Fåfängeträning

Lördag 9 maj – Lidingö Ultra 2009
Vaknar flera gånger på natten, förmodligen mest pga ”loppfeber”, men även av att regnet öser ned.
När jag vaknar vid 6-tiden är det som förgjort att somna om. Alarmet är ställt till 7.00, så jag ligger och lyssnar på regnet medan jag försöker planera klädsel etc inför dagens lopp.

När klockan slår 7 går vi upp. Strax därefter ringer Anders, en Funbeat-kompis från Lund som är uppe i Stockholm för att springa LU. Vi bestämmer att jag plockar upp honom i Ropsten på min väg till Lidingövallen. Jag har redan lovat Henrik, en annan Funbeat-kompis från Uppsala, att hämta upp honom vd Ropsten, så det passar perfekt. Kul att träffa dem IRL samt att kunna hjälpa dem att komma till vallen.

Frukosten består av vitt bröd med jordnötssmör och körsbärsmarmelad. Sköljer ner det med två koppar kaffe och två glas Tropicana apelsinjuice. Ingen vidare aptit alls faktiskt den här morgonen, men det kan bero på nervositet eller stress inför loppet.

Från början var planen att springa i korta tights och t-shirt, men iom regnet och att det är 6º när jag går upp så ändrar jag mig till långa tights, t-shirt samt vindjacka. Inte mitt bästa drag visar det sig senare. Jag väljer att åka till loppet ombytt och klar.
Packar klart väskan och ger mig av. I Ropsten står Anders och väntar, Henrik dyker upp några minuter senare och i samlad tropp ger vi oss av till Lidingövallen. Regnet har slutat falla sen länge och temperaturen ligger runt 8º.

Det är redan fullt med löpare på Lidingövallen och genast infinner sig den där härliga känslan, en blandning av avslappning, nervositet, stress, glädje, hopp och förväntan. En underbar känsla som är fullständigt förvirrande. Det händer i princip varje gång och det gör att jag glömmer bort att förbereda mig ordentligt. Inte så bra alltså, men oundvikligt.

Peppad och taggad inför starten. Foto: Linda P

På väg till nummerlappsutdelningen hejar jag på Staffan som vid ett litet bord står och delar ut information om Uppsala Monster Tour. Hämtar ut nummerlapp nr 4 och går sen tillbaka till Staffan för att fixa nummerlapp och träffa lite andra människor som dyker upp.
Snart har jag även träffat Peter med fru, Jan-Erik, Fredrika, Linda, Annica, min frus kollega Johan med kompis m fl. Vid min debut på förra årets LU kände jag inte en enda människa och nu kommer jag inte många meter innan jag tjenar på nån bekant, jag älskar de här mindre loppen!

Värmer upp med ett varv runt vallen och lite stretch, men begår ännu ett av mina misstag. Jag glömmer bort att stretcha ITB. Jag har inga direkta problem med löparknä längre, så länge jag stretchar efter uppvärmning! På längre lopp kommer det ibland tillbaka om jag inte är försiktig.

Starten går och jag hittar Fredrika och börjar där, för att sakta jobba mig framåt till Peter E. En stund senare har jag lämnat honom bakom mig och träffat Janne S. Vi springer ihop en bra stund och diskuterar allt möjligt löprelaterat, men framförallt saker som hör till gax. Han har sprungit tre gånger och med åtskilliga 100 miles lopp i benen och pannan är han en outsinlig källa av viktig information, tips och tricks för en rookie som mig.

Vid ca 7 km står Linda och Annica och hejar på.
Än så länge är allt bra som synes! Foto: Linda P

Min första mil känns ganska ok och passeras i 5:44-tempo, vilket är helt enligt plan. Jag startade med förhoppningen att komma under 5 timmar, men var väldigt osäker på hur förkylningen hade förändrat förutsättningarna för dagen. Jag skulle bli varse.

Andra milen gick åxå ganska hyffsat och passerades i 5:55-tempo. Kroppen kändes stark och tålig, men själv kände jag mig lite svagare. Jag åt en Vitargo Endurance efter en mil och drack hela tiden, ändå kände jag mig inte pigg.

Under tredje milen blev det uppenbart att jag inte återhämtat mig från förkylningen. trots att kroppen fortfarande var stark så orkade jag ingenting. Pulsen hade under hela loppet legat klart över vad jag blivit van vid de senaste veckorna. För bara några veckor kunde jag nöta 30 km i 5:40-tempo och snitta under 150 bpm (75%), men nu låg jag närmare 165 (82%) med toppar runt 175 i farter över 6:20-tempo! Tredje milen gick på 6:20-tempo och jag började kämpa.

Min Garmin hade redan efter 18 km klagat på dåligt batteri, trots att den laddats via vägguttaget hela natten och det uttryckligen stod att batteriet var fullt! Jag blev så jävla grinig! Ni som känen rmig vet hur beroende jag är av att klockan funkar. Idiotiskt beroende, men så är det iaf. Jag hade med mig extra batteri, men det låg i väskan på Lidingövallen. En plan tog form.

Vid ca 26 km passerar jag Lidingövallen och beslutar mig för att hämta laddaren samt hörlurar. Jag har sprungit solo ganska länge och behöver nåt att lyssna på. Sagt och gjort och med några minuter förlorade är jag nu på väg igen, med laddare och hörlurar i handen.
Fäster GF305an i laddaren och knäpper armbandet runt axelbandet på ryggsäcken. Batteriet lägger jag i ryggsäcken. Smidigt.
Ena hörluren har jag naturligtvis trasslat in och knäppt armbandet runt, men med lite lirkande, samtidigt som jag småjoggar, får jag loss det. Nu ska ska det lyssnas på ljudbok!
Upptäcker då till min förfäran att ”gummipluppen” på ena örsnäckan har ramlat av när jag bökat med prylarna, helt j…a otroligt! Stoppar hursomhelst in den andra hörluren i örat och försöker koncentrera mig på min ljudbok om Zen, men inser snart att det inte funkar med bara en hörlur. Förbannat.

Nångång vid 35 km lyckas jag stoppa min klocka utan att märka det, förmodligen när jag har rättat till den i laddaren, vilket jag gjorde åtskilliga gånger. Upptäcker det strax innan 40 km-markeringen och tappar således ca 4 km, vilket i min värld är snudd på katastrof! Nu har jag ingen koll alls! Svindlande känsla! Komemr iaf över det, men min rytm är störd 🙂

Vid 40 km känns det som det finns ett slut på eländet. Min kropp mår alldeles utmärkt, men orken infinner sig inte alls och mina tafatta försök att återfå energi mha sportdryck, kaffe, energikakor etc slutar bara i magknip. Snittfarten ligger strax under 7:00 och pulsen runt 165 bpm (82%). Nu är det bara att bita ihop och räkna ner. Det känns skönt att jag är nere på ensiffrigt.

Ligger under långa sträckor bakom ett par killar som springer ihop. Tar rygg på dem och bara maler på. Pratar lite med dem ibland, men försöker mest bara använda dem som ”harar” och lyssna på dem för att fördriva tiden. När det är 3 km kvar så bestämmer jag mig för att gå om och köra sista biten i mitt eget tempo. Fortsätter att gå i alla backar, men nedför och på rakorna går det fortfarande hyffsat fort, med toppar på 4:45. Tyvärr är de topparna mycket få.

Mitt högerknä skrker plötsligt till och det känns som en kniv körs in i sidan. Wooohooo, vilken smärta! jag känner igen den alldeles för väl, det är löparknät som hälsar på. Det var ett tag sen sist, men den smärtan glömmer jag inte. Saktar ner till gång och testar igen. Smärtan kommer tillbaka med jämna mellanrum, men jag kan åtminstone springa mestadels. Väl framme vid Lidingövallen hugger det till ytterligare några gånger och på målrakan lyckas jag springa stelbent sista biten.

I högtalaren hör jag speakern säg att nån kommer springande i full karriär och jag sneglar bakåt. Där kommer den ena av de två killarna jag följde efter, springandes allt vad tygen håller. Jag fattar att han vill komma före mig och lyckas få upp farten tillräckligt för att komma i mål några millimeter före. Ackompanjerat av ett ”helvete”, när han inser att hans lilla plan gick i stöpet, går vi i mål. Klockan stannar på 5:19:30. Vi skakar tass och är mest glada att det är över.

En intet ont anande Sebastian inser inte att nr 198, fallskärms-
jägaren Daniel Karlsson, är på väg att passera. Foto: Linda P

Efteråt stannade jag kvar på Lidingövallen och diskuterade loppet med alla och envar. Det rådde en härlig stämning och alla jag kände verkade vara väldigt nöjda vad de presterat. Själv kändes det snopet att inte lyckas bättre än så här. Jag slog förra årets tid med 11 minuter, nåt jag kanske bordevara nöjd med, men innerst inne så är jag ändå lite bitter.

Världens bästa hejarklack, Annika & Linda.
Här med ”lagkamraten” Pernilla från IF Linnéa.

Så vad gjorde jag för fel då? Egentligen ingenting. Visst missade jag att stretcha ITB innan loppet, men det problemet kom så sent att det inte påverkade nämnvärt. I övrigt lyckades jag äta och dricka hela tiden, även om jag råkade ut för magknip.
Den enskilt största anledningen till mitt mediokra resultat var att jag inte hunnit återhämta mig från förkylningen, något som jag inte rådde över. Valet stod mellan att springa eller inte springa.

Nu är det bara att ladda om inför Stockholm Marathon och hoppas att jag kan göra ett resultat som jag är nöjd med.

Först lite gnäll
Igår eftermiddag fick åter igen känningar i halsen. Precis samma känsla som jag hade dagarna innan jag blev sjuk för drygt en vecka sen. Irritationen bubblade inom mig och jag svor över att jag kanske börjat träna för tidigt. Käkade halstabletterna igen och gjorde allt för att mota den där jävla Olle-jävel i grind. Får jag tag i honom så ska jag trycka ner grindjäveln i halsen på’n, det borde stoppa honom en gång för alla!

Hursomhelst så vaknade jag i morse utan minsta antydan till halsåkomma. På morgnarna har halsen annars kännts allra värst, men alltså inte idag. Kanske falskt alarm trots allt? Hela dagen har jag kännt efter så det knakat, men halsen har kännts ok. Inte helt 100, men ändå ok lixom.

Jag vill ju inte springa Lidingö Ultra med halsont. Ett milslopp eller en halvmara är kanske ”ok”, men inte en mara eller 5oK. Risken att bli rejält sjuk och missa träning inför gax är för stor, vilket det inte är värt.

Sen lite träning
För att få lite koll på kroppen så gav jag mig ut på en löprunda till Haga Forum och tillbaka, liknande den jag gjorde i tisdags. Idag lyckades jag dock hålla lite lägre fart, vilket gav lägre puls, men fortfarande klart högre puls än jag vant mig vid på sistone. Helt klart är det nåt som inte är 100 i min kropp.

Dagens korta pass blev 8 km @ 5:16 med 158 bpm (79%) i snittpuls. Fortfarande för hög puls, men det ger sig förhoppningsvis med sig när jag sänker tempot på lördag. Glömde kolla min vilopuls i morse så jag får frsöka komma ihåg det i morgon.

Sist lite nervositet
Nu har det hunnit bli kväll och halsen känns fortfarande helt ok, hoppas det fortsätter så.
Det märks att det är dags för lopp i övermorgon. Det poppar upp i medvetandet oftare nu, lite som resfeber. I morgon är det dags att besöka löplabbet för några sista inköp.
Nån direkt strategi för loppet har jag ännu inte lagt upp, utan får nog ta det som det kommer. Mycket beror på hur halsen känns i morgon och på lördag. Min förhoppning är att göra sub5h, men det återstår som sagt att se.

Så var det dags att ge sig ut på första löppasset på en hel vecka. Kändes som evigheter sen sist. På sistone har jag ju ökat distansen så mycket att det nästan blir en chock att inte springa.

Tanken var att jag skulle gett mig ut vid 10-tiden, men min Garmin klagade på oladdat batteri, så jag satte klockan i en extern laddare och väntade till ungefär kl. 10.40 innan jag kom ut genom dörren. Det är dags att köpa ny klocka, synd att det dröjer ända till juni innan Forerunner 310XT kommer.

Satte av uppför backen längs Gustav III:s Boulevard, vilket alltid är ett misstag. Den är lång och väl uppe på krönet så har man hög puls och lungorna fulla av koldioxid som kroppen inte hunnit vädra ut ännu = syreskuld. Nåja, det gick bra den här gången hursomhelst och jag styrde kosan mot SAS Institute vid Brunnsviken. Där vek jag av mot Haga och följde Hälsans Stig hela vägen ner till Haga Forum.

Tanken med dagens runda var att väcka kroppen till liv, men i ett beskedligt tempo för att inte chocka eller bli sjuk igen. Benen slog dövörat till och bestämde sig för att 5:00-tempo var melodin idag. Flera gånger försökte jag slå av takten för att upptäcka att jag saktade ner till typ 5:10, inte 5:40 som låg närmare mitt mål.

Vädret var snudd på perfekt för löpning. 10º och mulet, tidvis mycket lätt duggregn och i princip ingen vind alls. Så här ska det vara på alla lopp!

Efter Haga bar det av hemåt igen längs samma väg ungefär. Kroppen kändes pigg och alla delar verkade fungera som de skulle. Det kanske kommer gå bra på lördag trots allt?

Summering av dagens pass: 8,4 km @ 5:02 med 163 BPM (83%) snittpuls.
Lite högre puls än önskvärt, men inte så konstigt trots allt.

Måndag igen, underbart. Eftersom jag är arbetsbefriad så spelar dagarna egentligen mindre roll, men helgerna är ju naturligtvis roligare då jag får vara tillsammans med min familj.

Efter att hållit upp med träningen sen förra måndagen, dvs nästan en hel vecka (!) och utan att gnälla (enligt min fru) så beslöt jag mig för att gå ner på gymet på förmiddagen.

Värmde upp på löpbandet, 2 km @ 6:00, för att sen köra det sedvanliga styrkepasset på 40 minuter och avsluta med ytterligare 2 km på löpbandet, den här gången med korta intervaller för att bara få känna känslan av att springa. Jag har saknat att springa!

Efteråt var jag riktigt nöjd och glad! Jag hoppas att jag kan springa några kortisar i veckan för att hinna få igång kroppen inför lördagens lopp. Jag är fortfarande snorig, men i övrigt inga symptom från t ex halsen, så det borde gå.

Igår tog jag tag i det hela och ringde vårdcentralen. Kände att jag verkligen vill kolla halsen så att det inte är en begynnande halsfluss eller nåt annat som kräver antibiotika. Om jag måste börja en kur så måste det göras NU så att jag hinner bli klar innan loppet.

Kvart över 9 träffade jag så läkaren. Hon tittade och lyssnade och konstaterade att det inte rörde sig om streptokocker utan om en infektion. Om jag bara tar det lugnt och sköter om mig så bör den läka ut av sig själv i god tid till loppet. Skönt att höra!

Nu får jag passa på att vila och bli frisk. Hoppas kunna ge mig ut och jogga (ogillar verkligen det ordet) lite om några dagar för att få igång benen. Just nu känns det som jag inte sprungit på flera veckor, men det är bara 3 dagar sen sist! 🙂

Hoppas alla får en riktigt solig helg!

Sen förra veckan, ungefär samtidigt som min dotter fick feber som övergick i förkylning, har jag haft lite ”känningar” i halsen. Inget konkret förrän i går då det kändes svullet på ena sidan. Började genast att äta Ipren, vilket förmodligen hjälper mest mentalt, och hoppas att det inte skulle bli nåt.

I morse vaknade jag med rejält sårig hals, kändes ungefär som en stor bit knäckebröd hade fastnat i halsen. Underbart! Fantastiskt! Fattas bara det! Har jag inte gått i genom tillräckligt på sistone? Förmodligen inte…

När jag va inne i city idag gick jag in på Life och köpte jag superstarka C-vitaminer samt halstabletter med bovete och zink. Jag provar allt som kan ha minsta verkan! Det har börjat gå över till förkylning med rinnande näsa, så jag hoppas att halsen blir bra snart.

Totalt träningsuppehåll är det som gäller vidare. Tur i oturen att det händer den här veckan och inte nästa då Lidingö Ultra går av stapeln.

Håll nu tummarna för att detta blir kortvarigt!

Söndagens pass blev inställt pga solsken och fika. Vi spenderade eftermiddagen på kollis och när det väl var dags för löpning så var det även dags för fika, så löpningen fick stryka på foten. Istället gick jag ner på gymet en stund innan middagen och kvävde på så sätt ångesten.

Förra veckans total hamnade på drygt 76 km, vilket jag borde vara nöjd med och helt i paritet med gängse ”tapering”, dvs nedtrappning inför lopp. Den här veckan ska jag springa ca 50 km och nästa vecka fram till Lidingö Ultra är tanken att jag ska springa några korta och lugna pass med inslag av fartökningar.

Dagens pass blev ännu ett tempopass, men med en ”twist”. Började med att springa Hälsans Stig medurs runt Brunnsviken ned till Haga. Höll ett skönt och ganska snabbt tempo. Lät intensiteten styras av känslan. Jag har fått en klart bättre uppfattning på sistone om hur olika tempon och ansträngningsgrader känns.

Tempopasset gick längs Brunnsviken

När jag hade passerat 10 km, i höjd med Koppartälten i Haga, var tempodelen avklarad och jag påbörjade backträningen. Jag joggade längs cykelbanan förbi Haga Norra och ner mot Frösundavik. Vek sen av uppför Hagakullens norra sida och påbörjade klättringen.

Backen ser ganska snäll ut på fotografi, men den äter dig levande 🙂

Första gången joggade jag en bit, men det blev tillslut omöjligt så jag började gå. Med 10 snabba kilometer i benen så ville sig inte det heller, utan jag var helt enkelt tvungen att stanna och pusta ut några gånger på vägen upp! Pulsen var inte hög, men ändå stånkade och flämtade jag som aldrig förr! Totalt kraftlös! Lutningen är nästan 20º som värst, vilket gör det i princip omöjligt att springa. Därtill ska läggas att man springer på en stig med löst grus och stenar, vilket gör det hela än mer vanskligt.

Hagakullens mördande lutning

Väl uppe på toppen passade jag på att pusta ut ordentligt och ta några foton på utsikten innan nedförsbackelöpningen tog vid. Tanken med denna backträning var att öva på att springa i nedförsbackar. Från toppen på kullen är det drygt 800 meter ned till ”botten” med en lutning på ca 6º. Det tar lite tid att få flyt i löpningen, men efter en stund så mjuknade jag i steget och det kändes ok.

Början på nedförsbacken

Man ha en underbar utsikt över Järva, Haga, Bergshamra och Brunnsviken

Efter tredje klättringen och utförslöpningen tyckte jag att det fick räcka för den här gången. Joggade hemåt i solskenet och njöt av en lyckad kombo med tempo och backträning.

Tempopasset landade på 10 km @ 4:54 med 160 bpm (80%) i snittpuls.
Backträningen summerades till 6,36 km @ 6:36 med 151 bpm (75%) i snittpuls.

Eftersom min dotter hade feber i går (fredag) så blev det en oplanerad, men välbehövlig, vilodag. I dag var det så dags att råda bot på lättjan och utföra veckans tempopass. Idag var det även premiär för löparlinnet! Solen sken och det var precis lagom varmt. Man kan bli lyrisk för mindre!

Från svärföräldrarnas kolonistuga i Riksby (vid Brommaplan) bar det av mot Nockebybron. Där stannade jag och stretchade kort innan jag fortsatte längs vattnet mot Hässelby. Passerade bl a Ängbybadet och Kanaanbadet för att slutligen hamna på Maltesholmsbadet. Där stod klockan på 9 km och jag började tänka på refrängen. Dagens gräns var satt till 20 km och för att kunna hålla ett någorlunda högt tempo så gällde det att distansen inte blev för lång.

Jag vek av mot Hässelby Centrum och vid Lövstatippen vände jag tillbaka mot Brommaplan. Värmen började bli påtaglig och pga medvind som hade jag ingen svalka alls. Lite halvjobbigt tyckte jag nog att det var.

Bergslagsvägen är tyvärr VÄRLDENS TRÅKIGASTE VÄG, men tack vare en ständig ström av riktigt schyssta låtar från min iPhone lyckades jag hålla både tempo och humör uppe. Jag sprang där och nynnade och spelade lufttrummor medan kilometer efter kilometer passerade och vips hade jag gjort 18 km.

Sträckans längs vattnet var riktigt trevlig och tidvis lite utmanande.
Hit kommer jag återkomma och utforska mer.

Passet summeras således som följer (på Motionbased): 18 km @ 4:58 med 158 bpm (79%) i snittpuls. Hyffsat men inte mer än så. Ungefär samma som förra veckan tempopass.

Hoppas ni haft en riktigt skön lördag i solen!

Den här veckan blev det inte långpass två dagar i rad, utan istället hade jag en löpvilodag med gymbesök i går (onsdag). Ganska skönt måste jag säga, eftersom dubbla långpass sliter en del på kroppen och psyket. Andra dagen kan det vara lite si och så med motivationen.

Idag var det hursomhelst dags att ge sig ut igen. Vädret bådade gott, så det blev korta tights, en kortärmad t-shirt och en långärmad utanpå i början. Vätskeryggan laddades för andra gången med Hammer Nutrition Perpetuem. Sen bar det iväg mot Lidingövallen, som var delmålet för dagen. Jag ville bara ha nåt att sikta på för att sen springa vidare. Just nu behöver jag utforska lite nya ställen för att inte helt mista motivationen.

I Ropsten stannade jag till på Pressbyrån och köpte 2 dubbla Snickers, eftersom jag helt glömt bort att ta med nåt utöver sportdrycken. Inte så rutinerat kanske. Det gick inte åt mer än en bit, men det är var ändå skönt att veta att det finns att ta till om energin skulle tryta.

Väl ute vid Lidingövallen visste jag inte riktigt var jag skulle. Jag kan i princip inget om Lidingö, så jag fortsatte längs Norra Kungsvägen mot Elfvik. Som tur va så kändes det ändå inte riktigt rätt, så jag fråga om råd av en yngling vid en busshållplats. Elfvik är en återvändsgränd, man ska snarare springa mot Gåshaga visade det sig. Sagt och gjort vände jag tillbaka till Lidingövallen och därifrån vek jag söderut tills jag plötsligt fann mig springandes på Lidingloppets bana. Surprise!

Nån kilometer senare frågade jag en mötande löpare om vägen mot bron, för att efter ytterligare nån kilometer fråga en äldra dam om vägen till Stockholm. ”Ska du springa ända till Stockholm” svarade hon mig snopet! Helt underbar liten gumma. Hon förklarade vägen och klappade mig på armen innan jag gav mig av igen. Inte konstigt att man älskar att vara ute och ”upptäcks-springa”!

Över bron och upp mot Stadion, sen via Roslagstull och Norrtull hem till Frösunda igen.

Dagens runda blev (enligt SportTracks) 33 km @ 5:40 och en snittpuls på 152 bpm (77%). Inte helt tokigt. Motionbased är klar mycket snällare och ger 33,49 km @ 5:34 med snittet 147 bpm (74%). Ganska stor skillnad mellan de båda, vet inte vem som har mest rätt, men nåt mittemellan kanske?

Dagens pass i staplar och kolumner

I morgon är tanken att jag ska köra långa intervaller, men kroppen får nog avgöra det i morgon bitti.

Tanken var ju egentligen att springa ca 45 km idag och ett kortare pass, men när jag väl kom hem efter att ha skjutsat tjejerna och varit och handlat så hamnade jag framför datorn. Tiden gick och jag insåg att jag även behövde gå ner till källaren och rensa upp lite. Sagt och gjort gick jag ned och fixade det, vilket resulterade i att mer tid gick.

Min fru ringde och erbjöd sig hämta Alicia i skolan, vilket ”öppnade upp almanackan” och plötsligt fanns det tid att hinna med ett kortare långpass! Jag slängde ihop mina prylar, blandade till min nyinköpta energidryck från Hammer Nutrition. Halv 2 kom jag så äntligen utanför dörren. Bestämde mig för att springa minst 20 km, så jag gav mig av mot Ursvik och Extremen.

Vädret var nästan idealiskt med 6º, uppehåll och mulet. Extremen var mestadels torr, men jobbig var den hursomhelst. Tempot låg runt 5:50 i Ursvik och pulsen snittade 157 bpm (79%).
Trots att det bara var några veckor sen jag sprang här så var jag överraskad över alla rötter! Närminne som en guldfisk uppenbarligen.

När Extremen var avslutad vek jag av över bron till Överjärva Gård, där jag stannade och fotograferade de söta hönsen och tupparna. Sen gav jag mig av mot Ulriksdal och sprang i min favoritbacke där. Färedn gick vidare via Bergshamra och sen följde jag Brunnsviken söderut mot Haga tills jag kom till Frösundavik där jag vek av hemåt. Klockan stannade på 25 km strax innan jag nådde porten, helt perfekt.

Kroppen kändes mer mörbultad efteråt än jag hade förväntat mig, men det är väl Extremens fel kan jag tänka mig. Summeringen av passet lyder 25 km @ 5:40 med 156 bpm (79%) snittpuls.
I morgon får jag försöka skrapa ihop 30-35 km för att nå veckomålet, jag undrar vad jag ska hitta på för kul runda då…

Höjdprofilen för dagens pass