Fåfängeträning

Natten till torsdagen drabbades min dotter av kräksjuka, så efter att ha sprungit upp till henne varje timme så var jag lite av ett vrak i går. Dessutom gick jag nästan bara och väntade på att själv drabbas, man har ju hört hur smittsamt det är. Torsdagens löpning utgick hursomhelst, det fanns varken lust eller energi.
Tursamt nog verkar både jag och min fru inte drabbas, men än återstår det inkubationstid, så vi ropar inte hej ännu.

Motivationen är fortfarande inte på topp, jag har inte samma längtan efter att få springa. Lite trist och lite skrämmande. Samtidigt är jag inte heller direkt motvillig till att ge mig ut för att springa eller gå ner till gymet och springa på löpband, det är bara den där längtan som jag är van att ha som är borta. Jag skyller på snön och kylan helt enkelt.

I tisdags gick jag ned till gymet efter jobbet och sprang 12 km i olika tempon. Värmde upp 4 km, stretchade och sprang sen 2,5 km i ökande fart, från 5:00 till 4:38. Joggvilade 500 meter och sprang sen 1,5 km i 4:45-tempo, för att än en gång joggvila 500 meter. Sista ”intervallen” blev 1 km i 4:34-tempo innan det var dags att jogga ned i 2 km. Ett ganska roligt pass faktiskt, eftersom det hände något hela tiden. Det var inte direkt genomtänkt i förväg, utan det blev vad det blev under tiden som jag sprang.
Passet summerades 12 km @ 5:23 med 162 bpm (81%) i snittpuls.

Jag fortsätter att göra mina prehab-övningar varje morgon och tre gånger i veckan är det dags för ”200 situps” samt ”20 chinups”. Har även börjat göra en övning jag hittade på Runners World US som heter Tick Tock:

Prehab- och coreträningen har ett jättebra resultat, framför allt styrkemässigt och i fråga om stabilitet. Förr fick jag väldigt lätt ont i ryggen om jag t ex slant på nåt halt eller på annat sätt ”ryckte till”. Numera har de mindre musklerna som stabiliserar ryggen blivit starkare och framförallt snabbare, så när jag t ex åkte skridskor och höll på att ramla så hände ingenting. Förr hade jag fått ryggskott eller åtminstone några dagars ryggvärk för nåt dylikt.
Även utseendemässigt är det en stor skillnad. Nej, jag kommer INTE lägga upp några bilder på bloggen, jag lovar! Dessutom så pratar vi inte om några rutor, men  så småningom kanske de åxå träder fram en smula. Man kan ju alltid hoppas. Beach 2010, here I come… 🙂

Det spritter i kroppen och benen vill springa! Allt jag sprang förra veckan var ca 18 km totalt, så ni förstår säkert att mina ben vill röra på sig! Ikväll blir det ett snabbt pass, förmodligen på gymet för att komplettera med lite styrketräning efteråt. På torsdag är planen ett kuperat pass och till helgen är det egentligen dags för långpass, men det återstår att se om jag får till. Min dotter Alicia fyllde år den 1 februari och kalaset för hennes kompisar är nu på söndag, vilket lämnar ganska lite tid över för löpning.

Efter förra veckans nästan 110 km och framförallt det avslutande långpasset på ca 54 km så var det skönt att gå in i viloveckan. Jag fruktade att långpasset skulle sitta i kroppen några dagar, men när jag vaknade i måndags så fanns få spår av det. Kroppen börjar nog bli ganska härdad helt enkelt. Det är ju som sagt inte första gången jag springer 50 km, men det förvånar mig ändå att min kropp hanterar det så bra. Jag förutsätter aldrig min kropp ska ställa upp på allt jag utsätter den för, utan har en ganska ödmjuk inställning till den.

I tisdags vred jag höger ben lite illa när jag gick nedför trapporna på jobbet och fick ont på utsidan ca 10-15 cm nedanför knät. Testade att springa på löpband på kvällen och benet höll, men jag kortade av passet till 10 km isf 15 km som det skulle varit då jag kände ”nånting” i underbenet.

I onsdags träffade jag Andreas igen och vi tittade på hur det gått sen sist och han presenterade programmet för februari. Ändringarna är inte stora gentemot januari, men lite har han skruvat här och där.

I fredags testade jag högerbenet under en försiktig löprunda på lunchen och det fungerade fint. Smärtan kom aldrig och jag hoppas att den inte kommer tillbaka heller. Jag har varken tid eller lust att ha uppehåll i träningen.

I helgen har det inte funnits tid över till löpning, så jag har passat på att vila ordentligt och förbereda kroppen på den sista träningsperioden innan nedtrappningen och uppladdningen börjar inför TEC.

Nu börjar det faktiskt kännas att TEC är nära. 69 dagar kommer gå fort och plötsligt står man där vid Ensta Krog och ska prestera, jösses! Långpasset i söndags på ca 54 km gav iaf ett riktigt bra formbesked. Nu börjar sista perioden som sagt…

Torsdagen är här och jag har inte ens kommit halvvägs distansmässigt för den här tunga veckan. Hittills är knappt 28 km gjorda den här veckan, inte mycket att orda om. Kroppen räknar dock inte veckor, utan lägger till de 40 km jag gjorde i söndags och plötsligt är bilden en annan. Egentligen är det fel att säga kroppen, för det är framförallt knoppen som är sliten. Jag ligger nära gränsen till motivationsbrist. Kvällens upprepning av tisdagens pass på löpbandet är inte direkt något jag ser fram emot. Inte heller känner jag för att ge mig ut i snömodden och göra passet. Beslutsångest? Omotiverad? Lite…

Söndagens långpass är ännu en sak som tar upp tankekraft. 55 km ska springas, men den stora frågan är var. De 40 km som jag sprang i söndags gick förvisso helt ok, men snömodden är tung att springa i. Det lockar inte att göra om det passet och addera 15 km. Det lutar snarare åt att springa drygt 4 varv runt Brunnsviken. Dels för att jag vet hur underlaget är och dels för att det aldrig är mer än 6 km från min bostad, vilket är en trygghet.

Jag är ovan vid att vara omotiverad till löpningen, så det skrämmer mig lite faktiskt. Kanske kommer nästa veckas vila att göra susen för både kropp och knopp? Vi får väl hoppas på det.

Min hårda vecka inleds med ett s k ansträngningslöst lunchpass. Det ska i princip inte kännas att jag springer alltså. Dock fanns inte snömodd med i beräkningen, vilket gör t o m promenad ansträngande. Jag var inte alls sugen på att ge mig ut och springa på lunchen, men eftersom det står i träningsprogrammet så är det bara att bita ihop. Säger Andreas ”hoppa” så frågar jag ”hur högt” :D, typ.

Jag har inte några direkta känningar från gårdagens långpass, men skridskoåkningen i lördags förmiddag och efter långpasset i går har satt sina spår i vissa muskler. Adduktorerna, som sitter på insidan av låret, är en muskel som uppenbarligen inte får enormt mycket träning vid löpning. 🙂 Nu har de musklerna iaf fått lite att göra på sistone och är inte helt nöjda med det.  De använder smärta för att vädra sitt missnöje.

Kom så till slut ut och gjorde mitt bästa för att göra det ansträngningslöst, vilket gick förhållandevis bra. Jag har ju alltid låg puls dagen efter ett löppass, så lite gratis fick jag av det. Sprang från Årsta mot Sockenplan, vidare till 73:an och vek av mot Gullmarsplan. Väl där ”kringelkrokade” jag tillbaka till kontoret via Enskede Gård.

Veckans första pass stannade på 7,66 km @ 6:14 med 141 bpm (71%) puls. Äntligen låg puls! Tempot var iofs åxå lågt, men så var det inte många meter utan ”snömodden från helvetet”. Morgondagens distanspass kommer jag förlägga på bandet! Jag är så jä..a trött på snömodd!