Fåfängeträning

Äventyret började när Magnus kom hem till mig efter lunch i fredags. Vi packade min bil och gav oss av mot Oslo. Stannade till i Töcksfors (pop <1200) vid 18-tiden och åt på Burger King och drog sen snabbt vidare, angelägna att få komma fram så snart som möjligt. Väl framme i Oslo virrade vi (läs jag) omkring en smula pga vägbyggen och avstängningar som inte angavs på GPSens karta, men till slut kom vi iaf fram till vårt hotell Thon Europa. Checkade in och parkerade bilen i ett parkeringshus bredvid. Vi hade pratat om att ta en kort jogg för att skaka av oss resan och reka runt Bislett, så vi svidade om och gav oss ut. Jag lyckades ta fel väg, men det redde sig och vi kom fram till stadion där vi tog ett varv utanför. Vi insåg att det skulle vara svårt att hitta parkeringsplats på lördagsmorgonen, så vi beslöt att låta bilen stå kvar i parkeringsgaraget. Det var trots allt bara en kilometer bort.

Tillbaka på hotellet fixades det lite med kläder och annat innan det var dags att säga god natt framåt 23-tiden. Sov bra tills klockan ringde strax innan sju. Det hade varit lite varmt och instängt på rummet och jag vaknade med lätt huvudvärk och nästäppa.
Duschade och gick sen ned till frukosten, där vi träffade Jan-Erik. Åt några mackor och lite yoghurt samt drack kaffe och juice, mycket mer än så gick inte ned. Med frukosten avklarad var det dags att svida om inför loppet och ge sig av till Bislett.

På Bislett var förberedelserna i full gång. Hämtade nummerlapp och hittade sen en plats för mina prylar och för Magnus att husera under loppet. Träffade en hel del vänner och bekanta, vilket är en av höjdpunkterna med loppen tycker jag. Man ses och kämpar tillsammans och delar upplevelser, med- och motgångar några gånger per år.

Starten gick kl 10 och så var Bislett 24 Hour Indoor Challenge 2011 i full gång. Tempot drevs upp förhållandevis högt redan från start, men jag hade min plan och höll mig stenhårt till den. Efter första varvet visade min klocka 546 meter, vilket bara var en meters diff, vilket gladde mig. Jag ville gärna kunna ha klockan på mig för att dels registrera loppet, men framförallt hålla lite koll på tempot. Dock grusades förhoppningen redan efter några varv då klockan visade på tok för mycket fel. Nåt knas med fotpod’en förmodligen. Irriterad som attan stängde jag av klockan för att inte springa och titta på den av ren vana. Valde att ta av den helt några varv senare och fick istället försöka gå lite mer på känsla samt hålla koll vid varvningen. Huvudvärken hade fortfarande inte släppt, men jag hoppades kunna slappna av allteftersom tiden gick.

Första timmen sprang jag 8,27 km och planen var 8,28 km! Kan man bli mycket jämnare än så? Tempot fortsatte att ligga enligt plan timme efter timme och tiden bara gick. Jag drack en klunk Perpetuem vartannat varv och istället för fasta gåpauser så gick jag när andan föll på. Det kändes skönt att inte behöva tänka på det utan låta det ske lite mer naturligt. Drickandet började lite dåligt, men efter hand kom jag in i rutinen och fick i mig planerade 6-7 dl/timme.

Huvudvärken höll fortfarande i sig några timmar in i loppet och i kombination med vita väggar, lysrörsbelysning samt dånande musik och högljudd speaker så höll jag på att bli tokig. Till slut bad jag Magnus att köpa Panodil eller liknande för att få slut på eländet. Jag var rädd att huvudvärken kunde utvecklas till en showstopper och DET hade jag inte med i planen. Magnus återkom efter en stund med tabletter och efter nån timme kände jag att det började släppa, skönt. Det är minsann inte lätt att bli av med huvudvärk samtidigt som man springer!

Första målet var (max) 10 mil på 12 timmar, så det var egentligen bara transportsträcka fram tills dess. Maratondistansen gjordes på ganska exakt 5 timmar, helt enligt plan, och 50 miles (8 mil) klämdes på 10 timmar. Allt flöt på så himla fint fram till knappt 9 mil, när jag kände att magen visade samma tendens som under 24 timmars i Skövde.
Jag pratade med Magnus och vi försökte tillsammans komma på ett sätt att ”mota Olle i grind”. Jag slutade springa och gick istället för att hinna ta hand om problemet innan det gått för långt. Jag drog ned på Perpetuem, gick över till vatten. Magnus gav sig ut att hitta vitt bröd eller korvbröd, vilket han åxå gjorde. Höll mig till det under nån timme utan resultat. Sen testade jag att bara dricka vatten, men även det var resultatlöst.

Magen satte P för all löpning och jag fick istället bereda mig på en gångmarsch. Man kan säga att jag tappade lite humör och motivation när det gick upp för mig, men Magnus var snabbt där och peppade. Istället för att deppa ihop så bet jag i stället ihop och drev på. Den här gången skulle jag inte ge upp och krypa hem med svansen mellan benen som jag gjorde i Skövde. Nu jävlar skulle 24h genomföras, om jag så skulle krypa i mål. Benen ville inte alls gå och det gjorde ont i början, men så plötsligt gick det som en rysning genom kroppen och allt motstånd bara försvann. Jag kan inte förklara det, men jag kände bara en våg av jävlaranamma och jag började traska på så gott jag kunde.

Timmarna gick och jag gick runt, runt, runt på Bislett. När halva loppet var avklarat hade jag tillryggalagt ca 93 km,vilket bara var 7 km efter planen. Jag visste att mitt mål om 180+ km var kört, så jag satte istället upp ett nytt mål om 140+ km för att ha något att sikta in mig på.

Vid det här laget hade startfältet reducerats kraftigt och det var synbart framförallt utanför banan, där supportareorna snabbt avfolkats. Nästan hälften av löparna hade gett upp och gett sig av, vilket visade att många tagit vatten över huvudet på olika sätt. Dels gått ut för hårt, men kanske helt enkelt inte tränat tillräckligt. Flera hade säkert satt mer realistiska mål och när de klarat dessa beslutat sig för att gå hem.

Jag gav inte upp hoppet om att kunna springa igen, utan testade med jämna mellanrum att springa, men utan framgång. Varje försök kändes som ett slag i solarplexus, så smärtsamt var det. Dock fanns det en uppsida med att bara kunna gå och det var att jag då kunde äta och dricka precis vad som helst, så strax innan kl 1 på natten så satte jag i mig mitt första mål mat sen frukosten. Det serverades bl a wraps med köttfärsfyllning och det sköljde jag ned med Coca-Cola. Lyckan var stor!

Varven gick (i dubbel bemärkelse) och jag traskade på. Eftersom jag gick så kunde jag även sjunga för mig själv utan att bli andfådd, så det gjorde jag. Humöret var på topp och tiden bara gick. Benen och fötterna var slitna, men ställde troget upp. Vid ett tillfälle lade jag mig ned en stund med benen högt för att avlasta dem lite. Magnus bäddade in mig så gott det gick för att stävja frossan som obönhörligen kom när jag var stilla en stund. Jag kunde nästan somna till, men frossan och blåsan satte stopp för det. Ut på banan igen och så var det åter dags att knapra kilometer. Framåt småtimmarna hade ganska många löpare lagt sig att sova av flera anledningar, men vi var ett gäng som tappert kämpade på ute på banan.

Vid 7-tiden serverades än en gång våfflor och den här gången kunde jag sätta i mig det! Glädjen var stor! Jag stod över första gången för att undvika magproblem, men nu hade ju det tåget gått så det var fritt fram att frossa! Med bara tre timmar kvar kändes det klart mycket lättare att traska på. Benen var inte speciellt fräscha och fötterna värkte förskräckligt, men den typen av smärta kan jag stänga ute. Tidigare på kvällen bytte jag till Injinji-strumpor för att sära på mina stackars tår och det gjorde faktiskt susen. De slapp ju gnidas emot varandra iallafall, vilket hjälpte en massa. Skavsår gjorde sig påminda på flera ställen, värst var mellan skinkorna. Jag förskräckte stackars Boel med en kommentar av typen  ”skavsåret mellan mina skinkor är så jävligt att jag kommer behöva kejsarsnitt för att kunna skita”, vilket kanske var väl målande. 🙂

När klockan började närma sig 9 började Magnus bli otålig och ville att jag ökade tempot. Han tyckte att jag lökade alldeles för mycket, men jag försäkrade honom att jag gjorde mitt bästa. Klockan 9 hade jag kommit knappt 142 km och kunde utan problem få ihop 145 km. Testade strax därefter att ta några löpsteg och insåg att magen inte sa ifrån. Benen var enormt stela, men allteftersom släppte det och jag kunde öka farten. Kroppen reagerade först inte helt positivt på tempoökningen, men även det släppte och plötsligt sprang jag bekymmerslöst. Magnus hakade på ett varv och undrade vad som flugit i mig. Jag tänkte att jag kör på så länge det håller och misstänkte att det bara skulle hålla några varv, men otroligt nog verkade det finnas hur mycket energi som helst. Varv efter varv passerade och 145 km var avklarade med en halvtimme kvar.

Jag fortsatte i samma anda och siktade in mig på 150 km. Tempot bestod och jag kände inga tecken på trötthet alls. Benen bara älskade att springa!!! Jag kom närmare och närmare 150 km och med bara ett varv kvar sa jag till Magnus att ”efter 150 km går jag sista biten”. Sagt och gjort slog jag av på tempot och gick en bit, men ångrade mig lika snabbt och ville än en gång springa över varvningen, så jag satte fart. Passerade varvningen med knappt tre minuter kvar och sa då till Magnus att ”nu hinner jag inte ett varv till”. ”Det gör du visst” sa Magnus och jag satte av i jakten på ett sista varv. Magnus följde inte med utan mötte istället upp mig med ca 150 meter kvar. Funktionärerna, åskådare och Magnus skrek på alla att det bara var 30 sekunder kvar och då flög faan i benen på mig och jag sprang det snabbaste jag gjort i hela mitt liv. Hade nån gått ut i vägen för mig så hade jag klyvt denne på mitten. Jag flög över mållinjen med ca 10 sekunder kvar och halsen knöt sig medan tårarna vällde upp i ögonen. Det var äntligen över!

Signalen ljöd och alla fick stanna där de var för kontrollmätningen. Jag stod framåtlutad en stund för att återfå kontrollen över tårarna och andningen. Som tur var stannade jag bara några meter från mållinjen och blev därmed kontrollmätt tidigt, så jag kunde gå iväg och möta upp med Magnus och få mina grejer.

I omklädningsrummet rådde det en härlig uppsluppen stämning. Att se alla stackars slitna själar kämpa med att få av sig sina åtsittande kläder och grina illa pga skavsår på de mest underliga ställen, men ändå vara vid gott mod och glatt kunna skratta åt eländet är en underbar känsla. Vi delar eländet och alla har sina mål och motgångar. Efter ett ganska  smärtsamt möte mellan dusch och skavsår var det skönt att få ta på sig rena kläder och sätta sig vid samlingen för prisutdelningen. Jag drog snabbt i mig två portioner Recoverite och försökte hålla mig vaken medan tävlingsledare Geir Frykholm läste upp namne på vinnarna och delade ut priser till dem. Jag vann faktiskt något jag med: en träningsväska från Asics som de lottade ut på ens startnummer, inte illa.

Magnus hade hämtat bilen på morgonen och parkerat utanför stadion, så det var en kort, men ändå smärtsamt, promenad innan jag kunde sjunka ned i sätet och försöka slappna av. Vi lämnade Bislett och Oslo och vände kosan mot Solna. Vi virrade runt lite innan vi kom ur Oslo, men sen flöt det i princip bara på. Några mil från gränsen hoppade plötsligt en älgko fram med en hund i släptåg. Bilen framför oss hann i bromsa utan körde rätt in i älgen från sidan, som landade på motorhuv och spräckte vindrutan innan den skakade på huvudet och sprang vidare in i skogen på andra sidan vägen. Hunden skällde och bet älgen i baken, men älgen verkade bry sig måttligt. Situationen var helt surrealistisk! Magnus sprang fram till bilen för att kolla så allt gått bra. Föraren var oskadd men väldig chockad, men repade sig efter en stund och efter att Magnus lämnat sitt telefonnummer så kunde vi fortsätta resa hemåt. Vilken avslutning på vår helg minsann!

Vi stannade än en gång och åt på Burger King i Töcksfors och det var en av de godaste burgarna vi ätit på länge. Det var inget fel på aptiten minsann!

Resan gick bra trots starka vindar och regn och vi kom hem till Solna vid 18-tiden. Magnus tog sin bil och fortsatte hem till Tumba, medan jag stapplade hemåt till mina tjejer som väntade på sin ”slagna hjälte”. Borta bra men hemma är definitivt bäst! Spenderade kvällen i soffan, men lyckades mot alla odds att hålla mig vaken fram till 22:30, sen föll jag i koma!

Slutresultatet landade på 151, 23 kilometer, långt ifrån mitt ursprungliga mål, men jag är ändå supernöjd med min prestation. Trots att jag tvingades gå så gav jag inte upp, utan kämpade på och anpassade mig efter situationen och förutsättningarna. Jag höll humöret uppe i princip konstant och försökte i möjligaste mån att smitta av mig. Att få avsluta med att springa gjorde hela mitt lopp. Kanske hade jag kunnat springa tidigare, det får jag aldrig veta, men hursomhelst har jag nu genomfört ett helt 24-timmars och det med bravur.

Världens största tack till Magnus som än en gång ställt upp till 1000% och gjort det möjligt för mig att förverkliga mina mål. Utan dig hade det inte gått, det vet du!
Tack till min fru Janica och min dotter Alicia som bl a står ut med mig under träningsperioderna som ibland tenderar att ”ta över”, ni är mitt allt.
Tack även till alla som mailat, messat och kommenterat på olika sätt, det uppskattas enormt.
Stort tack till alla nya och gamla vänner och bekanta på och utanför banan på Bislett, det var ett sant nöje att dela upplevelsen och dygnet med er!

Nästa lopp är TEC i april, men först ska jag vila några dagar innan jag påbörjar träningen inför det loppet.