Våren är här…

Publicerat: februari 24, 2012 i Allmänt, New Balance, skor, trail, Träning
0

…om du bor i Skåne, iallafall om du ska gå efter meteorelogernas definition. Även här i Stockholmsområdet finns det gott om vårtecken. Jag har förvisso inte hittat några blommor ännu, men smältande is och upp till 7 plusgrader räcker för mig.

Eftersom det töat rejält senaste dagarna så beslöt jag mig för att snöra på mig mina oanvända New Balance MT876 som har legat och väntat på islossningen ett tag. Det är dessa skor jag ville ha inför TEC i fjol, men som inte gick att uppbringa. Jag ”snubblade” på dem på Wiggle.co.uk för en spottstyver och kunde inte låta bli! Nu är dessa godingar äntligen mina!

MT876 är en ganska normal trailsko som av New Balance kategoriseras som en lättviktssko för den extrema terränglöparen. Det låter ju som mig, eller? Hursomhelst så är sulan lagom aggressiv för att fungera på allt från stigar till grusväg och även asfalt. Andreas (Falk) sprang hela TEC i dessa förra året och tyckte de fungerade ypperligt och det är ju väldigt blandat underlag.

Jag har längtat efter ett bra tillfälle att få testspringa dem och idag kom det. På schemat stod 12 km lätt distans, så det var bara att snöra på sig snyggingarna och ge sig ut. Det första jag kände var att passformen var väldigt bra för mina fötter, de satt bra direkt. Känslan var att de var lite mindre dämpade och mer skyddande än andra skor jag har. Nya skor tenderar ju att vara lite styvare, så jag får väl vänta med att avgöra det tills jag sprungit in dem lite mer. Då jag sprungit väldigt mycket i IceBugs på sistone så var MT876 klart hårdare i dämpningen och gav mer markkontakt. Dock var de inte för styva och hårda, snarare lagom. På trail kommer de kännas helt perfekta tror jag. Eftersom det fortfarande låg is på stigarna längs Brunnsviken så valde jag gångvägarna för dagens pass, de få gånger jag tvingades springa på is var fästet frånvarande.

Plösen är fastsydd, vilket förhindrar skräp att komma in vid snörningen. Jag fick in lite del grus via hälen, men bara vid några få tillfällen och det hann aldrig smita ned i skon. Snörena är deras SURE LACE som ska förhindra att de går upp, vilket fungerar bra. Jag knöt inte dubbelknut just för att testa och det gjorde det. ROCK STOP i framfoten ska skydda vassa stenar och annat från att tränga in. Jag kunde inte avgöra det under dagens runda, men efter 12 km var jag hemma igen och kunde konstatera att MT876 mycket väl kan komma att bli mina favoritskor framöver, speciellt vid traillöpning. Mina trotjänare TNF Single Track får nog se sig förpassade till asfalten framöver.

MT876 väger 400 gram i storlek 47 (UK 12), men kändes faktiskt lättare. Det ska bli väldigt intressant att få testa dem i terräng och under både blötare och varmare förhållanden för att se hur de presterar. Några kommentarer på NB’s hemsida var från ultradistanslöpare som verkade älska skorna, så jag har höga förhoppningar.

Priset hos Wiggle.co.uk är endast 800 kr, ett fynd om något! För de pengarna kan man knappast få en bättre sko i mina ögon. Återkommer med mer utlåtande när jag haft möjlighet att testa dem mer.

Plösen är fastsydd och översta "flärten" är det enda lösa.Bra grepp i gummit och lagom aggressivt mönster

On the rocks

Publicerat: februari 22, 2012 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Träning
0

Det var ett isbelagt Solna som låg under mina fötter när jag gav mig ut på gårdagens distanspass. Överallt jag sprang låg det is! Rundan innehöll cykel- och gångväg samt motionsstig, men ingenstans kom jag undan isen. Som tur var hade jag mina IceBugs, som än en gång visade att de gör jobbet. Under hela passet hade jag oklanderligt fäste, helt otroligt faktiskt. Jag mötte en del löpare under rundan och de flesta såg ut att ha problem med fästet. Jag log medlidande inombords. Gårdagens pass blev hursomhelst ett lyckat 12 km distanspass.

Minns när jag sprang Råsta Runt 2010 (?) och bara kom 30 km innan musklerna gav upp. Det var isbana och jag sprang odubbat. Vintern efter det köpte jag IceBugs.

Motivationen inför TEC är inte på topp och har inte varit det på ett tag. Jag har inte riktigt kommit in i det flyt som jag hade innan Bislett. Problemen med magen samt lite sjukdom då och då har satt käppar i hjulet under december och januari, vilket har sänkt motivationen rejält och den har inte återhämtat sig riktigt. Något som faktiskt har hjälpt lite är att lyssna på podcasts från Endurance Planet, de är ofta väldigt intressanta och inspirerande, vilket får tankarna på annat när motivationen tryter. Jag prenumererar på deras podcasts via iTunes. Har ni inte lyssnat på dem så ge dem en chans, ni kan lära er mycket!

I morse pratade jag med Magnus och vi diskuterade årets och fjolårets TEC samt Bislett. Efter det samtalet steg min motivation rejält. Att gå tillbaka och minnas både bra och dåliga saker kan verkligen få en att bli peppad tycker jag.

Blixthalkan slog till rejält i Stockholmsområdet och jag höll på att bli fast i Rosersberg, där mitt lager ligger, pga långtradare som blockerade småvägarna därifrån. Till slut kom jag hem och skyndade mig ned till gymet för dagens distanspass. Efter att halkat omkring med bilen så hade jag ingen lust att göra om det till fots, dessutom regnade det och var runt nollan, det värsta väder jag vet. Sprang mina 14 km och så fort jag kände att det blev lite trist så tänkte jag på alla timmarna i Bisletts korridorer och då försvann tristessen. 🙂 Än en gång lyssnade jag på Endurance Planet.

En av många olyckor jag passerade under mina timmar i bilen idag

Första testet av Lowepro Photo Sport 200 AW

Publicerat: februari 16, 2012 i Allmänt, Foto, ryggsäck, Träning, Utrustning, vätska, vinter
2

Äntligen steg så kvicksilvret tillräckligt mycket för att det skulle vara läge att ta med mig kameran ut på långpass. Att stanna och fota när det är -10C är inte optimalt, dels för att man kyls ned så blixtsnabbt och dels för att jag inte är säker på att kameran gillar temperaturen.

30 km stod på schemat, så det kändes lagom för att testa min nya rygga Lowepro Photo Sport 200 AW (LPS200AW). Laddade vätskeblåsan (Nathans 2 litersblåsa, det följer inte med nån blåsa) med knappt 2 liter vatten, drog i mig en Vespa och packade ner tre stycken gel, det kändes lagom. Drog sen på mig ryggan och gav mig ut på mitt allra första fotolångpass, spännande! Ute var det molnigt och strax under nollan, vilket var behagligt.

Jag ser VERKLIGEN fram emot att få springa soliga och varma fotolångpass

Passformen är generellt bra och jag gillade den lite styva ryggplattan med ”skumplast” som gjorde LPS200AW extra stabil. Trots att ryggan vägde drygt 4 kg laddad med vatten och kamera så satt den riktigt bra och det tog inte många meter innan jag hade vant in mig på vikten.

På ena sidan finns ett fack som rymmer t ex en flaska eller varför inte ett stativ? Kanske inte när man springer, men väl cyklar? De toppmatade övre facket är rejält och rymmer knappt 14 liter, vilket räcker till en hel del prylar om man vill och orkar. Även midjebältet har två fack som rymmer t ex gel, nycklar, pengar etc. Själva kamerafacket är smart placerat på sidan, så att man snabbt kan få tillgång till kameran när fototillfället uppenbarar sig. Facket har Lowepros patentsökta Ultra-Cinch Camera Chamber, ett fodrat utrymme som skyddar kamerautrustningen och förhindrar att den far omkring när man är i rörelse. Tack vare att facket kan göras mindre mha snörningen (som på en korsett) så kan man spänna utrymmet runt utrustningen, något jag först upptäckte när jag skrev detta. Jag hade bara kamera (med 18-270 objektiv) med mig, men upplevde aldrig att den for omkring.
Det finns även ett mindre fack i locket ovanpå ryggan, samt på utsidan. Undertill gömmer sig dessutom ett allvädersskydd i en liten ficka, vilket man snabbt kan dra över ryggan om det t ex skulle börja regna, en riktigt smart funktion.

Tack vare midjebältet och bröstbandet så satt ryggan säkert under hela löpturen. När jag stannade för att fotografera så gick det snabbt att antingen knäppa upp dem och dra fram ryggan under vänster arm och få kamerafacket tillgängligt, eller så knäppte jag bara upp bröstbandet och vred hela ryggan runt midjan, vilket funkade bra det åxå.I det stora hela måste jag säga att ryggan jorde ett riktigt bra jobb för att komma från ett företag som inte sysslar med löparryggor. Jag jämför av naturliga skäl med de ryggor jag sprungit med tidigare och LPS200AW står sig bra med tanke på storleken och den funktionalitet den erbjuder. Att packa ned en systemkamera kräver lite extra av ryggan och då är LPS200AW förmodligen det bästa valet om man vill kunna springa med ryggan.

Priset för Lowepro Photo Sport 200 AW är ca 1600.- och den finns att köpa hos alla välsorterade fotoaffärer samt naturligtvis på Runners Gear 😉

Det var ganska trist väder under löpningen, vilket inte bjöd på så många fototillfällen, men några foton fick jag med mig hem:

Hver gang

0

En ganska hygglig vecka ligger bakom mig, om än utan storverk så känns det som jag är tillbaka till det normala. Träningen har flutit på bra, trots att vädrets Kung Bore gjort sitt bästa för att spoliera så har jag lyckats genomföra den mesta träningen utan mankemang.
I måndags var jag hemma med min sjuka dotter och fick skjuta på träningen till sen eftermiddag när Janica var på väg hem. Stack ned på gymet och planen var 14 km stegrande. Väl på bandet funkade inte fotpoden och eftersom bandet är okalibrerat så fick jag gissa. Det blev en timme och ca 11 km. När jag kom hem insåg jag att inget var fel på fotpoden, det var jag som stängt av kommunikationen i klockan. Nåja…

I tisdags stack jag ut på en lugn 12:a på lunchen. Bävade lite på morgonen och var lite inne på att köra bandet, men solen sken och temperaturen steg, så det var riktigt härligt när jag väl kom ut.

I torsdags var det dags för ännu ett stegrande pass och den här gången fick jag till det med fotpoden. Startade lugnt och ökade lite varje kilometer tills jag nådde 4:45-tempo på slutet. Skulle nog antingen startat lite snabbare eller ökat lite mer, men nu blev det som det blev. Ett bra pass i övrigt, men inte vidare slitigt på slutet som det skulle varit.

Söndagens långpass fick pga Alicias födelsekalas flyttas till lördagen. Jag hängde med Janica till Balance i Solna och ”provtränade” på deras band, lite skönare än de -17 som rådde ute. Det blev tyvärr lite ont om tid så jag fick nöja mig med 18 km isf planerade 25 km. Ibland blir det inte som man tänkt sig helt enkelt.

I morse bar det av till Danmark där jag ska medverka på en av mina kunders konferenser. Jag packade naturligtvis träningskläder i hopp om att hinna klämma in mitt planerade distanspass om 15 km. Eftersom jag hade dålig koll på det lokala vädret kollade jag webkameror och såg att det låg snö och enligt väderprognosen skulle det vara 4-8 minusgrader.
Väl på plats i Holte, ca 30 minuter norr om Köpenhamn, så färdigställde jag min presentation innan jag svidade om och jag mig ut. Det var nära att jag fegade ur, men jag tog mig i örat. Vinden var isande kall, men solen sken, så det värmde lite. Jag följde en huvudväg med planen att åtminstone springa 5 km och sen vända tillbaka, för att fortsätta förbi hotellet och lägga till så mycket jag kände.

Löpningen flöt på fint och trots ca 15 cm snö överallt så var cykelvägarna föredömligt rena, det ser man aldrig i Solna. Jag sprang genom Birkerød och landskapet var böljande vackert. Långa backar upp- och nedför. När jag vände efter 5 km så insåg jag hur kallt det egentligen var. Jag hade haft medvind och nu sved det fint i ansiktet! Drog upp buffen över underkäken och kinderna, såg nog inte klok ut. Pulsmätningen fick spel mitt i passet, något som jag nästan vant mig vid på sistone. Garmin verkar inte kunna göra pålitliga pulsband tyvärr, har nog avverkat 4 st hittills.
Passerade hotellet efter 10 km och fortsatte mot Holte. Efter 12,5 km vände jag tillbaka och väl utanför hotellet kunde jag klappa mig på axeln för ”job well done”.
Den mentala förhandling som pågått under hela dagen hade till slut utmynnat i att jag slutfört det jag skulle, vilket kändes extra skönt!

Strax ska jag träffa övriga deltagare för en välförtjänt middag, det ser jag fram emot!

20120206-174306.jpg
Önskar jag hade haft tid att fotografera alla vackra vyer jag passerade. Landskapet är helt fantastiskt böljande!

Publicerat: februari 6, 2012 i Allmänt, IceBug, Träning, vinter

Bättringsväg

Publicerat: januari 30, 2012 i Allmänt, Träning
0

Jag var lite smått nervös när jag gav mig ut i söndags vid lunchtid. Skulle det kännas likadant som det gjort den senaste tiden? Laddade handjagaren med Endurolytes Fizz och tog med mig en gel för säkerhets skull, i övrigt förlitade jag mig på energiförråden som fanns i kroppen. Jag hade ”kolhydratladdat” på lördagen mha godis, så förråden borde vara fulla tyckte jag.

Jag testade vilopulsen när jag vaknade. Strax över 50 bpm var bara några slag över mitt normala 46 bpm, så det kändes som jag började komma tillbax.

Styrde kosan mot kollis i Bromma för att hämta upp ett par av Alicia överdragsbyxor som hon glömt. 7 km senare var jag där och kroppen kändes toppen så långt. Fortsatte via Bällstaån, över E18 till Rissne och följde Kymlingelänken mot Ursvik. Smet i genom ett stängsel och förvillade in mig på ett område utan utgång, så jag fick leta mig ut igen och hamnade till slut på motionsspåret i Ursvik. Fick lite löpning i obanad terräng på köpet, men det var bara roligt!

Under hela passet kändes allting som vanligt, men jag vågade inte ropa hej förrän jag var hemma och kunde summera hela passet. Målet för dagen var 20 km, men tack vare min felspringning blev det lite längre och klockan stannade på drygt 21 km. Med 5:50-tempo och 150 bpm (75%) i snitt verkade allt vara som det brukade och jag kunde vara lite hoppfull. Kanske jag är på väg tillbaka nu?

Bild

Ur slag

0

I söndags förmiddag gav jag mig ut på ett pass i det fina vädret. Målet var 18 km i vanligt distanstempo och jag beslöt mig för att göra det runt Brunnsviken med omnejd. Det kändes lite tungt redan efter 5 km, så jag kollade pulsen och den låg över 80%! Tempot var runt 5:40, så normalt sett ligger jag under 75%. Jag fick gå mer på känsla och saktade ner en smula, men känslan satt kvar.
Sprang och funderade på om jag skulle korta ner passet och vända hemåt, men jag hade kommit så långt att det knappt var lönt. Skrapade ihop drygt 17,5 km i 5:50-tempo och ca 78% av HRmax. Inget att skryta över direkt. Mådde efter omständigheterna bra, men passet satt kvar i kroppen i ganska många timmar därefter. En lite skum känsla.

Dagen efter gav jag mig på det igen med ett 12 km distanspass. Det kändes ungefär likadant. Snittade 5:40 och hade drygt 80%, det var uppenbart att nåt felade.

I tisdags var det löpvila och istället tränade jag med Your Shape (Xbox), vilket var nog så jäkla jobbigt. 24 minutersprogrammet är utmattande, men jäkligt roligt. Därefter körde jag ett antal småövningar för att testa lite. Fick nog ihop ca 40 minuter totalt, vilket kändes lagom.

I onsdags morse tog jag vilopulsen och hamnade på 157, dvs drygt 10 slag över normalt. Har haft känslan av andfåddhet ibland, trots att jag inte rört mig. Beslöt mig för att stå över träningen helt. I går bar det av till Oslo och jag packade träningskläderna och planerade att ta en runda i morse, men efter noga övervägande strök jag det. Siktar istället på att vara med på Alicias löpträning ikväll och då känna hur det känns inför helgens löpning.

Ska testa vilopulsen i morgon bitti och sen får jag se hur jag går vidare. Kanske är det dags att gå till doktorn? Är inte helt trygg i att anstränga mig när det känns som det gör. Nån obalans i kroppen är det och jag vill inte göra något som kan äventyra min hälsa och fortsatta träning.

20120127-132714.jpg
Karl Johan är vackert kvällstid

Publicerat: januari 27, 2012 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Träning

Trögt och segt

Publicerat: januari 20, 2012 i Allmänt, Träning
0

Träningsvärken från tisdagens Xbox-träning var i allra högsta grad närvarande i onsdags, så det var lite tveksamt hur det skulle gå att springa. Lyckligtvis verkade jag inte tränat några löparmuskler i Xbox-programmet, för det kändes inget när jag sprang. Tog det ändå lite extra försiktigt för att inte uppröra magen i onödan, jag ville inte dra på mig några problem igen och få ställa in mer löpträning. Tog min sedvanliga runda ned till Haga t o r och det kändes helt ok hela tiden. Istället för 12 km blev det 9 km, men det fick som sagt duga. Magen visade inga tecken på att ha blivit upprörd efteråt heller, så jag kunde pusta ut. Det är lite svårt att veta hur jag ska hantera det hela, så det gäller verkligen att testa sig fram försiktigt. Denna vecka är min vilovecka, så jag har råd att testa lite extra.

I torsdags åkte jag till Köpenhamn över dagen och det hanns inte med nån träning när jag kom hem igen. Hade hoppats hinna köra Your Shape på Xbox’en igen, men det får bli en annan dag.

Idag gav jag mig iallafall ut på lunchen och det var en ultraseg kropp som släpade sig fram. Hoppades att det skulle släppa efter några kilometer, men icke. Valde att vända hemåt efter 5 km och det blev bara tyngre för varje steg. Nånting är inte riktigt som det ska just nu verkar det som. Sov förvisso riktigt uselt från kl 2 och framåt, så det kan ha inverkat, men ändå. Jag fick kämpa för vartenda steg och fick inget gratis under dagens pass. 10 km @ 5:30 med nästan 80% snittpuls är inget att skryta med, dock kändes det klart värre än det faktiskt var i rena siffror. Trodde det gick både långsammare och med högre puls, det kändes så otroligt tungt!

På kvällen var det dags för min dotter Alicias första fredagsträning med friidrottsklubben. På måndagar tränar de inomhus i Häggvikshallen under vinterhalvåret, men på sommarhalvåret håller de till på Sollenatunavallen. På fredagar är det löpträning och så länge det funkar vädermässigt så kör de utomhus. Vi samlades kl 17:30 och när alla var på plats gav vi oss iväg längs cykelbanorna. Detta är första gången Alicia löptränar på riktigt, så jag var både nervös och förväntansfull. Hennes astma är en faktor som spelar in, men även brist på kondition och framförallt teknikträning gör det lite extra ”svårt”. Hon vet ju inte hur man springer effektivt ännu, något som de andra barnen har lärt sig mer om.

Vi tränade fartökningar, löpteknik och annat under de 40 minuter vi var ute. Alicia kämpade på utan att klaga, trots att hon kämpade med håll och hade svårt att andas ibland, en riktig kämpe! Jag var ofantligt stolt må ni tro! Totalt sprang vi ca 3,5 km, vilket är det längsta Alicia nånsin sprungit. Väl tillbaka i hallen sprang vi några rundor innan det var dags för stretching. Alicia stormtrivdes under hela passet, vilket gjorde mig ännu mer glad. Hon strålade och hade så roligt!

Efteråt köpte vi med oss mat från MAX innan vi åkte hem och frossade, det hade vi gjort oss förtjänta av, framförallt Alicia!!!

Fler motgångar

Publicerat: januari 18, 2012 i Allmänt, Energi, Gnäll och ursäkter, Träning
0

Det var ett tag sen jag kom ut på ett vettigt långpass (>30 km), så jag kände mig lite ringrostig inför söndagens runda. Kom knappt ihåg vad jag skulle ha med mig, men bestämde mig för att skippa Perpetuem och handjagaren och istället köra passet på vatten och gel. Dessutom ”grundade” jag med en Vespa en timme innan start för att testa den kombinationen då det var längesen jag gjorde det. På schemat stod 40 km, men efter mina ryggproblem så sänkte jag ambitionsnivån en aning och siktade på minst 30 km.

Jag kom iväg vid halv tolv och följde Brunnsviken ned till Haga och upp till Ålkistan där sprang vidare mot Edsviken via Bergshamra. Följde sen Edsviken till Silverdal och tog av mot Heleneholm för att sikta in mig på Ursvik. Därifrån blev det Lötsjön och Råstasjön innan jag vände hemåt. Kroppen kändes kanonbra hela tiden och det märktes inget av ryggproblemen. Jag valde ändå att avsluta vid 32 km för att inte ”överdriva”. Planen var att köra ytterligare ca 20 km dagen efter, så jag kunde känna mig nöjd.

Första glen slank ned efter 8 km

Första glen slank ned efter 8 km

Under passet tog jag 3 st gel, vilket visade sig funka suveränt. Kanske är det kombinationen med Vespa som gjorde det. Passet var ju ganska kort, så det är svårt att dra några slutsatser. Hade jag sprungit 40 km så hade jag förmodligen märk skillnaden. En gel innehåller ca 90 kcal, medan min entimmes-portion Perpetuem innehåller ca 250 kcal, vilket är en rejäl skillnad.

En bit från Ulriksdals Slott ligger den här geparden

Den här skylten sprang jag förbi strax efter att jag passerat nedanstående hus

som verkligen så borttappat ut! 🙂

Eftersom det var söndag så var det godisförbud hemma, så istället vankades fruktsallad. Kanske inte så nyttigt, men fruktansvärt gott. Dock fick min mage lite spel på natten och jag vaknade med magvärk, precis som den gången jag åkte till akuten. Den här gången visste jag dock vad jag skulle göra, så jag tog en värktablett och sen det blev att halvsitta i soffan och sova resten av natten. Tog ytterligare värktablett på morgonen och smärtan klingade till slut av framåt lunch. Mitt planerade löppass fick stryka på foten, vilket irriterade en hel del. Inte mycket att be för, jag hade omöjligt kunnat springa, så det var bara att vila.

I går var planen att försöka ge mig ut, men magen var fortfarande inte helt ok, så jag valde istället att testa den nya Your Shape 2012 till Xbox Kinect. Jag valde träning som inte inbegrep hopp eller annat som kunde störa magen. Det program jag valde var 24 minuter och tränade i princip varenda muskel. Riktigt kul, men duktigt jobbigt, så pass att jag inte klarade av de sista övningarna fullt ut. Nu säger det kanske mer om mina brister än om programmet. Träningen var iaf väldigt effektiv och jag kände mig ganska nöjd med mig själv, trots att löppasset fick ställas in. Senare på kvällen kom träningsvärken smygande och när jag vaknade i natt så hade jag rejält ont på vissa ställen. 🙂 Jag må kunna springa långt och länge, men i övrigt suger jag verkligen! Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag måste börja träna mer än bara löpning! Framförallt måste jag få kontinuitet i den alternativa träningen!

I eftermiddag tänkte jag testa om magen håller för ett kortare distanspass, håll tummarna för det!

 

Upp i sadeln igen

0

Ryggvärken från lördagen klingade till slut av och i onsdags var det så pass bra att jag beslöt mig för att testa om jag kunde springa. Vid lunch gav jag mig ut och det kändes inget vidare under första kilometern. Trodde inte att det skulle hålla så länge, men jag fortsatte ändå lite extra försiktigt.
Det blev det vanliga rutten längs Brunnsviken ned till Haga för att kunna korta av och gena hem om ryggen sa ifrån. Efter två kilometer började det lossna och efter typ fem kändes allt som vanligt. Vände hemåt och efter drygt 10 km var jag hemma igen, glad i hågen att det hade fungerat!

Andreas hade skrivit om mitt schema för att kompensera för träningsbortfallet, så jag gav mig ut igen i torsdags. Det regnade och var ca 2 grader, så jag var väl inte supersugen, men drog på mig mina nya vattentäta TNF och en keps som skyddade ansiktet från regnet. Sprang mot Bergshamra och norrut via Ulriksdal och längs Edsviken för att sen svänga av vid Silverdal och springa hemåt igen. Det regnade ordentligt under hela passet och jag önskade att jag hade en regnjacka, min Gore Mythos sög upp regnet som en wettextrasa. Dessutom var det blankis på många ställen, vilket såg ut som regnpölar. Två gång slant jag rejält och höll på att sätta mig på arslet, vilket inte hade gjort min rygg glad.
Mina planerade 15 km blev pga av felräkning istället 16 km, vilket normalt sett bara är positivt, men just då kändes evigt. Det enda torra på min kropp var mina fötter, vilket iofs var positivt. Tog en lååång varm dusch efteråt!

I fredags sken solen medan jag förberedde mig för att ge mig ut. Det var nollgradigt och jag beslöt mig för GoreTex-jacka samt IceBugs, vilket visade sig vara fullträff. När jag kom ut var solskenet borta och det var snö i luften. Sprang längs Brunnsviken, mötte bästa grannen Tompa som var ute och sprang med sina kollegor från KS, och förbi stallmästargården, där jag beslöt mig för att fortsätta runt sjön isf att vända tillbaka efter halva passet. Större delen av rundan var isbelagd, så jag tackade min lyckliga stjärna för att jag valde IceBugs!

Dagens hjältar - IceBug Hero

Efter halva passet kom snön på allvar och det snöade ymnigt när jag hade ca 4 km kvar. Det sved i ansiktet och jag ångrade att jag inte tagit med en extra buff, men sånt kan man ju aldrig veta i förväg. Det var inte långt kvar, men de kilometerna kändes extra långa. Snön kom in i ögonen och kinderna sved av kylan, bara elände alltså.Till slut kom jag iallafall hem och kunde pusta ut! 14 km i 5:45-tempo blev resultatet, vilket var det jag siktat på, så jag var nöjd. Dags för en lång varm dusch igen!

,

Det snöade ymnigt!

Publicerat: januari 14, 2012 i Allmänt, IceBug, Träning

Världspremiär!

Publicerat: januari 9, 2012 i Allmänt, skor
Etiketter:,
0

När regn och slask var som värst i december så insåg jag att jag inte hade några bra skor om jag ville slippa springa med blöta och kalla fötter. Min gamla Asics Gel-Trailer Sensor 2 GoreTex har gjort sitt, så jag började titta runt efter ett par ersättare.

Mina favoritskor är ju som bekant TNF Single-Track som jag sprungit de flesta lopp i år med, så jag tittade på TNF igen för att se om de hade något att erbjuda. Systermodellen Double-Track har en GoreTex-variant, så en fredag eftermiddag begav jag mig till butiken i city för att testa.

De hade naturligtvis inte min storlek och när jag beklagade mig över att jag behövde GoreTex-skor samt att mina favoritskor inte fanns med GoreTex så sa tjejen i kassan ”Vänta lite, jag har fått in nå nytt” och försvann ut på lagret. Strax kom hon ut med en skokartong och halade upp ett par supersnygga skor i svart och gult. Det var Single-Track GTX XCR II, en modell som ska lanseras till vårens och alltså inte fanns på web eller i butik. De hade fått ett förhandsexemplar till butiken och det var naturligtvis inte min storlek. Tjejen sa dock att hon kunde undersöka och återkomma till mig, men att hon inte visste varken om, när eller hur.

På söndagen, dvs knappt två dagar efteråt, fick jag ett SMS att jag hade ett par skor att hämta i butiken! De hade fixat det!!!

Några dagar senare åkte jag in till butiken och testade dem. Känslan var naturligtvis lite annorlunda än mina vanliga Single-Track eftersom de var i ett stelare material, men det är dels en vanesak och så mjuknar de när man använt dem lite. Vikten skiljer knappt alls, 20 gram per sko (390 vs 410 gram) vilket är positivt. Jag betalade glatt och fick dessutom de 20% som julkampanjen erbjöd, så jag kom undan ännu billigare än väntat, ca 1100:-

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det dröjde ett tag innan jag kom ut och testade dem, men när termometern en eftermiddag låg runt nollan beslöt jag mig för att premiärspinga dem. GoreTex-skor kan vara rätt varma, så det får inte vara för varmt ute tycker jag. Det tog några kilometer att vänja sig vid den lite stelare känslan, men sen släppte det och flöt sen på. Fötterna förblev lagom varma under hela passet, men eftersom det var torrt ute så fick jag inte tillfälle att testa hur pass vattentäta de är. Misstänker att de är minst lika bra som mina gamla Asics varit i väta, dvs klanderfria.

Även idag på lunchen valde jag att springa i dem då det töat under natten och var lite våtare ute och det visade sig vara ett bra val. Jag slapp styra undan för vattenpölar och annat kladd, utan kunde springa rakt i genom vad som bjöds i fråga om underlag. Kom hem med torra och varma fötter efter 10 km, suveränt!

Single-Track GTX XCR II är en neutral sko som lämpar sig speciellt bra på blandade underlag, såsom asfalt och stig. Den har inte så aggresivt mönster, men funkar ändå bra i terräng tycker jag. Jag sprang de sista 120 km på TEC i den vanliga varianten och kunde inte bett om en bättre sko, så jag misstänker att även GoreTex-varianten kommer fungera bra. Den kommer definitivt komma väl till när vädret visar sig på sin blöta sida! Jag hatar blöta och kalla fötter!

Äldre inlägg
Senare inlägg