Inlägg märkta ‘träningsrapport’

Världsrekord på löpband…

Publicerat: januari 20, 2010 i Okategoriserat
Etiketter:, ,
4

…är förmodligen det absolut sista jag skulle försöka att göra. Däremot slog jag mitt eget distansrekord på bandet. Alltid något att vara glad för. Jag har tröttnat kapitalt på snömodden ute, så jag valde att förlägga tisdagens pass till bandet.

På schemat stod distanspass 20 km med farthöjningar enligt formeln 7 km vafri fart, 5 km ”bra” fart, 3 km valfri fart, 2 km ”bra” fart och avslutade med 3 km valfri fart. Jag började med uppvärmning i drygt 2 km, stretchade och satte sen av igen. Den låga pulsen från måndagens pass såg jag inte röken av, men å andra sidan så upplever jag att pulsen oftast blir lite högre på bandet.

Tack vare förändringarna av farten i kombination en intressant ljudbok så blev passet inte så trist som jag hade befarat, men några gånger kände jag att jag hellre hade gjort nåt annat. När 15 km var gjorda började jag känna mig lite sliten. Jag svettades floder och utan fartvind så kändes det som om jag skulle få värmeslag. Fick iaf ihop min 20 km och kunde nöjd gå av bandet. Klockan hade dock åxå sprungit iväg och jag fick bråttom hem.

Jag måste förbrukat väldigt mycket vätska under passet, för jag drack extra mycket hela kvällen utan att nåt ”kom ut”. Dessutom låg jag säkert redan efter vätskemässigt när jag började passet.

Resultatet blev 20 km @ 5:36 och 161 bpm (80%) snittpuls. Inget att skriva hem om direkt alltså. Pulsen var som sagt aningen hög. Jag vet inte vad jag ska skylla på eller förvänta mig heller. Det är nog bara att ”köra på”.

Onsdag är vilodag, men på torsdag fortsätter tunga veckan med en upprepning av ovanstående pass, yey…

Gemensamt långpass

Publicerat: januari 17, 2010 i Okategoriserat
Etiketter:, , ,
5

Stack hemifrån så snart min fru kom hem från gymet. Innan dess hade jag hunnit med att handla mat inför veckan samt börja städa lägenheten, något som min fru fick ta över när jag kom ut genom dörren vid kl 11.30. Styrde kosan mot Rålis där jag skulle möta upp ett okänt antal långpassdeltagare.

Ett glatt gäng i Stora Skuggan

Väl framme möttes jag av Staffan, Mia samt nya bekantskaperna Miranda och Rebecca. Vi satte genast av på ett långpass som tog oss runt halva stan i kringelkrokar (se kartan nedan). Vi snackade bort tiden och kilometrarna bara passerade förbi utan större ansträngning. Underlaget bestod mestadels av snömodd, vilket inte är nån direkt favorit. Tyvärr blir det ju så när temperaturen stiger.

Vid Haga Norra var det dags att avvika och säga adjö till Mia, Staffan och Rebecca. Jag slog följe med Miranda bort till Lötsjön innan även jag vände hemåt. Mitt mål för dagen var 35-40 km och väl hemma vid porten stannade klockan på 38 km. Tillsammans med de 2 km som jag missat att få med pga att jag stannat klockan och glömt sätta på den så fick jag ihop mina 40 km.


Passet summerades 40 km @ 6:30 med 155 bpm (77%) snittpuls. Pulsen är fortfarande för hög för det tempot, men jag misstänker att det blir bättre när snuvan och snön är borta. 🙂

Efter långpasset blev det en snabb dusch och sen iväg på dagens andra aktivitet: skridskoåkning i Vasaparken!  Det var på lite stela ben som jag kom fram till parken, men när jag väl fått på mig grillorna och var ute på isen så var stelheten som bortblåst. Vi skrinnade runt i nästan 1½ timme innan det blev dags att åka hem och fixa middag.

Det har varit en fartfylld dag och jag lär somna ovaggad ikväll. I morgon början hårda veckan med ett ”ansträngningslöst” lunchpass på 7-8 km. Ingen vila, inge ro, men det är ingen som tvingar mig. 🙂

Pannlampspass runt Brunnsviken

Publicerat: januari 15, 2010 i Okategoriserat
Etiketter:, , ,
5

I tisdags det damp ner en Funbeat-inbjudan från min kompis Peter till gemensamt pannlampspass runt Brunnsviken. Mitt schema sa 15 km distans, så vad passar bättre än just en runda runt Brunnsviken, som för övrigt ligger knappt en kilometer från min bostad.

Peter ringde mig vid 18:20 igår kväll när han lämnade jobbet och sprang till Stallmästargården för att se om några fler skulle ansluta där, men ingen syntes till. Jag sprang längs Hälsans Stig för att möta Peter och i höjd med Koppartälten såg jag en pannlampa komma studsande. Skymningen hade övergått till mörker, men snön reflekterade ljuset från omgivande gatlyktor, bilar och hus, vilket skapade en något spöklik stämning.

Vi sprang medsols runt Brunnsviken och underlaget bestod nästan uteslutande av välpackad snö, vilket oftast erbjöd godkännt grepp. Vi kom snabbt in i ett lagom prat-tempo och tuffade på utan större ansträngning. Mina ben kändes oväntat fräscha. Träningsvärken i baken från onsdagens backintervaller fanns kvar, men det var inget som störde eller hindrade.

När vi kom fram till Haga Forum så var det dags för Peter att avvika, medan jag fortsatte hemåt. Det var faktiskt riktigt trist att plötsligt springa ensam.

Väl hemma vid porten var det dags att se hur det gått. 15 km @ 6:00 med 155 bpm (77%) i snittpuls. Långsammare än jag trott och lite högre puls än jag förväntar mig till det låga tempot, men snuvan finns ju kvar så det är kanske inte så konstigt trots allt. Det var hursomhelst ett riktigt lugnt och skönt pass.

Tack för inbjudan Peter, det gör jag gärna om framöver! Nästa gång kanske vi t o m blir några fler.

Backintervaller i sol och kyla

Publicerat: januari 13, 2010 i Okategoriserat
Etiketter:, ,
2

Solen sken och det var ca -10ºC när jag gav mig ut på dagens löprunda. Målet var backintervaller och det skulle göras 8 st 35 sekunder långa intervaller med 1 minuts vila emellan. Det är normalt sett ett kort pass, brukar inte bli längre än ca 7 km totalt, men eftersom jag ”missade” 3 km igår så beslöt jag mig för att ta igen dem idag.

Värmde således upp drygt 6 km innan det var dags att köra igång. Idag hade jag fått med mig min LungPlus, vilket visade sig vara enda anledningen till att jag överhuvudtaget skulle kunna genomföra passet i kylan.
Jag slarvade lite med stretchingen med rädsla för att hinna kallna för mycket.

Backen jag hade valt var brant och det kändes i benen redan efter tredje intervallen att det skulle bli riktigt tufft. La in en minut extra vila efter fjärde intervallen för att kunna ge lite mer på slutet. Benen blev rejält stumma i slutet av intervallerna, men jag fick till slut ihop alla 8 intervallerna. Pust! Yey!

Brunnsviken i vinterskrud
Totalen hamnade på 11 km. Under intervallerna var snittet 167 bpm och max 179 bpm. Snittempot under intervallerna var 5:50, vilket ger en fingervisning hur brant backen var. Trots snuvan och förhöjd puls på sistone så var dagens pass ganska ”normalt” alltså. 

Blåst på passet

Publicerat: januari 13, 2010 i Okategoriserat
Etiketter:, ,
2

Tisdagens pass blev inte riktigt vad jag hade hoppats. Först kunde jag inte bestämma mig huruvida jag skulle springa inne eller ute. På schemat stod 15 km distans och jag var inte speciell sugen på att ge mig ut i -10ºC och snömodd. Jag är fortfarande lite snorig, men luftrören känns iaf helt bra nu. Till slut segrade latmasken och jag gick ner på gymet.

Satte löpbandet på 5:30-fart och värmde upp drygt 2 km. Stretchade lite och hämtade mer snytpapper innan det var dags att fortsätta. Pulsen låg klart över det normala, vilket inte kändes helt ok. Jag trampade iaf på och lyssnade på min ljudbok. Pulsen steg så sakteliga och redan efter 4 km låg jag stadigt över 160 bpm (80%) för att efter 7 km närma sig 170 bpm (85%), vilket är på tok för högt för det tempot och på löpband.
För att spä på det hela så började vänster ”pektå” göra ont. Söndagens långpass lämnade två fina blåsor kvar på toppen av mina pektår och den vänstra vaknade nu till liv. Tog inte många kilometrar innan smärtan var påtaglig och jag märkte att jag började springa annorlunda med vänster fot för att undvika smärtan.

Jag beslöt mig för att avsluta efter 12 km, det fick vara nog med smärta och hög puls för den här gången. Jag får ta igen de missade 3 km på nåt annat pass i veckan. Efter rejäl stretch gick jag hem för att inventera skadorna. Blåsan var en sån där mustig rackare som täckte hela toppen av tån, inklusive under nageln. Inte konstigt att den gjorde ont. Tömde den försiktigt för att släppa på trycket och få den att läka lite inför onsdagens pass. Träningsschemat är ju späckat med trevliga pass, så jag kan inte ha blåsor som hindrar eller stör.

Passet summerades 12 km @ 5:27 med 161 bpm (81%) snittpuls och 171 bpm (85%) i maxpuls(!).

Funderar på att testa Injinjis strumpor, nån som vet om/var de finns i Stockholm?

Äntligen långpass

Publicerat: januari 11, 2010 i Okategoriserat
Etiketter:, , ,
12

Det känns som evigheter sen jag sprang långpass sist, men i själva verket har jag bara stått över en helg. Däremot har kylan gjort att jag kört några pass på löpbandet, vilket har gjort att längtan efter utomhuslöpning och frisk luft har blivit stark.

Termometern visade ca -6º när jag vaknade på söndagsmorgonen och jublet var inte långt borta. Äntligen lite mer normal temperatur! Senaste tidens -15º till -20º är ju galet. Även om det går att springa så är det ju allt annat än roligt. MEdan min fru gick ner och körde veckans långpass på gymet, så åkte jag och dottern och veckohandlade. Väl hemma igen satte jag i gång med städandet. När så min fru kom hem så var det dags att svida upp inför långpasset.

Utrustningen inkluderade långkalsonger, vintertights, kompressionsstrumpor, superunderställ, tröja, jacka, mössa, dubbla fingervantar, buff runt halsen, skor och gaiters. Till det tillkom vätskerygga med ca 2 liter vatten, handflaska med 3 timmarsblandning Perpetuem, gelflaska med 4 portioner Hammer Gel Tropical.
När jag väl fått ihop allt så var jag genomsvettig!

Vid halv 12 kom jag så iväg till slut. Hade än en gång ingen direkt plan, men styrde kosan västerut. Insåg efter nån kilometer att jag hade glömt min LungPlus hemma, strålande! Den kalla luften var lite ansträngande för luftrören och jag övervägde länge att vända hemåt för att hämta den, men beslöt mig för att det förmodigen skulle bli bättre när jag blev uppvärmd. Det blev inte mycket bättre, men inte sämre heller, så jag beslöt mig för att genomföra passet.

Jag fick ihop en ganska trevlig runda trots allt. Inför nästa långpass ska jag planera nåt roligare.
Bortsett från att kylan var lite jobbig för luftrören så hade jag inga andra problem med kylan. Jag var lagom varm över hela kroppen, inklusive fingrarna. Under de fåtaliga gåpauser jag gjorde så hann jag kallna lite, men aldrig så jag frös. Det tog sen några minuter att få upp värmen till det normala igen. Perfekt klädd med andra ord. Mina IceBugs gjorde ett förträffligt jobb och skötte greppet närt intill perfekt.
Planen var 30-35 km. Eftersom jag kom iväg senare än planerat samt att jag hade lovat att åka till Vasaparken så min dotter kunde få åka skridskor, så kände jag lite tidspress.
Hann hursomhelst att få ihop 32 km @ 6:18 med 154 bpm (77%) snittpuls. Lite för hög puls, men det kan ha med underlaget att göra helt enkelt. Snömodden suger energi ur benen.
Efter en snabb dusch så bar det av till Vasaparken, där min dotter invigde sina nya skridskor och tog sina första stapplande skär för den här vintern, medan jag och min fru såg på. Det gick över förväntan och snart satt stilen. Vi fikade på varm choklad och lussebullar och njöt av snöfallet i ljuset från strålkastarna. Mysigt!
Efter nån timme fick det räcka för den här gången, det var dags att komma hem och laga middag. Inför nästa helg funderar vi på att köpa skridskor till mig och min fru, så vi kan göra dottern sällskap. ”Bambi på hal is” ser jag framför mig…
Jag var oväntat sliten efter långpasset och hade en lätt molande värk i benen under hela kvällen. Vet inte riktigt varför. Passet var varken långt, snabbt eller speciellt jobbigt, så det fanns ingen direkt anledning. Får väl skylla på dagsform eller nåt.
Nu börjar medelveckan med två 15 km distanspass, backträning samt det obligatoriska långpasset. Återkommer med rapporter som vanligt.

Inte helt 100

Publicerat: januari 7, 2010 i Okategoriserat
Etiketter:,
8

Vaknade till en, för vintern, rekordkall onsdagsmorgon, med en termometer som visade -20º. Första tanken som slog mig var naturligtvis hur dagens distanspass skulle avverkas. Eftersom jag känt mig lite förkyld de senaste dagarna så ”tvingade” min fru mig att göra passet inomhus, för att inte riskera att utsätta luftrören för onödigt hög belastning. Jag var böjd att hålla med, men hade ändå svårt att acceptera faktum. Som de flesta vet så är löpbandet inte en favorit. Korta och/eller ”händelserika” pass såsom intervaller fungerar ganska bra, men rena distanspass är värre. I ett försök att förgylla passet så köpte jag en ny ljudbok från iTunes: ”Altar of Eden” av James Rollins.

Jag kom till slut ned på gymet efter lunch. Började med 2 km uppvärmning och efter stretchen var det så dags att beta av kilometrarna. Ljudboken var tillräckligt fängslande för att jag inte skulle tycka att det var trist. Eftersom min puls fortfarande är något förhöjd så valde jag att lägga tempot på 5:30, vilket visade sig vara precis lagom.
Passet flöt på utan anmärkning och kroppen kändes bra. Efter drygt en mil så kände jag att t-shirten började skava lite på bröstet. Jag ignorerade det i början, men på slutet skavde det rejält.

15 km @ 5:30 med 150 bpm (75%) snittpuls. Inte speciellt upphetsande, men passet blev iaf gjort.

Avslutade gymbesök med lite styrketräning och stretch. Väl hemma hoppade jag in i duschen och fick uppleva en ny nivå av smärta när vattnet nådde mitt bröst. Det är ju definitivt inte första gången jag får skavsår, men
den här gången sved det mer än nånsin! Svidandet höll sen i sig hela eftermiddagen och kvällen. När det var dags att sova insåg jag att jag hade problem. Så snart täcket nuddade bröstet så sved det ordentligt, vilket resulterade i jag vaknade flera gånger under natten. Toppen!

I morse gjorde det jag borde gjort i går, nämligen spraya med sprayplåster. Vips så var problemet i princip löst. Visst sved det ordentligt att spraya, men det gav med sig efter ett tag. Hade jag bara gjort det efter passet så hade jag sluppit lidandet!

Sprayplåster är både smart och smidigt!

Nu blir det löpvila fram till söndag, då planen är ett långpass på 30-35 km. Hoppas termometern kan hålla sig på rätt sida av -10º och att min förkylning har bestämt sig för att flytta nån annanstans. Längtar både efter att springa utomhus och att springa långt!

Välfyllda depåer

Publicerat: januari 5, 2010 i Okategoriserat
Etiketter:
2

Efter en veckas löpvila och flera veckors kvalificerad kolhydratladdning så var det dags att rasta benen. Eftersom det stod snabbpass på menyn så valde jag löpbandet. Inte ens med LungPlus vill jag försöka mig på att löpa utomhus när det är närmare -20º!

Har haft en förkylnigskänsla i kroppen idag, med lite rinn från näsan och ”smaken” av förkylning i munnen. Det bekräftades av lite förhöjd puls under uppvärmningen. Inte mycket, men tillräckligt för att märkas, typ 6-8 slag.

Värmde upp 3 km, stretchade ordentligt och satte sen av i 4:30-tempo under 5 km. Kroppen hade fullt med energi och det var först på slutet av tempodelen som det började kännas lite jobbigt. Snittpulsen låg på 178 (89%) och nådde som högst 185 bpm (94%). Det är inte var dag jag når den pulsen minsann.
Störst problem var ändå värmen. 4 km in på tempodelen kändes det som jag skulle överhettas, inte så skön känsla. Tog min vattenflaska och sprutade i ansiktet för att svalka lite. Riktigt jobbigt!

Avslutade med 2 km nedjogg och sen fick det vara bra. Efter en rejäl stretch så var det skönt att gå hem och duscha. Löpband är fortfarande inte roligt… I morgon blir det förhoppningsvis 15-17 km distans UTOMHUS!

God Jul alla vänner

Publicerat: december 24, 2009 i Okategoriserat
Etiketter:, ,
2

Så blev det till slut julafton. Min dotter har längtat så fantastiskt mycket och nu är vi äntligen där. Jag ser verkligen fram emot eftermiddagens paketöppning, hon kommer bli så glad för alla roliga klappar. Jag är nog snudd på lika förväntansfull som hon är! 🙂

Efter mitt långpass i söndags så lät jag kroppen vila måndag och tisdag. Gummibandet på mina YakTrax hade klämt över högerfotens tår, vilket i kombination med att jag blev blöt om fötterna, resulterade i blåsor på toppen av och under naglarna på ”pek- och långtån”. Ganska smärtsamt och det gjorde ont att ha strumpa (!) på foten, men förhoppningsvis snabbt övergående och framförallt hanterbart.

Jag möblerade om i veckans schema för att få ihop mina pass med allt annat som ska göras inför julen.
Igår spenderade jag dagen med min fru med att fixa det sista i city. Innan det sen var dags att fixa med skinka, göra crème brulee och slå in alla julklappar så klämde jag in ett pass med backintervaller.

Värmde upp ca 2,5 km, stretchade och rev sen av 6 st 35 sekundersintervaller i så hög fart jag och fästet mäktade med. Underlaget var lätt snömodd, så greppet var långt från perfekt, men det fungerade hyfsat.
Drygt en minuts joggvila och sen på’t igen.
Snittfarten under intervallerna låg på ca 4:13 och pulsen nådde 180 bpm (90%).

Min nyinköpta Lungplus visade sig vara en fantastiskt sinnrik manick som gjorde andningen behaglig och den kändes inte alls konstigt att ha den i munnen, även när intervallen var som allra jävligast! Bra betyg!

Passet blev kort och intensivt. Det kändes lite fjuttigt att bara springa drygt 6 km, men med tanke på hur allt julstök som återstod så var det perfekt med ett så kort pass.

Man ser inte klok ut, men jösses vilken 
skillnad det var att andas genom den.

Jag önskar er alla en riktigt GOD JUL!

– Posted using BlogPress from my iPhone

Som en pistmaskin

Publicerat: december 21, 2009 i Okategoriserat
Etiketter:, , , ,
7

Gårdagens långpass blev en jobbig historia. Laddade lite extra på förmiddagen med en Vitargo Gainers Pro-shake (kolisar och protein, ca 500kcal) och gav mig av till Ensta Krog vid halv 11-tiden. Snön föll från en mulen himmel, vilket siade lite om hur dagen skulle bli.
Väl framme var det ett igensnöat spår som mötte mig. Gaiters och YakTrax fick stå för skydd och fäste.
Pulsade mig fram till spåret och gav mig av på mitt första varv.

Skidspår går inte att springa i!

Ingenstans hade plogbilen hunnit fram och de första 3 km gick huvudsakligen i 20-50 cm snö. Insåg efter ett tag att jag landade på främre trampdynan/tårna, vilket belastade vaderna lite extra. Det var dock det mest naturliga steget med tanke på underlaget. Jag ”skar” lixom in i snön och risken att trampa snett minskade då kontaktytan mot underlaget var mindre.

 Vackert, men ruskigt tungt att springa i

Snöfallet hade blivit ymnigt och jag hade stora problem att se något, eftersom jag fick enorma snöflingor i ögonen hela tiden. Dessutom började jag frysa om kinderna när snön smälte i ansiktet. Långpasset framstod mer och mer som en riktigt korkad idé. Jag svor åt mig själv för att jag hade ratat kepsen därhemma.
Vid 4 km tänkte jag mest på hur jag skulle kunna bryta och åka hem, men de tankarna försvann så småningom och jag fick annat att tänka på när det var dags för den första biten inne i skogen.

TEC-banan är ju ganka enkel att navigera de första 7 km, men sen kommer man in i skogen och där var det inte lika lätt att hitta. Inga spår fanns att följa och de stigar som normalt ger vägledning var helt igensnöade, så nu var det dags att förlita mig på min Garmin. Jag använde banan (coarse) från förra långpasset i TEC och kunde då få hjälp med att hålla mig någorlunda på rätt väg.

Här ska det visst vara nånstans…

Sprang ändå bort mig totalt och stod så där mitt inne i skogen och undrade var f..n jag var. Min Garmin var just då inte mycket till hjälp, men efter några minuters pulsande i knädjup snö så hittade jag iaf spåret och Garmin vibrerade med budskapet ”course found”. Pust. Kunde se mig själv sitta fastfrusen i snön när räddningsmanskapet hittar mig…

Normalt sett så tar andra halvan av TEC-banan ca 2 min längre tid än första pga att löpningen i skogen är trixig och framförallt rotig. Nu lutade det åt att helt andra tider. Samtidigt som det var mycket roligare att springa i skogen så var det mångdubbelt jobbigare och jag fick ta flera gåpauser för att återfå styrkan för att fortsätta. Tyvärr blev det inte lättare när jag kom ut i spåren där skidåkarna varit framme. Där var det i princip omöjligt att springa och jag valde att springa bredvid för att överhuvudtaget komma framåt.

När första varvet nästan var avklarat ringde min kompis Magnus. Han hade en  halvtimme kvar innan han var framme vid Ensta Krog, så jag beslöt mig för att fördriva den tiden i 5 km-spåret. Det var ett beslut som jag snabbt fick ångra. Skidspåren var ju som sagt helt omöjliga att springa i och här fanns inte möjligheten att springa bredvid som tidigare, så efter 2,5 km gav jag upp och hittade tillbaka till starten. Precis lagom till Magnus dök upp visade det sig! Första 15 km avverkades i 7:08-tempo och 156 bpm (78%) snittpuls vilket visar hur hårt det var!

Jag provianterade medan Magnus gjorde iordning sig. Han skulle få låna gaiters av mig, men jag hade tappat den ena, så han blev utan. Han hade inte heller några snökedjor, så det skulle bli en intressant upplevelse för honom. Vi gav oss av och nu hade det börjat bli lite tilltrampat på vissa ställen, vilket faktiskt försämrade förhållandena ytterligare. Underlaget blev knögligt och vristerna fick jobba frenetiskt med alla konstiga vinklar. Fästet försämrades också, så mer energi förlorades när frånskjutet inte fick fäste. Magnus fick kämpa rejält eftersom han saknade greppet som jag hade. Dessutom hade han hoppat över lunchen för att hinna i tid att springa med mig, vilket tyvärr snabbt visade sig i energibrist.

Magnus kände sig nog som en segrare när han väl fick sätta sig i bilen och åka hem, 
själv fick jag ju njuta av ännu ett varv i ensamhet…

Dock var han en riktig kämpe och gnällde inte en enda gång. Han bet ihop och gjorde det som krävdes av honom. Planen var egentligen att han skulle hinna med 2 varv, men med tanke på hur lång tid det tog så hanns det bara med ett varv. Han tackade sin lyckliga stjärna för det kan jag tänka mig.

Vi avverkade hursomhelst ännu ett varv och trots några felspringningar så hade första varvet gjort att jag faktiskt hittade hyfsat bra. I skogen var det fortfarande rena gissningar, men i huvudsak höll vi rätt riktning.
Varvet avverkades i 7:24-tempo och 150 bpm (75%) snittpuls. Min kropp började kännas lite mer mör nu.

Actionfoto på mig när jag flyger fram på lätta och snabba ben… NOT!

När varvet var avklarat så provianterade jag än en gång, tackade Magnus för sällskapet och gav mig iväg på ytterligare ett varv. Fötterna var sedan länge blöta och min jacka hade fryst på framsidan. Dock frös jag inte nånstans, utom lite på skinkorna, så det var ganska behagligt trots allt. Det hade slutat snöa sen ett tag, så det fanns inget som störde, utan nu var det bara att genomföra ett varv till.

Det var precis lika jobbigt som tidigare och det var inte lika kul att springa ensam, men tiden gick och i lurarna pumpade Metallica ur sig aggresiv hårdrock, viket peppade mig. Varvet var ganska händelselöst fram till skogspartiet där jag än en gång virrade till det och fick pulsa omkring ett tag innan jag hittade rätt. Jag kände mig helt oduglig på navigation!

Nån kilometer senare hade skymningen lagt sig så pass att det var dags att sätta på sig pannlampan. Nu blev det plötsligt mycket lättare i skogen, eftersom Janne & Co (TEC tävlingsledning) varit framme och satt upp små reflexer precis överallt i skogen. Plötsligt kunde jag formligen flyga fram i skogen och inte bry mig om att navigera överhuvudtaget. Jag insåg nu även hur fel jag hade sprungit på de två tidigare varven.

Sista varvet klockades på högst beskedliga 7:47-tempo och 155 bpm (77%) i snittpuls. Totalt slutade det här äventyret på 7:26-tempo och 153 bpm (76%) snittpuls. Lite tuffare än förväntat. 

Jag beslöt mig för att ge upp TEC. Jag åkte hem, bytte tröjor och gav mig ut på ett varv runt Brunnsviken.
Min förhoppning var att det skulle vara enklare att springa där, men det var tvärtom värre.
Termometern hade sjunkit ytterligare och det var närmare -8º. Jag ville så gärna få ihop åtminstone 50 km totalt och jag kämpade så gott jag kunde runt viken, men kroppen ville lixom inte springa längre. Den var utmattad. Benen kändes fortfarande fräscha, men jag var oerhört trött och mitt ryggslut visade tecken på att vilja vila. Det tar extremt hårt på hela kroppen att springa under såna här förhållanden, men samtidigt är det oerhört nyttigt att få uppleva den typen av strapatser för att lära sig hur kroppen reagerar.
Flera gånger ville jag bara lägga mig ner och vila, så trött började jag bli. Vid 8 km beslöt jag mig för att ta rakaste vägen hem och vid 12 km var jag äntligen hemma.

Varvet runt Brunnsviken tog 1:27, vilket ger 7:16-tempo. Snittpulsen var 149 bpm (74%).

Totalt sett lyckades jag alltså skrapa ihop 47 km på knappt 6 timmar. Jag skulle egentligen sprungit 55 km och på ungefär samma tid, så jag anser att jag trots allt gjort det jag skulle. Återstår att se vad Andreas tycker…

Äldre inlägg
Senare inlägg