderna till nya nivåer på stelhetsskalan. Fattar inte vad det beror på, har jag vilat bort styrkan i vaderna? Det blir till att göra allehanda vadövningar framöver. Träningsprogrammet på Xboxen/Kinect är en bra början, det får det bli i morgon.
Åkte på flera rejäla blåsningar under dagens pass!
Det kändes som att börja om från början när jag gav mig ut på förmmidagenidag. Under december har jag bara skrapat ihop ca 30 km totalt, så jag ligger ganska långt efter min ”plan” om 200 km för månaden.
Att det är nästan 10 grader varmt på annandagen hör ju inte till vanligheterna, och det var extra skönt att dra på mig tunna tights, tunns underställströja och tunn vindjacka. Inte en massa bylsiga och tjocka kläder som förtar löpkänslan.
Eftersom jag inte sprungit så mycket på sistone så tog jag min sedvanliga runda längs Brunnsviken ned till Haga och tillbaka för att känna efter och kunna vända hemåt om det kändes fel. Allt kändes dock toppen och jag höll ett hyggligt tempo under hela passet utan att känna mig speciellt ansträngd. Det enda som kändes var vaderna som blev lite stela på slutet.
11 km i 5:20-tempo blev det så till slut och det kändes riktigt bra. Känslan under själva rundan var precis lagom ansträngande och jag trodde att jag låg runt 5:40-tempo, så resultatet var en glad överraskning. Jag är alltså inte HELT ur slag.
Andreas skickade mitt senaste schema för några dagar sedan och det kommer bli hårt fram till TEC. Under vårt senaste möte satte vi upp lite ramar för min träning och målsättning och jag bad Andreas att öka ”belastningen”, vilket i praktiken kommer betyda ett högre tempo under mina distanspass, vilka står för ca 75% av mina pass. Schemat jag fick är tufft, men samtidigt älskar jag att få pressa mig och att få se resultatet av träningen. Lite blodsmak i munnen ibland lär inte skada…
Kommande vecka är första veckan på nya schemat. Med tanke på att jag inte tränat så mycket på länge så blir det lite av en chockstart för kroppen, men det får den ta. Nu kör vi!
Insjön i Haga är nu borta, så man kommer fram ordentligt.
Efter nästan 2 veckors vila och för andra gången sen Bislett så var det idag dags att ge sig ut på en provrunda. Magen har varit snäll och förkylningen är på väg bort, så det fanns ingen anledning att inte ta tag i det.
Vid lunchtid snörade jag på mig mina nya IceBug HEROS (mer om det i senare inlägg) och gav mig ut. På marken låg det 3-4 cm blötsnö eller slask, men det brydde sig inte skorna om. Jag följde Brunnsviken ned till Hagaparken, där jag fick vända då gångvägen låg under vatten(!).
Nu gjorde det inget att jag fick vända tillbaka, då tanken var att komma ut och lufta kroppen under 5-6 kilometer. Jag sprang uppför backen och passerade Koppartälten, Fjärilshuset och baksidan av Hagakullen innan jag kom tillbaka till Frösunda igen.
Skorna höll fötterna torra genom snö, slask, lera och vatten. Greppet var 100%-inget hela tiden och löpkänslan riktigt bra. Skillnaden är enorm jämfört med mina gamla Icebug HIKO! Hero väger knappt 450 gram medan HIKO väger 550 gram per sko, en ganska väsentlig skillnad.
6 sköna kilometer i 5:20-tempo blev det till slut. Det kändes bra att inte springa så långt, utan att ge kroppen en ärlig chans att komma igen. Jag har tid att bygga upp träningen till normala nivåer.
I morgon är planen att träna lite med Xbox Kinect igen, vi får se hur det går.
Magvärken mattade så småningom av och jag hoppades kunna sätta igång med träningen så smått i början av veckan, men så vaknade jag tisdag morgon med ont i halsen. Naturligtvis! Så snart jag drar ned på träningen så hopar sig bacillerna omedelbart! Jag körde ned till Skövde under dagen och tog med mig träningskläder för ett besök på hotellets gym, men av det blev inget då jag kände mig hängig och halsen långt ifrån bra. Onsdag morgon var halsen ännu mer tjock, så det var bara att acceptera att träningen får vänta ett tag till. Nu har det övergått mer till rinnsnuva och lite mindre halsont, men träning känns fortfarande en bit bort. Kanske kan jag testa i helgen, vi får väl se.
Vad magvärken beror på vet jag fortfarande inte, men jag misstänker bråck på magmunnen, något som både min syster och mor lider av. Googlade lite på det och upptäckte att ca 40% av svenskarna drabbas mer eller mindre av detta problem. Man kan medicinera eller, i allt mer sällsynta fall, operera.
Det blir till att hitta sätt att undvika problem när det är dags att springa lopp. En tanke är att gå över till gel och vatten under nästa lopp, för att se hur det fungerar. Ska göra ett försök under träning framöver.
Idag ska jag ut och köpa gran, så det blir lite mer julstämning hemma. Grandoften är pricken över i:et tycker jag.
Ganska exakt en vecka sedan slutsignalen ljöd på Bislett så steg jag idag ut i det soliga höstvädret för att testa kroppen. Jag lovade mig själv att vila ordentligt efter Bislett och det tycker jag nog att jag har gjort. Sju dagar utan en tillstymmelse till träning borde gett kroppen nog med tid att återhämta sig. Redan på måndagen efter loppet kände jag suget att springa och på onsdagen var i princip all stelhet borta, endast en öm tå återstod. Med Bislett i färskt minne så började jag att planera inför TEC, som är nästa utmaning. Det kändes inte produktivt att vila utan att göra något vettigt med tiden jag inte sprang.
Idag var det alltså dags att testa hur kroppen egentligen mådde. Gav mig ut med Haga som mål och redan från start kändes det som benen inte kunde hålla tillbaka. Inte ett spår av stelhet fanns, utan det flöt bara på. Bra stuns i steget och kroppen svarade på backar och tempohöjningar, en skön känsla med tanke på hur kort tid som faktiskt gått sen loppet. 8 km i 5:30-tempo blev det. Förmodligen alldeles för snabbt och lite för långt för att vara första passet, men nu är det försent att ångra sig. Det kändes befriande att få springa av sig en veckas ”inomhussittande” och samtidigt fungerade det som startskottet för min träning inför TEC.
En anledning till att återhämtningen gått så snabbt är förmodligen att jag inte tog ut mig under loppet. På grund av att jag fick gå så mycket så sparade jag ju på benen. Förvisso tog jag mig 151 km, men jag behövde ju aldrig kämpa eller ta i, om man bortser från min spurt på slutet. Det är åxå anledningen till att jag inte helt har lagt tanken på 24-timmars bakom mig, jag vet fortfarande inte hur långt jag skulle komma om allt fungerade som det ska. Jag har dock inga planer på att springa ett 24-timmars i brådrasket, men efter TEC kanske det blir nästa mål? Vi får väl se 🙂
På tisdag ska jag träffa Andreas och diskutera upplägget inför och målsättningen för TEC, det ser jag fram emot. Jag kan inte träna utan en klar målsättning med varje pass, det känns som jag slänger bort min tid. det låter kanske tokigt, men för mig är det så.
Äventyret började när Magnus kom hem till mig efter lunch i fredags. Vi packade min bil och gav oss av mot Oslo. Stannade till i Töcksfors (pop <1200) vid 18-tiden och åt på Burger King och drog sen snabbt vidare, angelägna att få komma fram så snart som möjligt. Väl framme i Oslo virrade vi (läs jag) omkring en smula pga vägbyggen och avstängningar som inte angavs på GPSens karta, men till slut kom vi iaf fram till vårt hotell Thon Europa. Checkade in och parkerade bilen i ett parkeringshus bredvid. Vi hade pratat om att ta en kort jogg för att skaka av oss resan och reka runt Bislett, så vi svidade om och gav oss ut. Jag lyckades ta fel väg, men det redde sig och vi kom fram till stadion där vi tog ett varv utanför. Vi insåg att det skulle vara svårt att hitta parkeringsplats på lördagsmorgonen, så vi beslöt att låta bilen stå kvar i parkeringsgaraget. Det var trots allt bara en kilometer bort.
Tillbaka på hotellet fixades det lite med kläder och annat innan det var dags att säga god natt framåt 23-tiden. Sov bra tills klockan ringde strax innan sju. Det hade varit lite varmt och instängt på rummet och jag vaknade med lätt huvudvärk och nästäppa.
Duschade och gick sen ned till frukosten, där vi träffade Jan-Erik. Åt några mackor och lite yoghurt samt drack kaffe och juice, mycket mer än så gick inte ned. Med frukosten avklarad var det dags att svida om inför loppet och ge sig av till Bislett.
På Bislett var förberedelserna i full gång. Hämtade nummerlapp och hittade sen en plats för mina prylar och för Magnus att husera under loppet. Träffade en hel del vänner och bekanta, vilket är en av höjdpunkterna med loppen tycker jag. Man ses och kämpar tillsammans och delar upplevelser, med- och motgångar några gånger per år.
Starten gick kl 10 och så var Bislett 24 Hour Indoor Challenge 2011 i full gång. Tempot drevs upp förhållandevis högt redan från start, men jag hade min plan och höll mig stenhårt till den. Efter första varvet visade min klocka 546 meter, vilket bara var en meters diff, vilket gladde mig. Jag ville gärna kunna ha klockan på mig för att dels registrera loppet, men framförallt hålla lite koll på tempot. Dock grusades förhoppningen redan efter några varv då klockan visade på tok för mycket fel. Nåt knas med fotpod’en förmodligen. Irriterad som attan stängde jag av klockan för att inte springa och titta på den av ren vana. Valde att ta av den helt några varv senare och fick istället försöka gå lite mer på känsla samt hålla koll vid varvningen. Huvudvärken hade fortfarande inte släppt, men jag hoppades kunna slappna av allteftersom tiden gick.
Första timmen sprang jag 8,27 km och planen var 8,28 km! Kan man bli mycket jämnare än så? Tempot fortsatte att ligga enligt plan timme efter timme och tiden bara gick. Jag drack en klunk Perpetuem vartannat varv och istället för fasta gåpauser så gick jag när andan föll på. Det kändes skönt att inte behöva tänka på det utan låta det ske lite mer naturligt. Drickandet började lite dåligt, men efter hand kom jag in i rutinen och fick i mig planerade 6-7 dl/timme.
Huvudvärken höll fortfarande i sig några timmar in i loppet och i kombination med vita väggar, lysrörsbelysning samt dånande musik och högljudd speaker så höll jag på att bli tokig. Till slut bad jag Magnus att köpa Panodil eller liknande för att få slut på eländet. Jag var rädd att huvudvärken kunde utvecklas till en showstopper och DET hade jag inte med i planen. Magnus återkom efter en stund med tabletter och efter nån timme kände jag att det började släppa, skönt. Det är minsann inte lätt att bli av med huvudvärk samtidigt som man springer!
Första målet var (max) 10 mil på 12 timmar, så det var egentligen bara transportsträcka fram tills dess. Maratondistansen gjordes på ganska exakt 5 timmar, helt enligt plan, och 50 miles (8 mil) klämdes på 10 timmar. Allt flöt på så himla fint fram till knappt 9 mil, när jag kände att magen visade samma tendens som under 24 timmars i Skövde.
Jag pratade med Magnus och vi försökte tillsammans komma på ett sätt att ”mota Olle i grind”. Jag slutade springa och gick istället för att hinna ta hand om problemet innan det gått för långt. Jag drog ned på Perpetuem, gick över till vatten. Magnus gav sig ut att hitta vitt bröd eller korvbröd, vilket han åxå gjorde. Höll mig till det under nån timme utan resultat. Sen testade jag att bara dricka vatten, men även det var resultatlöst.
Magen satte P för all löpning och jag fick istället bereda mig på en gångmarsch. Man kan säga att jag tappade lite humör och motivation när det gick upp för mig, men Magnus var snabbt där och peppade. Istället för att deppa ihop så bet jag i stället ihop och drev på. Den här gången skulle jag inte ge upp och krypa hem med svansen mellan benen som jag gjorde i Skövde. Nu jävlar skulle 24h genomföras, om jag så skulle krypa i mål. Benen ville inte alls gå och det gjorde ont i början, men så plötsligt gick det som en rysning genom kroppen och allt motstånd bara försvann. Jag kan inte förklara det, men jag kände bara en våg av jävlaranamma och jag började traska på så gott jag kunde.
Timmarna gick och jag gick runt, runt, runt på Bislett. När halva loppet var avklarat hade jag tillryggalagt ca 93 km,vilket bara var 7 km efter planen. Jag visste att mitt mål om 180+ km var kört, så jag satte istället upp ett nytt mål om 140+ km för att ha något att sikta in mig på.
Vid det här laget hade startfältet reducerats kraftigt och det var synbart framförallt utanför banan, där supportareorna snabbt avfolkats. Nästan hälften av löparna hade gett upp och gett sig av, vilket visade att många tagit vatten över huvudet på olika sätt. Dels gått ut för hårt, men kanske helt enkelt inte tränat tillräckligt. Flera hade säkert satt mer realistiska mål och när de klarat dessa beslutat sig för att gå hem.
Jag gav inte upp hoppet om att kunna springa igen, utan testade med jämna mellanrum att springa, men utan framgång. Varje försök kändes som ett slag i solarplexus, så smärtsamt var det. Dock fanns det en uppsida med att bara kunna gå och det var att jag då kunde äta och dricka precis vad som helst, så strax innan kl 1 på natten så satte jag i mig mitt första mål mat sen frukosten. Det serverades bl a wraps med köttfärsfyllning och det sköljde jag ned med Coca-Cola. Lyckan var stor!
Varven gick (i dubbel bemärkelse) och jag traskade på. Eftersom jag gick så kunde jag även sjunga för mig själv utan att bli andfådd, så det gjorde jag. Humöret var på topp och tiden bara gick. Benen och fötterna var slitna, men ställde troget upp. Vid ett tillfälle lade jag mig ned en stund med benen högt för att avlasta dem lite. Magnus bäddade in mig så gott det gick för att stävja frossan som obönhörligen kom när jag var stilla en stund. Jag kunde nästan somna till, men frossan och blåsan satte stopp för det. Ut på banan igen och så var det åter dags att knapra kilometer. Framåt småtimmarna hade ganska många löpare lagt sig att sova av flera anledningar, men vi var ett gäng som tappert kämpade på ute på banan.
Vid 7-tiden serverades än en gång våfflor och den här gången kunde jag sätta i mig det! Glädjen var stor! Jag stod över första gången för att undvika magproblem, men nu hade ju det tåget gått så det var fritt fram att frossa! Med bara tre timmar kvar kändes det klart mycket lättare att traska på. Benen var inte speciellt fräscha och fötterna värkte förskräckligt, men den typen av smärta kan jag stänga ute. Tidigare på kvällen bytte jag till Injinji-strumpor för att sära på mina stackars tår och det gjorde faktiskt susen. De slapp ju gnidas emot varandra iallafall, vilket hjälpte en massa. Skavsår gjorde sig påminda på flera ställen, värst var mellan skinkorna. Jag förskräckte stackars Boel med en kommentar av typen ”skavsåret mellan mina skinkor är så jävligt att jag kommer behöva kejsarsnitt för att kunna skita”, vilket kanske var väl målande. 🙂
När klockan började närma sig 9 började Magnus bli otålig och ville att jag ökade tempot. Han tyckte att jag lökade alldeles för mycket, men jag försäkrade honom att jag gjorde mitt bästa. Klockan 9 hade jag kommit knappt 142 km och kunde utan problem få ihop 145 km. Testade strax därefter att ta några löpsteg och insåg att magen inte sa ifrån. Benen var enormt stela, men allteftersom släppte det och jag kunde öka farten. Kroppen reagerade först inte helt positivt på tempoökningen, men även det släppte och plötsligt sprang jag bekymmerslöst. Magnus hakade på ett varv och undrade vad som flugit i mig. Jag tänkte att jag kör på så länge det håller och misstänkte att det bara skulle hålla några varv, men otroligt nog verkade det finnas hur mycket energi som helst. Varv efter varv passerade och 145 km var avklarade med en halvtimme kvar.
Jag fortsatte i samma anda och siktade in mig på 150 km. Tempot bestod och jag kände inga tecken på trötthet alls. Benen bara älskade att springa!!! Jag kom närmare och närmare 150 km och med bara ett varv kvar sa jag till Magnus att ”efter 150 km går jag sista biten”. Sagt och gjort slog jag av på tempot och gick en bit, men ångrade mig lika snabbt och ville än en gång springa över varvningen, så jag satte fart. Passerade varvningen med knappt tre minuter kvar och sa då till Magnus att ”nu hinner jag inte ett varv till”. ”Det gör du visst” sa Magnus och jag satte av i jakten på ett sista varv. Magnus följde inte med utan mötte istället upp mig med ca 150 meter kvar. Funktionärerna, åskådare och Magnus skrek på alla att det bara var 30 sekunder kvar och då flög faan i benen på mig och jag sprang det snabbaste jag gjort i hela mitt liv. Hade nån gått ut i vägen för mig så hade jag klyvt denne på mitten. Jag flög över mållinjen med ca 10 sekunder kvar och halsen knöt sig medan tårarna vällde upp i ögonen. Det var äntligen över!
Signalen ljöd och alla fick stanna där de var för kontrollmätningen. Jag stod framåtlutad en stund för att återfå kontrollen över tårarna och andningen. Som tur var stannade jag bara några meter från mållinjen och blev därmed kontrollmätt tidigt, så jag kunde gå iväg och möta upp med Magnus och få mina grejer.
I omklädningsrummet rådde det en härlig uppsluppen stämning. Att se alla stackars slitna själar kämpa med att få av sig sina åtsittande kläder och grina illa pga skavsår på de mest underliga ställen, men ändå vara vid gott mod och glatt kunna skratta åt eländet är en underbar känsla. Vi delar eländet och alla har sina mål och motgångar. Efter ett ganska smärtsamt möte mellan dusch och skavsår var det skönt att få ta på sig rena kläder och sätta sig vid samlingen för prisutdelningen. Jag drog snabbt i mig två portioner Recoverite och försökte hålla mig vaken medan tävlingsledare Geir Frykholm läste upp namne på vinnarna och delade ut priser till dem. Jag vann faktiskt något jag med: en träningsväska från Asics som de lottade ut på ens startnummer, inte illa.
Magnus hade hämtat bilen på morgonen och parkerat utanför stadion, så det var en kort, men ändå smärtsamt, promenad innan jag kunde sjunka ned i sätet och försöka slappna av. Vi lämnade Bislett och Oslo och vände kosan mot Solna. Vi virrade runt lite innan vi kom ur Oslo, men sen flöt det i princip bara på. Några mil från gränsen hoppade plötsligt en älgko fram med en hund i släptåg. Bilen framför oss hann i bromsa utan körde rätt in i älgen från sidan, som landade på motorhuv och spräckte vindrutan innan den skakade på huvudet och sprang vidare in i skogen på andra sidan vägen. Hunden skällde och bet älgen i baken, men älgen verkade bry sig måttligt. Situationen var helt surrealistisk! Magnus sprang fram till bilen för att kolla så allt gått bra. Föraren var oskadd men väldig chockad, men repade sig efter en stund och efter att Magnus lämnat sitt telefonnummer så kunde vi fortsätta resa hemåt. Vilken avslutning på vår helg minsann!
Vi stannade än en gång och åt på Burger King i Töcksfors och det var en av de godaste burgarna vi ätit på länge. Det var inget fel på aptiten minsann!
Resan gick bra trots starka vindar och regn och vi kom hem till Solna vid 18-tiden. Magnus tog sin bil och fortsatte hem till Tumba, medan jag stapplade hemåt till mina tjejer som väntade på sin ”slagna hjälte”. Borta bra men hemma är definitivt bäst! Spenderade kvällen i soffan, men lyckades mot alla odds att hålla mig vaken fram till 22:30, sen föll jag i koma!
Slutresultatet landade på 151, 23 kilometer, långt ifrån mitt ursprungliga mål, men jag är ändå supernöjd med min prestation. Trots att jag tvingades gå så gav jag inte upp, utan kämpade på och anpassade mig efter situationen och förutsättningarna. Jag höll humöret uppe i princip konstant och försökte i möjligaste mån att smitta av mig. Att få avsluta med att springa gjorde hela mitt lopp. Kanske hade jag kunnat springa tidigare, det får jag aldrig veta, men hursomhelst har jag nu genomfört ett helt 24-timmars och det med bravur.
Världens största tack till Magnus som än en gång ställt upp till 1000% och gjort det möjligt för mig att förverkliga mina mål. Utan dig hade det inte gått, det vet du!
Tack till min fru Janica och min dotter Alicia som bl a står ut med mig under träningsperioderna som ibland tenderar att ”ta över”, ni är mitt allt.
Tack även till alla som mailat, messat och kommenterat på olika sätt, det uppskattas enormt.
Stort tack till alla nya och gamla vänner och bekanta på och utanför banan på Bislett, det var ett sant nöje att dela upplevelsen och dygnet med er!
Nästa lopp är TEC i april, men först ska jag vila några dagar innan jag påbörjar träningen inför det loppet.
Fåfängeträning 