Inlägg märkta ‘distans’

Igår tisdags var jag hos min kiropraktor Jenny och hon hittade problemet snabbt, en abduktormuskel (insida lår) som stramade och ett muskelfäste som var irriterat. Smärtan i knät under löpturen i fredags kom sannolikt av att muskeln drog knät snett.

Efter diverse knådande, sträckande och vickande så fick jag två stretchövningar som jag ska göra några gånger per dag. Dessutom tejpade hon mig under knät. I övrigt är det bara att köra på som vanligt. Hoppade dock över träningen helt och lät mina knådade muskler vila lite.

Igår gav jag mig ut på lunchen för att testa hur det kändes. Det blev en sväng runt Brunnsviken i vanlig ordning. Benet kändes ganska ok under hela rundan, men lite smärta i knät i vissa backar. Jag får skynda långsamt helt enkelt.

Innan middag klämde jag in ett pass Insanity. Janica och Alicia testade att hänga på en stund också, vilket var extra roligt. Janica hade huvudvärk redan innan vi började, så hon kunde inte göra hela programmet, men fick ett smakprov och kommer göra det igen. Alicia gjorde sitt bästa att hänga med i svängarna, men hade stora problem med koordinationen och tog dessutom ut sig tidigt och fick ge upp efter halva passet. Starkt jobbat dock!

Idag är planen att springa backintervaller i Hagabacken igen, men vi får se vad benet säger om det. Jag testar nog, men får kanske springa distans istället, vi får väl se.

20130307-091628.jpg

Stigen uppför Hagakullen

20130307-091523.jpg

Hagakullen under förra veckans backintervaller

Tredje intensiva träningsveckan går mot sitt slut och jag börjar känna av tendensen till förststadiet till överträning, det som på engelska kallas ”over reach”, vet inte vad det kallas på svenska. Kanske hederlig utmattning?

Fredagens lunchlöpning var segt från första steget och jag tände aldrig till, kände mig utmattad trots lågt tempo. Att det var glashalt runt Brunnsviken hjälpte inte heller, antingen blankis eller knölig stenhård snö. Icebugsen gjorde sitt bästa för att få grepp, men hade stora problem.

Efter drygt fem kilometer gav jag upp och vände hemåt igen. Det fanns inte ett uns energi att uppbringa, nästan otäckt kraftlös. Jag tog en kort paus och började sen springa hemåt. Det släppte lite, men bara så mycket att jag kunde springa och slippa gå. Det var lite av en kamp att komma hem, men det gick. 11 sketna kilometer! Patetiskt! Trist! Irriterande!

En helgs vila kommer göra mig gott tror jag.

20130205-081744.jpg
Isigt och knöligt var ordet

Fars dag började inte med frukost på sängen, utan istället med rejäl ryggvärk. Jag har haft ett ”klickande” i ländryggen ganska länge, minst 3 månader, och nu klickade det inte längre utan låste sig istället. Det blev till att ställa in träningen och istället medicinera och vila.
Jag har ju en lång historia av ryggproblem ända sen barnsben, men sen jag började springa har det livet bättre. När jag dessutom gjorde mina prehabövningar som Andreas gett mig så blev det ännu bättre. Nu har jag slarvat med de övningarna och inte gjort dem sen typ februari, så jag får nog skylla mig själv.

Hursomhelst är jag på bättringsvägen och jag kunde börja springa idag, efter fem dagars vila. Jag har även en tid hos min kiropraktor i morgon. Hoppas hon kan rätta till eventuella felaktigheter. Det klickar igen, så svullnaden har nog lagt sig nu.

Idag blev det en försiktig åtta på lunchen för att testa hur ryggen höll. Inga problem visade det sig, bortsett från att pulsen gärna ville skjuta iväg, men efter fem dagars inaktivitet så är det inte konstigt. Jag borde ha rört mig mycket mer under dessa dagar, men nu blev det inte så. Orutinerat naturligtvis. Jag är fullt medveten om att man ska röra sig mycket vid ryggvärk…

I veckan passade jag på att anmäla mig till Blåfrusen, ett 70 km trailultra som har preiär den 15 december. Det utgår från Domarudden och vänder vid Vaxholm, ser ut att bli riktigt roligt! Både Andreas och Anna ska springa så några minuters sällskap får jag iallafall. Dessutom möts vi ju när de är på väg tebax. 🙂 Min målsättning initialt är att ta mig ”runt” under typ åtta timmar. Jag tänkte försöka få till en provspringning av banan så jag har lite koll. Det finns uppenbarligen hög risk för felspringning.

Nu hoppas jag att vintern väntar till efter 15 december så jag slipper vada i knähög snö och -15 grader i 70 km…

20121007-175924.jpg

När vi var i stan går smet jag in på Löplabbet Race lite snabbt, mest för att jag aldrig varit där. Jag ville kolla om de mot förmodan hade fått hem New Balance 1010, men det visade sig att NB inte tar in den i Europa.

Jag pratade med den trevliga personalen, varav en kille visade sig ha handlat av mig på Runners Gear, och tittade på lite skor. Vi kom in på Inov-8 TRAILROC 245 och det slog mig att just den skon intresserat mig många gånger när jag läst tester och recensioner där skon hyllats. Jag har testat Inov-8 tidigare, men ingen modell har passat mig, så jag misstänkte att inte heller denna skulle göra det. Till min stora förvåning satt de som en smäck och det visade sig att lästen omarbetats på denna modell, vilket gjort den rymligare i tåboxen än tidigare. Musik för mina öron, storfotad som jag är. Ovansidan är av tunn och tät mesh som ser riktigt tålig ut.

Känslan när jag tog på mig dem var typ mockasin, dvs supersköna. Sulan är förhållandevis tunn, men inte för tunn utan känns ändå rejäl. De har fyra mm drop. Sulan består av tre zoner med olika gummiblandning, vilket ska ge optimalt grepp är tanken, återstår att se om de lyckats.

I storlek 46,5 väger de 315 gram styck, vilket är nästan 100 gram mindre än mina New Balance 876. Skillnaden mellan dessa skor är stor på alla sätt. NB876 är robustare och ger klart mer skydd från alla håll och är förstavalet vid längre terränglopp.

Idag var det premiär och jag gav mig förväntansfullt av mot Ursvik för ett varv i extremen. Skorna kändes ganska tunna och lite obekväma mot asfalten, men det försvann så snart jag kom in på stigen i Ursvik. Där kändes de fullständigt hemma.
Dubbarna greppade fint på alla underlag, bortsett från ren gyttja. Dessutom funkade de fantastiskt i nedförsbackarna, något som jag uppskattade när det var lite extra lerigt eller blött. På blöta löv, klippor/sten eller ängar var greppet perfekt. Jag sprang där jag normalt skulle undvikit, just för att testa greppet.

Det som saknas är skydd för tåboxen, vilket jag hade uppskattat lite extra idag eftersom alla nedfallna löv effektivt kan dölja naturens försåtsminering i form av stubbar, stenar och rötter. Första gången jag sparkade in höger stortå i en rot gick det ok, men andra gången kändes det som jag bröt den. Då fick jag stanna och yttra några väl valda könsord innan pulsen och smärtan gått ned tillräckligt för att fortsätta.

Jag trampade ned i ett antal gyttjepölar och blev blöt om fötterna, men skorna dränerade snabbt och jag kände mig aldrig blöt mer en några minuter.

Totalt sett blev dagens runda 20 km och skorna presterade över förväntan. De är mina nya favoritskor för terräng!