Fåfängeträning

Det var ljuvligt att få en hel vilodag i måndags. Först hade jag planerat att köra mitt styrkepass, men allteftersom dagen gick så bleknade den ambitionen och försvann tillslut helt. Jag förtjänade en vilodag.

Igår gav jag mig dock ut på ännu ett distanspass, det blir mycket av den varan när man tränar inför ultradistanser. På schemat stod 15 km, så det var ju bara att göra lixom. Det bar faktiskt inte alls emot att springa idag, tvärtom var jag lite sugen. Det som nästan var svårast var att veta åt vilket håll jag skulle springa. Valet föll på Edsviken, så jag gav mig av. Passerade Ulriksdals Slott och följde sen vattnet tills jag kommit 6 km, då vände jag tillbaka och sprang sen en omväg för att få ihop distansen. Pulsen var än en ovanligt gång låg under större delen av passet och jag var lite misstänksam huruvida den faktiskt stämde, men på slutet blev det lite motigt och i en av de brantare backarna visade pulsen att den faktiskt kunde gå upp ordentligt, vilket jag blev glad för. Kroppen kändes väl inte direkt toppenpigg, men det ska den ju inte heller göra. De sista kilometerna blev som sagt sega, men det var inte kroppen som stretade emot utan mest den mentala orken.

Det var ganska skönt att komma hem och se resultatet av dagens pass. 15 km @ 5:35 med 146 bpm (73%) snittpuls. Låg och fin puls (för mig vid det tempot), precis som jag har ”vant” mig vid på sistone, så det går åt rätt håll.

Egentligen hade jag vilodag idag, men Janica frågade om jag kunde sällskapa med henne efter jobbet och det kunde jag ju inte tacka nej till, så det blev en lugn löptur tillsammans med henne. 7 km @ 6:30 är precis så lugnt jag behöver springa just nu. Morgondagens planerade 13 km får se sig reducerat till 6-8 km istället, bara för att hålla igång kroppen.

Så var den sista veckan avklarad och jag ser tillbaka på en av de i distans räknat tyngsta veckorna nånsin. Eftersom jag fick stuva om träningen i början av veckan så blev det stället träning fem dagar i följd, något jag faktiskt aldrig gjort tidigare. Tre dagar på raken händer ibland, men aldrig fem.

I fredags kväll vankades det årets första kräftor för vår del och de skulle ätas på kollis, men innan middagen klämde jag in ett löppass. Värmde upp ned till Lillsjön och sprang där sex tusingar med 3 minuters gåvila emellan. Jag valde gåvila för att återhämta mig totalt mellan intervallerna och inte slita i onödan på kroppen. Passet var mest tänkt att ge lite fart i benen och har ingen egentlig träningseffekt så här nära loppet. Kroppen kändes oväntat pigg och intervallerna flöt på väldigt bra.

I lördags blev vi bjudna på middag hos vännerna Carro & Johan i Vallentuna och Johan frågade mig om jag hade lust att springa med honom innan middagen. Om jag hade! Han behövde komma ut på ett för honom lite längre pass, då det var längesen sist. Vi gav oss av strax efter 16 och sprang en för mig helt ny runda vilket var jättekul Bra sällskap, perfekt lugnt tempo, underbart väder och nya omgivningar, kunde inte bli bättre! Vi sprang och pratade och tiden bara gick. Delar av slingan gick på Roslagsleden och var lite teknisk, men lejonparten var lättsprungen. Johan kämpade på bra och det var först efter 14 km som han kände av bristen på långpass, men med några korta gåpauser så återhämtade han sig och vi kunde utan problem ta oss hem. Ett riktigt lyckat och roligt pass som jag kunde summera till 16 km @ 6:18 med 136 bpm (68%) snittpuls, det senare smått fantastiskt lågt för att vara mig. Efter det passet satt det fint med tacos! Efter middagen förpassades vi till vardagsrummet där vi spenderade många timmar med att spela Xbox. En i mina ögon nästan perfekt eftermiddag och kväll!

Söndagen kom och mitt sista pass denna vecka var 20 km distans i typ långpasstempo, ett pass jag egentligen skulle gjort på lördagen. Nu blev ju lördagens pass just i det tempot, så jag beslöt mig för att köra söndagens pass aningens snabbare. Sent på eftermiddagen kom jag iväg och styrde kosan norr om Brunnsviken och följde sen Hälsans Stig fram till Koppartälten där jag via Haga Norra sprang mot Lötsjön och rundade den för att sen springa längs E18 tillbaka hem. En handjagare med Perpetuem fick räcka som färdkost. Fyllde på den med vatten vid Brunnsvikens kanotklubb efter drygt 6 km så att den skulle räcka, vilket den gjorde. Mentalt var jag väldigt trött på att springa sista typ 4 km, jag kunde inte slå den känslan ur hågen hur jag än försökte. Dessutom hade det gått hål på innerlåret på mina tights, så jag hade dessutom dragit på mig ett rejält skavsår. Hade ju ännu ett oskönt skavsår i ljumsken som jag dragits med sen i torsdags, så nu började jag lixom falla isär på nåt sätt kändes det som. Det var inte mitt mysigaste pass nånsin, men det var tillfredsställande att ändå känna mig så fräsch i kroppen, inte alls speciellt tung eller sliten utan det var mest mentalt som det var jobbigt. Jag var mätt på löpning helt enkelt. Sista passet blev 20 km @ 6:00 med 139 bpm (69%) snittpuls. Vet inte om det blivit något fel på pulsbandet eller om kroppen helt enkelt reagerat på senaste tidens träning och gått över till högre andel fettförbränning, men pulsen var enormt låg under detta pass för att vara mig.

Med det sista passet avslutat var det en fröjd att kunna summera veckan som gått. Totalt har jag hunnit springa drygt 120 km, vilket faktiskt är det mesta jag nånsin sprungit på träning på en vecka (mån-sön). Det känns väldigt skönt att kunna avsluta träningen inför 24-timmars i Skövde med en rejäl volymvecka. Nu kan jag med gott samvete gå in i de sista veckorna av formtoppning vetandes att jag gjort ett ordentligt jobb och kunna fokusera på att vila mycket. Kanske passar jag på att träna lite mer styrka för att hålla igång kroppen, vi får se. Nu ska jag iallafall vila lite…

Vårt flyg hem från Italien var försenat när vi kom till flygplatsen i Rom vid kl 9.30 på fredagen för dryga veckan sedan. Det skulle lyfta kl 11.10, men var framflyttat till kl. 12.00. Inga problem, vi kan ju slappa och hitta på saker ändå. Strax därefter kommer ett nytt meddelande. Avgången framflyttad till kl 18.00! Toppen! Roms flygplats är inte världens roligaste, men vi lyckades ändå fördriva tiden fram till avfärd. Mycket tack vare iPads, iPhones och Nintendo DS. Spela inte Fia med knuff på en flygplats där folk kan se dig bli vansinnig, bara ett tips…

Med semestern i Italien fortfarande i backspegeln har en vecka i Sverige förlöpt. Det var verkligen inte roligt att komma hem till opålitligt väder och vardag. Det enda som var skönt att komma hem till var vår underbara säng, i övrigt var det mest ångestfyllt faktiskt. Tillvaron i Italien var så bekymmersfri, precis som en semester ska vara.

Träningen har hursomhelst rullat på ganska ok, även om jag fått stuva om en del för att hinna med att få in alla pass som skulle göras sista hårda veckan. Man ska ju hinna med att umgås med familj och vänner också, samt hitta på roliga saker medan det fortfarande är någorlunda sommarväder. Det blev bl a en heldag på Parken Zoo i Eskilstuna samt två dagar i Göteborg, med Liseberg och Universeum på menyn.

På söndagen efter hemkomst stack jag och Janica ut på en runda tillsammans. Hon hade inte sprungit sen innan vi åkte till Italien, så hon såg fram emot att få komma igång. Det var varmt och med känningar i huvudet så var det egentligen inte så smart att ge sig ut, men viljan var för stark. Det gick bra fram till 4 km, sen var migränen ett faktum och hon tvingades ta flera gåpauser. Seg och envis som hon är så gjorde hon sitt yttersta för att springa så mycket som möjligt, trots ivriga försök från min sida att hindra henne. Väl tillbaka efter 7 km så laddade jag om min handjagare och stack ut igen för att springa ytterligare 11 km för att få ihop mina 18 km. Sprang längs E4:an till Haga och tillbaka längs Brunnsviken. Ett oinspirerat pass, men nödvändigt hursomhelst. 18 km @ 6:00 med 145 bpm (72%) snittpuls

Efter vi kom tillbaka från Parken Zoo i tisdags snörde jag på mig skorna och gav mig ut på ett distanspass för att rasta benen innan det var dags för middag på kollis. Från Brommaplan följde jag Spångavägen till Spånga och vände där och följde smågatorna tillbaka. Det var lite kvavt och kroppen lite seg, men i övrigt kändes det bra att få komma ut och röra på sig. 13 km @ 5:33 med 152 bpm (76%) blev resultatet, mao standard.

I onsdags lunch gav jag mig ut på ytterligare ett distanspass med start från kollis vid Brommaplan. Sprang mot Solna, över bron och sen ned längs vattnet vid Solna strand. Där följde jag vattnet bort till Pampas, genom Krillan och över Tranebergsbron, längs vattnet förbi Minneberg och Ulvsunda. Stannade och fyllde på vatten vid ett koloniområde jag inte passerat förr och passade på att ta några bilder på den vackra miljön. Det var varmt och skönt väder, helt underbart att kunna springa mitt på dagen utan att dö av värmeslag som i Italien. 16 km i lugnt och skönt 5:50-tempo med 148 bpm (74%) snittpuls blev resultatet. Ganska vanilj, men skönt.

I torsdags var det åter dags att snöra på sig skorna och ge sig ut. Den här gången stod det fartlek på programmet och jag förlade det passet längs Brunnsviken som brukligt. Sprang ned till Bellevueparken och tillbaka. Värmde upp 2 km och ökade sen tempot mellan 500 och 700 meter under varje kilometer. Vilade det som var kvar på kilometern för att göra det enkelt för mig själv. 13 km och 9 fartökningar fick jag ihop. Ett riktigt bra pass med flyt i steget och bra känsla i kroppen generellt.

Fredag morgon bar det av till Göteborg för besök på Liseberg och Universeum med en övernattning däremellan, vilket uteslöt all träning dessa dagarna. När vi kom hem på lördag kväll hade det säkert varit skönt att springa av sig stelheten i kroppen, men vi tog en kort promenad och lagade sen middag istället. Planen var att springa långpass dagen efter, så löpningen kunde vänta.

I söndags vaknade vi upp till ett regnigt och trist Solna. På schemat stod 40 km långpass, men det lockade inte att göra det i hällregn, så jag sköt det lite framåt under dagen för att se om regnet skulle bedarra. Ibland duggade det bara, men det upphörde aldrig helt, så vid 16:30 beslöt jag mig för att ge mig ut på ett kortare distanspass för att åtminstone göra något. Det blev ett varv runt Brunnsviken. Första halvan flöt på bra och det duggade lite lätt. Det var rejält varmt trots allt, strax över 20 grader. Jag var glad att jag valt bort regnjackan, det hade varit för varmt. Jag hade kommit ungefär halvvägs runt sjön när regnet satte i gång igen och snart var det tillbaka till hällregnet. Efter nån minut var jag helt genomblöt, som om jag badat med kläderna på. Jag ökade tempot en aning för att komma hem snabbare. Skorna blev tunga av allt vatten och det lät som jag knutit påsar med vatten om fötterna när jag sprang, det skvalpade högt! Undvek de värsta pölarna i början, men gav till slut upp och sprang på så gott det gick. Valde redan från början av passet att inte titta på klockan, utan springa efter känslan. Försökte hitta ett behagligt men lätt ansträngande läge, men när det regnade som värst var det lite svårt att komma in i ”zonen”. Hade fullt sjå med att trampa vatten! Hemma vid porten kunde jag summera det passet till 13 km @ 5:10

Den här veckan är i princip fullbokad med träning, nu börjar uppladdningen och formtoppningen inför Skövde på allvar. Det ska bli skönt att dra ned på träningen och känna mig stark och utvilad, men tills dess är det bara att bita ihop och göra det som krävs. Det finns inga genvägar som ni vet.

Med bara tre ynka dagar kvar i Italien så gäller det att verkligen ta vara på tiden. Jag sov ganska oroligt i natt, vilket jag iofs gjort de flesta nätter, och tittade på klockan tidigt i morse. Den stod på 6:09. Suck, det bar emot att gå upp, så jag blundade en stund till. Dock blev jag för ”orolig” att somna om så jag beslöt mig för att gå upp 6:21.

Bytte om, drack vatten och skakade till en flaska HEED innan jag gav mig ut. Jag har fått sprickor i mina hälar(!) och de gjorde ont när jag gick, så det är tur att jag är framfotalöpare numera :). Vaderna kändes dock ganska ok, vilket gladde mig, de är ju sällan glada nuförtiden. Jag får ta hand om dem lite extra när jag kommer hem.

Sprang den vanliga rutten förbi Ravi och halvvägs till Caldana vände jag tillbaka. Det är inte direkt tjatigt, men lite omväxling hade varit kul. Nu var det kanske sista gången för i år som jag sprang just denna rutt, så jag passade på att njuta lite extra av utsikten. Jag blir dock aldrig mätt på dessa underbara vyer som möter en var man än är. Vi kan sitta på balkongen och bara titta och hittar nya detaljer var dag, helt fantastiskt.

Passet kändes förhållandevis lätt idag, kanske för att jag slappnade av och beslöt mig redan från start att göra det behagligt ansträngande. Tog inga gåpauser, utan anpassade istället ansträngningsgraden så att jag skulle orka springa. Resultatet blev 12 km @ 5:36 med 149 bpm (74%) snittpuls, vilket är ganska ”vanilj”. Temperaturen var låg, vilket naturligtvis hjälpte till.

Efter frukost bar det av till stranden för ännu en dag av sol-lapande och bad. Även det är något som jag inte alls är mätt på ännu. Idag var det inte röd flagg, så vi kunde äntligen bada obehindrat.

Ravi närmast, med Caldana i bakgrunden.

Utsikt från Ravi. Gavorrano ligger på andra sidan berget.

Italienska kottar växer uppåt! Trodde först det var fåglar som satt på grenarna.

Först ett citat ur Deans bok. Han berättar om sitt tredje försök på Leadville 100 miles:
”When Martin found me on the trail at mile seventy-seven, he could tell something was wrong. His first clue: I was carrying a bouquet of wildflowers. Apparently I’d been picking them from the trailside as I ran.” Alla hästar var inte hemma den här dagen om man säger så. Det var ett tufft lopp för Dean och mer hände, men det får ni själva läsa.

Boken är fylld av korta historier från Deans liv och många av dem är fantastiskt roliga att läsa. Om du gillar löpning så köp boken genast!

Idag åkte vi till stranden extra tidigt för att få parkeringsplats. Väl där vid 8:30(!) hjälpte jag till att packa upp prylarna och gav mig sen iväg.

Följde huvudvägen från Castigliano della Piscaia sydöst tills jag kommit 7 km och vände sen tillbaka. Sprang på en bra gång & cykelbana längs ändlösa rader med pinjeträd som kantar kusten här. Syrsorna gjorde sitt bästa för att göra mig döv, deras oväsende är tidvis hemskt irriterande. Jag mötte ett flertal löpare som hejade glatt (några iaf), det gav lite extra stuns i steget. Uppe i bergen har jag knappt mött en själ på mina rundor.

Jag passerade min startpunkt och sprang ytterligare 2 km innan jag än en gång vände tillbaka för att få ihop totalt 18 km. Värmen hade nått ca 28 grader, vilket kändes varmt men behagligt.

Bytte om till badbyxor och gick ut i havet för att skölja av mig. Det var röd flagg och havet lite i uppror. Det var rejält strömt, så jag fick kämpa för att kunna stå still på ett ställe. Läskigt vilken kraft det är!

La mig och solade lite på mage, men vinden blåste så mycket att jag hade sand i alla håligheter på kroppen efter en liten stund! Att ligga på rygg var stört omöjligt, så efter vi ätit lunch gav vi upp och åkte därifrån. Vi fick ju iaf drygt fyra soltimmar. Väl hemma i lägenheten kunde vi sola ostört på balkongen.

En av många mysiga gränder i Gavorrano.

Idag firar jag 15 år med min Janica, därför beslöt jag mig för att börja dagen med ett lite längre distanspass, närmare bestämt 15 km.

Vaknade strax inna 7, men hade inte bråttom ut då jag visste att det var lite svalare idag. Det regnade i natt och värmen skulle dröja lite extra. Kvart över 7 kom jag iväg och valde att springa till den byn jag bara sett på håll tidigare, Caldana, som ligger några kilometer från Ravi som jag passerar nästan var gång jag springer här.

Kroppen kändes hyfsat alert och jag hade ganska bra tempo nedför, utan att överdriva. Valde snarare att hålla tillbaka lite för att verkligen hushålla med krafterna om jag nu skulle förlänga passet. Eftersom jag springer på fastande mage så måste jag lära mig vad kroppen klarar av. Jag har ingen lust att ”bonka” det första jag gör på morgonen, därför tar jag det ganska lugnt. Skulle krafterna tryta blir det en lång och brant promenad hem, inte kul alls.

Temperaturen var behaglig, på gränsen till kallt i början, och det blåste en del på högre höjd. När solen tittade fram blev det lite skönare och jag sökte mig till solen snarare än skuggan idag, vilket är ovanligt. Strax innan jag kom fram till Caldana visade klockan 7,5 km och jag vände hemåt igen. Hemfärden gick utan problem och jag höll uppe tempot utan att ta ut mig. Tog inga gåpauser utan sänkte tempot rejält när det var som brantast.

Dagens resultat blev 15 km @ 5:35 med 152 bpm (76%) snittpuls, vilket får anses vara ett bra resultat.

Efter frukost bar det av till Sienna för en dagsutflykt. Där övertalade jag tjejerna att äta lunch på McDonalds innan vi begav oss ut på parkeringsjakt i ett turisttätt Sienna. Efter att ha villat runt i drygt en timme hittade vi till slut en bra plats och kunde njuta av några timmar i vackra Sienna.

Strax ska vi dela en flaska bubbel och fira vår 15-årsdag ordentligt! Mums!

Idag vaknade jag sent och kom ut först vid tio över sju, dvs nästan en halvtimme senare än vanligt. Med tanke på hur tidigt värmen kommer så var det upplagt för ett lite jobbigare pass. Drack några rejäla klunkar vatten och tog en tesked honung (hittade en ”energigel” av honung på COOP, vilket var perfekt för matlagningen. Tog det som blev över till mig själv.) innan jag laddade handjagaren med HEED och gav mig iväg.

Kroppen var så där lagom acklimatiserad idag, snarare stel och tung. Det handlar verkligenom dagsform. Nedförslöpningen har jag hursomhelst hittat lite mer flyt i genom att luta mig aningen framåt och bromsa farten på ett annat sätt än tidigare. Det spar ryggen och tempot blir högre utan att vara mycket mer ansträngande.

Jag valde ungefär samma rutt som första passet hör, vilket gör att det går nedåt i över 6 kilometer. Nån kilometer innan vändning kom jag till ett trevlig litet ”vindistrikt” med lite finare hus och större planteringar. Trevligt! Alltid lika kul att se något nytt!

När jag äntligen fick vända hemåt igen så blev det genast väldigt tungt. Det kändes som all energi försvunnit i ett nafs! Värmen var största boven, men kanske även mitt något högre tempo på nedvägen spelade in? Jag fick hursomhelst kämpa en del och tog några extra gåpauser på klättringen tillbaka till Gavorrano.

Höjdprofil från Garmin Connect

Värmen gjorde även att jag svettades som aldrig förr, det formligen forsade! Väl framme vid porten såg det ut som jag precis duschat, så blöt var jag. Det finns ingen våg i lägenheten tyvärr, så jag kunde inte se HUR mycket vätska jag tappat under passet, vilket hade varit intressant.

12 km @ 5:37 med 152 bpm (76%) snittpuls blev dagens resultat. Ganska genomsnittligt alltså. Verkar som den uppfattade ansträngningen var högre än den faktiska, vilket betyder att det satt mer i huvudet idag. Jag får jobba med det mentala lite mer nästa gång helt enkelt, för att se om det blir någon skillnad.

Efter frukost så bar det av till vattenparken Aqua Village i Follonica för en heldag med bad och lek!

Purrades av Janica strax efter 6:20. Eftersom det är lördag så behöver man va tidig på stranden, framförallt för att hitta parkering.

Väl ute så släppte stelheten snabbt och jag kände mig lite mer spänstig och pigg i kroppen jämfört med tidigare mornar. Höll ett högre snittempo i nedförsbackarna och kände mig lite starkare uppför. Kanske är jag på väg att acklimatisera mig? Det lär ju ta några gånger innan kroppen vant sig att springa tidigt på morgonen, något jag aldrig gör hemma. Att löpningen dessutom sker i backar som inte existerar där hemma, åtminstone i närheten av där jag bor, kräver åxå tillvänjning.

Trots att temperaturen var strax över 20 grader så svettas jag floder.

Idag sprang jag samma runda som igår, men lade till en kilometer och stannade således på 13 km. Den vägen jag valde kan jag nog fortsätta en bit på, förhoppningsvis så att jag kan förlänga nåt pass bortåt 18 km. Längre än så jag jag varken tid eller lust att springa när jag är här. Backarna tar ut sin rätt och jag vill inte tvingas att gå hem för att jag tagit vatten över huvudet.

Vände hemåt vid 6,5 km och påbörjade klättringen. Det var skönt att springa uppför, trots att jag fått till tekniken nedför nu, så det flöt på bättre och kändes smidigare.

När jag nådde de brantaste partierna så kändes den initiala lättheten i steget som bortblåst, men det kändes fortfarande bättre än tidigare. Jag fokuserade mycket på teknik och form, vilket gjorde att backarna kunde forceras en efter en. Jag gillar ju backar, så jag trivs här.

Med utsikter som denna är det lätt att förlora sig.

Höjdprofil frå Garmin Connect

Efter 13 km kunde jag pusta ut och glädjas över ännu ett avklarat pass. Snittade 5:27 med 152 bpm (76%) i puls, klart snabbare än igår med nästan bibehållen puls. Jag tror nog att jag börjar bli acklimatiserad!

Efter frukost bar det av till stranden för ännu en härligt lat dag med sol och bad.