Magvärken mattade så småningom av och jag hoppades kunna sätta igång med träningen så smått i början av veckan, men så vaknade jag tisdag morgon med ont i halsen. Naturligtvis! Så snart jag drar ned på träningen så hopar sig bacillerna omedelbart! Jag körde ned till Skövde under dagen och tog med mig träningskläder för ett besök på hotellets gym, men av det blev inget då jag kände mig hängig och halsen långt ifrån bra. Onsdag morgon var halsen ännu mer tjock, så det var bara att acceptera att träningen får vänta ett tag till. Nu har det övergått mer till rinnsnuva och lite mindre halsont, men träning känns fortfarande en bit bort. Kanske kan jag testa i helgen, vi får väl se.
Vad magvärken beror på vet jag fortfarande inte, men jag misstänker bråck på magmunnen, något som både min syster och mor lider av. Googlade lite på det och upptäckte att ca 40% av svenskarna drabbas mer eller mindre av detta problem. Man kan medicinera eller, i allt mer sällsynta fall, operera.
Det blir till att hitta sätt att undvika problem när det är dags att springa lopp. En tanke är att gå över till gel och vatten under nästa lopp, för att se hur det fungerar. Ska göra ett försök under träning framöver.
Idag ska jag ut och köpa gran, så det blir lite mer julstämning hemma. Grandoften är pricken över i:et tycker jag.
Natten till i fredags vaknade jag med magont vid 1-tiden. Gick upp och tog en Losec samt två Rennie, det funkade förra gången jag hade ett liknande problem. Gav det lite tid, men värken släppte inte, utan förvärrades istället.
Jag gick och la mig på soffan för att försöka sova halvsittande, men dels släppte inte smärtan och dels rasade en storm ute som gjorde att jag inte kunde slappna av. Magsmärtorna bara fortsatte att plåga mig, så vid 7-tiden beslöt jag mig för att uppsöka läkare.
Akutmottagningen var som tur tom, så jag kom snabbt in och de tog EKG och blodprover. En läkare kom så småningom och han klämde och kände på mig lite. Magsmärtorna bestod och jag fick en cocktail av Novalucol och Xylocain, det senare en lokalbedövande gel som gjorde att svalget och halsen bedövades. SKITVIDRIGT att dricka och känslan när det bedövade var lite obehaglig. Sköljde ned det med nån dryck som åxå skulle dämpa magsyror. De satte även dropp eftersom jag inte fick dricka något och inte hade gjort det på ett bra tag. Tiden gick men ingen skillnad visade sig. Till slut kom det med det tunga artilleriet, morfin. Fick först en liten dos, men det räckte inte, så en lite dos till och smärtan började ge med sig lite. Smärtan gick över till ett molande och jag kunde slappna av lite för första gången på länge. Jag var trött som få och morfinet gjorde mig bra dåsig, men somna lyckades jag ändå inte. Magen vägrade ge med sig!
Dagens lunch på KS
Jag rullades upp till röntgen där jag träffade en läkare som utförde ultraljud på magen. Vi kom in på löpning och plötsligt låg jag där och gav råd om hur han skulle träna inför sina marathon. Vi snackade säkert 10-20 minuter innan en sköterska kom och hämtade honom inför hans nästa patient. Jättekul!
Låg kvar på röntgen länge innan nån hämtade tillbax mig till akuten där jag fick ligga ytterligare nån timme innan läkaren kom. De kunde inte hitta vad som felade och skrev således ut mig med Losec och Citodon som tröst om besvären kom tillbaka.
Magvärken klingade så småningom av, men lämnade ett molande kvar. Varje gång jag äter får jag ont igen, men det går över efter en stund. Nu har helgen gått och magen är lite bättre, men fortfarande inte bra.
Löpningen får nu vänta tills jag är 100% frisk, vilket naturligtvis är frustrerande. Jag är dock väldigt tacksam att jag är inne i en lugnare träningsperiod, vilket lämnar åtminstone lite mer marginaler. Kanske kan jag få till lite styrketräning och annan alternativ träning?
Äventyret började när Magnus kom hem till mig efter lunch i fredags. Vi packade min bil och gav oss av mot Oslo. Stannade till i Töcksfors (pop <1200) vid 18-tiden och åt på Burger King och drog sen snabbt vidare, angelägna att få komma fram så snart som möjligt. Väl framme i Oslo virrade vi (läs jag) omkring en smula pga vägbyggen och avstängningar som inte angavs på GPSens karta, men till slut kom vi iaf fram till vårt hotell Thon Europa. Checkade in och parkerade bilen i ett parkeringshus bredvid. Vi hade pratat om att ta en kort jogg för att skaka av oss resan och reka runt Bislett, så vi svidade om och gav oss ut. Jag lyckades ta fel väg, men det redde sig och vi kom fram till stadion där vi tog ett varv utanför. Vi insåg att det skulle vara svårt att hitta parkeringsplats på lördagsmorgonen, så vi beslöt att låta bilen stå kvar i parkeringsgaraget. Det var trots allt bara en kilometer bort.
Tillbaka på hotellet fixades det lite med kläder och annat innan det var dags att säga god natt framåt 23-tiden. Sov bra tills klockan ringde strax innan sju. Det hade varit lite varmt och instängt på rummet och jag vaknade med lätt huvudvärk och nästäppa.
Duschade och gick sen ned till frukosten, där vi träffade Jan-Erik. Åt några mackor och lite yoghurt samt drack kaffe och juice, mycket mer än så gick inte ned. Med frukosten avklarad var det dags att svida om inför loppet och ge sig av till Bislett.
På Bislett var förberedelserna i full gång. Hämtade nummerlapp och hittade sen en plats för mina prylar och för Magnus att husera under loppet. Träffade en hel del vänner och bekanta, vilket är en av höjdpunkterna med loppen tycker jag. Man ses och kämpar tillsammans och delar upplevelser, med- och motgångar några gånger per år.
Starten gick kl 10 och så var Bislett 24 Hour Indoor Challenge 2011 i full gång. Tempot drevs upp förhållandevis högt redan från start, men jag hade min plan och höll mig stenhårt till den. Efter första varvet visade min klocka 546 meter, vilket bara var en meters diff, vilket gladde mig. Jag ville gärna kunna ha klockan på mig för att dels registrera loppet, men framförallt hålla lite koll på tempot. Dock grusades förhoppningen redan efter några varv då klockan visade på tok för mycket fel. Nåt knas med fotpod’en förmodligen. Irriterad som attan stängde jag av klockan för att inte springa och titta på den av ren vana. Valde att ta av den helt några varv senare och fick istället försöka gå lite mer på känsla samt hålla koll vid varvningen. Huvudvärken hade fortfarande inte släppt, men jag hoppades kunna slappna av allteftersom tiden gick.
Första timmen sprang jag 8,27 km och planen var 8,28 km! Kan man bli mycket jämnare än så? Tempot fortsatte att ligga enligt plan timme efter timme och tiden bara gick. Jag drack en klunk Perpetuem vartannat varv och istället för fasta gåpauser så gick jag när andan föll på. Det kändes skönt att inte behöva tänka på det utan låta det ske lite mer naturligt. Drickandet började lite dåligt, men efter hand kom jag in i rutinen och fick i mig planerade 6-7 dl/timme.
Huvudvärken höll fortfarande i sig några timmar in i loppet och i kombination med vita väggar, lysrörsbelysning samt dånande musik och högljudd speaker så höll jag på att bli tokig. Till slut bad jag Magnus att köpa Panodil eller liknande för att få slut på eländet. Jag var rädd att huvudvärken kunde utvecklas till en showstopper och DET hade jag inte med i planen. Magnus återkom efter en stund med tabletter och efter nån timme kände jag att det började släppa, skönt. Det är minsann inte lätt att bli av med huvudvärk samtidigt som man springer!
Första målet var (max) 10 mil på 12 timmar, så det var egentligen bara transportsträcka fram tills dess. Maratondistansen gjordes på ganska exakt 5 timmar, helt enligt plan, och 50 miles (8 mil) klämdes på 10 timmar. Allt flöt på så himla fint fram till knappt 9 mil, när jag kände att magen visade samma tendens som under 24 timmars i Skövde.
Jag pratade med Magnus och vi försökte tillsammans komma på ett sätt att ”mota Olle i grind”. Jag slutade springa och gick istället för att hinna ta hand om problemet innan det gått för långt. Jag drog ned på Perpetuem, gick över till vatten. Magnus gav sig ut att hitta vitt bröd eller korvbröd, vilket han åxå gjorde. Höll mig till det under nån timme utan resultat. Sen testade jag att bara dricka vatten, men även det var resultatlöst.
Magen satte P för all löpning och jag fick istället bereda mig på en gångmarsch. Man kan säga att jag tappade lite humör och motivation när det gick upp för mig, men Magnus var snabbt där och peppade. Istället för att deppa ihop så bet jag i stället ihop och drev på. Den här gången skulle jag inte ge upp och krypa hem med svansen mellan benen som jag gjorde i Skövde. Nu jävlar skulle 24h genomföras, om jag så skulle krypa i mål. Benen ville inte alls gå och det gjorde ont i början, men så plötsligt gick det som en rysning genom kroppen och allt motstånd bara försvann. Jag kan inte förklara det, men jag kände bara en våg av jävlaranamma och jag började traska på så gott jag kunde.
Timmarna gick och jag gick runt, runt, runt på Bislett. När halva loppet var avklarat hade jag tillryggalagt ca 93 km,vilket bara var 7 km efter planen. Jag visste att mitt mål om 180+ km var kört, så jag satte istället upp ett nytt mål om 140+ km för att ha något att sikta in mig på.
Vid det här laget hade startfältet reducerats kraftigt och det var synbart framförallt utanför banan, där supportareorna snabbt avfolkats. Nästan hälften av löparna hade gett upp och gett sig av, vilket visade att många tagit vatten över huvudet på olika sätt. Dels gått ut för hårt, men kanske helt enkelt inte tränat tillräckligt. Flera hade säkert satt mer realistiska mål och när de klarat dessa beslutat sig för att gå hem.
Jag gav inte upp hoppet om att kunna springa igen, utan testade med jämna mellanrum att springa, men utan framgång. Varje försök kändes som ett slag i solarplexus, så smärtsamt var det. Dock fanns det en uppsida med att bara kunna gå och det var att jag då kunde äta och dricka precis vad som helst, så strax innan kl 1 på natten så satte jag i mig mitt första mål mat sen frukosten. Det serverades bl a wraps med köttfärsfyllning och det sköljde jag ned med Coca-Cola. Lyckan var stor!
Varven gick (i dubbel bemärkelse) och jag traskade på. Eftersom jag gick så kunde jag även sjunga för mig själv utan att bli andfådd, så det gjorde jag. Humöret var på topp och tiden bara gick. Benen och fötterna var slitna, men ställde troget upp. Vid ett tillfälle lade jag mig ned en stund med benen högt för att avlasta dem lite. Magnus bäddade in mig så gott det gick för att stävja frossan som obönhörligen kom när jag var stilla en stund. Jag kunde nästan somna till, men frossan och blåsan satte stopp för det. Ut på banan igen och så var det åter dags att knapra kilometer. Framåt småtimmarna hade ganska många löpare lagt sig att sova av flera anledningar, men vi var ett gäng som tappert kämpade på ute på banan.
Vid 7-tiden serverades än en gång våfflor och den här gången kunde jag sätta i mig det! Glädjen var stor! Jag stod över första gången för att undvika magproblem, men nu hade ju det tåget gått så det var fritt fram att frossa! Med bara tre timmar kvar kändes det klart mycket lättare att traska på. Benen var inte speciellt fräscha och fötterna värkte förskräckligt, men den typen av smärta kan jag stänga ute. Tidigare på kvällen bytte jag till Injinji-strumpor för att sära på mina stackars tår och det gjorde faktiskt susen. De slapp ju gnidas emot varandra iallafall, vilket hjälpte en massa. Skavsår gjorde sig påminda på flera ställen, värst var mellan skinkorna. Jag förskräckte stackars Boel med en kommentar av typen ”skavsåret mellan mina skinkor är så jävligt att jag kommer behöva kejsarsnitt för att kunna skita”, vilket kanske var väl målande. 🙂
När klockan började närma sig 9 började Magnus bli otålig och ville att jag ökade tempot. Han tyckte att jag lökade alldeles för mycket, men jag försäkrade honom att jag gjorde mitt bästa. Klockan 9 hade jag kommit knappt 142 km och kunde utan problem få ihop 145 km. Testade strax därefter att ta några löpsteg och insåg att magen inte sa ifrån. Benen var enormt stela, men allteftersom släppte det och jag kunde öka farten. Kroppen reagerade först inte helt positivt på tempoökningen, men även det släppte och plötsligt sprang jag bekymmerslöst. Magnus hakade på ett varv och undrade vad som flugit i mig. Jag tänkte att jag kör på så länge det håller och misstänkte att det bara skulle hålla några varv, men otroligt nog verkade det finnas hur mycket energi som helst. Varv efter varv passerade och 145 km var avklarade med en halvtimme kvar.
Jag fortsatte i samma anda och siktade in mig på 150 km. Tempot bestod och jag kände inga tecken på trötthet alls. Benen bara älskade att springa!!! Jag kom närmare och närmare 150 km och med bara ett varv kvar sa jag till Magnus att ”efter 150 km går jag sista biten”. Sagt och gjort slog jag av på tempot och gick en bit, men ångrade mig lika snabbt och ville än en gång springa över varvningen, så jag satte fart. Passerade varvningen med knappt tre minuter kvar och sa då till Magnus att ”nu hinner jag inte ett varv till”. ”Det gör du visst” sa Magnus och jag satte av i jakten på ett sista varv. Magnus följde inte med utan mötte istället upp mig med ca 150 meter kvar. Funktionärerna, åskådare och Magnus skrek på alla att det bara var 30 sekunder kvar och då flög faan i benen på mig och jag sprang det snabbaste jag gjort i hela mitt liv. Hade nån gått ut i vägen för mig så hade jag klyvt denne på mitten. Jag flög över mållinjen med ca 10 sekunder kvar och halsen knöt sig medan tårarna vällde upp i ögonen. Det var äntligen över!
Signalen ljöd och alla fick stanna där de var för kontrollmätningen. Jag stod framåtlutad en stund för att återfå kontrollen över tårarna och andningen. Som tur var stannade jag bara några meter från mållinjen och blev därmed kontrollmätt tidigt, så jag kunde gå iväg och möta upp med Magnus och få mina grejer.
I omklädningsrummet rådde det en härlig uppsluppen stämning. Att se alla stackars slitna själar kämpa med att få av sig sina åtsittande kläder och grina illa pga skavsår på de mest underliga ställen, men ändå vara vid gott mod och glatt kunna skratta åt eländet är en underbar känsla. Vi delar eländet och alla har sina mål och motgångar. Efter ett ganska smärtsamt möte mellan dusch och skavsår var det skönt att få ta på sig rena kläder och sätta sig vid samlingen för prisutdelningen. Jag drog snabbt i mig två portioner Recoverite och försökte hålla mig vaken medan tävlingsledare Geir Frykholm läste upp namne på vinnarna och delade ut priser till dem. Jag vann faktiskt något jag med: en träningsväska från Asics som de lottade ut på ens startnummer, inte illa.
Magnus hade hämtat bilen på morgonen och parkerat utanför stadion, så det var en kort, men ändå smärtsamt, promenad innan jag kunde sjunka ned i sätet och försöka slappna av. Vi lämnade Bislett och Oslo och vände kosan mot Solna. Vi virrade runt lite innan vi kom ur Oslo, men sen flöt det i princip bara på. Några mil från gränsen hoppade plötsligt en älgko fram med en hund i släptåg. Bilen framför oss hann i bromsa utan körde rätt in i älgen från sidan, som landade på motorhuv och spräckte vindrutan innan den skakade på huvudet och sprang vidare in i skogen på andra sidan vägen. Hunden skällde och bet älgen i baken, men älgen verkade bry sig måttligt. Situationen var helt surrealistisk! Magnus sprang fram till bilen för att kolla så allt gått bra. Föraren var oskadd men väldig chockad, men repade sig efter en stund och efter att Magnus lämnat sitt telefonnummer så kunde vi fortsätta resa hemåt. Vilken avslutning på vår helg minsann!
Vi stannade än en gång och åt på Burger King i Töcksfors och det var en av de godaste burgarna vi ätit på länge. Det var inget fel på aptiten minsann!
Resan gick bra trots starka vindar och regn och vi kom hem till Solna vid 18-tiden. Magnus tog sin bil och fortsatte hem till Tumba, medan jag stapplade hemåt till mina tjejer som väntade på sin ”slagna hjälte”. Borta bra men hemma är definitivt bäst! Spenderade kvällen i soffan, men lyckades mot alla odds att hålla mig vaken fram till 22:30, sen föll jag i koma!
Slutresultatet landade på 151, 23 kilometer, långt ifrån mitt ursprungliga mål, men jag är ändå supernöjd med min prestation. Trots att jag tvingades gå så gav jag inte upp, utan kämpade på och anpassade mig efter situationen och förutsättningarna. Jag höll humöret uppe i princip konstant och försökte i möjligaste mån att smitta av mig. Att få avsluta med att springa gjorde hela mitt lopp. Kanske hade jag kunnat springa tidigare, det får jag aldrig veta, men hursomhelst har jag nu genomfört ett helt 24-timmars och det med bravur.
Världens största tack till Magnus som än en gång ställt upp till 1000% och gjort det möjligt för mig att förverkliga mina mål. Utan dig hade det inte gått, det vet du!
Tack till min fru Janica och min dotter Alicia som bl a står ut med mig under träningsperioderna som ibland tenderar att ”ta över”, ni är mitt allt.
Tack även till alla som mailat, messat och kommenterat på olika sätt, det uppskattas enormt.
Stort tack till alla nya och gamla vänner och bekanta på och utanför banan på Bislett, det var ett sant nöje att dela upplevelsen och dygnet med er!
Nästa lopp är TEC i april, men först ska jag vila några dagar innan jag påbörjar träningen inför det loppet.
Hösten är här på allvar och det finns både positivt och negativt som jag ser det. På plussidan är temperaturen som gör det enklare att klä sig rätt, på minussidan är regnet och blåsten. Jag ogillar blåst i allmänhet, men tillsammans med regn blir det nästan olidligt.
Idag både regnade och blåste det på förmiddagen och jag stålsatte mig inför lunchens stege, där jag skulle ”Starta långsamt, öka farten varje km, med tre km kvar skall det börja bli tufft” enligt Andreas. Regnet hann dock sluta och solen trängde i genom det gråa tillräckligt mycket för att det skulle bli aningens ljust ute. Jag klädde mig ändå för sämre förhållande och gav mig ut. Tanken var egentligen att ligga strax under 6-tempo från start, men det misslyckades direkt och jag hamnade på 5:30 efter första kilometern. Redan då fick jag liksom problem, för jag kunde ju inte gärna sänka tempot på nästkommande kilometer, då skulle det ju inte bli nån bra stege. Jag ogillar verkligen att inte följa ett uppsatt mönster under såna här pass, det irriterar mig verkligen. Hursomhelst så gjorde jag mitt bästa för att följa mönstret, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Löprundans profil gjorde ju dessutom att det blev svårare att hålla tänkt tempo. Ja ni hör ju hur krångligt jag tyckte det var. Jag skulle valt löpbandet istället så hade det blivit lätt som en plätt.
Efter 13 km började det verkligen bli tufft, men då avslutade jag med en nedjogg för att ”komma ner” lite. Det blev en krokig och haltande stege, men till slut var jag tillbaka vid min port och kunde pusta ut. 14 km @ 5:10 med 160 bpm (80%) blev resultatet. Ja vad säger man?
Efter intervallpasset förra veckan blev det 15 km distans i fredags och 35 km långpass i söndags, det senare ett pass som kändes extra bra. Under hela löprundan kändes det ansträngningslöst och behagligt, en underbar känsla som bara stördes av att min Garmin slocknade efter 25 km (glömt ladda den) så jag fick använda Runkeeper på iPhonen den sista biten. Ingen showstopper men lite störigt. Dagen efter återfanns inte den sköna ansträngningslösa känslan när jag sprang 12 km distans på morgonen, men det skyller jag på att det var måndag och tidigt.
Träningen har rullat på någorlunda sen vi kom hem från NYC. Efter tisdagens pass förra veckan med MT101 så var vaderna stela som sjutton, så det passade ganska bra att jag var på tjänsteresa hela onsdagen, så vaderna fick lite vila. Spenderade drygt 10 timmar i bilen, vilket kanske inte var lika roligt, men nödvändigt.
I torsdags var det så dags igen och på schemat stod 2 km intervaller, närmare bestämt 3 st med 3 min ståvila. Jag tog mina TNF SingleTrack till detta pass för att inte misshandla mina vader för tidigt inpå det förra passet. Värmde upp genom att springa till Råstasjön 2,5 km bort. Stretchade lite och betade sen av intervallerna så gott det gick. Det fanns inget bett i steget och jag var ganska energilös genom hela passet, vilket gjorde det lite extra tungt i slutet på varje intervall. Genomförde passet med nöd och näppe, men det kostade på. Tack vare att jag programmerat in passet i klockan så såg dn till att jag höll mig til planen, annars hade jag nog inte lyckats.
Dagen efter gav jag mig ut på lunchen och sprang ett lätt distanspass om 10 km. Så lätt visade det sig dock inte tyvärr bli, från början till slut kändes det som sirap i benen. Tanken var att snitta 5:45-6:00-tempo på detta pass, men det gick aningens snabbare, vilket avspeglade sig i pulsen. 10 km @ 5:40 med 156 bpm (78%) snittpuls blev det mediokra resultatet.
Natten till söndagen hade jag haft lite tjall på pulsen, hjärtat bestämde sig för att jobba extra från det jag gick och la mig fram till tidig morgon. Ingen skön känsla alls faktiskt. Bestämde mig för att testa vilopulsen innan jag gick upp, men den visade inget jag kunde sätta fingret på. Några slag över normalt ger ingen indikation om att något ska vara fel. När jag väl gick upp så var jag lite ”av banan”, men bestämde mig ändå för att genomföra det planerade distanspasset. Solen sken och temperaturen låg uppåt 17 grader när jag kom iväg på förmiddagen. Valde att springa via Ulriksdal och längs Edsviken för att vända tillbaka efter halva sträckan. Vädret var underbart höstigt och det var en njutning att vara ute i den friska luften. Kroppen kändes bra och passet blev trots den jobbiga natten ganska lyckat med 15 km @ 5:35 och 154 bpm (77%) i snittpuls.
I går vilade jag från löpningen , men idag var det dags igen. Hade ingen större lust att ge mig ut på lunchen då jag har mycket att fixa med och ska resa till Barcelona i morgon bitti och komma hem sent fredag. Janica är dessutom bortrest till i morgon kväll, så vi ses inte mycket den här veckan. Jag tvingade hursomhelst ut mig på lunchen för att genomföra det planerade intervallpasset. 5 st tusingar med 3 minuters vila stod på menyn. Jag sprang till Råstasjön och där betade jag åter igen av intervall efter intervall. Känslan var klart bättre än sist och jag fick till ett riktigt bra pass, vilket kändes enormt skönt med tanke på hur det känts på sistone. Hade inte programmerat in passet i klockan, utan fick gå på känsla, vilket visade sig vara fungera helt klockrent. Jag snittade 4:32, 4:33, 4:33, 4:33 och 4:32! Snacka om att gå som en klocka!
Dagens intervallpass blev klockrent!
I morgon bitti bär det som sagt av till Barcelona på konferens. Jag packar träningskläder och hoppas få till några löprundor. Vårt schema är rätt tajt, så jag är osäker om det finns några luckor, men det visar sig.
Tisdag morgon och träningsvärken är fortfarande påtaglig, för att inte säga helt dominerande. I söndags anordnade Jessica & Andreas Falk den första av flera, ännu ej planerade, gemensamma träningspass.Jessica är utbildad PT och de startade nyligen företaget JA träning för att ”slå ihop sina påsar” och erbjuda ännu mer i form av träning och coachning.
Jag tog en powerwalk runt Brunnsviken tillsammans med Janica på söndag förmiddagen, men missbedömde kraftigt hur lång tid det skulle ta att gå drygt 13 km och kom hem strax innan 13, då jag egentligen skulle varit i Edsberg. Lite låg på energi slängde jag mig i bilen och körde så lagligt jag kunde till Edsberg och väl framme, en kvart försenad, stod Jessica, Andreas och deras barn samt Anna och Naiti och väntade på mig. Det hade blivit några avbokningar i sista sekund, så vi blev en mindre grupp än väntat, men det spelade ju ingen roll. Jag slapp skämmas inför en större grupp, vilket jag tyckte var skönt 🙂
Efter en liten stunds snack så satte vi igång med träningen och började med att värma upp med en kort jogg på ca 700 meter innan cirkelövningarna tog vid. Vi skulle göra 3 st övningar under 7 minuter och började med 20 st armhävningar, 20 st utfallshopp och 10 st step-up på en stock. Under dessa 7 minuter skulle vi försöka hinna så många sets som möjligt. Jag började med armhävningar och fick snabbt inse att jag suger på det. Övriga övningar gick utmärkt, det var bara armstyrkan som saknades. Efter 7 minuter pausade vi några sekunder och drack innan vi gav oss av på en kort löprunda igen. Väl tillbaka var det dags för nästa cirkelpass, vilket innebar grodhopp, 10 dips mot stock samt 3 knee tuck, där man står i armhävningsposition och drar knät först mot ena armbågen, sträcker ut benet bakåt, sen drar knät mot magen, sträcker ut benet bakåt och sist drar knät mot andra armbågen. Dessa övningarna gick lite bättre och jag kunde göra alla repetitioner utan att behöva ”fuska”. Kort drickapaus och sen jogg innan det var dags för sista setet som innebar djupa knäböj med upphopp, masken (från helvetet) samt magövning där vi låg på rygg och sköt upp fötterna mot himlen (vet ej vad den kan ha för coolt namn). Det var masken som ställde till problem för mig, i övrigt funkade det bra även denna gång.
Efter detta var det äntligen slut på ”tortyren” och vi bjöds på kaffe och eftersnack. Det var kul att se vad man var bra och dålig på och det var helt klart att jag kunde jobba mer på armstyrka. Benövningarna var inga problem alls, vilket var ”huvudsaken” på nåt sätt, men samtidigt är jag nästan pinsamt svag i överkroppen enligt min mått mätt. Dags för bättring!
Från vänster: Andreas, jag, Jessica, Anna och Sigurd. (C) Naiti
Nu har det gått några dagar sen loppet och jag har haft lite tid att analysera och fundera på hur jag presterade. Jag är ju inte nöjd med att jag klev av tidigt, men samtidigt insåg jag att 100 km trots allt är en ok sträcka att springa. Jag har bara data från min Garmin och den visar ca 3 procent fel, men ger åtminstone en hyfsad bild över tider och tempo. Det tog ca 11:45h till 95 km, sen ytterligare 1:20h de sista 5,2 km. Stannade och pratade med Magnus en del, vilket förklarar varför så mycket tid gick på slutet. Bortsett från det så låg jag i princip perfekt på plan fram till 95 km vilket fortfarande glädjer mig. Det är viktigt att se de positiva sakerna och inte fokusera på det negativa. Jag lärde mig en massa saker under helgen lopp, saker som jag förhoppningsvis bär med mig inför och under framtida lopp.
Hade möte med Andreas i veckan och vi pratade av naturliga skäl mest om loppet, men även en del om kommande målsättningar och hans nästa lopp som är Spartathlon. Jag har analyserat mitt lopp in i minsta detalj och insett att jag förmodligen ”gav upp” lite väl lätt. Även om magen, och då pratar jag om magsäcken och framförallt magmunnen, inte tillät mig att springa så kunde jag varit lite mer vidsynt i att hitta lösningar. Jag kunde ju suttit still en stund och fått massage t ex för att sen testa igen. Det kanske inte hade hjälpt, men det hade varit värt att testa iallafall. Nu tror jag inte att jag hade kunnat fortsätta springa oavsett vad jag hade gjort, det hade gått för långt med magen och jag hade känningar i flera dagar efteråt, som om jag fått ett hårt slag i solarplexus ungefär.
Under mina gåpauser i Skövde fick jag ont i vänster fot. Något som förvärrades under hela loppet, men inte blev en showstopper i sig. Jag har haft det tidigare några gånger och det är förmodligen en led som är irriterad. När jag gick upp i lördags morse var foten svullen och jag hade en stor rodnad och det gjorde ganska ont att gå.
Jag vet att jag har exceptionellt vackra fötter, min fru påpekar det ofta.
Jag beslöt mig för att vila foten ordentligt innan jag gav mig på nån löpning igen. Idag kände jag ändå att det var dags att komma ut på en liten runda, oavsett hur foten kändes. Vid lunch snörde jag så på mig skorna och gav mig ut. Det blev ett distanspass t o r Haga som vanligt. Kroppen var rejält pigg efter fem dagars vila och jag hade ordentligt studs i steget. Värre var det med flåset som inte alls var på samma humör som kroppen. Det blev hursomhelst 8,5 km @ 5:30 med 158 bpm (79%) snittpuls. Oavsett resultatet så var det förbaskat skönt att komma ut och röra på sig, det känns som en evighet har gått sen Skövde, även om det samtidigt varit både skönt att lata sig lite och välgörande för kroppen att hinna hela sig ordentligt (bortsett från foten då).
Efter löpningen hade jag ont i foten igen, så vi får väl se om det blir ett besök till kiropraktor-Jenny så småningom, hon kanske kan rätta till det som är fel. Jag låter det bero några dagar till och tar sen beslutet.
Avfärd
Klockan 5:15 i fredags morse gick jag upp, satte på kaffebryggaren och tog sen en snabbdusch för att fräscha upp mig och vakna till. Frukosten bestod av macka med skinka och paprika, kaffe och juice. Skinkan smakade lite salt/surt, men jag avfärdade det med att smaklökarna inte vaknat. Fixade i ordning det sista och gjorde toalettbestyren innan det var dags att möta Magnus som kommit för att lämna sin bil och ta min bil ned till Skövde. Strax efter 6 kom vi så iväg och vår ”road trip” hade börjat. Färden till Skövde förlöpte utan konstigheter och vi hade 3,5 timmar på oss att bl a diskutera upplägget under loppet.
Framme i Skövde
Väl framme i Skövde vid halv 10 åkte vi direkt till Södermalms IP där vi var bland de första på plats. Solen sken från en klarblå himmel och värmen som slog emot oss när vi steg ur bilen bådade inte gott. Jag var inte förberedd på värme, snarare tvärtom, jag hade ju packat för sämre väder. Snackade med vänner och bekanta, hämtade ut nummerlapp och släntrade omkring medan jag väntade på att börja förbereda mig. Jag ringde upp Andreas och vi snackade lite ”taktik”. Det kändes bra att ta ett sista snack med honom för att få lite råd, det lugnade. Jag är oftast lite spänd eller snarare förväntansfull inför lopp. Det är mycket som ska fixas och jag vill kunna prestera optimalt, annars får det vara. Andreas föreslog att jag skulle börja loppet med att gå ett varv, något som kändes ganska fjärran. Tanken var att låta alla springa iväg och fokusera på mitt eget lopp. Det är så lätt att dras med i tempot.
Vid halv 12 kändes det lagom att förbereda mig inför loppet. Smörjde in utsatta delar med Intens-Sport, satte NipGuards på bröstvårtorna och bytte sen om till korta tights, kompressionstrumpor (CEP) och linne. Väl klar la jag mig en stund på rygg med benen högt och blundade. Det var skönt att slappna av och rensa huvudet.
Fokusering pågår
Start
Dags för start!
Snart var det dags för start och vi samlades på andra sidan banan, ca 200 meter från varvningen, för att kunna räkna en marathondistans vid en viss varvning. Startskottet gick och alla var iväg. Själv följde jag Andreas råd och promenerade. Det kändes lite fånigt, men samtidigt skönt att släppa iväg alla och komma in i mitt eget lunk. När jag gått 1,5 varv så var det även min tur att börja springa. Nu var loppet igång på riktigt.
Solen gassade och värmen blev snabbt påtaglig. Längs bortre långsidan var det lite medvind, vilket gjorde att det kändes syrefritt där efter ett tag, medan andra långsidan delvis låg i skuggan från läktarsektionen och även hade lite motvind, vilket skänkte lite svalka. Värmen steg under eftermiddagen och nådde ca 28 grader, vilket tärde på de flesta löpare. Jag hade redan från början svårt att få ihop ekvationen med varv kontra vätskeintag. Min plan var att springa tre varv och gå ett varv under vilket jag skulle dricka. Eftersom jag i normala fall nästan alltid dricker en klunk per kilometer, och vilovarvet här inföll mellan 1200 och 1600 meter, så fick jag inte ihop det. Addera till den värmen som ställde än högre krav på vätska och det är dömt att gå fel nånstans.
Jag tickade hursomhelst på stadigt under de första timmarna och började så sakteliga att passera löpare som passerat mig i början. Jag höll stenhårt på min strategi och brydde mig inte om någon annan, det är först på natten som loppet börjar på allvar, så jag hade gott om tid. Vid 35-40 km kände jag av lite yrsel och insåg att jag druckit för lite. Jag började dricka lite extra Perpetuem samt vatten under nån timme och piggnade då på mig. Dock började magen göra sig påmind så smått och vid 50 km fick jag problem med magsmärtor. Det blev värre med tiden, så jag och Magnus fick försöka hitta lösningar. Mitt tempo blev som tur inte lidande, utan jag lyckades hålla mig till planen och efter nån timme fick jag bukt med problemen och kunde fortsätta ungefär som vanligt.
Magnus höll under tiden viss kontakt med Andreas för att få tips och råd som kunde hjälpa oss. Jag trummade på fint och kroppen kändes superfräsch. Solen gick så småningom i moln och temperaturen föll, vilket gav mig extra kraft och jag såg verkligen fram till kvällen och nattens löpning. Det här gick exakt efter plan och jag var mycket optimistisk, det fanns inget i min värld som kunde hindra mig från att genomföra min plan som var 100 km vid 12 timmar som första delmål, sen fick vi se hur landet låg helt enkelt. Magnus uppmuntrade mig att fortsätta som jag gjorde och inte ändra på något. Jag sprang oerhört jämnt och när jag frågade ur jag låg till sa han bara ”det har du inte med att göra” och satte där punkt för ytterligare frågor kring det. Det svaret räckte dock för att jag skulle förstå att min plan gav resultat.
Vid 80 km kom dock magvärken tillbaka och nu ville den inte ge med sig, vad vi än provade. Jag slutade med energi under en timme, utan resultat. Åt en godisbit per varv för att få upp blodsockret och undvika blodsockerfall och yrsel. Lyckades hålla den värsta magvärken stången fram till ca 95 km, men då beslöt sig magen för att sätta P för fortsatt löpning. Jag kunde inte ta ett löpsteg till utan att smärtan skar som en kniv i magsäcken. Jag bad Magnus åka iväg och se om det fanns Losec på den nattöppna bensinmack som i närheten, men han kom tillbaka tomhänt. Jag testade flera gånger att ta några löpsteg, men inte ett steg fungerade, så jag fick tänka över situationen medan jag gick några varv.
Mina ben tog stryk av att gå och jag insåg att det bara gick utför för mig. Utan att kunna varva löpning med gång så skulle benen inte hålla speciellt länge. Dessutom var jag inte där för att gå och utan någon lösning för magen i sikte så skulle det handla om drygt 12 timmars gång. Nej tack. Jag beslöt mig hursomhelst för att gå fram till 100 km och sen kliva av och åka hem. Sagt och gjort, efter drygt 13 timmar så passerade jag 100 km och loppet var det slut för mig.
Hemfärd
Medan Magnus packade bilen så duschade jag och efter det gav vi oss av mot Stockholm vid tvåtiden på natten. Magnus försäkrade att han skulle kunna köra, men efter en knapp timmes körning i mörkret så fick han erkänna att han höll på att somna. Inte ens det uräckliga kaffet vi köpt på en nattöppen mack kunde hjälpa honom. Vi stannade bakom en mack i Laxå (?) och Magnus somnade innan han hunnit blunda . Själv hade jag problem eftersom det kröp och värkte i benen, så det blev ingen sömn för mig. Efter 45 minuter gav vi oss av igen och då var Magnus tillräckligt pigg igen.
Med knappt en timme kvar av resan stannade vi på en McDonalds och fick i oss lite frukost, min aptit hade vaknat till liv på allvar. Magnus skjutsade sen hem mig och tog sen sin bil hem till sig, vilket innebar ytterligare en halvtimmes bilkörning för honom stackarn. Jag kom hem vid halv sju och kröp snabbt ned i sängen och somnade. Det var ljuvligt att få ligga ned!
Sammanfattning
Efter att ha brutit ett antal lopp så har jag i princip slutat vara speciellt besviken, utan försöker fokusera på att lära mig av eventuella misstag. Jag vet inte vad jag kunde ha gjort för att undvika magproblemen under loppet, eftersom jag aldrig upplevt problem som dessa tidigare, så det finns inget jag kan sätta fingret på och gräma mig över. Magproblem är vanligt inom ultra och ska även drabba mig nån gång, sånt är livet helt enkelt.
Jag är supernöjd med hur jag lyckades hålla mig till min plan och är helt säker på att jag hade kunnat få en riktigt bra placering om magen hade fungerat. Jag gick från sista plats till 15:e som bäst, innan det vände nedåt igen och jag slutade på 27:e plats av 39. Om jag hade nått mitt primära mål som var 161+ km hade det inneburit minst en 10:e plats! Jag inbillar mig att jag hade mer än så att ge, men det får jag aldrig reda på.
Det som faktiskt förvånade mig mest var att det aldrig blev trist, vilket var det jag var mest orolig för inför loppet. Tvärtom var det riktigt behagligt att glida runt banan och bara ”zona in”. Även om jag bara pratade med andra under ca 10% av tiden så rullade det på. Det hände ibland att en timme gick utan att jag ens hann tänka på det. Fascinerande! Rent mentalt är jag nog hyggligt rustad för dessa lopp och jag är inte alls främmande inför ett nytt försök, och förhoppningsvis revansch, i framtiden. Om det blir i Skövde nästa år eller inte låter jag vara osagt.
Sist men inte minst
Avslutar den här rapporten med att tacka Magnus för att han än en gång ställt upp för mig. Utan honom klarar jag mig inte, dessutom är det förbaskat roligt att få dela loppen med honom. Dessa små äventyr är ger ju minnen för livet och han har lika mycket att berätta från sin sida av loppen som jag från min, vilket ger fler dimensioner. Stort tack till min coach Andreas för råd, stöd och tips, ber om ursäkt för att jag inte kunde leverera ett bättre resultat den här gången. Tack till alla som skickat lyckönskningar via sms, bloggen, twitter och facebook, det är fantastiskt att ha så stort stöd! Nästa gång ska det gå hela vägen!
Veckan började med det långpass som jag inte fick till i söndags. Fick sällskap av min granne/kompis Karin som hängde med de första 16-17 km och det gjorde att tiden bara gick. Vi tog sikte norrut längs Edsviken och vände hemåt efter ca 8 km då Karins plan var ca 15 km. När jag lämnat av henne hemma så var det ju en bit kvar av mina 40 km, så det var bara att komma på något roligt håll att springa mot. Jag valde att springa via Haga, Norrtull, Roslagstull, Stadion och till Storängsbotten där jag fyllde på vatten hos Prisextra innan jag sprang vidare. Insåg där att jag druckit på tok för lite av både vatten och Perpetuem, vilket förklarade den ganska sega känslan jag hade i både kropp och huvud. Med nästan hälften kvar kändes det ganska tungt, men det var ju bara att bita ihop. 40 km stod på schemat, så det är bara att gilla läget.
Rejält stenigt och rotigt på sina ställen
Jag sprang längs Husarviken på Norra Djurgården och följde sen vattnet längs steniga och rotiga stigar mot Ålkistan där jag följde min sedvanliga rutt längs Brunnsviken. Strax efter jag passerat Bergianska trädgården så snubblar jag till och är plötsligt viktlös för en millisekund innan gravitationen tar ett grabbatag i mig och drar mig med full kraft mot jorden. Landar på sidan på stigen och ligger där och funderar lite på vad som hände. Stoppar först klockan innan jag sätter mig upp och där sitter jag nån minut för att orientera mig både internt och externt. Reser mig därefter upp och undersöker vad som fällde mig, men allt jag ser är platt mark. Jag snubblade på marken? Börjar nog bli trött alltså. Nåväl, med lite skrubbsår på arm och i handen fortsätter jag min löpning hemåt, glad att jag valde att ramla just där och inte på asfalt eller grusväg, då hade utfallet sett annorlunda ut. Piggnade hursomhelst till av fallet och det var ju precis vad jag behövde uppenbarligen. Finns ju mindre smärtsamma sätt förvisso, typ en koffein-gel…
Brottsplatsen. Inte mycket att snubbla på kan man tycka, men jag lyckades!
När jag äntligen kom hem var jag ordentligt trött. 40 km @ 6:24 är i princip ett perfekt resultat då målet var 6:15-6:30-tempo. Eftersom jag är inne i en tung träningsperiod så ska det ju kännas tungt just nu, men det är inte lika lustfyllt att springa när man inte känner sig ”hundra”. Tids nog får jag vila och då kommer jag längta efter att få springa, man är aldrig helt nöjd.
Efter en dags vila var det åter dags att ge sig ut i onsdags. För att få känna på hur det känns att springa på bana så sprang jag till Sundbybergs IP och gjorde en knapp mil där. Det var mjukare och mindre behagligt än väntat, men det är säkert en vanesak. Det var inte direkt tråkigt heller, för jag kunde slappna av och bara tänka på annat. Det var dock skönt att springa hem igen och få lite mer visuell stimulans samt asfalt under fötterna. Jag får nog göra några pass till på banan innan Skövde för att få in känslan. 18 km @ 5:40 med 148 bpm (74%) snittpuls blev resultatet.
Torsdag och åter dags att dra på sig skorna för ett distanspass. Den här gången begav jag mig till Ursvik för ett varv i 10an. Siktade som vanligt på att ligga under 75% av maxpuls vilket är 150 bpm, vilket i en slinga som Ursvik kräver en del återhållsamhet. Fick ta det lite lugnt i backarna och ta igen det nedför istället. Det märktes att backlöpningen i Italien har gett resultat både fysiskt och mentalt, inga backar blir speciellt jobbiga numera. Det var svalt och skönt, men hög luftfuktighet, så jag svettades rejält. Vid starten tog jag rygg på en rosa tröja under några kilometer, innan jag passerade och drog ifrån, vilket var en skön känsla. Gjorde ett rejält avsteg från planen förvisso, men ibland kan det vara värt det. Jag fick dock betala priset och de sista kilometerna hem blev tunga. Resultat 16 km @ 5:30 med 155 bpm (77%) snittpuls.
Banprofil från Garmin Connect
Det kommer inte bli någon vila alls denna veckan, men nästa vecka kommer jag bara springa tre pass, så jag har det att se fram emot. Nu är det bara drygt två veckor kvar till Skövde, så det gäller att göra allting rätt fram tills dess.
Efter måndagens lyckade distanspass så vilade jag en dag och körde bara mitt styrkeprogram under tisdagen. Alicias feber var borta, men hon behövde en feberfri dag, så hon var hemma med mig. Det fungerar smidigt eftersom jag arbetar hemifrån. Trist för henne dock då jag inte kunde ägna för mycket tid åt henne.
Jag fick vänta med löpningen tills Janica kom hem efter jobbet, så jag stod redo när hon kom genom dörren. 12 km distans stod på menyn och utanför porten stod jag en stund och funderade på var jag skulle springa. Både kroppen och knoppen kändes sega och jag hade svår beslutsångest. Till slut styrde jag kosan mot Ursvik.
Av någon outgrundlig anledning valde jag mina gamla Asics Gel-Kayano idag, ett beslut som jag ångrade efter några hundra meter. Efter att ha sprungit mycket i Kinvara på sistone så känns numera Kayano som ånglok. T.o.m. Mina TNF Single Track är smidigare än Kayano! Jag orkade dock inte springa hem och byta, utan tänkte att jag vänjer mig väl.
Segheten i kroppen bestod och jag kände mig ruskigt osmidig. Förmodligen satt måndagens pass kvar i kroppen. Jag beslöt mig för att ta det lugnt och springa ett normalt distanspass den här gången.
Väl framme vid Ursviksspåret efter 2,5 km valde jag ”lätta femman” som är ganska flack jämfört med alla andra spår. Dock går den över fälten vilket gör den tidvis lite svårsprungen. Man har förvisso klippt gräset, men spåret är inte vidare uppsprunget och underlaget är väldigt ”knögligt”. Motionsspåret hade nog varit lättare trots allt. Jag följde dock lätta femman runt och la sen till en extra sväng för att få ihop mina 12 km. Segheten bestod under hela passet och även huvudet var tungt. Kanske har jag nåt skit i kroppen som ligger och stör? Det återstår att se.
Passet blev hursomhelst ganska ok visade det sig efteråt. 12 km @ 5:23 med 154 bpm (77%) snittpuls. Bättre än det kändes åtminstone.
Krutet som fanns i söndags och måndags måste blivit blött eller brann kanske upp helt sist. Hoppas jag hinner få igen lite tills i morgon, då står intervaller på schemat.
Fåfängeträning 