Fåfängeträning

Medelveckan inleddes med ett vanligt distanspass om 15 km. Än en gång var det Djurgårdskanalen som var skådeplats. Hög luftfuktighet gjorde det till en veritabel svettfest, trots att tempot var lågt. 15 km @ 5:41 med 152 bpm (76%) snittpuls.

Tisdagens pass bestod av långa intervaller, närmare bestämt 3x 2 km med 3 min vila. Djurgårdskanalen fick ännu ett besök när jag värmde upp till Djurgårdsbrunnsbron. Där dumpade jag min handjagare som jag fyllt med iskiate och satte av för första intervallen. Bort till nästa bro ska enligt uppgift vara 1 km, så det skulle ju bli perfekt att köra intervallerna där.
Intervallerna avklarades utan konstigheter och under vilan tog jag några klunkar iskiate. Kände mig aldrig energifattig under passet och kunde efteråt konstatera att jag snittat 4:45 under själva intervallerna, vilket iofs inte är så svårt då jag programmerat min Garmin med spannet 4:40-4:50.
Lyckat var det hursomhelst.

Onsdagens pass var ännu ett distanspass om 15 km där de mittersta 5 km skulle springas ”snabbt” enligt schemat. Jag kände mig ok under ”uppvärmningen”, men efter halva snabba femman blev det motigt. När de väl var över och sista femman skulle göras var det oerhört tungt. Energin var lixom slut. Jag klarade mig med näppe att ta mig tillbax till kontoret! Snittempot under de olika etapperna var 5:27, 4:59 samt 6:06(!!!). Den sista visar verkligen hur trött jag var! Det tog en stund innan jag återhämtat mig. Boven var nog dålig uppladdning inför passet.

Förhoppningen var att komma ut en sväng med Janica efter jobbet, men hon var för otålig för att vänta tills jag kom hem, så hon stack ut lagom till jag parkerat utanför huset. Jag skyndade mig att byta om och dra på mig gorillatofflorna. Väl ute fick min Garmin ingen synk med satelliterna, högst frustrerande! Det tog många minuter innan den fick kontakt och då satte jag av i högsta möjliga fart för att springa ikapp Janica. Upptäckte då att den lätt molande värk jag upplevt i höger fot några dagar, mellan tårna och fotryggen, eskalerades kraftigt i VFF. Jag pinnade hursomhelst på rejält och kom till slut ifatt dem innan backen upp till Koppartälten. När jag gick uppför backen smärtade det rejält i foten, vilket var oroväckande. Så snart vi började springa så blev det bättre, men när jag gick så var jag tvungen att halta. Dags för vila helt klart!

Nu är det som tur är planerad vila till på söndag, så foten hinner förhoppningsvis att läka tillräckligt för att jag ska kunna springa det planerade långpasset. Håll tummarna för att det bara är tillfälligt!

Första dagen på jobbet efter semestern och på träningsschemat stod 7-8 km ansträngningslöst. Min vänstra häl värkte och molade fortfarande, vilket gjorde att jag beslöt mig för att springa passet i VFF.
Sagt och gjort stack jag iväg när lunchen kom. På trottoarens stenplattor kändes det som om jag sprang med simfenor, det lät iaf så. När jag kom bort till Narvavägen så sprang jag på de grusade partierna och där kändes det bättre. Kände inget av de 50 km jag sprungit dagen före, vilket gladde mig. Nere vid Strandvägen svängde jag vänster och följde sen Djurgårdskanalen mot Sjöhistoriska. Stannade och stretchade efter två kilometer innan jag fortsatte. Sprang nån kilometer bakom en kille som höll lagom tempo, men valde att springa förbi honom i en nedförsbacke för att han inte skulle känna sig förföljd. 🙂
Sprang över kanalen vid första bron och vände tillbaka mot stan igen.
Märkte att jag sprang mer upprätt och jag jobbade med att slappna av och hitta flytet i steget. Tyckte att jag fick till det ganska bra faktiskt.
Över Djurgårdsbron kändes det stappligt igen, pga asfalt och stenplattor, men så snart jag kom till Narvavägens gruspartier kändes det bra igen. Det var även här jag kände den välbekanta känslan av ett begynnande skavsår/blåsa på utsidan av mina stortår. Narvavägen är en lång backe, vilket uppför hjälper steget betydligt, speciellt i VFF. Det är ju mer naturligt att springa på framfoten uppför. Nedför kräver det lite tillvänjning har jag märkt.

Tillbaka vid kontoret kunde jag konstatera att passet inte blivit det lugna återhämtningspass det skulle varit, men inte så långt ifrån. Drygt 7 km i 5:35-tempo med 148 bpm (74%) snittpuls var hyfsat bra.

Nu är det tänkt att jag ska vila från löpningen till torsdag, vi får se.

På vägen hem från jobbet passade jag på att ringa Andreas. Jag var så sjukt nyfiken på hur gax trans Scania hade gått. Han är på semester i Danmark med familjen, men tog sig ändå tid att berätta lite hur det gått. Han skulle lägga upp en mer utförlig rapport på sin sida framöver, vilket jag ser fram emot att läsa. Andreas fick låna boken ”Running across countries” (av Russell Secker) av mig. Den handlar bl.a. om Trans European Foot Race 2009, det lopp Andreas och hans kollega Mattias sprang. Han fick även låna ”Born to run”, så han sa att han streckläste den första boken för att få sätta tänderna i den senare.

Runners Gear
Igår fick jag samtal från en av världens bästa (bl.a. 2 i VM) multisportare. Han hade testat Hammer-produkter under en tävling där han ingått i ett amerikanskt lag. Han berättade att trots att han var i fysiskt bättre form än amerikanerna så hade de en mer linjär energikurva än han själv, som med sin ”kexchokladdiet” blev allt tröttare på slutet. Tack vare bl.a. Perpetuem och diverse kosttillskott så höll de sig starka loppet igenom. Så snart han kommit hem så sökte han reda på närmsta Hammer-källa och hittade Runners Gear, vilket jag tyckte var jättekul. Han tömde nästan lagret, så nu är det bråttom att beställa mer! Angenäma problem som det heter.

Hur var det med DOMS då?
DOMS betyder Delayed Onset Muscle Soreness, dvs träningsvärk.
Efter gårdagens VFF-löpning kom lite lätt värk på kvällen, från långpasset i söndags, medan jag idag fick veta vad vadmusklerna tyckte om VFF-passet. Det var ett tag sen jag hade träningsvärk i vaderna, men det är ju samtidigt skönt. Då vet jag ju att träningen har tagit skruv. 🙂