Fåfängeträning

Vid 10-snåret kom jag iväg på mitt första långpass på väääldigt länge, något jag sett fram emot ett tag. Frukosten hade inte riktigt lagt sig ännu, men pga tidspress så fanns det nte utrymme att vänta på att magsäcken gjort färdigt sitt jobb.
Hade med mig en handjagare (Ultraspire Pocket) med drygt tre timmars Perpetuem, samt en rygga med 2 liter vatten. Planen var att spendera ca 3,5 timmar i Ursvik.
Uppehåll, mulet och knappt 20 grader var vädret som höll mig sällskap, vilket var snudd på perfekt. Lite lerigt på sina ställen, men även i Ursviks spår var det förhållandevis torrt.

Jag tog det lugnt och gick i alla ”riktiga” backar för att hålla nere pulsen och spara på krafterna. Det tog drygt 5 km innan jag kände att jag var med i matchen. Det märktes tydligt att jag har en veckas hård träning bakom mig.

Vid 11 km brann det till i ankeln och när jag tittar ned sitter det en geting mellan plös och hud! Jag får snabbt bort den, men skadan är redan gjord. Getingstucken? WTF??? Vad är oddsen? Stannar och inspekterar skadorna och ser hur ankeln snabbt svullnar upp och det bultar av smärta där getingen stucket. Jag funderar snabbt på mina alternativ, men beslutar att fortsätta springa en bit för att känna efter hur det känns. Ganska snabbt inser jag att det är bättre att vända hemåt. Sticket sitter så det kläms när jag springer, så det är lika bra. Det var det långpasset det.

Joggar och går så gått det går. Snart kommer spöregnet också, vilket liksom var pricken över i. Jag inser att jag sprungit ifrån mina helnycklar och Janica är på gymet, så jag får möta upp med henne på vägen. Då har det som tur är slutat regna, men jag är blöt in på själen redan. Tur att det inte var så kallt idag.

Ankeln är svullen och värker, men nu ska jag bara ta det lugnt resten av dagen, så förhoppningen är att det lägger sig till i morgon så jag kan springa och träna Insanity som vanligt.
Tröstar mig mer att jag fått till en bra träningsvecka, inklusive Bellmanstafetten, så jag är hyggligt nöjd ändå.

I förmiddags SMSade min trogne vapendragare Magnus och undrade om jag hade lust att vara inhoppets i hans lag i Bellmanstafetten. En av lagmedlemmarna hade hoppat av och även om nån kan springa två sträckor så är det roligare att vara ett komplett lag.
Jag var lite tveksam, dels för att jag tränat hårt hela veckan och ville även få in dagens Insanitypass, så jag sa att vi fick höras efter mitt pass.
Tilläggas ska att min dotter åkte till Norrköping i morse för att tävla i friidrott under lördag och söndag. Dessutom skulle min fru jobba mellan 10-15, så jag hade gott om tid över.
Efter att ha skjutsat frun så kom jag hem och satte fart. Rev av ännu ett asjobbigt Insanitypass och strax därefter, när jag satt och tyckte synd om mig själv, så ringde Magnus ochbehövde veta eftersom man måste anmäla namn och vilken av sträckorna man ska springa. Jag sa ja och valde tredje varvet, vilket gav mig lite tid att återhämta mig och fylla på förråden.
Slängde i mig diverse Hammer-produkter och packade ner lika många i en rygga och gav mig av mot Stora Skuggan. Väl där mätte jag Magnsu och mina lagkamrater, utom en som precis startat först.
Magnus var tvåa och sen var det alltså min tur. Jag värmde upp lite halvhjärtat och märkte att kroppen inte var med på noterna. Pulsen sköt i höjden direkt och det fanns inte mycket energi, så jag lät bli att värma för mycket. Jag gick till startfållan när det var ca 5 minuter kvar till mins start och där kollade jag pulsen, drygt 100 bpm (50%). Lite stressad alltså. Det tog några minuter innan Magnus dök upp, men till slut så såg jag honom komma springande och det var dags att prestera.
Stack iväg i lagom tempo för att inte bränna allt krut på en gång. Insåg efter 150-200 meter att jag tryckt på fel knapp på min Garmin, så jag startade den och fick äntligen lite vettig data.
Första två kilometerna flöt på fint och jag höll ett ganska lagom tempo på ca 4:30. Strax därefter kände jag ett håll komma krypande, förmodligen allt jag satt i mig efter Insanitypasset. Jag slog av en aning på tempot för att mota Olle i grind och det funkade ok. Tredje kilometern gjorde på 4:42, mycket pga hållet. Fjärde kilometern blev den tyngsta. Då kom verkligheten ikapp mig och jag ville bara gå, men tvingade mig själv att fortsätta springa. Tempot sjönk till 4:53, men så är denna sträcka den backigaste åxå. När väl sista kilometern kom kunde jag pressa ut det sista, vilket kändes väldigt skönt.
Den gjorde på 3:54 och jag kom i mål på totalt 23:05 enligt den officiella klockan. Min egen klocka stannade på 22:30, men då fattades biten i bl a början samt att jag glömde stänga av klockan vid växlingen.
Jag är hursomhelst jättenöjd med mitt resultat under omständigheterna. Så nu kan jag med fördel sitta i soffan och njuta i kväll.