Veckan efter Skövde gick i lathetens tecken. Jag gav mig förvisso ut på två kortare rundor, men i övrigt så lät jag bli att anstränga mig i allmänhet, vilket faktiskt kändes riktigt skönt. Abstinensen lyste med sin frånvaro, vilket gjorde att jag kunde njuta av min vila.
Anna (Grundahl) SMSade mig söndagen efter Skövde och frågade lite försynt hur det kändes och om jag var sugen på Bislett (24-timmars inomhus). Jag hade ju knappt landat efter Skövde, så det kändes avlägset att anmäla sig till ett nytt 24-timmars, jag var inte ens säker på om formatet passade mig. Men som vanligt så är jag inte svårsåld på lopp, så jag började titta lite på vad det innebar. Bislett går sista helgen i november, så det finns gott om tid att både träna och formtoppa. Kanske vore det en idé trots allt?
Jag snackade med Magnus och han var på direkt. När jag på onsdagen hade möte med Andreas så fick jag även hans välsignelse, så nu var det svåraste kvar: att sälja in det på Janica.
Hon hoppade inte direkt jämfota av glädje när jag ställde frågan. Jag har en tendens att bli lite nitisk och manisk inför lopp, vilket kan skapa lite friktion, eller som Janica uttryckte det : sura gubben kommer fram. Jag kanske inte är superflexibel vad gäller min träning om man säger så.
Janica gav till slut ändå sin välsignelse eftersom hon visste att det betydde mycket för mig, tack älskling! Jag ska göra mitt bästa för att inte bli sura gubben!
Planen inför Bislett är densamma som inför Skövde, så där behöver jag inte tänka på något. Eftersom loppet går inomhus är klädval lätt. Att det dessutom är en 545 meter lång bana gör det enklare att få struktur på energi- och vätskeintag. Jag hade som bekant problem med 400 metersbanan i Skövde, då det blev fel i mina ”beräkningar”. Jag är lite fyrkantig, jag vet.
I Bislett kan jag göra som jag brukar, dricka varje kilometer (eller iaf var 1090:e meter).
Att Anna och Krille är där gör det ännu roligare, både för mig och Magnus. jag kan räkna hur ofta hon passerar mig t ex, det är ju alltid upplyftande 😉
I måndags fyllde jag 42 år och måndagen innebar även starten på min nästa träningsperiod. Under september kommer träningen gå lite på halvfart, dels för att jag påbörjar grundträningen och dels för att jag reser ganska mycket, både i jobbet och privat. Jag och Janica ska till New York i slutet av september, något vi verkligen ser fram emot. Förhoppningen är att hinna med nån runda i Central Park, men i övrigt lär det bli sparsamt med löpning.
I morse bar det av till Oslo för tre dagars mässa hos en av mina återförsäljare. Packade naturligtvis mina träningskläder och planerade ett distanspass innan middagen. Enligt en av mina kunder här i Oslo så skulle det komma in ett regnväder på kvällen, så min tanke var att komma ut innan 17-tiden. Regnvädret kunde inte klockan tyvärr och redan vid 15 var det här. Jag kom hursomhelst iväg vid 17-tiden och fick då nöjet att springa i ösregn. På schemat stod det 12-15 km och jag funderade allvarligt på att korta ned det ytterligare, men när jag väl kommit 6 km och kunde vända tillbaka så kändes det löjligt, så jag fortsätte. Jag var ju redan helt dyngsur, så det var lika bra att köra hela vägen.
Efter 7,5 km vände jag tillbaka och väl tillbaka vid hotellet kändes det superbra på alla sätt. Kroppen svarade bra och trots att jag fick några riktigt jävliga backar på vägen så kändes det aldrig minsta jobbigt. Det märks att jag har vilat på sistone.
Höjdprofilen ljuger inte, det finns rätt fina backar i Oslo! Började med en brant rackare direkt.
Från Garmin Connect
Resultatet blev 15 km @ 5:22, vilket är helt ok. Backarna sög rätt fint, men jag trummade på jämnt och passerade t o m en cyklist i en av de brantare, det var en av höjdpunkterna. Nu hoppas jag bara att klädern ahinner torka till i morgon, då är det dags för nästa pass.
Nu har det gått några dagar sen loppet och jag har haft lite tid att analysera och fundera på hur jag presterade. Jag är ju inte nöjd med att jag klev av tidigt, men samtidigt insåg jag att 100 km trots allt är en ok sträcka att springa. Jag har bara data från min Garmin och den visar ca 3 procent fel, men ger åtminstone en hyfsad bild över tider och tempo. Det tog ca 11:45h till 95 km, sen ytterligare 1:20h de sista 5,2 km. Stannade och pratade med Magnus en del, vilket förklarar varför så mycket tid gick på slutet. Bortsett från det så låg jag i princip perfekt på plan fram till 95 km vilket fortfarande glädjer mig. Det är viktigt att se de positiva sakerna och inte fokusera på det negativa. Jag lärde mig en massa saker under helgen lopp, saker som jag förhoppningsvis bär med mig inför och under framtida lopp.
Hade möte med Andreas i veckan och vi pratade av naturliga skäl mest om loppet, men även en del om kommande målsättningar och hans nästa lopp som är Spartathlon. Jag har analyserat mitt lopp in i minsta detalj och insett att jag förmodligen ”gav upp” lite väl lätt. Även om magen, och då pratar jag om magsäcken och framförallt magmunnen, inte tillät mig att springa så kunde jag varit lite mer vidsynt i att hitta lösningar. Jag kunde ju suttit still en stund och fått massage t ex för att sen testa igen. Det kanske inte hade hjälpt, men det hade varit värt att testa iallafall. Nu tror jag inte att jag hade kunnat fortsätta springa oavsett vad jag hade gjort, det hade gått för långt med magen och jag hade känningar i flera dagar efteråt, som om jag fått ett hårt slag i solarplexus ungefär.
Under mina gåpauser i Skövde fick jag ont i vänster fot. Något som förvärrades under hela loppet, men inte blev en showstopper i sig. Jag har haft det tidigare några gånger och det är förmodligen en led som är irriterad. När jag gick upp i lördags morse var foten svullen och jag hade en stor rodnad och det gjorde ganska ont att gå.
Jag vet att jag har exceptionellt vackra fötter, min fru påpekar det ofta.
Jag beslöt mig för att vila foten ordentligt innan jag gav mig på nån löpning igen. Idag kände jag ändå att det var dags att komma ut på en liten runda, oavsett hur foten kändes. Vid lunch snörde jag så på mig skorna och gav mig ut. Det blev ett distanspass t o r Haga som vanligt. Kroppen var rejält pigg efter fem dagars vila och jag hade ordentligt studs i steget. Värre var det med flåset som inte alls var på samma humör som kroppen. Det blev hursomhelst 8,5 km @ 5:30 med 158 bpm (79%) snittpuls. Oavsett resultatet så var det förbaskat skönt att komma ut och röra på sig, det känns som en evighet har gått sen Skövde, även om det samtidigt varit både skönt att lata sig lite och välgörande för kroppen att hinna hela sig ordentligt (bortsett från foten då).
Efter löpningen hade jag ont i foten igen, så vi får väl se om det blir ett besök till kiropraktor-Jenny så småningom, hon kanske kan rätta till det som är fel. Jag låter det bero några dagar till och tar sen beslutet.
Avfärd
Klockan 5:15 i fredags morse gick jag upp, satte på kaffebryggaren och tog sen en snabbdusch för att fräscha upp mig och vakna till. Frukosten bestod av macka med skinka och paprika, kaffe och juice. Skinkan smakade lite salt/surt, men jag avfärdade det med att smaklökarna inte vaknat. Fixade i ordning det sista och gjorde toalettbestyren innan det var dags att möta Magnus som kommit för att lämna sin bil och ta min bil ned till Skövde. Strax efter 6 kom vi så iväg och vår ”road trip” hade börjat. Färden till Skövde förlöpte utan konstigheter och vi hade 3,5 timmar på oss att bl a diskutera upplägget under loppet.
Framme i Skövde
Väl framme i Skövde vid halv 10 åkte vi direkt till Södermalms IP där vi var bland de första på plats. Solen sken från en klarblå himmel och värmen som slog emot oss när vi steg ur bilen bådade inte gott. Jag var inte förberedd på värme, snarare tvärtom, jag hade ju packat för sämre väder. Snackade med vänner och bekanta, hämtade ut nummerlapp och släntrade omkring medan jag väntade på att börja förbereda mig. Jag ringde upp Andreas och vi snackade lite ”taktik”. Det kändes bra att ta ett sista snack med honom för att få lite råd, det lugnade. Jag är oftast lite spänd eller snarare förväntansfull inför lopp. Det är mycket som ska fixas och jag vill kunna prestera optimalt, annars får det vara. Andreas föreslog att jag skulle börja loppet med att gå ett varv, något som kändes ganska fjärran. Tanken var att låta alla springa iväg och fokusera på mitt eget lopp. Det är så lätt att dras med i tempot.
Vid halv 12 kändes det lagom att förbereda mig inför loppet. Smörjde in utsatta delar med Intens-Sport, satte NipGuards på bröstvårtorna och bytte sen om till korta tights, kompressionstrumpor (CEP) och linne. Väl klar la jag mig en stund på rygg med benen högt och blundade. Det var skönt att slappna av och rensa huvudet.
Fokusering pågår
Start
Dags för start!
Snart var det dags för start och vi samlades på andra sidan banan, ca 200 meter från varvningen, för att kunna räkna en marathondistans vid en viss varvning. Startskottet gick och alla var iväg. Själv följde jag Andreas råd och promenerade. Det kändes lite fånigt, men samtidigt skönt att släppa iväg alla och komma in i mitt eget lunk. När jag gått 1,5 varv så var det även min tur att börja springa. Nu var loppet igång på riktigt.
Solen gassade och värmen blev snabbt påtaglig. Längs bortre långsidan var det lite medvind, vilket gjorde att det kändes syrefritt där efter ett tag, medan andra långsidan delvis låg i skuggan från läktarsektionen och även hade lite motvind, vilket skänkte lite svalka. Värmen steg under eftermiddagen och nådde ca 28 grader, vilket tärde på de flesta löpare. Jag hade redan från början svårt att få ihop ekvationen med varv kontra vätskeintag. Min plan var att springa tre varv och gå ett varv under vilket jag skulle dricka. Eftersom jag i normala fall nästan alltid dricker en klunk per kilometer, och vilovarvet här inföll mellan 1200 och 1600 meter, så fick jag inte ihop det. Addera till den värmen som ställde än högre krav på vätska och det är dömt att gå fel nånstans.
Jag tickade hursomhelst på stadigt under de första timmarna och började så sakteliga att passera löpare som passerat mig i början. Jag höll stenhårt på min strategi och brydde mig inte om någon annan, det är först på natten som loppet börjar på allvar, så jag hade gott om tid. Vid 35-40 km kände jag av lite yrsel och insåg att jag druckit för lite. Jag började dricka lite extra Perpetuem samt vatten under nån timme och piggnade då på mig. Dock började magen göra sig påmind så smått och vid 50 km fick jag problem med magsmärtor. Det blev värre med tiden, så jag och Magnus fick försöka hitta lösningar. Mitt tempo blev som tur inte lidande, utan jag lyckades hålla mig till planen och efter nån timme fick jag bukt med problemen och kunde fortsätta ungefär som vanligt.
Magnus höll under tiden viss kontakt med Andreas för att få tips och råd som kunde hjälpa oss. Jag trummade på fint och kroppen kändes superfräsch. Solen gick så småningom i moln och temperaturen föll, vilket gav mig extra kraft och jag såg verkligen fram till kvällen och nattens löpning. Det här gick exakt efter plan och jag var mycket optimistisk, det fanns inget i min värld som kunde hindra mig från att genomföra min plan som var 100 km vid 12 timmar som första delmål, sen fick vi se hur landet låg helt enkelt. Magnus uppmuntrade mig att fortsätta som jag gjorde och inte ändra på något. Jag sprang oerhört jämnt och när jag frågade ur jag låg till sa han bara ”det har du inte med att göra” och satte där punkt för ytterligare frågor kring det. Det svaret räckte dock för att jag skulle förstå att min plan gav resultat.
Vid 80 km kom dock magvärken tillbaka och nu ville den inte ge med sig, vad vi än provade. Jag slutade med energi under en timme, utan resultat. Åt en godisbit per varv för att få upp blodsockret och undvika blodsockerfall och yrsel. Lyckades hålla den värsta magvärken stången fram till ca 95 km, men då beslöt sig magen för att sätta P för fortsatt löpning. Jag kunde inte ta ett löpsteg till utan att smärtan skar som en kniv i magsäcken. Jag bad Magnus åka iväg och se om det fanns Losec på den nattöppna bensinmack som i närheten, men han kom tillbaka tomhänt. Jag testade flera gånger att ta några löpsteg, men inte ett steg fungerade, så jag fick tänka över situationen medan jag gick några varv.
Mina ben tog stryk av att gå och jag insåg att det bara gick utför för mig. Utan att kunna varva löpning med gång så skulle benen inte hålla speciellt länge. Dessutom var jag inte där för att gå och utan någon lösning för magen i sikte så skulle det handla om drygt 12 timmars gång. Nej tack. Jag beslöt mig hursomhelst för att gå fram till 100 km och sen kliva av och åka hem. Sagt och gjort, efter drygt 13 timmar så passerade jag 100 km och loppet var det slut för mig.
Hemfärd
Medan Magnus packade bilen så duschade jag och efter det gav vi oss av mot Stockholm vid tvåtiden på natten. Magnus försäkrade att han skulle kunna köra, men efter en knapp timmes körning i mörkret så fick han erkänna att han höll på att somna. Inte ens det uräckliga kaffet vi köpt på en nattöppen mack kunde hjälpa honom. Vi stannade bakom en mack i Laxå (?) och Magnus somnade innan han hunnit blunda . Själv hade jag problem eftersom det kröp och värkte i benen, så det blev ingen sömn för mig. Efter 45 minuter gav vi oss av igen och då var Magnus tillräckligt pigg igen.
Med knappt en timme kvar av resan stannade vi på en McDonalds och fick i oss lite frukost, min aptit hade vaknat till liv på allvar. Magnus skjutsade sen hem mig och tog sen sin bil hem till sig, vilket innebar ytterligare en halvtimmes bilkörning för honom stackarn. Jag kom hem vid halv sju och kröp snabbt ned i sängen och somnade. Det var ljuvligt att få ligga ned!
Sammanfattning
Efter att ha brutit ett antal lopp så har jag i princip slutat vara speciellt besviken, utan försöker fokusera på att lära mig av eventuella misstag. Jag vet inte vad jag kunde ha gjort för att undvika magproblemen under loppet, eftersom jag aldrig upplevt problem som dessa tidigare, så det finns inget jag kan sätta fingret på och gräma mig över. Magproblem är vanligt inom ultra och ska även drabba mig nån gång, sånt är livet helt enkelt.
Jag är supernöjd med hur jag lyckades hålla mig till min plan och är helt säker på att jag hade kunnat få en riktigt bra placering om magen hade fungerat. Jag gick från sista plats till 15:e som bäst, innan det vände nedåt igen och jag slutade på 27:e plats av 39. Om jag hade nått mitt primära mål som var 161+ km hade det inneburit minst en 10:e plats! Jag inbillar mig att jag hade mer än så att ge, men det får jag aldrig reda på.
Det som faktiskt förvånade mig mest var att det aldrig blev trist, vilket var det jag var mest orolig för inför loppet. Tvärtom var det riktigt behagligt att glida runt banan och bara ”zona in”. Även om jag bara pratade med andra under ca 10% av tiden så rullade det på. Det hände ibland att en timme gick utan att jag ens hann tänka på det. Fascinerande! Rent mentalt är jag nog hyggligt rustad för dessa lopp och jag är inte alls främmande inför ett nytt försök, och förhoppningsvis revansch, i framtiden. Om det blir i Skövde nästa år eller inte låter jag vara osagt.
Sist men inte minst
Avslutar den här rapporten med att tacka Magnus för att han än en gång ställt upp för mig. Utan honom klarar jag mig inte, dessutom är det förbaskat roligt att få dela loppen med honom. Dessa små äventyr är ger ju minnen för livet och han har lika mycket att berätta från sin sida av loppen som jag från min, vilket ger fler dimensioner. Stort tack till min coach Andreas för råd, stöd och tips, ber om ursäkt för att jag inte kunde leverera ett bättre resultat den här gången. Tack till alla som skickat lyckönskningar via sms, bloggen, twitter och facebook, det är fantastiskt att ha så stort stöd! Nästa gång ska det gå hela vägen!
Nu är det drygt 40 minuter till start och jag ska strax byta om.
Lite för fint väder tyvärrr, men det ger sig väl. Snart dags att gå in i bubblan och komma ut efter 24 timmar.
Nä, inte feber i form av förhöjd kroppstemperatur, utan snarare lopp- och resfeber. I vanliga fall blir jag lite uppjagad, eller snarare förväntansfull, inför lopp, men när jag dessutom ska resa bort och springa lopp så blir det lite värre, eftersom resfebern kommer ovanpå allt. Jag har packat ca 90% av det som ska med, så det mesta är gjort. Jag och Magnus har diskuterat logistik och strategi, så det mesta känns klart även där. Vi kör ned till Skövde på fredag morgon och planerar att vara på plats runt 10-snåret, vilket ger mig gott om tid att förbereda mig på plats. Fördelen med att åka bil till Skövde är att jag kan ta med mig i princip allt jag äger i löparväg, så att det finns om jag behöver något.
Energi och kosttillskott (godiset faller i båda kategorierna)
Inte allt jag äger, men åtminstone det viktigaste.
Enligt YR.no verkar vädret bli lite bättre än väntat. Den senaste prognosen visar att det först ska regna på lördag förmiddag, vilket i så fall betyder att det endast är de sista fyra timmarna som är i riskzonen. Nåt jag undrar är vad det är för väder och temperatur mellan 23:00 och 02:00 och varför de utelämnat det här. Kanske är en överraskning?
Från yr.no
Sista planerade löppasset gjordes igår, 7 km fartlek med 5 höjningar. För ovanlighetens skull (ironi) ned till Haga och tillbaka. Kroppen kändes toppen, det märks tydligt att nedtrappningen ger resultat. Höll ordentligt koll på tempot för att inte bränna mer krut än absolut nödvändigt. Benen börjar bli pigga nu, men den piggheten ska sparas inför helgen. Nu är det total vila fram till loppet. Det ska bli intressant att se vad ytterligare 2,5 dygn kan göra för formen.
Förra veckan fick jag plötsligt för mig att testa min vilopuls och hamnade på 46 bpm, vilket i de tabeller jag sett placerar mig i kolumnen ”utmärkt” eller ”atleter”, vilket jag får vara nöjd med. Jag upptäckte dessutom att min metaboliska ålder är 27 år, vilket kanske inte säger så mycket egentligen. Huvudsaken för mig är att den är under min kronologiska ålder.
Avslutar med en riktigt skön reklamfilm från Nike!
Kollade just hur vädret förväntas bli i Skövde under fredag och lördag kommande vecka och fick denna trista prognos. Nedersta stapeldiagrammet visar nederbörd och där ser man hur det ska regna som mest PRECIS när loppet går, intressant tajming va?
Det gäller att gräva fram vartenda plagg jag har och dessutom hitta mina regnkläder. Tur att jag åker bil och inte behöver bry mig hur mycket packning jag har med mig. Dessutom har jag ju världens bästa support i Magnus som hjälper mig under loppet, så jag är inte orolig. Naturligtvis föredrar jag om det inte regnar. Mycket hinner hända till på fredag, så än behöver jag inte fundera för mycket på det, men jag kommer ändå packa allt jag har för säkerhets skull.
Dagens pass bestod av 6 st 400-metersintervaller med 3 minuters vila. Rev av det passet runt Lillsjön ett stenkast från kollis. Kroppen kändes helt ok, jag var lite seg i skallen bara. Det var lunch och mitt blodsocker var nog lite lågt, vilket påverkade känslan negativt så klart. Passet gick enligt plan och det var skönt att få lite fart i benen. Intervallerna gjordes i ca 4:30-tempo, precis lagom snabbt för att inte slita på kroppen, men ändå låta benen känna på lite mer fart än normalt.
Nu blir det vila till tisdag, då absolut sista passet inför 24H görs, sen ska det vilas helt. Jag hoppas ha samma känsla i kropp och själ som jag hade inför TEC. Då fanns det energi så det räckte!
Innan onsdagens löptur med Janica så hade jag möte med Andreas. Det mesta kretsade naturligtvis om 24-timmars och vi lade en del grundläggande regler på plats. Det är ju lätt att planera inför ett lopp, men desto svårare att följa planen när man väl springer. Det är ju alltid lätt i början, men på såna här lopp finns enormt mycket att tjäna på tålamod. Min primära målsättning är att ta mig längre än 161 km, allt över det får bli bonus.
Det märks att loppet är mindre än en vecka bort. Jag funderar mer och mer på hur jag ska springa och vad jag ska ha med mig. Tankarna snurrar kring just tempot och excelarket med uträkningar kring tempot är konstant uppe på min dator. Jag kan vara lite manisk när det gäller att räkna på mitt tempo, men det hjälper mig att få dryfta det tills jag känner mig nöjd.
Det värsta som kan hända är väl egentligen att jag antingen springer för fort i början och får gå mycket på slutet ELLER att jag springer för långsamt och kommer i mål med känslan att jag har mycket kvar att ge. Det är ju lite charmen med långa lopp, att lära sig disponera krafterna så optimalt det går. Att jag förmodligen kommer ungefär lika långt vid båda scenarierna är för mig oviktigt, det viktiga är att lära känna min kropp så gott jag kan.
I torsdags gav jag mig ut på ännu ett lugnt distanspass. Det blev en runda till Haga och tillbaka, vilket blev 7 km @ 5:35. Inte mycket att skriva hem om, snarare rätt trist och oinspirerat pass. Är som sagt ganska mätt på löpning, så ”vilan” fram till loppet kommer göra gott. Det är förvisso tre pass kvar, men de som återstår är bara sköna.
Idag är det lördag och dagen efter kräftskivan hos våra kompisar i Vallentuna, vilket betyder att jag är lite seg och trött. Det regnar i princip konstant här i Stockholm, så jag är glad att jag slipper ge mig ut och springa. Det blir nog pizza framför TV’n idag. Trots högst mediokert intag av öl så är jag trött och seg, det är nog kräftorna…
Det var ljuvligt att få en hel vilodag i måndags. Först hade jag planerat att köra mitt styrkepass, men allteftersom dagen gick så bleknade den ambitionen och försvann tillslut helt. Jag förtjänade en vilodag.
Igår gav jag mig dock ut på ännu ett distanspass, det blir mycket av den varan när man tränar inför ultradistanser. På schemat stod 15 km, så det var ju bara att göra lixom. Det bar faktiskt inte alls emot att springa idag, tvärtom var jag lite sugen. Det som nästan var svårast var att veta åt vilket håll jag skulle springa. Valet föll på Edsviken, så jag gav mig av. Passerade Ulriksdals Slott och följde sen vattnet tills jag kommit 6 km, då vände jag tillbaka och sprang sen en omväg för att få ihop distansen. Pulsen var än en ovanligt gång låg under större delen av passet och jag var lite misstänksam huruvida den faktiskt stämde, men på slutet blev det lite motigt och i en av de brantare backarna visade pulsen att den faktiskt kunde gå upp ordentligt, vilket jag blev glad för. Kroppen kändes väl inte direkt toppenpigg, men det ska den ju inte heller göra. De sista kilometerna blev som sagt sega, men det var inte kroppen som stretade emot utan mest den mentala orken.
Det var ganska skönt att komma hem och se resultatet av dagens pass. 15 km @ 5:35 med 146 bpm (73%) snittpuls. Låg och fin puls (för mig vid det tempot), precis som jag har ”vant” mig vid på sistone, så det går åt rätt håll.
Egentligen hade jag vilodag idag, men Janica frågade om jag kunde sällskapa med henne efter jobbet och det kunde jag ju inte tacka nej till, så det blev en lugn löptur tillsammans med henne. 7 km @ 6:30 är precis så lugnt jag behöver springa just nu. Morgondagens planerade 13 km får se sig reducerat till 6-8 km istället, bara för att hålla igång kroppen.
Så var den sista veckan avklarad och jag ser tillbaka på en av de i distans räknat tyngsta veckorna nånsin. Eftersom jag fick stuva om träningen i början av veckan så blev det stället träning fem dagar i följd, något jag faktiskt aldrig gjort tidigare. Tre dagar på raken händer ibland, men aldrig fem.
I fredags kväll vankades det årets första kräftor för vår del och de skulle ätas på kollis, men innan middagen klämde jag in ett löppass. Värmde upp ned till Lillsjön och sprang där sex tusingar med 3 minuters gåvila emellan. Jag valde gåvila för att återhämta mig totalt mellan intervallerna och inte slita i onödan på kroppen. Passet var mest tänkt att ge lite fart i benen och har ingen egentlig träningseffekt så här nära loppet. Kroppen kändes oväntat pigg och intervallerna flöt på väldigt bra.
I lördags blev vi bjudna på middag hos vännerna Carro & Johan i Vallentuna och Johan frågade mig om jag hade lust att springa med honom innan middagen. Om jag hade! Han behövde komma ut på ett för honom lite längre pass, då det var längesen sist. Vi gav oss av strax efter 16 och sprang en för mig helt ny runda vilket var jättekul Bra sällskap, perfekt lugnt tempo, underbart väder och nya omgivningar, kunde inte bli bättre! Vi sprang och pratade och tiden bara gick. Delar av slingan gick på Roslagsleden och var lite teknisk, men lejonparten var lättsprungen. Johan kämpade på bra och det var först efter 14 km som han kände av bristen på långpass, men med några korta gåpauser så återhämtade han sig och vi kunde utan problem ta oss hem. Ett riktigt lyckat och roligt pass som jag kunde summera till 16 km @ 6:18 med 136 bpm (68%) snittpuls, det senare smått fantastiskt lågt för att vara mig. Efter det passet satt det fint med tacos! Efter middagen förpassades vi till vardagsrummet där vi spenderade många timmar med att spela Xbox. En i mina ögon nästan perfekt eftermiddag och kväll!
Söndagen kom och mitt sista pass denna vecka var 20 km distans i typ långpasstempo, ett pass jag egentligen skulle gjort på lördagen. Nu blev ju lördagens pass just i det tempot, så jag beslöt mig för att köra söndagens pass aningens snabbare. Sent på eftermiddagen kom jag iväg och styrde kosan norr om Brunnsviken och följde sen Hälsans Stig fram till Koppartälten där jag via Haga Norra sprang mot Lötsjön och rundade den för att sen springa längs E18 tillbaka hem. En handjagare med Perpetuem fick räcka som färdkost. Fyllde på den med vatten vid Brunnsvikens kanotklubb efter drygt 6 km så att den skulle räcka, vilket den gjorde. Mentalt var jag väldigt trött på att springa sista typ 4 km, jag kunde inte slå den känslan ur hågen hur jag än försökte. Dessutom hade det gått hål på innerlåret på mina tights, så jag hade dessutom dragit på mig ett rejält skavsår. Hade ju ännu ett oskönt skavsår i ljumsken som jag dragits med sen i torsdags, så nu började jag lixom falla isär på nåt sätt kändes det som. Det var inte mitt mysigaste pass nånsin, men det var tillfredsställande att ändå känna mig så fräsch i kroppen, inte alls speciellt tung eller sliten utan det var mest mentalt som det var jobbigt. Jag var mätt på löpning helt enkelt. Sista passet blev 20 km @ 6:00 med 139 bpm (69%) snittpuls. Vet inte om det blivit något fel på pulsbandet eller om kroppen helt enkelt reagerat på senaste tidens träning och gått över till högre andel fettförbränning, men pulsen var enormt låg under detta pass för att vara mig.
Med det sista passet avslutat var det en fröjd att kunna summera veckan som gått. Totalt har jag hunnit springa drygt 120 km, vilket faktiskt är det mesta jag nånsin sprungit på träning på en vecka (mån-sön). Det känns väldigt skönt att kunna avsluta träningen inför 24-timmars i Skövde med en rejäl volymvecka. Nu kan jag med gott samvete gå in i de sista veckorna av formtoppning vetandes att jag gjort ett ordentligt jobb och kunna fokusera på att vila mycket. Kanske passar jag på att träna lite mer styrka för att hålla igång kroppen, vi får se. Nu ska jag iallafall vila lite…
Veckan började med det långpass som jag inte fick till i söndags. Fick sällskap av min granne/kompis Karin som hängde med de första 16-17 km och det gjorde att tiden bara gick. Vi tog sikte norrut längs Edsviken och vände hemåt efter ca 8 km då Karins plan var ca 15 km. När jag lämnat av henne hemma så var det ju en bit kvar av mina 40 km, så det var bara att komma på något roligt håll att springa mot. Jag valde att springa via Haga, Norrtull, Roslagstull, Stadion och till Storängsbotten där jag fyllde på vatten hos Prisextra innan jag sprang vidare. Insåg där att jag druckit på tok för lite av både vatten och Perpetuem, vilket förklarade den ganska sega känslan jag hade i både kropp och huvud. Med nästan hälften kvar kändes det ganska tungt, men det var ju bara att bita ihop. 40 km stod på schemat, så det är bara att gilla läget.
Rejält stenigt och rotigt på sina ställen
Jag sprang längs Husarviken på Norra Djurgården och följde sen vattnet längs steniga och rotiga stigar mot Ålkistan där jag följde min sedvanliga rutt längs Brunnsviken. Strax efter jag passerat Bergianska trädgården så snubblar jag till och är plötsligt viktlös för en millisekund innan gravitationen tar ett grabbatag i mig och drar mig med full kraft mot jorden. Landar på sidan på stigen och ligger där och funderar lite på vad som hände. Stoppar först klockan innan jag sätter mig upp och där sitter jag nån minut för att orientera mig både internt och externt. Reser mig därefter upp och undersöker vad som fällde mig, men allt jag ser är platt mark. Jag snubblade på marken? Börjar nog bli trött alltså. Nåväl, med lite skrubbsår på arm och i handen fortsätter jag min löpning hemåt, glad att jag valde att ramla just där och inte på asfalt eller grusväg, då hade utfallet sett annorlunda ut. Piggnade hursomhelst till av fallet och det var ju precis vad jag behövde uppenbarligen. Finns ju mindre smärtsamma sätt förvisso, typ en koffein-gel…
Brottsplatsen. Inte mycket att snubbla på kan man tycka, men jag lyckades!
När jag äntligen kom hem var jag ordentligt trött. 40 km @ 6:24 är i princip ett perfekt resultat då målet var 6:15-6:30-tempo. Eftersom jag är inne i en tung träningsperiod så ska det ju kännas tungt just nu, men det är inte lika lustfyllt att springa när man inte känner sig ”hundra”. Tids nog får jag vila och då kommer jag längta efter att få springa, man är aldrig helt nöjd.
Efter en dags vila var det åter dags att ge sig ut i onsdags. För att få känna på hur det känns att springa på bana så sprang jag till Sundbybergs IP och gjorde en knapp mil där. Det var mjukare och mindre behagligt än väntat, men det är säkert en vanesak. Det var inte direkt tråkigt heller, för jag kunde slappna av och bara tänka på annat. Det var dock skönt att springa hem igen och få lite mer visuell stimulans samt asfalt under fötterna. Jag får nog göra några pass till på banan innan Skövde för att få in känslan. 18 km @ 5:40 med 148 bpm (74%) snittpuls blev resultatet.
Torsdag och åter dags att dra på sig skorna för ett distanspass. Den här gången begav jag mig till Ursvik för ett varv i 10an. Siktade som vanligt på att ligga under 75% av maxpuls vilket är 150 bpm, vilket i en slinga som Ursvik kräver en del återhållsamhet. Fick ta det lite lugnt i backarna och ta igen det nedför istället. Det märktes att backlöpningen i Italien har gett resultat både fysiskt och mentalt, inga backar blir speciellt jobbiga numera. Det var svalt och skönt, men hög luftfuktighet, så jag svettades rejält. Vid starten tog jag rygg på en rosa tröja under några kilometer, innan jag passerade och drog ifrån, vilket var en skön känsla. Gjorde ett rejält avsteg från planen förvisso, men ibland kan det vara värt det. Jag fick dock betala priset och de sista kilometerna hem blev tunga. Resultat 16 km @ 5:30 med 155 bpm (77%) snittpuls.
Banprofil från Garmin Connect
Det kommer inte bli någon vila alls denna veckan, men nästa vecka kommer jag bara springa tre pass, så jag har det att se fram emot. Nu är det bara drygt två veckor kvar till Skövde, så det gäller att göra allting rätt fram tills dess.
Fåfängeträning 