Fåfängeträning

Nu var det ganska längesen jag sätter mig ner och skrev något på bloggen, ber om ursäkt för det. Jag ska försöka bättra mig.

Veckan som gick var den första i nya programmet från Andreas och nu börjar jag känna igen träningen, även om det fortfarande är ganska lugna pass.

I måndags och onsdags vankades det 12 km distans i max 75% puls och i torsdags ett enkelt intervallpass med två (!) tusingar. Det intervallpasset kommer byggas på varje vecka. Veckan avslutades med ett ”långpass” på 20 km. Normalt anser jag inte att 20 km är långpass, men detta skulle springas i långpasstempo, så det får heta det.
Jag och min granne Karin gav oss av mot Ursvik vid 10-tiden. Det regnade och var ca 3 grader, så vi var väl lagom sugna. Väl framme i Ursvik så skyddade träden lite från regnet och framförallt vinden som kylde en hel del. Vi valde att springa ett varv i Extremen för att få ihop drygt 20 km totalt.
Tempot hölls nere av vätan, det var rejält blött och halt i spåret. Löven hjälpte till att skapa ett glashalt underlag på sin ställen, men vi klarade oss undan vurpor som tur var. Efter ett varv i Extremen så var det på glada ben (för min del iaf) som vi sprang hemåt igen. Trots regn, kyla och vind så älskade jag det. UE är verkligen min favvisrunda.
Snittempot landade på ca 6:30 och medelpulsen strax under 150 bpm (75%). Underlaget och UEs profil gör det svårt att få riktigt låg puls, speciellt med kylan som nästan krävde att man höll igång för att inte börja frysa.

Nu börjar träningen på allvar, äntligen!

Sen Uppsala har träningen mer eller mindre legat sist på prio-listan. Jag har haft extremt mycket att göra på jobbet och det har blivit mycket resande. Förra helgen var vi i London privat och då blev det planerade passet i Hyde Park aldrig av. Långa dagar på stan följt av sena kvällar och tidiga morgnar gjorde att det inte fanns nån direkt tid eller lust.

Träningsprogrammet som Andreas skickade var inte direkt inspirerande heller. Två löppass per vecka om 30 minuter samt ett konditionspass (ej löpning) är ganska långt från hur det brukar se ut. Dock passade det perfekt eftersom jag haft så mycket att stå i.

Förra veckan var jag på konferens i Peckforton Castle en timme utanför Manchester mellan onsdag och fredag. Torsdag morgon vaknade jag 6:30 Svensk tid och beslöt mig för att ge mig ut på det 45 minuterspass som stod i schemat. Gav mig av längs den enda väg som leder till slottet, men efter några hundra meter var det så mörkt att jag inte såg handen framför mig. Jag sprang tillbaka till receptionen och fick låna en ficklampa av dem, vilket gjorde att jag åtminstone kunde urskilja konturerna av vägen i skogen. Ned till huvudvägen var det drygt en kilometer och rejält nedför, men det var svårt att avgöra i mörkret. Väl ute på huvudvägen var det lite lättare att se vägen, så där slapp jag använda lampan lika mycket. Efter drygt 25 minuter vände jag tillbaka till slottet. Det hade börjat ljusna en aning, men när jag kom tillbaka till vägen upp till slottet så var det dags att använda lampan igen. Nu insåg jag även hur brant backen var! Jag orkade nästan inte springa hela vägen upp! Tillbaka på rummet gjorde jag lite situps och armhävningar, innan det var dags att göra iordning mig för frukost och sen konfererande.

I söndags tog jag mig ut på förmiddagen och sprang 45 minuter, men det kändes tungt och jobbigt. Med tanke på hur lite jag sprungit på sistone så är det inte konstigt att det känns tungt. Tanken med den sparsmakade träningen är att låta kroppen återhämta sig ordentligt inför den träning som komma skall. Tyvärr tappar man lite flås på kuppen, men det kommer tillbaka med tiden.

Idag åkte jag ned till Skövde för att övernatta inför morgondagens stora lansering hos en av mina kunder. Jag passade på att vara med på den gemensamma träning som min klubb här i Skövde, Team UltraSweden LK, har på måndagar och torsdagar.
Jag åkte upp till Billingen (berget) till kl 18 och träffade sex andra klubbkamrater. Torill ledde gruppen som idag skulle göra backintervaller. Efter uppvärmning körde vi igång. En minuts backe och joggvila tillbaka för att sen köra två minuter och joggvila tillbaka. Detta upprepade vi fem gånger, dvs 10 intervaller totalt. Riktigt slitigt må jag säga!
Efteråt joggade vi tillbaka upp till Billingen igen, för att där avsluta med 3*60/30, vilket innebar tre stycken 60 sekunders sprint med 30 sekunders ståvila. Det fanns en massa kraft kvar i benen, men flåset räckte inte riktigt till. Halsen ville inte riktigt släppa in tillräckligt med luft i lungorna, så det var tur att dagens träning var över!
Det märks som sagt att jag inte sprungit lika mycket på sistone.

Nästa vecka kommer mitt nya schema, det ser jag verkligen framför emot. Jag vill börja springa på ”riktigt”, inte bara lugna och korta distanspass. Längtar efter en riktigt jävlig vecka med slitiga pass som vrider ur det sista ur kroppen, för att följas upp av en lugn vecka. Det är livet! 🙂

(null)

Måndag kväll och jag sitter på ett hotellrum i Lund. I morgon bitti ska jag stå på en mässa här, så jag fick helt enkelt flyga ner idag och sova över. När jag kom hit i eftermiddags så installerade jag mig och jobbade en stund innan jag bytte om och gav mig ut på det första passet i det nya träningsschemat. 30 minuter löpning känns lite fånigt, men jag är ju trogen mitt schema, så det är bara att ”bita ihop”.

Eftersom jag inte hittar så bra i Lund och dessutom bor i utkanten, så tog jag kartan i min iPhone till hjälp för att hitta en vettig rutt för dagens korta utflykt. Hittade på så sätt en bra runda så att jag enkelt kunde springa tur och retur. Sprang helt enkelt 15 minuter och vände sen tillbaka.
Efteråt gjorde jag sit-ups och armhävningar på rummet, mest för att det skulle kännas som ett riktigt träningspass.

Resten av veckan ser ganska lugn ut. Alternativ träning på onsdag och en halvtimmes löpning på fredag. På torsdag kväll flyger jag och Janica till London med tre andra par, en riktig vuxenweekend! Jag packar naturligtvis träningskläderna och siktar på åtminstone en runda i Hyde Park.

Efter söndagens cykelpass så så fruktade jag att träningsvärken skulle vara hemsk i måndags, men det enda som lämnat några direkta spår var sadeln. Hade lite skavsår i ändalyckten, men mer än så var det inte. Högerfoten kändes ungefär som tidigare, så jag beslutade mig för att testa att springa lite försiktigt efter jobbet.
Efter en tur till Haga t o r så kunde jag konstatera att det faktiskt fungerade utan större problem. Visst kändes foten, men det blev inte värre av att springa. Jag valde mina Asics Kayano som har en lite styvare platta under foten än de The North Face Arnuva 50 som jag gått över till på sistone och det fungera bättre.

Jag fick stuva om lite i veckans schema för att få ihop träningen. I tisdags blev det ett vanligt distanspass om 15 km. Var lite seg i kroppen och knoppen, vilket gjorde det tungt att springa. Siktade på att hålla mig runt 150 bpm (75%) och anpassade tempot efter det. De första 10 km gick bra, men sen började det kännas tungt. Mest var det nog mentalt dock, jag sprang och funderade på anledningar till varför det var tungt, vilket i sig gjorde det ännu tyngre. Fick iaf ihop mina 15 km @ 5:30 med 153 bpm (76%) snittpuls. Klart bättre än det kändes. Ibland blir man överraskad minsann. 🙂

Idag var det dags för 8-10 km fartlek med 8-10 fartökningar och jag förlade naturligtvis det till Djurgårdskanalen. Sprang för 2 km som uppvärmning innan jag började med ökningarna. Räknade var 4:e steg och räknade till 30, för att sen sakta ned och göra om det igen. Vid 4 km vände jag tillbaka till kontoret och upprepade ungefär samma mönster.
Kroppen mådde fint och det flöt på bra. Struntade i att kolla klockan, bortsett från lite koll på när jag skulle vända tillbaka. Det är skönt att inte fundera på varken tempo eller puls.

Passet summerades till 8 km @ 5:00 med 161 bpm (80%) snittpuls. Det är jag nöjd med.