Fåfängeträning

Jättelångt satte inga djupare spår, förutom stela vader förstås, så på söndagen fick det bli lite styrketräning och löpvila. Jag funderade rätt mycket över loppet, vad som gick bra och vad som inte gick så bra. Krampen i vaderna har jag redan nämnt och är säker på att skovalet var primär orsak. Även vätskebrist och saltbrist kan bidra till kramp, så kanske fanns det lite av båda med i ekvationen. Jag drack efter törst och tyckte det fungerade ok. Drack dock för mycket på slutet, vilket jag måste lära mig att låta bli.

I måndags gav jag mig ut på en kort runda till Hagaparken för att röra benen lite. Det var stelt i början, men släppte efter en liten stund. Solen sken när jag gav mig ut, men det övergick till duggregn efter en kilometer och ökade sen till ösregn. Såg ut som en dränkt katt när jag kom hem efter bara sju kilometer. Innan middagen klämde jag in en timmes styrkepass som bonus.

Idag skulle jag egentligen sprungit på lunchen, men möten drog ut på tiden så jag valde styrka istället. Slängde ihop mitt eget WOD som jag körde i totalt 25 minuter inklusive uppvärmning, helt perfekt. Innan middag blev det 10 km distans i solskenet. Idag fanns ingen stelhet kvar utan allt kändes som vanligt igen. Dock satt WODen kvar i låren…

Nu blir det två dagar med ingen eller minimalt med träning pga skolavslutning och andra aktiviteter, men det ska bli skönt för kroppen att få vila lite extra, det har den trots allt gjort sig förtjänt av.

Det blev inga backintervaller i torsdags, utan jag njöt istället av att inte göra något alls och bara lata mig i solen. Lite träningsångest hade jag, men den försvann rätt snabbt.

I fredags fick jag till ett riktigt bra och hyggligt snabbt distanspass på drygt 16 km. Värmen var snudd på olidlig, men jag klagar inte. Det tar bara lite tid att vänja sig helt enkelt. Har man längtat så länge efter våren så vore det faan om man gnällde, eller hur?

Lördag förmiddag var det dags för Janicas första löptur för i år. Det var nästan ett helt år sen sist, så vi tog det extra försiktigt. Det blev den sedvanliga löpturen ned till Haga Slott. Jag tvingade henne att ta gåpauser med jämna mellanrum och även sänka löptempot när jag tyckte att det gick för fort. Hon var väl inte helt nöjd, men protesterade inte så mycket. För mig var det en perfekt återhämtningsrunda dessutom.

I söndags var det så dags att avsluta veckan med ett långpass, så vid 10-tiden styrde jag kosan mot Ursvik. Planen var att springa ca 35 km och tanken var att åtminstone göra ett varv i extremen (15km) och sen eventuellt ett varv till eller nåt annat.
Det tog emot lite i kroppen och jag kände mig inte i superform, pulsen låg högt kontra tempo, så jag fick slå av rejält på tempot. Jag hade sprungit 6 av de senaste 7 dagarna, så lite sliten borde jag kanske vara, men kroppen och ffa benen kändes helt ok. Det va flödet som saknades. Kanske var förkylningen på väg tebax?
Av nån anledning hade jag valt ett par strumpor som jag inte använt förut, såna med dubbla lager. De gjorde att jag gled lite i skorna, vilket resulterade i att mina tåspetsar började ömma efter ca två mil.
Efter ett lugnt varv i Ursvik valde jag att springa till Hagaparken. Det var skönt att slippa nedförsbackarna som gjorde extra ont i tårna. Jag slappnade dock av lite väl mycket, för plötsligt kängade jag till en rot med höger stortå och var i princip luftburen, vilt vevandes med armarna i ett fruktlöst försök att återfå balansen. Jag siktade in mig på en grässlänt och lyckades landa där och rulla runt innan jag fick stopp på färden. Med hjärtat i halsgropen och en smärtande stortå satt jag där en stund och funderade om nån sett mig och isf hur jäkla dum jag måste sett ut. Nåja, det bjuder jag på.
Linkade så sakteliga iväg och efter en stund kunde jag jogga försiktigt. Valde att springa raka vägen hem, det fanns inte en chans att jag skulle kunna springa några längre sträckor. Tur att det bara var fyra kilometer hem.

Passet slutade på 29 km i strax över 6-tempo, så det blev ok ändå. Totalt skrapade jag ihop 109 km söndag till söndag, med endast en vilodag, så jag var nöjd trots den smärtsamma avslutningen.

Det är bara en månad kvar till Jättelångt och planen är att komma i bra form inför det. Jag bara måste lyckas med det loppet, det får va slut med DNF’er nu.

Eftersom jag bara sprang 50 km under TEC i lördags så behövdes det ingen direkt återhämtning.
Förkylningen bröt inte ut, men halsen var fortfarande lite ”rå” i söndags.
I måndags morse flög jag till UK för två dagar på vårt HK i Aylesbury.
Där hade våren kommit och det var 16-17 grader och sol, fantastiskt! Jag hade packar träningskläder, så planen var att få till ett löppass.
Efter en lång dag, och med huvudvärk, kom jag till hotellet vid femtiden och svidade om och gav mig ut. Hade redan innan sett ut en kort runda som skulle bli runt 8 km, ganska lagom återhämtningsrunda.
Efter 2,5 km hittade jag en vacker kanal och avvek från kursen för att istället följa den. Det var en sån där smal kanal jag sett på TV, med en stig bredvid som man förr gick på för att dra båtarna med rep. Längs kanalen passerade jag flera kanalbåtar, många upprustade och fantastisk vackra. Jag passerade även under ett antal små söta broar. Det var lätt att glömma bort tid och distans när jag sprang längs kanalen och njöt av hela upplevelsen. Efter några kilometer insåg jag att jag inte passerade några vägar. Antingen fick jag vända tillbax eller fortsätta längs kanalen tills en väg dök upp. Inte helt genomtänkt, då båda alternativen gjorde min från början korta runda avsevärt mycket längre.
Jag fortsatte framåt, hittade till slut en väg och lyckades orientera mig tillbaka till hotellet. Klockan stannade på 12,5 km och det fanns inte mycket kvar i tanken. Lågt blodsocker efter en dags slarvande med maten.
På hotellet fanns ett fristående gym och där köpte jag en flaska proteindryck som sveptes på tre röda.
Det behövdes för att överleva till middagen. Efter middagen tog jag en promenad till närmsta Tesco för att leta efter sprayost till Alicia, men det hade de tyvärr inte. Jag fick iaf fem extra kilometer på stegräknaren, alltid nåt.
Somnade utan problem den kvällen kan jag säga.

Vid 10-snåret kom jag iväg på mitt första långpass på väääldigt länge, något jag sett fram emot ett tag. Frukosten hade inte riktigt lagt sig ännu, men pga tidspress så fanns det nte utrymme att vänta på att magsäcken gjort färdigt sitt jobb.
Hade med mig en handjagare (Ultraspire Pocket) med drygt tre timmars Perpetuem, samt en rygga med 2 liter vatten. Planen var att spendera ca 3,5 timmar i Ursvik.
Uppehåll, mulet och knappt 20 grader var vädret som höll mig sällskap, vilket var snudd på perfekt. Lite lerigt på sina ställen, men även i Ursviks spår var det förhållandevis torrt.

Jag tog det lugnt och gick i alla ”riktiga” backar för att hålla nere pulsen och spara på krafterna. Det tog drygt 5 km innan jag kände att jag var med i matchen. Det märktes tydligt att jag har en veckas hård träning bakom mig.

Vid 11 km brann det till i ankeln och när jag tittar ned sitter det en geting mellan plös och hud! Jag får snabbt bort den, men skadan är redan gjord. Getingstucken? WTF??? Vad är oddsen? Stannar och inspekterar skadorna och ser hur ankeln snabbt svullnar upp och det bultar av smärta där getingen stucket. Jag funderar snabbt på mina alternativ, men beslutar att fortsätta springa en bit för att känna efter hur det känns. Ganska snabbt inser jag att det är bättre att vända hemåt. Sticket sitter så det kläms när jag springer, så det är lika bra. Det var det långpasset det.

Joggar och går så gått det går. Snart kommer spöregnet också, vilket liksom var pricken över i. Jag inser att jag sprungit ifrån mina helnycklar och Janica är på gymet, så jag får möta upp med henne på vägen. Då har det som tur är slutat regna, men jag är blöt in på själen redan. Tur att det inte var så kallt idag.

Ankeln är svullen och värker, men nu ska jag bara ta det lugnt resten av dagen, så förhoppningen är att det lägger sig till i morgon så jag kan springa och träna Insanity som vanligt.
Tröstar mig mer att jag fått till en bra träningsvecka, inklusive Bellmanstafetten, så jag är hyggligt nöjd ändå.

I förmiddags SMSade min trogne vapendragare Magnus och undrade om jag hade lust att vara inhoppets i hans lag i Bellmanstafetten. En av lagmedlemmarna hade hoppat av och även om nån kan springa två sträckor så är det roligare att vara ett komplett lag.
Jag var lite tveksam, dels för att jag tränat hårt hela veckan och ville även få in dagens Insanitypass, så jag sa att vi fick höras efter mitt pass.
Tilläggas ska att min dotter åkte till Norrköping i morse för att tävla i friidrott under lördag och söndag. Dessutom skulle min fru jobba mellan 10-15, så jag hade gott om tid över.
Efter att ha skjutsat frun så kom jag hem och satte fart. Rev av ännu ett asjobbigt Insanitypass och strax därefter, när jag satt och tyckte synd om mig själv, så ringde Magnus ochbehövde veta eftersom man måste anmäla namn och vilken av sträckorna man ska springa. Jag sa ja och valde tredje varvet, vilket gav mig lite tid att återhämta mig och fylla på förråden.
Slängde i mig diverse Hammer-produkter och packade ner lika många i en rygga och gav mig av mot Stora Skuggan. Väl där mätte jag Magnsu och mina lagkamrater, utom en som precis startat först.
Magnus var tvåa och sen var det alltså min tur. Jag värmde upp lite halvhjärtat och märkte att kroppen inte var med på noterna. Pulsen sköt i höjden direkt och det fanns inte mycket energi, så jag lät bli att värma för mycket. Jag gick till startfållan när det var ca 5 minuter kvar till mins start och där kollade jag pulsen, drygt 100 bpm (50%). Lite stressad alltså. Det tog några minuter innan Magnus dök upp, men till slut så såg jag honom komma springande och det var dags att prestera.
Stack iväg i lagom tempo för att inte bränna allt krut på en gång. Insåg efter 150-200 meter att jag tryckt på fel knapp på min Garmin, så jag startade den och fick äntligen lite vettig data.
Första två kilometerna flöt på fint och jag höll ett ganska lagom tempo på ca 4:30. Strax därefter kände jag ett håll komma krypande, förmodligen allt jag satt i mig efter Insanitypasset. Jag slog av en aning på tempot för att mota Olle i grind och det funkade ok. Tredje kilometern gjorde på 4:42, mycket pga hållet. Fjärde kilometern blev den tyngsta. Då kom verkligheten ikapp mig och jag ville bara gå, men tvingade mig själv att fortsätta springa. Tempot sjönk till 4:53, men så är denna sträcka den backigaste åxå. När väl sista kilometern kom kunde jag pressa ut det sista, vilket kändes väldigt skönt.
Den gjorde på 3:54 och jag kom i mål på totalt 23:05 enligt den officiella klockan. Min egen klocka stannade på 22:30, men då fattades biten i bl a början samt att jag glömde stänga av klockan vid växlingen.
Jag är hursomhelst jättenöjd med mitt resultat under omständigheterna. Så nu kan jag med fördel sitta i soffan och njuta i kväll.