Träningsvärk och sköna träningspass

Publicerat: juni 28, 2010 i Allmänt, Energi, Träning
0

Midsommardagen
I lördags bestämde jag mig för att skippa löpningen och bara köra mitt styrketränings- och prehabprogram. Utfall, knäböj, diverse övningar på boll, sit-ups och armhävningar blev det under en timme. Fram till TEC i april gjorde jag mina prehabövningar 5-7 dagar i veckan, men efter TEC har det blivit mycket sparsamt. Styrketräningen i form av sit-ups , armhävningar och diverse träning med hantlar har jag däremot fått rutin på.

I lördags kväll började utfall och knäböj kännas av och i söndags morse var träningsvärken ett högst påtagligt och närvarande faktum. Jag hade svårt att sätta mig ner, utan fick falla ner istället. Pinsamt värre! Jag behöver uppenbarligen göra det oftare…

Söndag
Min fru (Janica) skulle inviga sina nya löparskor, så vi gav oss av på en gå/jogg-runda ner till Hagaparken och tillbaka. Janica fick bestämma tempot, vilket fungerade utmärkt. Jag planerade att springa ett distanspass om 10-15 km efteråt, så detta var en perfekt uppvärmning och jag hoppades att mina värkande muskler skulle slappna av och värka lite mindre.

Efter 7 km var vi hemma igen och totalt hade Janica lyckats springa 5 km. Riktigt bra med tanke på att hon dels är total nybörjare på löpning, men framförallt för att hon pga av sin migrän tar betablockerare och blodförtunnande medicin dagligen. Medicinen ser till att inte pulsen går upp för mycket, vilket är direkt kontraproduktivt då musklerna skriker efter syre, men hjärnan säger ”nej, jag låter inte hjärtat pumpa fortare än så här”. Taskigt läge kan man säga. Janica kämpar på ändå och jobbar med att försöka hitta ”tröskeln” där musklerna får den syre de behöver och hon fortfarande kan jogga.

Nån timme efter morgonpasset var vi på kollis vid Brommaplan och jag gav mig ut på ett distanspass i Bromma med omnejd.

Beslöt mig för att rundan fick bli drygt 10 km då jag egentligen bara skulle sprungit 5 km enligt mitt träningsprogram. Jag skulle ju sprungit 10 km på midsommarafton ,men det fanns inte tid för då, vilket gjorde att jag ”stod i skuld”.
Passet gick mycket bättre än katastrofen i torsdags, trots att det var varmare och jag redan varit ute en runda på morgonen. Totalt blev det 10 km @ 5:40 med 154 bpm (77%).

Måndag
Idag var det start för medelveckan och första passet var ett 15 km distanspass. Med gårdagens totalt 17 km och fortfarande rejäl träningsvärk så bävade jag lite inför dagens pass, men det visade sig gå över förväntan.
Jag värmde upp till Råstasjön och efter stretch bar det av runt sjön och över till Lötsjön där jag avverkade 2 varv innan jag sprang tillbaka till Råstasjön igen för ytterligare två varv. Temperaturen låg runt typ 26º, men tack vare sträckor med skugga så blev det aldrig ett problem. Jag börjar nog vänja mig vid värmen nu.


Totalt blev det 15 km @ 5:40 med 154 bpm (77%), vilket jag är nöjd med.
Jag måste lära mig att ta det lite lugnare på mina distanspass. Målet är att komma ner till runt 75% av HRmax, oavsett vad det blir för tempo. Farten ska jag istället träna under intervall- och tempopassen.

I morgon är det dags för det första intervallpasset på länge, det ska bli riktigt intressant!

Årets tyngsta pass?

Publicerat: juni 28, 2010 i Allmänt, Träning
0

I torsdags var det så dags för det första träningspasset i det nya programmet, ett 15 km distanspass. Vädret var fantastiskt och jag såg fram emot att få spendera nästan 1½ timme i solen.
Jag hade med mig en handjagare med vatten, något jag alltid har med mig. På pass upp till milen har jag en som rymmer 3,5 dl och på längre pass en större som rymmer drygt 6 dl. Precis lagom upp till 20 km ungefär. Dessutom kan jag ha med mig nycklar etc i den ficka som finns i handremmen.

Sprang från kontoret ned till Djurgårdskanalen. Stannade och stretchade ordentligt efter 2 km. Det kändes inte som Jättelångt hade lämnat några direkta spår efter sig, utan allt kändes ungefär som vanligt. Det hade trots allt gått 5 dagar sen loppet.

Värmen var högst närvarande och jag njöt av solens strålar, åtminstone i början. Efter 5 km började det dock kännas lite motigt och trots att jag försökte ligga närmare 75% av HRmax så gick det inte, även om jag sänkte farten rejält. Eftersom jag valde att springa i solen från början så hade jag gjort mig en otjänst och fick nu betala priset med höjd puls.

Jag fick slita lite på slutet och fick gång på gång övertala mig själv att sänka farten för att nå målet att ligga under 80%. Kroppen ville hela tiden springa lite fortare än vad jag ville. Till slut kom jag iaf tillbaka till kontoret och kunde summera passet: 15 km @ 5:40 (!) med 161 bpm (80%) snittpuls. Jo ni läser helt rätt. Hög puls, låg fart. Ett fantastiskt uselt pass. Nu måste man ju ha såna åxå förvisso…

Efter det vilade jag till midsommardagen, då jag tränade styrka och gjorde även de prehab-övningar som jag fått av Andreas. Sedan TEC har jag inte gjort dem många gånger, så det var dags att sätta igång igen. Knäböj och utfall satte sina spår, då träningsvärken kom smygande redan på kvällen! Mer om det i nästa inlägg…

http://shop.textalk.se/se/article.php?id=14688&art=3167333

Återhämtning och nya mål

Publicerat: juni 23, 2010 i Lopp, Träning
2

Post Jättelångt
Jag vet inte om det var massagen efter loppet, Recoverite eller att jag helt enkelt tål mer, men dagen efter Jättelångt kändes kroppen oförskämt bra. Jag hade några tår som var ömma i toppen (begynnande blånaglar) och jag undvek djupa knäböj i onödan, men i övrigt var det få tecken på att jag sprungit i nästan 8 timmar i lördags. Fascinerande!

Efter två dagars vila så gav jag mig ut på en gå- och joggrunda tillsammans med min fru och dotter i tisdags. Min fru fick bestämma tempot på löpningen medan dottern cyklade. Turen gick till Haga t o r vilket blev 7 km. Perfekt för att få lite fart på musklerna igen, men utan att anstränga kroppen i onödan.

Uppsala 100
I morgon påbörjar jag träningen inför Uppsala 100 km den 18 september. Andreas har gett mig träningsprogrammet fram till slutet av juli. Under mina två semesterveckor i Italien kommer det bli lite si och så med träningen, men jag förhoppningen är att få till 3-4 pass i veckan.

Jag genomförde mitt första Uppsala 100 km 2008, då hade jag sprungit i drygt 2 år och det längsta jag sprungit var 55 km. Det tog mig 11 timmar och 45 minuter att springa 100 km. Min målsättning för i år är att komma så nära 10 timmar som möjligt, men så länge jag slår tiden från 2008 så är jag nöjd. Distansen i sig är den största utmaningen trots allt.

Uppsala 100 -08. Efter nästan 12 timmars löpning var det rejält skönt att sitta ner!

I fjol bröt jag efter 52,5 km pga av högerknät, men var glad ändå. Jag kände helt enkelt inte för att springa runt, runt i ett halvt dygn. Jag var nog inte heller mentalt återhämtad från mitt bittra nederlag på GAX.

Jag tror att den fokuserade träningen inför årets upplaga ska ge resultat. Det vore skönt att få genomföra ett längre lopp i år.

Jag får passa på att önska alla en riktigt glad midsommar. Hoppas det blir fint väder och att alla får njuta av god mat och gott sällskap.

Jättelångt 2010

Publicerat: juni 22, 2010 i Energi, Gnäll och ursäkter, Kosttillskott, Lopp
3

Började lördagsmorgonen med en stor skål kalaspuffar (!) och kaffe. Skakade sen till en Vitargo Gainers Gold  innan jag gjorde mig redo för avfärd till Grisslehamn. Väl där parkerade jag vid hamnen och inväntade Fredrik och Anna som skulle hämta upp mig och skjutsa mig till starten i Norrtälje.

Där var aktiviteten i full gång och löpare strömmade till hela tiden. Nu är det ju inte ett stort lopp, utan vi blev totalt ett 40-tal. Precis lagom intimt alltså. Vi hade gott om tid att förbereda oss innan starten, vilket gjorde att all stress lyste med sin frånvaro, skönt. Tog min första Vespa ca 45 minuter innan start.

Efter diverse tal av arrangörer och sponsorer så var det så dags för start. Jättelångt-bilen skulle köra först genom stan, med oss springandes bakom. Kanske inte helt optimalt, men lite udda åtminstone. Efter några kilometer kom vi iallafall fram till Roslagsleden och det var dags att på allvar påbörja loppet.

Jag och Mia teamade upp som i fjol och valde ett konservativt tempo. Med 68 km framför oss och inget uttalat mål med loppet, förutom att njuta av dagen, så fanns det ingen anledning att pressa sig från start. Tids nog skulle vi behöva gräva lite djupare och då ville vi inte behöva nå botten s a s.

Efter 10 km började jag dricka Perpetuem under en halvtimme, för att vid 20 km ta min andra Vespa och hålla mig till vatten ett tag. Vid 30 km var det dags för Perpetuem igen. Detta upplägg fungerade riktigt bra. Jag reducerade mitt energiintag ganska rejält jämfört med vad jag normalt intar när jag förlitar mig på Perpetuem och ibland även gel. Jag hade en episod runt 40 km där jag plötsligt blev jättetrött och nästan ville stanna och sova(!), men det försvann efter 5-10 minuter. Mycket underlig känsla.

Vet inte riktigt när mina problem startade, men det var nog drygt 2 mil in i loppet som min mage började krångla. Jag försökte slappna av och tänka på annat, men det var inte helt lätt. Tempot sjönk en aning och jag fick kämpa lite extra. Sprang sen nån timme innan vi passerade ett utedass, där jag äntligen kunde lätta på trycket. Efter det försvann den värsta smärtan, men helt borta var det inte.

Löpningen flöt generellt på riktigt bra och vi snackade bort tiden. På vätskekontrollerna, som flera gånger var inhysta på arrangörernas verandor och innehåll ALLT man kan önska sig och lite till, stannade vi bara till för att snabbt komma vidare. Jag drack bara vatten och Perpetuem, så det fanns inget jag ville ha utöver det.

Strax efter 50 km var magknipen tillbaka med besked och jag var till slut tvungen att uppsöka naturen, utan resultat. Dock fick jag släppa väder och det lugnade magknipen under resten av loppet, vilket var fantastiskt skönt. Nu kunde jag fokusera mer på löpningen istället för magen. Det flöt på ganska bra och bortsett från att det återstod ett par svårtforcerade etapper så höll vid bra tempo där underlaget tillät.

Humöret var i topp och det hjälpte verkligen till att få löpningen njutbar. När vi trodde att det var 10-11 km kvar mötte Abbe upp och berättade att det bara var 8 km kvar, vilket härligt besked. Dock var det banans absolut svåraste del kvar, några kilometer i obanad terräng med höga, mossbeklädda klippor och rotiga stigar, där tempot sjönk dramatiskt. Jag tittade på klockan en gång och vi höll då 12-tempo. Den kilometern avverkades på drygt 10 minuter och då gjorde vi så gott vi kunde!

Till slut kom vi iallafall ut ur skogen och en platt grusstig då Abbe förkunnade att det bara återstod ca 400 meter. Vi ökade farten och sträckte ut lite extra den sista biten, vilket kändes skönt efter de sista kilometernas underlag som krävt all uppmärksamhet.

I mål kom vi på nya PB 7:50, en dryg halvtimme bättre än i fjol. Där träffade vi bl a min ”reskamrat” Anna som, för henne helt oväntat, vunnit damklassen på ca 6:40. Vilken skräll! Så j…a kul! Samma dag kom hennes kille Krille 3:a i en stor multisporttävling med ca 100 tvåmannalag, så de hade nog all anledning att fira när hon kom hem.

Efter en välbehövlig och mycket välgörande massage, där ”frossan från helvetet” åter dök upp (precis som efter TEC) så var det dags att ta sig hem till Solna igen. Naturligtvis funderade jag på hur snabbt det KUNNAT gå om inte magen krånglat. Det får vi kanske veta nästa år, för då återkommer jag garanterat till Sveriges kanske mest välorganiserade och vackraste lopp.

Jättelångt och Vespa

Publicerat: juni 14, 2010 i Energi, Kosttillskott, Lopp
Etiketter:, ,
2

Jättelångt
Med Stockholm Marathon avklarat så är det dags att koncentrera sig på nästa lopp, nämligen Jättelångt den 19 juni.

Få lopp tillfredsställer äventyrslustan som just denna typ av lopp. Jättelångt går i år i omvänd riktning, dvs från Norrtälje till Grisslehamn och består mestadels av löpning på grus- och skogsväg, asfalt, men innehåller även lite obanad terräng samt löpning över åkrar.

Under förra årets lopp regnade det i princip hela tiden, vilket innebar att jag och mina kamrater (Mia och Staffan) sprang nästan 8 ½ timme i vätan. Hela historian finns här. Det var trots regnet den stora behållningen 2009, eftersom jag bröt gax.

Målet med loppet 2009 var att testa min energistratetgi inför GAX, men i år har jag inget uttalat mål med Jättelångt, utan tar det som det äventyr det är. Det blir ett rejält långpass vilket passar bra inför t ex Uppsala 100 i september.

Vespa
Jag har ju testat Vespa under ett antal pass och min slutsats är att det fungerar riktigt bra. Förutsättningen är att man lär sig använda det och anpassar sig en aning, men när man väl hittat sin egen väg så har man mycket att tjäna på Vespa.

Varför använda Vespa?
Vespa ”ställer om” musklerna till att utnyttja fett som bränsle i högre grad, vilket gör att man kan dra ner på energiintaget rejält. Jag har själv dragit ned till 1/3-del utan att förlora prestationsförmåga och jag kommer fortsätta att utforska möjligheterna med Vespa.
Att kunna dra ner på energiintaget kan vara till stor hjälp för de som har svårt att få i sig tillräckligt med energi, pga illamående eller andra anledningar, men alla har nytta av att utnyttja fett i högre grad. Det gäller inom alla idrotter, men kanske är mest fördelar för de som sysslar med uthållighetsidrotter där energiintaget är avgörande.

Det jag har noterat när jag tagit Vespa är att min snittpuls är lite lägre, vilket naturligtvis hjälper till att öka prestationsförmågan. Dessutom stabiliseras blodsockernivån så att jag inte blir tung i huvudet. Eftersom hjärnan får mer kolhydrater till sitt förfogande så slipper man risken att gå in i väggen. Mitt längsta Vespa-test är bara 36 km, så StM blev ett skarpt test. Tanken är att även springa Jättelångt på Vespa. Vi får väl se hur det går.

Stockholm Marathon 2010

Publicerat: juni 8, 2010 i Energi, Gnäll och ursäkter, Kosttillskott, Lopp, Utrustning
2

Så var årets upplaga av Stockholm Marathon avklarad. Inget annat lopp jag springer är omgärdat av så mycket förväntan och planering. Logistiken och planeringen kring nummerlappsutdelning och det faktum att loppet börjar sent på dagen så hela dagen går åt till att vänta på att åka in till ÖIP. Även om jag sprungit distansen massor av gånger så hinner jag ändå bygga upp stressnivån innan jag beger mig till starten.

Väl framme på ÖIP är det fullsmäckat med folk. I går var kön från ÖIP till startfållorna fullständigt galet packat och det tog evigheter att komma fram. Gången hade ett flertal flaskhalsar som bromsade upp rejält, vilket jag tyckte var uselt planerat. Väl framme vid startfållan så släpptes vi in framifrån, vilket innebar att de flesta bara stannade eftersom de vill ha en bra startplats. Idiotiskt!

Jag kom fram till min startfålla (D) strax innan start. Då hade jag inte hunnit värma upp eller stretcha, men det fick lösa sig tänkte jag. Ställde in min Garmin på 5:15-tempo. Man får räkna med att springa ca en kilometer längre pga trängsel etc så får man lägga till 2-3 procent. Målet var att komma in på 3:45-3:50, lite beroende på hur det kändes när jag väl kommit igång. Tanken var att börja med ett lite lugnare varv för att sen eventuellt öka efter 21 km.

När starten gick insåg jag mitt första misstag. Hade valt att springa med det vätskebältet som jag använde på TEC, Nathans Elite, som har en stor flaska. Det funkade skitbra på TEC, men på maran skumpade som attan. Drog åt bältet ordentligt och då satt det ganska bra, men resulterade i andra problem, mer om det sen.

När jag kom upp till Valhallavägen första problemet, kramp i muskeln på framsidan av höger smalben. Jag brukar ha problem med det av och till, oftast när jag ska springa kvalitetspass och startar passet snabbt. Det brukar oftast släppa efter uppvärmning och stretch, men det fanns ju inte riktigt tid för. Jag fick sänka farten och försöka slappna av, men vid SVT fick jag stanna och stretcha vaden, vilket hjälpte en liten stund. Det tog en mil innan det släppte helt, så första milen gjorde jag på 56 minuter, dvs några minuter efter tänkt tempo.

Trängseln var lite värre än tidigare år tyckte jag, men förmodligen har man bara glömt hur det var. När väl krampen hade släppt så flöt andra milen på riktigt bra och jag avklarade den på ca 53 minuter, precis enligt plan.

Andra Vespan drack jag vid 19 km då jag kommit ut till Sjöhistoriska. Det kändes fortfarande helt ok, men banans tråkigaste del låg framför mig, vilket påverkade min motivation en hel del. Farten sjönk i takt med motivationen och låg runt 5:30 på sträckan fram till Slussen. Strax innan Gröna Lund passerade jag Alexander Weibust, en gammal arbetskamrat som var med på den tiden jag började springa. Vi bytte några ord innan jag trampade vidare. Det var även här som jag fick en hel del problem med magen tack vare att jag fått spänna bältet så hårt. Funderade länge på om jag skulle dumpa bältet, men var för snål  för det 🙂

Från Slussen och till Rålis tappade jag en hel del tempo och jag vet inte riktigt varför, magen hade lugnat sig lite. Över Västerbron kändes det helt ok och en titt i SportTracks ger 5:30  i snitt upp till krönet. Enligt StM’s sida så snittar jag sen ca 5:40 mellan 30 km och 40 km, dvs Slussen till Odengatan.

Jag kämpade hursomhelst på så gott det gick och jag stämde ibalnd av mot min Garmin för att se så jag låg enligt plan, vilket jag gjorde. När jag passerade Centralen så var det dags att börja ta i lite uppför Torsgatan till Odengatan och fortsatt upp till Birger Jarlsgatan. SportTracks säger att snittet låg runt 5:10 de sista 6-km, medan StM säger nånstans runt 5:30, men båsa har samma sluttid så jag vet inte vem som har mest rätt.

Väl uppe på Karlavägen gav jag det sista hel vägen in i mål. Känslan när man kommer in på Stadion är fortfarande oslagbar och när speakern läste upp mitt namn så rös jag i hela kroppen, men den här gången fick jag inga tårar i ögonen när jag korsade mållinjen. Den verkliga magin var borta.

Jag kom in på 3:50:40, vilket är nytt PB med ca 5 minuter och nästan exakt vad jag hade som målsättning, ändå kände jag ingen som helst lycka över resultatet. Tvärtom kände jag bara besvikelse. Största anledningen var att loppet inte kändes som det brukade, det var inte lika roligt som det varit. Den där sköna känslan infann sig aldrig. Det var lite kämpigt på slutet och den nya bansträckningen inte lika rolig. Jag hade hellre sett att man tog den trista biten på Gärdet/Djurgården på första varvet istället.

Gick från plats 5693 till 3850, men tappade ett antal placeringar från förra årets plats 3587.

Andra saker som irriterade mig var min lite arroganta inställning till förberedelserna inför loppet. Jag beslutade mig inte för huruvida det skulle vara ett långpass eller ett lopp. Jag testade inte att springa med vätskebältet innan och jag laddade inte alls på kvällen innan eller förmiddagen innan loppet. Nog för att distansen som sådan inte utgöt nån utmaning, men jag måste ju ändå ha nån sorts målsättning med och förberedelse inför loppet.

Nu ska jag försöka sluta älta detta och blicka framåt mot nästa roliga utmaning, nämligen Jättelångt. Mer om det i nästa inlägg.

Bloggen har flyttat!

Publicerat: juni 3, 2010 i Okategoriserade
0

Eftersom Google/Blogger beslöt att stänga ner min blogg utan att meddela anledning eller hur länge det skulle gälla, så startade jag en ny blogg hos WordPress.


Numera huserar jag på adressen ultrazebban.com, välkomna dit!

Sista passet avklarat

Publicerat: juni 1, 2010 i Allmänt, Kosttillskott, Träning
0

Så var det sista passet inför Stockholm Marathon avklarat. Det blev 6 km fartlek, med typ 5 st fartökningar. Passet förlades runt Slottsparken i Oslo, där jag är i några dagar för en mässa. Jag bor på Thon Hotell Slottsparken som ligger över gatan från parken.

Nu återstår bara löpvila och uppladdning inför lördagens folkfest. Jag känner mig ganska väl förberedd nu, till skillnad från hur jag kände för nån månad sen. Träningen kändes ostrukturerad och jag var vilsen. Sen dess har jag fått lite fason på det hela och genomfört ett antal lyckade pass.

Efter långpasset den 23 maj så tog det till torsdag innan jag kom ut igen. Tanken var egentligen att hinna springa ett pass i München på tisdagen, men konferensen drog ut på tiden så det fanns inte tid. Istället kom jag ut i torsdagsefter jobbet.
Tog en Vespa Jr ca 45 minuter innan jag gav mig av för att se om det gav effekt på kortare och intensivare pass. Sprang mot Råstasjön, rundade den och fortsatte runt Lötsjön för att sen springa hem igen. Kroppen kändes ruskigt pigg efter nära 4 dygns löpvila, så jag lät den bestämma tempot. Flera gånger tittade jag på klockan och förundrades över hur lätt det kändes, trots att jag låg en bra bit under 5-tempo. Även pulsen var låg, något som jag har noterat på tidigare pass där jag tagit Vespa.
Passet summerades 10 km @ 4:52 med 161 bpm (80%) snittpuls. Den upplevda ansträngningen var ungefär 7/10.

Dagen efter var det dags för lunchpass och jag tog en Vespa igen. Sprang bort till Lill-Jansskogen och över till Fiskartorpet där jag tog ett varv innan jag sprang samma väg tillbaka igen. Trots det ganska hårda passet dagen innan så var benen pigga och starka i backarna. Flåset hängde åxå med och även de värsta backarna lyckades jag forcera i hyggligt tempo. Det passet summerades 9 km @ 5:08 med 160 bpm (80%) snittpuls. Den klart bästa tiden jag gjort på den slingan hittills, så jag var jättenöjd. Inte för att det var målet, utan för att jag låg på en ansträngningsnivå som kändes bra, men inte forcerad, och presterade bra.

I lördags vilade jag, men i söndags var det dags igen. Jag pratade med Andreas på dagen och frågade honom vad han tyckte att jag skulle köra för pass. Han förslog ett snabbare distanspass på 10-15 km, nånstans mellan tempo- och distanspass, vilket blir ca 5:15-tempo för mig. Pga olika omständigheter kom jag iväg sent, med usel uppladdning och taskigt vätskeintag. Hade med mig en handjagare med Perpetuem, trots att jag bara skulle vara ute max 1½ timme. Utgick från kollis i Bromma och sprang en stor 8:a via Ängby, Islandstorget,  Råcksta, Flysta, Bällsta och tillbax. Kroppen kändes inte lika pigg som under torsdagen och fredagen, utan det var mer en kamp för varje steg. Den upplevda ansträngningen var hög, närmare 8/10, men puls och tempo låg normalt. Totalt fick jag ihop mina 15 km @5:08 med 160 bpm (80%) snittpuls. Jag hade kunnat sänka tempot en del, men det är alltid svårt när det bara handlar om 8 sek/km. Hursomhelst anser jag det som ett lyckat, om än jobbigt, pass.

Så nu är det som sagt löpvila till på lördag. På fredag ska jag träffa några av mina kompisar för att hämta ut våra numemrlappar och snacka lite kring maran. Jag har två kompisar som debuterar och en som har sprungit en gång för några år sedan, så de är lite nerviga och förväntansfulla. Det ska bli STORT att få se dem korsa mållinjen!

Nu ska jag sitta i sängen på hotelrummet och titta på TV innan det är dags att knoppa. I morgon blir det en lång dag, så det är lika bra att passa på att sova.

Fram till starten på Stockholm Marathon så får ni 10% på hela sortimentet hos Runners Gear om ni reggar sig och anger rabattkod ”StM” i kassan. Passa på!

Testlöpning av andra varvet

Publicerat: maj 23, 2010 i Allmänt, Energi, Kosttillskott, Träning
0

Inför dagens långpass beslöt jag mig för att testspringa den nya sträckningen av andra varvet på Stockholm Marathon (StM). Efter veckohandling och städning kom jag så slutligen iväg strax innan lunch. Det regnade under förmiddagen, men när jag började byta om var det uppehåll. Naturligtvis höll det inte i sig och när jag var klar att ge mig ut regnade det ordentligt, så jag satte på mig en regnjacka och gav mig av.

Ca 45 minuter innan avfärd tog jag en Vespa Junior. Inför dagens långpass blandade jag 3 mått Perpetuem i handjagaren.
Sprang till Stadion där jag stannade och stretchade snabbt och drack några klunkar Perpetuem. Jag passade på att ta av mig regnjackan eftersom det blev för varmt att springa med den. Förvisso blev det lite kallt att springa i ösregnet i början, men efter en stund var jag varm nog igen.

Vid 10 km tog jag min andra Vespa och vatten. För att få maximal effekt av Vespa så ska man ta dem mellan sina energiintag.

Regnet var ganska konstant, men ett par gånger sprack det upp och det blev lite sol i några minuter. Glädjen var dock kortvarig när regnet kom tillbaka med besked. Längs Södermälarstrand regnade det så hårt att det strömmade upp ur brunnslocken. Jag kunde bara skratta åt eländet. Det påminde mig en del om förra årets upplaga av Jöttelångt då vi sprang i nästan konstant regnande i över 8 timmar.

Över Västerbron gick det i stadigt tempo. Jag var lite orolig för risken för blixtnedslag, men det gick bra. Färden gick via Stadshuset och T-centralen innan det vek av mot Odengatan.

När jag nästan gjort klart varvet och nådde Sveavägen så valde jag att vika av hemåt. Tog en Vespa igen och knatade på. Kroppen kändes helt ok och inga problem med energin, trots att jag druckit knappt 2/3 av min Perpetuem. Vespa verkar funka bra.

Efter 36 km kom jag så till slut hem och kunde summera löpturen. Snittempo blev 5:55 och snittpuls 147 bpm (78%). Riktigt nöjd med det faktiskt. Det kändes aldrig tungt och trots att jag sprungit 4 pass den här veckan så levererade kroppen.

Det som förvånar lite är att Vespa fungerar så bra. Även om jag använder fel variant, dvs Junior, pga av att den jag ska använda är slut, så funkar det ändå. Hoppas hinna få hem fler innan maran, annars kanske de hinner komma innan Jättelångt.

Den här veckan börjar uppladdningen inför StM, mer om det i senare inlägg.

Vilket jävla väder!!!

Publicerat: maj 21, 2010 i Allmänt, Träning
4

Jag klagar definitivt inte, bara så ni vet. Jag är ruskigt glad att värmen är här. Tur att den kom tidigt så man hinner acklimatisera sig inför StM.

Dagens lunchpass blev ett distanspass längs Djurgårdskanalen igen. Mitt fjärde pass på fem dagar, men det kändes knappt i benen. Värmen kändes däremot. Luften var lite syrefattig och kroppen gjorde sitt bästa för att reglera värmen, vilket resulterade i svettbad.

Valde en ansträngningsnivå som kändes bekväm men ändå med driv. Avverkade drygt 9 km i 5:15-tempo. Värmen drev upp pulsen en aning, men snittet hamnade på ca 160 bpm (80%), vilket är ok. Tanken var ett distanspass, inte tempopass. Det hamnade nånstans mellan de båda.

Nu blir det vila till söndag, då sista riktiga långpasset innan StM ska göras. Nästa söndag blir det bara ett distanspass.

Längtar verkligen efter en rejäl distans. Jättelångt (loppet alltså) är 68 km vilket är perfekt. En distans att bita i, men inte så långt att man måste planera för mycket. Jag hoppas verklien att jag får ihop planeringen så att jag kan springa Jättelångt.
Marathon är som distans betraktat ingen utmaning, men för den delen inte en enkel match, speciellt inte om man ska springa den så snabbt man kan. Samma gäller ju alla distanser egentligen. Dock är pinan kortare på t ex 5 km.

Under träningen inför TEC så gjorde jag en del lite längre långpass, men sen loppet så har det varit tunnt med distanser. Dock gick en del fritid åt till träningen, vilket inte är fallet nu.

Det ska bli intressant att se vad Andreas kokar ihop vad gäller träningsupplägg inför Uppsala 100. Det blir nog lite mer fart än inför TEC misstänker jag.

Dags att koncentrera sig lite på dotterns simning nu. 🙂

Dottern myser med svärföräldrarnas hund Lucia, en portugisisk vattenhund.

Äldre inlägg
Senare inlägg