Knappt två veckor kvar till TEC och tävlingsnerverna gör sig gällande. Det är dags att titta på utrustning etc på allvar. Vädret är totalt opålitligt och jag har ingen aning om vad jag ska förvänta mig för förhållanden på ”banan”, så jag får nog packa ned allt jag har. Typ som vanligt då ler nog de som känner mig.
Idag var jag hos min kiropraktor Jenny, som tog en titt på en del ställen på kroppen som har gnisslat på sistone. Strax under insidan på vänster knä molar återkommande och ländryggen har bråkat av och till senaste månaderna. Inget allvarligt, men det var skönt att få det kollat.
Senaste tidens träning har förflutet bra. Jag fick hoppa över fredagens pass pga ryggvärk, efter att ha varit på mitt lager och lyft tungt och fel. Det gick dock över ganska snabbt, mycket tack vare Voltaren som gjorde att jag kunde röra mig lättare och påskynda läkningen. Två vilodagar krävdes, sen var jag igång igen, skönt.
Det har varit mest distanspass (i max 75% av maxpuls) och några back/intervallpass på sistone. Intensiteten har av naturliga skäl trappats ned. Kroppen känns fräsch nu när den fått tid att återhämta sig och läka sig. Det ska bli intressant att se hur det känns när jag står på startlinjen. Målet är ju att kroppen ska vara så full av spring att det nästan kokar. 🙂
Det märks att jag börjar gå in i bubblan och fokus ligger mer och mer på vad jag gör och hur jag gör det. Eftersom jag minskar min träning så kan immunförsvaret sänka garden och jag blir mer mottaglig. Därför är jag lite extra försiktig just nu. Vänner med snörvliga barn etc är inte välkomna in i min zon om man säger så.
Förra veckans träning var den sista ”riktiga” träningsveckan och fr.o.m. tisdag så är jag inne i min formtoppningsperiod. Det kan låta lite pretentiöst för en amatör som jag, men faktum är att om man verkligen vill prestera optimalt så är formtoppning en förutsättning. Själva principen går ut på att sänka träningsmängden på ett kontrollerat sätt så att man på tävlingsdagen är så överjävligt sugen och laddad att kroppen nästan skriker efter att få prestera. Dessutom är man helt förhoppningsvis återhämtad, både fysiskt och mental, från lång tids träning och har fyllda energidepåer. Det är även under formtoppning som risken för att åka på sjukdomar är som störst, så det gäller att vara försiktig.
Nedtrappning
Träningen gick bra förra veckan. Började veckan med ett kortare långpass om 26 km. Planen var egentligen var att springa 30 km, men pga problem med magen fick jag korta ned det. Dock stod det 25-30 km i schemat, så jag gjorde det jag skulle.
I tisdags var det dags för mitt favoritpass igen, dvs backintervaller. 8x 35 sekunder med 2 minuters vila. Ett riktigt underbart pass som lämnade sköna spår i form av träningsvärk i övre delen av rumpmusklerna. Klämde även in ett pass med kettlebells innan middagen. En bra dag.
Efter onsdagens vila var det skönt att ge sig ut på ett 13 km distanspass i 75% av HRmax. Det förlade jag runt Lötsjön där det var hyfsat torrt, även om mycket smältvatten hade samlats på sina ställen. Hade svårt att hålla ner tempot med mina pigga ben, men lyckades ändå hålla pulsen i schack. Innan middag blev det ett kettlebellpass igen. Tyvärr slutade mitt pulsbälte att fungera mitt i passet och trots batteribyte så fick jag inte liv i eländet.
I fredags fegade jag lite och körde det planerade distanspasset på bandet. Det blåste så förbaskat ute. 3 km i distanstempo, 6 km lite snabbare och de sista 3 km i distanstempo. Ingen pulsmätning, vilket störde mig en hel del, men jag fick stå ut. Ett helt ok pass annars.
Söndagens långpass blev en lite sorglig avslutning på veckan. Dels fick jag springa utan pulsmätning, men det hade jag nästan vant mig vid. De första 20 km gick ok, men sen började magen att krångla. Uppsökte Fältöverstens toalett, men väl ute på Valhallavägen så fick jag ont igen. Beslöt mig för att springa raka vägen hem så gott det gick och gå fick jag göra med jämna mellanrum. Det var med nöd och näppe som jag klarade mig hem. Skrapade ihop drygt 30 km, dvs 5 km kort. Inte hela världen kan tyckas, men jag hatar verkligen att inte slutföra ett planerat pass. Hade dock inget val.
Med detta passet gjort återstod endast ett kortare långpass i måndags för att kunna sätta punkt för träningen inför TEC och fokusera på formtoppningen. Nu blir det mer fokus på kontrollerad nedtrappning och lite mer träning i form av kettlebell och stabilitet.
Inför dagens lunchpass, som bestod av 12 km distanspass med 6 km farthöjning i mitten, fick jag inte i mig något mellanmål pga långt möte.
Jag slängde i mig en halv Hammer Bar, laddade en flaska med HEED och sprang ned till gymet så snart jag kunde. Pulsmätningen har helt kajkat ur på min 310XT, men jag valde ändå att ta på mig bandet i förhoppningen att den skulle vakna till. Det blev löpband idag pga den starka blåsten och lite lathet.
Satte bandet på 1% lutning och började med 3 km i distanstempo, vilket är ca 5:35-5:40 för mig. Det var tungt och energilöst! Jag längtade till fartökningen så att passet skulle ta slut fortare 🙂
Ökade farten till ca 5:15 och genomled 6 km. Det blev aldrig någon njutning, men det var ingen direkt pina heller. När de var avklarade sänkte jag tempot till distansfart igen och avslutade med 3 km. När 12 km var gjorda var jag glad och nöjd över att tagit mig i genom passet.
Väl hemma igen vägde jag mig för att se hur mycket jag svettats: 1,6 kg! Dessutom hade jag druckit ca 6 dl under passet, så över 2 liter vätska på 12 km?! Kan det vara möjligt? Jag svettas förvisso mycket på löpbandet, men ändå. Galet!
I morgon lördag är det egentligen dags för kettlebellträning igen, men vi får se om det hinns med. Vi ska bort till kompisar direkt efter Alicias ridning och innan dess är det ärenden som ska göras. På söndag är det iallafall mitt sista riktiga långpass innan TEC, sen början nedtrappningen och formtoppningen på allvar. Jag ser fram emot den känsla man får under formtoppningen, suget efter löpningen blir enormt!
Viloveckan är här och jag tampas med träningssuget från start. Normalt sett brukar jag nästan längta efter viloveckan, men eftersom jag missade 25 km under hårda veckan så var jag inte lika sliten som jag brukar vara, utan ville snarare ha mer. Fick bara ihop 85 km, vilket inte är mer än jag gör en medelvecka.
I måndags var total vila, inte ens kettlebell fick jag träna för min kära fru. ”Nån jävla måtta får det vara, du var ute i femåenhalv timme igår!” fick jag höra, så det var bara att softa. I tisdags stod det 15 km distans och jag fick äntligen röra på mig igen. Valde bandet igen av ren lathet. Siktade in mig på n bra TV-kanal och körde på. Kroppen kändes fräsch och inget satt kvar från helgen.
Idag vaknade jag med lite skum känning i halsen, så jag valde att vänta med träningen tills jag visste var det barkade. Jag hade ”5 km jogg” på schemat, ett utfyllnadspass, så det var inte hela världen om jag stod över. Dagen gick och inget hände, men tiden tog slut och det blev ingen träning. Lika bra att vila när jag har chansen.
I morgon är det åter dags för 15 km distans. Förhoppningen är att vädret är lika fantastiskt som idag, då blir det magiskt! Enda nackdelen med utomhuspass är att jag inte får testa mina nya kompressionstights från CEP, något jag ser fram emot. Återkommer med test framöver.
Jag har även fått ett par CEP kompressionsstrumpor utan fot, egentligen tänkta för fotbollsspelare, vilka jag tror är perfekt för alla som använder Vibram FiveFingers. Ska bli riktigt kul att testa de åxå!
Utlottning
Skicka ett mail till ultrazebban@runnersgear.se och skriv några rader om hur du återhämtar dig. så är du med i utlottningen av HEED, Perpetuem och Recoverite. Ange vilken av dem du helst skulle vilja ha och var jag ska skicka den. De vinnande bidragen presenteras här på bloggen.
Så var den så kallade lätta veckan avklarad. Jag har kommit i en period med många roliga och en del helt nya typer av löppass vilket gör det extra kul att snöra på sig skorna.
Började veckan med 10 km fartlek, ett pass som jag som vanligt förlade till löpbandet. Värmde upp 2 km och gjorde sen 6 st fartökningar om 500 meter med 500 meters vila emellan. Började strax under 5-tempo och höjde sen 0,5 km/h vid varje intervall tills jag hade 4:15-tempo under näst sista. Eftersom jag inte kände för att jogga ned 2,5 km så la jag till en sista fartökning i 5-tempo för att gör a sista stunden lite mer intressant. Jag hade fortfarande lite spring i benen att göra av med. 🙂
På måndag kväll flög jag till Oslo och stod på minimässa under tisdagen, så det blev ingen träning alls. Kom hem till Solna på tisdag kväll.
I onsdags blev det ett vanligt och lite trist distanspass om 15 km, även det på bandet. Jag vet att jag är lat som inte drar på mig vinterstassen och ger mig ut. Det hände dock en rolig grej när jag sprang på bandet. Seinfeld gick på TV’n och det kom en scen där Elaine dansar. Jag skrattade så jag kiknade och höll på att ramla av bandet! Det rimmade illa med att försöka springa, så jag försökte fokusera på något annat och lyckades samla mig efter en stund. Kul var det hursomhelst!
På schemat i torsdags stod det Stege med förklaringen ”Värm upp 2 km, kör 2 km, 1 km, 500 m, 500 m 1 km, 2 km, jogga ner 2 km. 2 km = Tävlingsfart 10 km, 1 km = Tävlingsfart 5 km, 500 m = ”maxfart” Gåvila 2 min mellan.”
Oj vad krångligt tänkte jag, men efter att ha lagt in programmet i Garmin Training Center och synkat klockan så var det inte så krångligt iallafall. Eftersom jag ville göra detta passet till punkt och pricka så valde jag återigen löpbandet framför isiga gator.
Min ”tävlingsfart” på 10 km är i dagsläget nånstans runt 4:50, så det fick bli så. Vad jag gör på 5 km har jag ingen aning om, men där valde jag 4:20-4:30. 500 metersintervallerna i ”maxfart” hamnade strax under 4-tempo. Alla intervallerna gick bra och jag kände mig stark rakt igenom. Eftersom detta var första gången jag testade stege, så valde jag att lägga tempot lite konservativt för att vara säker på att orka genomföra alla fartökningarna.
Både fredag och lördag var löpvila, så jag var ganska taggad att få komma ut i söndags. Problemen började på natten till söndagen. Jag kunde inte sova och när jag väl slumrat till så var nån av katterna igång och väckte mig. Jag hade satt i mig en hel del godis under kvällen, vilket jag naturligtvis fick sota för åxå. Somnade tillslut framåt tretiden.
På söndag morgon var jag trött, men jag åt frukost och åkte sen för att storhandla inför veckan. Väl hemma igen strax innan lunch så märkte jag att jag var vimmelkantig och mådde underligt. Tog en Ipren och väntade lite, men det släppte inte, så jag beslöt mig för att stå över långpasset. Kände mig verkligen inte i form. Inte förrän till kvällen började det släppa och till slut försvinna helt. Vet inte vad det var, men var glad att det försvann.
Varje kväll när jag är ute och springer på gång- och cykelvägar så möts jag av cyklister som har starka, blinkande framlampor, pannlampor(!) eller inga lampor alls. Ska det vara så förbannat svårt att skaffa en helt vanlig cykelbelysning? De säljs ju för bövelen överallt!
Var tog de gamla hederliga cykellamporna vägen? Ska man behöva drabbas av epileptiskat anfall pga dessa technolaserlampor som en del har när de cyklar? Om man är så orolig för att inte synas, testa en reflexväst. Vanliga reflexer är också väldigt effektivt. Man behöver inte se ut som en mobil Jean Michel Jarre-konsert varje gång man cyklar hem från jobbet.
Det finns lagar och bestämmelser som stipulerar hur cyklars beslysning ska vara beskaffad, följ den! Blinkande framlampor eller pannlampor är inte tillåtet alls, basta.
Framlampan ska kunna ses på ett avstånd av 300 meter, den ska alltså inte lysa upp omgivningen 300 meter, en viktig skillnad.
Jag kanske ska ta min pannlampa (Silva Alpha6) en kväll och ställa mig nånstans och blända varenda förbipasserande cyklist? En och annan lär komma hem med solbränna efter det mötet. 😀
Ännu en medelvecka har gått till ända och hårda veckan tar sin början. Nu är det inte långt kvar till TEC och det känns på flera sätt. Dels ökar träningsbelastningen och dels poppar TEC upp i huvudet i tid och otid, framförallt när det tar emot under ett pass. Då biter jag ihop och påminner mig själv om att TEC kommer bli ännu jävligare, så det är inte lönt att gnälla.
Veckans träning började med ett lugnt distanspass på löpbandet i måndags. 8 km i max 75% av maxpuls. Långpasset från söndagen hade inte lämnat några spår och passet flöt på bra. Detta pass gjorde jag på löpbandet.
I tisdags var det åter dags för backintervaller. Den här gången var det 6x 400 meter med 3 minuters vila som gällde. Värmde upp drygt 3 km innan jag satte fart. Intervallerna flöt på riktigt bra och jag lyckades hålla nästan identiskt tempo under varje intervall, samtidigt som jag lyckades ligga på gränsen rent ansträngningsmässigt och samtidigt orka alla intervallerna. Ett riktigt lyckat pass. Sa jag att jag ÄLSKAR backintervaller?
I onsdags var det dags för fjärde passet på lika många dagar. Kroppen kändes fortfarande fräsch, men mentalt så var jag lite extra trött. Jag hade besök av kollegor från England och hade kört omkring med dem under dagen samt suttit i möten.
Passet för dagen var ett 13 km distanspass (max 75%), så det var ganska skönt. Gick ned till gymet på kvällen och sprang medan jag tittade på TV. Helt ok.
Torsdagen var vilodag och det passade mig mer än bra. Efter ännu en dag med mina engelska kollegor så var det skönt att bara slappa efter jobbet. Nog för att jag älskar att träna, men ibland är det jävligt skönt att slippa. Trots det fick jag ångest för att jag inte tränade… Go figure.
I fredags var det dags igen och på schemat stod 13 km fartlek, ett pass som jag tidigare gjort på bandet några gånger med lyckat resultat, så det fick bli så igen. Värmde upp två kilometer och körde sen 500 meter fartökning (ca 4:45) följt av 500 meter jogg (ca 5:45), därefter 1 km fartökning (ca 5:00) följt av 500 meter jogg (ca 5:45). Följde det mönstret resten av passet och avslutade med en rejäl spurt. Min fotpod, som jag för övrigt har kalibrerat några gånger, beslöt sig för att inte fungera optimalt, medan pulsmätningen för en gångs skull fungerade ypperligt. Underligt.
Lördag var som vanligt vilodag vad gäller träningen.
I söndags var jag först och veckohandlade på morgonen. Väl hemma igen så städade jag lägenheten innan jag började förbereda mig inför dagens långpass. Glömde helt bort att äta mellanmål, så jag försökte kompensera genom att ta en Vespa och sen äta en näve nötter och russin. Fyllde ryggan med vatten och packade ned två gel samt Perpetuem Solids och gav mig sen av.
Det har blivit väldigt svårt att hitta inspirerande rundor på sistone. Vintern har gjort det än svårare då man plötsligt kan hamna på oplogade gångvägar och tvingas tillbaka eller långa omvägar.
Jag valde att springa mot Bergshamra och via Stocksund bort mot Djursholm. Efter Näsbypark sprang jag under E18 och hamnade plötsligt vid en sjö som kändes bekant. Jag hade kommit till TEC-spåret! Följde den en bit tills jag kom till cykelbanan ett stenkast från Ensta Krog. Följde cykelbanan mot Näsbypark och följde sen lite nya vägar och stigar tillbaka. Blev omsprungen av en ”äldre” kille strax efter Näsby Slott och han skulle uppenbarligen samma håll som jag, så jag tog rygg på honom. Låg ca 5-7 meter efter honom en halvmil tills han började krokna och jag gick upp bredvid honom i en backe. Frågade hur han mådde och så vips hade jag sällskap. Det visade sig att 47-åriga Johan var läkare men forskade numera på KI (typ nåt om hjärtat) höll på med triathlon på motionsnivå. Vi sprang ihop till Stocksund, där han bodde. Riktigt roligt att göra nya bekantskaper! Nu hade jag ca 5 km kvar, men krafterna var det inget fel på, tvärtom. Under passet hade jag ätit en gel och två Perpetuem Solids, total ca 150 kcal, men led inte av nån energibrist, toppen!
Väl hemma vid porten kunde jag konstatera att passet blivit väldigt lyckat. Energimässigt hade det funkat jättebra och passet i sig var roligt då jag fått se helt nya områden samt stiftat en ny, om än flyktig, bekantskap. 35 km @ 5:56 med 148 bpm (74%) puls var ett kvitto på att formen var helt ok.
Sen snön och kanske framförallt kylan kom till stan så har jag drabbats av motivationsbrist vad gäller löpningen . Det började nog egentligen när jag hade extremt mycket att göra på jobbet under en period för några veckor sedan, med arbete in på sena kvällar. Att då försöka få in löpningen gjorde pressen ännu större och det blev snarare ett problem i stället för den njutning som jag brukar känna.
När arbetsbördan lättade så återkom dock inte suget efter att ge mig ut. Flera pass har känts slitiga, speciellt när det blåst isiga vindar och snön far in i ögonen. Då är inte njutningen på topp. Dock har jag haft pass som känts riktigt bra, men de är tyvärr allt för få för att få mig över vatten.
Magkatarren nyligen kom egentligen ganska lägligt, bortsett från obehaget. Jag behövde få lite distans till löpningen och hoppades få abstinens av några dagars löpfrånvaro, men den kom aldrig riktigt . Däremot kom ju känslan av ”måste” och ”borde”, men inte ”vill”.
Jag är inte riktigt förberedd på att hamna i den här situationen. Ända sen jag tog mitt första löpsteg som ”vuxen” i maj 2006 så har jag inte haft en sådan här motivationssvacka och det skrämmer mig lite. Löpningen har ju trots allt blivit en ganska stor del av vem jag är och även om jag naturligtvis är mer än löpning så har ju mycket av mitt liv kretsat kring just löpning och träning.
Kanske är det bara så att jag behöver julledigheten för att komma på fötter och komma ikapp igen? Just nu är det ju många som är slitna och längtar till ledigheten under jul och nyår. Varför skulle jag vara annorlunda?
Nåväl, jag får kämpa på och bita ihop. Det släpper väl tids nog kan jag tänka. Jag ska försöka lura med mig min kompis Drewsen ut på något pass, det kan nog få mig på bättre humör. Sällskap är alltid trevligt och kan få även det jävligaste passet att bli riktigt njutbart. Delat elände tar ut varann, eller?
Lite alternativ träning ska jag dessutom försöka få till. Har länge velat få till lite simning, åtminstone varannan vecka. Dessutom skulle jag vilja lära mig att crawla (eller Tarzansim som Alicia kallar det), inte för att jag ska börja med triathlon, utan mest för att det är mer effektivt än bröstsim. Vi får väl se om jag tar mig i kragen.
I förmiddags tog jag mig ut på ett 12 km distanspass ned till Haga och tillbaka. Passerade ett stort gäng löpare vid Haga Forum, nån sorts grupplöpning av något slag. Stannade inte upp och kollade utan noterade bara att de valde att stå i vägen för alla som ville passera, inklusive mig. Folk i grupp tenderar att tro att de har någon sort självklar rätt till ytan de upptar, oavsett om de står i vägen eller ej. Märkligt, men så är jag kanske något av en gnällgubbe…
Passet i sig var förhållandevis bra, men jag sprang lite tätt inpå frukost och hade lite känning av håll och sura uppstötningar (stop sharing!). Temperaturen var dock helt perfekt! Nån minusgrad är helt optimalt just nu, jämfört med när det kryper nedåt -10 då det känns 100 ggr kallare. Pulsen var dessutom hög, dvs inte mycket som var bra…
Nu är det snart dags för det årliga pepparkakshusbyggandet. Jag köper varsina färdiga byggsatser till mig, Janica och Alicia. Bygger ihop dem med smält socker och sen tävlar vi om vem som pyntar sitt hus finast. En mysig tradition som jag sällan vinner, men jag gör mitt bästa iallafall. 🙂 Lite julmys får mig kanske på bättre humör.
Om inte annat så fick det här mig på mycket bättre humör!
Eftersom smärtan i magen inte ville ge med sig och ändrade karaktär så tvingade Janica mig att uppsöka läkaren, hon tröttnade på mitt gnäll. Smärtan sitter mellan magsäcken och tarmarna, något diffust. Det gör t.ex. ont när jag ätit, ställer mig upp efter att ha suttit och när jag går.
Läkaren klämde och kände på magen för att sen skicka mig sen för provtagning. Blod, kiss och bajs får jag lämna. Toppen. Läkaren misstänkte infektion, eftersom jag i övrigt mår ypperligt och alla kroppsfunktioner verkar vara normala.
Önskar att jag hade ont i något normalt, typ foten eller benet. Då vet man lixom vad som ska göras. Magont tar över och det är svårt att fungera normalt, lite som huvudvärk. Man blir lätt inbunden.
Nu är det bara att vänta på vad proverna säger. Det får bli till att vila helt enkelt, inte fel det heller, eller?
Efter en rejält stressig morgon pga bil som inte ville starta så kom magkatarren som ett brev på posten innan lunch. Smärtan var så intensiv att jag fick ligga still i soffan och bara vänta. Tog en Losec Mups, men den tar ju ett bra tag på sig att verka, så efter nån timme blev det Rennie, vilket gjorde susen efter ytterligare en halvtimme. Då kunde jag andas normalt igen. Vilken pärs! Det kommer ta några dagar innan detta lägger sig, men det värsta är förhoppningsvis över.
Dagens intervallpass blev således inställt. Jag är inne i hårda veckan och ogillar verkligen att behöva ställa in ett pass. Min förhoppning är att kunna ta igen det i morgon, men det ser mörkt ut då hela dagen är bokad. Vi får väl se.
Efter förra veckans backintervaller så såg resten av veckan ut så här:
Onsdag: 13 km distanspass 75% HRmax. Sprang längs Brunnsviken förbi Haga Forum och vände vid 6,5 km. Lagom inspirerande. Starka vindar och snö i ögonen är aldrig skönt. Trodde på allvar att jag var på väg att förfrysa huvudet. Dags att byta från Buff till Gore-smulan. Flög till Oslo på kvällen.
Torsdag: Var jag i Oslo hela dagen och kom hem 21:45, så ingen träning den dagen.
Fredag: För mycket att göra med jobb, så jag sköt på passet.
Lördag: Bävade länge för att ge mig ut i kylan för att springa 13 km fartlek. Tog till slut mod till mig och gav mig av vid 10-snåret. Väl ute kändes det plötsligt bra. Tack vare att det inte blåste så var det behagligt. Efter lite uppvärmning så skötte benen resten. Jag kunde slappna av och åka med. Gjorde 6-8 farthöjningar och det kändes nästan ansträngningslöst. Ett riktigt bra pass.
Söndag: Så var det dags för ännu ett långpass i kylan. Laddade handjagaren med Perpetuem och ryggan med vatten och stack ut efter 11. Hade ingen plan för dagen, utan det fick bli som det blev. Underlaget fick styra en del eftersom det snöat ganska mycket och snöröjningen inte kommit igång. Janica hade rejäl migrän, så jag ville inte springa för långt hemifrån ifall hon behövde hjälp.
Jag började med att runda Brunnsviken, för att sen springa bort till Råstasjön och Lötsjön och runda dem för att avsluta med en avstickare förbi Överjärva gård. Kroppen kändes ok hela tiden, men kylan kröp inpå. Valde att korta av passet några kilometer pga vi skulle iväg på adventsfika, men jag var ganska frusen så det gjorde inget. 27 km fick jag ihop iallafall.
Måndag: Hårda veckan började med ett ”långpass” på 20 km. Blandade en flaska Perpetuem och gav mig av längs Brunnsviken igen. Sprang 10 km och vände sen hemåt igen. Långpasset från föregående dag satt kvar i benen och det var lite extra segt. Ett pass jag inte kommer lägga på minnet kan man säga, men jag fick det gjort iallafall.
Nu väntar jag som sagt på att magkatarren ska lägga sig så jag kan fortsätta med min träning!
Fåfängeträning 