Älskade intervaller

Publicerat: oktober 13, 2011 i Allmänt, Träning
2

I går stod det åter intervaller på schemat och det var med ganska lätta steg som jag värmde upp genom att springa bort till Råstasjön. Där stannade jag och stretchade lite innan det var dags att köra i gång. Det var ca 8 grader och solen sken, så det var helt ok väder. Det blåste en del på sina ställen och i kombination med skugga så var det ganska kallt tidvis. Jag hade klätt mig i korta tights, men valde långärmad funktionströja och vindjacka. Benen fryser jag sällan om, men bålen vill jag hålla varm. Det var på gränsen att jag faktiskt frös om benen, men efter ett tag blev jag varm eller så vande jag mig helt enkelt.

Struntade i att programmera klockan med tempot, utan valde att gå mer på känsla och bara titta till på klockan ibland för att få en uppfattning om tempot. Förra gången gick det ju över förväntan, så jag hade höga förväntningar på detta pass. 5 st 1 km intervaller stod på menyn och det bjöds på 3 minuters vila emellan. Jag valde att gå en minut och jogga två minuter under vilan, det kändes lagom på nåt sätt. Första intervallen var lite seg, men sen släppte det och flöt på bra tills slutet på sista intervallen då det blev tungt, men det var nog mest hjärnan som la sig i. Energi fanns och kroppen kändes pigg genom hela passet.

Pratade med Magnus i går morse och han frågade hur det kändes inför Bislett. Jag svarade att jag inte riktigt visste, för jag har inte haft någon känsla alls på sistone. Mer åt det tunga än det lätta, men detta intervallpass tippade över känslan åt det lätta hållet. Resultatet ser ni nedan. De markerade raderna är intervallerna.

Innan middagen hann jag även med en timmes styrketräning, samtidigt som jag förberedde maten. Känner jag mig rätt så kommer knäböjen att sitta som en smäck i några dagar, det slår aldrig fel! 🙂

Amphibx Fit – första intrycket

Publicerat: oktober 12, 2011 i Okategoriserade
2

Jag har alltid med mig min iPhone när jag springer eftersom jag vill kunna nås. Dessutom kan man ju råka ut för något eller behöva hjälpa andra. Så länge vädret är ok så är det inga problem att ha telefonen i ett vanligt armband, typ Nathans Rockband, men nu när hösten och vintern kommer så är det annorlunda. Tidigare har jag använt plastpåsar, men det blir väldigt krångligt om jag vill använda telefonen på något sätt, t ex ändra låt eller ringa.

När jag var på Paragon Sports i NYC så hittade jag ett vattentätt armband vid namn Amphibx Fit som passar iPhone och liknande telefoner. Det är mig veterligen det enda helt vattentäta armband som ger dig möjlighet att ansluta hörlurar. Vattentäta skal finns, men då kan du inte använda hörlurar, om de inte är trådlösa förstås.

Igår beslöt jag mig för att testa det på en löptur. Man öppnar den vattentäta luckan på baksidan. Trycker ned telefonen och ansluter sen skarvsladden som ger en vattentät förbindelse med utsidan. Sen är det bara att stänga luckan och trä på armbandet på armen. Bandet är brett, vilket gör att allt sitter stadigt. Det känns bastat och tåligt där det sitter. Jag fick utan problem plats med min iPhone som har ett ganska tjockt skal, vilket var positivt. Man kan utan problem komma åt knappar och även använda skärmen.

Gav mig ut på ett distanspass och kan inte säga att jag märkte av armbandet alls. Nu var det torrt ute, så jag fick inte testa hur vattentätt det är, men att springa med det fungerade ypperligt.

Nöjd och glad är jag över att äntligen hittat en lösning till mitt problem. Jag kontaktade tillverkaren h2o audio och fann den svenska importören. Efter lite mailväxling var jag klar att börja sälja produkterna i webshopen. Nu finns de där för er som letar efter en riktigt bra produkt, speciellt nu inför höststormarna.

Anslut "skarvsladden" till telefonen

Sen är det bara att stoppa ned telefonen och stänga luckan.

Jag passade även på att testa ett par vattentäta hörlurar, Flex All Sports. Vanliga in-ear-lurar med bra ljud och passform. KOmmer nog bli riktigt bra när regn och rusk kommer på allvar, men funkar lika bra på gymet där svett lätt kan förstöra ett par hörlurar.

Flex All Sport levereras med tre olika storlekar på öronpluggarna

Vilse i Barcelona

Publicerat: oktober 11, 2011 i Träning
0

I onsdags kom jag ned till Barcelona innan lunch och mötte upp med mina kollegor från hela Europa på det hotell vi skulle ha vår årliga säljkonferens. Hotellet låg mellan flygplatsen och centrum, i ett ganska sömnigt och trist område. Det spelade dock mindre roll eftersom vi skulle spendera den mesta av vår tid inomhus, lyssnades på diverse produktchefer och säljchefer i 1,5 dag. Konferensen drog i gång efter lunch och först vid 19 släpptes vi ut, för att återigen samlas inför den s k Galamiddagen där diverse utmärkelser delades ut och god mat skulle inmundigas. De flesta av oss hade gått upp tidigt för att flyga till Barcelona, vissa så tidigt som kl 3, så det blev en tidig kväll.

Jag hade redan innan konferensen synkat med min engelska kollega och vi stämde träff kl 6 morgonen efter för att springa tillsammans, så jag var bara glad att komma i säng tidigt. Klockan ringde 5:50 och 10 minuter senare var vi iväg. Vi hade inte bestämt oss för någon speciell runda, utan sprang mest på måfå. Eftersom hotellet var högt trodde vi i vår enfald att vi skulle kunna se det på håll. Det visade sig stämma dåligt. Planen var att springa ca 12 km, men efter drygt 9 km insåg vi att vi inte hade en blekaste aning om var vi var. Hotellet skymdes av alla andra höga hus, så den teorin höll dåligt. Min inbyggda kompass vågade jag inte lita på och när vi kände att var helt vilse var det dags att plocka fram min iPhone. Det visade sig vara knappt 3 km till hotellet, vilket skulle ge oss de 12 km som var planerat, vilken jäkla tur! Knappt 20 minuter senare var vi tillbax vid hotellet och kunde pusta ut, det kunde ju gått mycket värre. På grund av en hel del korta stopp för att hitta rätt så blev snittempot låga 6:15, men det spelade ju mindre roll. Vi hade kul och fick till ett riktigt trevligt pass.

Min plan var att få till ett pass morgonen efter, men det blev tyvärr aldrig av, så jag fick nöja mig med att fått till ett pass i Barcelona.

Lite kringelkrokigt blev det

Ganska hygglig höjdkurva

Tog detta foto under löpturen. Spanjorer har konstig smak på sin Cola...

 

Det rullar på

0

Träningen har rullat på någorlunda sen vi kom hem från NYC. Efter tisdagens pass förra veckan med MT101 så var vaderna stela som sjutton, så det passade ganska bra att jag var på tjänsteresa hela onsdagen, så vaderna fick lite vila. Spenderade drygt 10 timmar i bilen, vilket kanske inte var lika roligt, men nödvändigt.

I torsdags var det så dags igen och på schemat stod 2 km intervaller, närmare bestämt 3 st med 3 min ståvila. Jag tog mina TNF SingleTrack till detta pass för att inte misshandla mina vader för tidigt inpå det förra passet. Värmde upp genom att springa till Råstasjön 2,5 km bort. Stretchade lite och betade sen av intervallerna så gott det gick. Det fanns inget bett i steget och jag var ganska energilös genom hela passet, vilket gjorde det lite extra tungt i slutet på varje intervall. Genomförde passet med nöd och näppe, men det kostade på. Tack vare att jag programmerat in passet i klockan så såg dn till att jag höll mig til planen, annars hade jag nog inte lyckats.

Dagen efter gav jag mig ut på lunchen och sprang ett lätt distanspass om 10 km. Så lätt visade det sig dock inte tyvärr bli, från början till slut kändes det som sirap i benen. Tanken var att snitta 5:45-6:00-tempo på detta pass, men det gick aningens snabbare, vilket avspeglade sig i pulsen. 10 km @ 5:40 med 156 bpm (78%) snittpuls blev det mediokra resultatet.

Natten till söndagen hade jag haft lite tjall på pulsen, hjärtat bestämde sig för att jobba extra från det jag gick och la mig fram till tidig morgon. Ingen skön känsla alls faktiskt. Bestämde mig för att testa vilopulsen innan jag gick upp, men den visade inget jag kunde sätta fingret på. Några slag över normalt ger ingen indikation om att något ska vara fel. När jag väl gick upp så var jag lite ”av banan”, men bestämde mig ändå för att genomföra det planerade distanspasset. Solen sken och temperaturen låg uppåt 17 grader när jag kom iväg på förmiddagen. Valde att springa via Ulriksdal och längs Edsviken för att vända tillbaka efter halva sträckan. Vädret var underbart höstigt och det var en njutning att vara ute i den friska luften. Kroppen kändes bra och passet blev trots den jobbiga natten ganska lyckat med 15 km @ 5:35 och 154 bpm (77%) i snittpuls.

I går vilade jag från löpningen , men idag var det dags igen. Hade ingen större lust att ge mig ut på lunchen då jag har mycket att fixa med och ska resa till Barcelona i morgon bitti och komma hem sent fredag. Janica är dessutom bortrest till i morgon kväll, så vi ses inte mycket den här veckan. Jag tvingade hursomhelst ut mig på lunchen för att genomföra det planerade intervallpasset. 5 st tusingar med 3 minuters vila stod på menyn. Jag sprang till Råstasjön och där betade jag åter igen av intervall efter intervall. Känslan var klart bättre än sist och jag fick till ett riktigt bra pass, vilket kändes enormt skönt med tanke på hur det känts på sistone. Hade inte programmerat in passet i klockan, utan fick gå på känsla, vilket visade sig vara fungera helt klockrent. Jag snittade 4:32, 4:33, 4:33, 4:33 och 4:32! Snacka om att gå som en klocka!

Dagens intervallpass blev klockrent!

I morgon bitti bär det som sagt av till Barcelona på konferens. Jag packar träningskläder och hoppas få till några löprundor. Vårt schema är rätt tajt, så jag är osäker om det finns några luckor, men det visar sig.

Publicerat: oktober 4, 2011 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Träning

Första testet av New Balance MT101

Publicerat: oktober 1, 2011 i New Balance, skav, skor, trail, Träning, Utrustning
2

När jag såg New Balance MT101 på hyllan hos Paragon Sports i New York ville jag genast ha dem. Färgen och formen tilltalade direkt. De satt bra när jag provade dem och priset var inget att snacka om, ca 525 kr! Löjligt, jag tar två! Egentligen var jag lite sugen på NB’s nya Minimus-serie, men efter att ha titta på den insåg jag att de var FÖR minimalistiska för min smak. Eftersom jag redan har ett par VFF så ville jag ha något som erbjuder lite mer skydd mot stenar och rötter, något VFF inte gör nåt vidare bra.

Föregångaren till MT101 heter (go figure) MT100 och utvecklades med hjälp av Anton Krupicka och bröderna Skaggs, några av ultravärldens absoluta toppskikt, där Anton står ut som den långhåriga och skäggprydda ultraminimalisten som oftast ses springa bara i shorts och skor, vilka han ibland har modifierat själv för att få bort allt ”onödigt”.

Första passet efter hemkomsten från NYC var i tisdags och jag kunde inte låta bli att premiärspringa mina nya NB MT 101. Planen var att springa ett vanligt distanspass om 14 km, vilket jag tyckte passade bra som första test. Eftersom skorna är tänkta för trail så hade kanske Ursvik eller liknande passat bäst, men jag tog min sedvanliga runda ned till Haga och tillbaka. Det är ju mest löpning på stigar, så det passade ganska bra.

Redan efter några hundra meter kände jag hur pass minimalistiska skorna trots allt är. De erbjuder i princip ingen dämpning alls. Yttersulan erbjuder endast skydd mot stenar och rötter och är utrustad med en skyddande ”platta” klädd med mönstrat gummi för grepp. Den lilla dämpning som erbjuds är det innersulan ger efter. Även om jag numera är mer av en ”framfotalöpare” så ställde det ändå högre krav på vaderna. Efter en veckas konstant promenerande i NYC var mina fötter fortfarande lite ömma och fotsulorna uppskattade inte frånvaron av komfort alls. Drop’en (skillnaden mellan häl och framfot) är 10 mm, vilket kan låta mycket, men när dessa skor sitter på foten är känslan att de är helt platta.

När jag väl kom av asfalten och in på de mjukare stigarna ökade komforten och det kändes genast bättre. Skorna sitter som en handske på foten och den styva sulan skyddar mot allt hårt och ojämnt man kan tänkas trampa på i sin framfart. Jag tycker alltid att tempot dras upp automatiskt med tunna/lätta skor och det gällde även med dessa. MT101 väger in på nätta 260 gram i storlek 47, att jämföra med mina trotjänare TNF SingleTrack som väger 396 gram. Fötterna var som sagt fortfarade lite ömma, men löpningen flöt ändå på och tempot höll sig klart högre än tänkt. Det kan naturligtvis berott på att jag inte sprungit på över en vecka, men jag skyller ändå mest på MT101:ornas låga vikt och markkontakt. Greppet var fint på alla underlag och jag trampade på en hel del stenar och rötter utan att det gick i genom till fotsulan. Inga s k ”hot spots”, potentiella problemområden i form av kläm- eller skavsår, upptäcktes under passet. Jag hade förvisso ett par tunna Nike-strumpor med dubbla lager, vilket förmodligen hjälpte till extra, men ändå.

Väl hemma igen så summerade jag passet till 14 km @ 5:25 med 152 bpm (75%) snittpuls. Vaderna kändes ganska spända efteråt och jag insåg att 14 km kanske var lite för långt som premiärpass, men nu var det försent att ångra sig. Jag fick betala för det dagarna efteråt om man säger så.

Färgen påminner lite om kräldjur, eller hur?

Mönstret ser inte ut mycket för världen, men funkar fint.

Ett mer utförlig test, med en massa bilder, finner ni här.

Underbart är kort

Publicerat: september 26, 2011 i Allmänt, skor, Utrustning
1

I måndags kom vi så hem efter en fantastiskt härlig vecka i NYC. Tiden går fort när man har roligt och roligt har vi verkligen haft. Det blev av naturliga skäl en hel del shopping, men inte uteslutande. Vi gick i princip omkring från 10 till 17 varje dag, vilket slet en del på kroppen, något som delvis var anledningen till att jag inte fick till någon löpning när vi var där.

I tisdags hade vi bokat bord på Schillers Liquer på Lower East Side (LES). Vi kom dit strax innan 8 och visades genast till ett bord i den ganska trånga och högljudda restaurangen. Inredningen är helt fantastisk, med vitt, slitet kakel samt detaljer som fångar ens intresse under hela middagen. Ett besök till deras toalett är ett måste!
Trots att restaurangen var välfylld så fick vi snabb service. Vi hoppade över förrätten och beställde in varsin Bellini medan vi väntade på varmrätterna, vilka bestod av Shillers Steak Frites samt Grilled NY Strip Steak, dvs köttbitar med pommes frites. Köttet var helt ok, men inte fantastiskt. Kanske berodde det på att de överskuggades av de helt himmelska pommes fritesen? De var magiska! De ser inte mycket ut för världen, men jösses vad goda de var! Priserna är humana och stämningen samt inredningen är tillsammans med maten skäl nog för att ta sig till Schillers. I min bok får de en klar 4:a.

Nästa höjdpunkt var nån dag senare då vi väldigt sent tog oss ned till LES igen och letade oss fram till Freemans, en restaurang som ligger i slutet av en återvändsgränd, som vi för övrigt helt missade och gick förbi. Vi hittade dock till slut fram och fick beskedet att väntetiden var 30-45 minuter. Man kan inte boka bord för sällskap mindre än 6 personer, så det är en chansning. Vi var rejält sent ute och klockan började närma sig 22, vilket betydde att vi inte ätit på nästan 10 timmar, något som normalt betyder att jag ligger utslagen av energi- och blodsockerbrist. Inredningen är även här lite speciell, med en massa horn och uppstoppade djur på väggarna och känslan av 1800-talets Amerika.

Vi tog ett glas vin och en öl i baren och knappt en halvtimme senare fick i ett toppenbra bord. Det dröjde innan vi fick beställa, men tidsuppfattningen grumlades nog rejält av energibristen. Jag hade läst en kommentar på TripAdvisor om Freemans kronärtskocksförrätt ”Hot artichoke dip with crisp bread” och beställde den, vilket visade sig vara en helt galet god förrätt! Som en liten gratäng med hackad kronärtskocka med en ostig och smörig smak. Till det fick vi grillade brödskivor, typ baguette. Vi fick besinna oss en smula, för den var mäktig och vi riskerade att äta oss mätta. Den var lagom för 3-4 personer.
Till huvudrätt beställde Janica forell samt vitlökssauterade haricot vertes och jag valde revben med potatissallad, vilka visade sig båda vara väldigt bra. Efter middagen fanns det definitivt ingen plats för efterrätt, så vi rullade in i en taxi och åkte till hotellet, mätta och glada. Freemans får 4,5 i betyg.

Vädret var lite ostadigt och det regnade lite av och till hela veckan. Värst var det på fredagen då det formligen öste ned på dagen, med mängder av översvämningar i och omkring NYC som följd. Efter dag på stan var vi blöta in i själen och det var skönt att komma tillbax till hotellet och byta om. Som tur var hade regnet bedarrat till kvällen då vi styrde kosan mot Tao, en lite hippare asiatisk restaurang på Upper East Side, nära Bloomngdales för de som vet var det är. Bordet var beställt, så väntetiden blev minimal. Det var väldigt intressant att studera klientelet och hur man klär och för sig på ett sånt är ställe. Klientelet var lite mer uppklätt, men inte på ett skrytigt sätt. Vi fick ett superbra placerat bord på gaveln av balkongen (till vänster på bilden) med utsikt över nedre restaurangen och en jättestor Buddhastaty. Ljudnivån var behaglig tack vare den enorma lokalen.

Förrätten bestod av grymma och småmäktiga dumplings och till varmrätt valde vi havsaborre samt en apelsinkyckling, vilka vi delade på, allt enligt restaurangens egen uppmaning på menyn. Till efterrätt delade vi en fantastisk Creme Brulee som med nöd och näppe gick ned. En fantastisk kväll på ännu en fascinerande restaurang! Riktigt bra mat till helt ok priser. Betyg 4,5.

Sista kvällen gick vi till en mer traditionell steak house som heter Blue Smoke. Nedervåning påminde lite om en sportbar, med skärmar ovanför baren som visade amerikansk fotboll. Vi fick ett bord på ovanvåningen där det var ganska lugnt och stilla. Gick på huvudrätten direkt och valde deras ribs sample, som var tre olika sorters revbensspjäll. Till det tog vi coleslaw, sötpotatisklyftor med dip samt hush puppies med jalapenomarm

Lite löprelaterad shopping blev det naturligtvis åxå, bortsett från all annan shopping alltså. Här är några av de saker jag passade på att handla:

New Balance MT 101 - hyfsat minimalistiska trailskor

Injinji - grymt sköna och ska vara bra mot skav

TNF Single Track - ännu ett par av mina "arbetshästar"

cw-x insulator - vinterbonade kompressionstights som jag redan har

cw-x pro - kompressionsshorts

Det mesta är billigare än hemma i Sverige, men skor är MYCKET billigare. De flesta skor ligger runt $90-$100, vilket är nästan hälften mot priset hemma. Dessutom var det ofta rea på skorna, vilket sänkte priset till runt $70. Det är lätt att förköpa sig på skor nä man är där!

Det blev tyvärr ingen löpning i NYC, men benen fick ju rejält med stryk/träning ändå av allt promenerande kors och tvärs över hela södra Manhattan. Det fanns med i beräkningarna att jag inte skulle springa värst mycket i NYC, jag får ta iugen det nu när jag är hemma igen.

Återkommer snart med lite utlåtanden om produkterna jag köpt.

NYC

Publicerat: september 21, 2011 i Allmänt
2

20110920-181446.jpg

Så har ett dygn gått här i NYC och vi har hunnit med mycket, men mer återstår.
Vi landade vid lunch igår och kom till hotellet innan 13. Rummet var inte klart, så vi tog en promenad och shoppade lite, bl a förnödenheter. Bloomingdales fick ett besök åxå. På kvällen tog vi en taxi ned till Soho innan vi avslutade på Times Square. Våra fötter och ben var nästan köttfärs till slut 🙂
Vid 23 svimmade vi av utmattning, då hade vi varit uppe i nästan ett dygn. Trots det vaknade vi vid 4 och hade stora problem att somna om.

Idag började vi på Times Square och jobbade oss nedåt via Macys, Victorias Secret och andra butiker tills vi hamnade på Paragon Sports. Där var det min tur att shoppa loss. Tyvärr hade de bara ett av alla par skor jag ville ha. Dock fick jag mina New Balance 101 (bilden), ett par minimalistiska trailskor. Knappt 700 kr, ett fynd! Lite annat smet ned i korgen åxå. 🙂
Ikväll bär det av till sydöstra Manhattan för middag på Schillers Liquer, det ser vi fram emot.

Start spreading the news…

Publicerat: september 18, 2011 i Allmänt, Träning
1

…I’m leaving tomorrow! Jepp, i morgon bitti bär det av till New York för 6 dagars semester tillsammans med Janica. Resfebern har ännu inte satt in på allvar, men vi är förväntansfulla till max. Det är ju en hel del som måste ordnas då vi lämnar dottern hemma tillsammans med mormor.

Lite av träningsvärken från förra söndagen sitter faktiskt fortfarande kvar, men mest i form av stelhet. Trots det så har veckans träning flutit på ganska bra, bortsett från måndagens pass som blev lite extra smärtsamt, speciellt efteråt.

Veckans träning har sett ut som följer:

Måndag 13 km distans @ 5:40
Torsdag 12 km distans @ 5:30
Fredag 10 km lätt distans @ 5:45
Söndag 16 km distans @ 5:40

En lätt vecka med andra ord, men så är september något av en vilomånad för mig. dels pga att jag reser ganska mycket, men även för att det i princip är enda chansen till vila på hela året. Nästa vecka lär det inte bli mer än kanske två löppass i NYC, mer kommer inte finnas varken tid eller ork för. Vi bor granne med central Park, så det är ett måste att få till åtminstone en runda där. Vi får väl se hur det blir 🙂

Jag är ju barnsligt förtjust i m&m peanut butter, så ett eller flera besök i deras butik lär det bli.

 

 

Träningsvärk deluxe

Publicerat: september 13, 2011 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Träning
1

Tisdag morgon och träningsvärken är fortfarande påtaglig, för att inte säga helt dominerande. I söndags anordnade Jessica & Andreas Falk den första av flera, ännu ej planerade, gemensamma träningspass.Jessica är utbildad PT och de startade nyligen företaget JA träning för att ”slå ihop sina påsar” och erbjuda ännu mer i form av träning och coachning.

Jag tog en powerwalk runt Brunnsviken tillsammans med Janica på söndag förmiddagen, men missbedömde kraftigt hur lång tid det skulle ta att gå drygt 13 km och kom hem strax innan 13, då jag egentligen skulle varit i Edsberg. Lite låg på energi slängde jag mig i bilen och körde så lagligt jag kunde till Edsberg och väl framme, en kvart försenad, stod  Jessica, Andreas och deras barn samt Anna och Naiti och väntade på mig. Det hade blivit några avbokningar i sista sekund, så vi blev en mindre grupp än väntat, men det spelade ju ingen roll. Jag slapp skämmas inför en större grupp, vilket jag tyckte var skönt 🙂

Efter en liten stunds snack så satte vi igång med träningen och började med att värma upp med en kort jogg på ca 700 meter innan cirkelövningarna tog vid. Vi skulle göra 3 st övningar under 7 minuter och började med 20 st armhävningar, 20 st utfallshopp och 10 st step-up på en stock. Under dessa 7 minuter skulle vi försöka hinna så många sets som möjligt. Jag började med armhävningar och fick snabbt inse att jag suger på det. Övriga övningar gick utmärkt, det var bara armstyrkan som saknades. Efter 7 minuter pausade vi några sekunder och drack innan vi gav oss av på en kort löprunda igen. Väl tillbaka var det dags för nästa cirkelpass, vilket innebar grodhopp, 10 dips mot stock samt 3 knee tuck, där man står i armhävningsposition och drar knät först mot ena armbågen, sträcker ut benet bakåt, sen drar knät mot magen, sträcker ut benet bakåt och sist drar knät mot andra armbågen. Dessa övningarna gick lite bättre och jag kunde göra alla repetitioner utan att behöva ”fuska”. Kort drickapaus och sen jogg innan det var dags för sista setet som innebar djupa knäböj med upphopp, masken (från helvetet) samt magövning där vi låg på rygg och sköt upp fötterna mot himlen (vet ej vad den kan ha för coolt namn). Det var masken som ställde till problem för mig, i övrigt funkade det bra även denna gång.

Efter detta var det äntligen slut på ”tortyren” och vi bjöds på kaffe och eftersnack. Det var kul att se vad man var bra och dålig på och det var helt klart att jag kunde jobba mer på armstyrka. Benövningarna var inga problem alls, vilket var ”huvudsaken” på nåt sätt, men samtidigt är jag nästan pinsamt svag i överkroppen enligt min mått mätt. Dags för bättring!

Från vänster: Andreas, jag, Jessica, Anna och Sigurd. (C) Naiti

Segt som sirap

Publicerat: september 7, 2011 i Allmänt, Träning
4

EFter att ha stått på mässa en dag så var mina ben sega och fötterna ömma. Ute regnade det i princip oavbrutet och jag kan inte påstå att jag längtade efter att ge mig ut på dagens planerade distanspass. När jag steg ur taxin vid hotellet regnade det fortfarande ordentligt och jag gick upp på  rummet och funderade på hur jag skulle göra. Med gårdagens minst sagt blöta pass i färskt minne kändes det som jag fortfarande inte torkat helt. Efter nån timme sprack så molnen upp plötsligt och solen sken med full kraft. Först trodde jag bara det var ett trick för att lura ut mig för att sen dränka mig, men det höll i sig så jag bytte snabbt om och gav mig ut.

Ett stenkast från hotellet ligger en liten park och där beslöt jag mig för att förlägga dagens pass. Ena långsidan är ganska flack, medan andra långsidan först går brant uppför för att sen gå lika brant nedför. 6-8 lätta kilometer stod på schemat, vilket betyder ett tempo mellan distans och långpass, i mitt fall runt 5:50.

Jag trodde att segheten skulle ge med sig när jag värmt upp, men icke, det blev bara värre. Energin tröt likaså, vilket gjorde dagens pass till en lång kamp. Mitt energiintag under dagen var klart undermåligt, vilket förklarar en del.

Efter 7 km tyckte jag det fick räcka. Jag var nu hungrig som en varg och led av rejält lågt blodsocker. Efter duschen letade jag rätt på en sushisylta i närheten där jag inhandlade en stor portion blandade bitar och tog med mig till rummet. Laddad med en liter mjölk satte jag i mig större delen av sushitallriken och låg sen och kved av mätthet resten av kvällen 🙂

Höjdprofil från Garmin Connect

Äldre inlägg
Senare inlägg