Solen sken från en nästan klarblå himmel, men termometern visade ynkliga 11 grader när vi gav oss av till kollis på förmiddagen.
Jag hade valt att bara ta på mig linne och korta tights inför dagens långpass, men i bilen började jag tveka lite. Det var ju inte så varmt trots allt. Folk på gatan verkade tycka det var kallt, för de flesta hade jacka på sig. Nåja, vi får väl se tänkte jag.
Skakade till en handjagare med Perpetuem, drog på mig Salomonryggan och gav mig av. Hade tvekat hela förmiddagen över vilken rutt jag skulle välja, men väl på väg gav det sig. Jag styrde mot Alvik och över Tranebergsbron, därifrån vek jag av genom Rålis och över Västerbron.Vädret var i det närmsta perfekt! Tack vare att det inte var så varmt så slapp jag kämpa med värmen, ett stort plus!
Lite snett foto från Västerbron 🙂
Följde Söder Mälarstrand till Slussen där jag styrde kosan mot Strandvägen via Slottet.Sprang sen Strandvägen bort till Djurgårsbron som jag sprang över och följde Djurgårdskanalen till sista bron. Sprang över till Gärdet men vek tillbaka sen till Djurgårdskanalen och sprang i princip samma väg tillbaka. Tanken med förra veckans långpass var att hålla högre tempo, men det sket sig på alla sätt. Idag gick det dock mycket bättre och jag kunde hålla ett lagom tempo utan större ansträngning. Höll mig till lättsprunget underlag mestadels, just för att inte göra samma misstag som sist när jag forcerade den igenväxta Kärsön.
Söder Mälarstrand mot Stadshuset
Den här stigen, en ”tvärstig” längs Djurgårdskanalen, har jag passerat många gånger utan att ta notis. Nån gång ska jag följa den!
Djurgårdskanalen sett från sista bron.
Stephen Kings?
Efter Västerbron valde jag att kolla om det gick att springa via Smedsuddsbadet, vilket visade sig gå ypperligt. Jippi, något helt nytt! Först var det gångbana, men när vi kom till Fredhäll övergick det till klippklättring deluxe. Tempot sjönk och jag fick lite panik. Skulle passet ”skita” sig igen bara för att jag är så sugen på nya vyer?
Alviks strand sett från Fredhäll
Stora Essingen sett från Fredhäll
Lilla Essingen och Essingeleden sett från Fredhäll
När jag till slut klättrat klart var jag lite trött, men återhämtade mig snart och satte av mot Tranebergsbron. Jag sparade lite på krafterna över bron, men satte sen fart de sista kilometerna tillbaka till kollis. Efter 35 kilometer i näst intill perfekt väder var jag duktigt nöjd. Snittade 5:45-tempo, vilket även det var i princip perfekt, precis så snabbt jag ville idag. Perpetuem gav jämn energi under hela passet och jag fick i mig optimalt med vätska, ett riktigt bra pass helt enkelt! Revansch för förra veckans usla långpass.
Precis lagom till att jag kom ut började det duggregna, toppen! Det blåste en del, så jag valde långa tights och vindjacka, även om termometern visade 13 grader. Man har ju blivit lurad förr.
Det kändes lite tryckande i luften och både kroppen och huvudet kändes segt. Gårdagens kettlebellpass hade inte satt lika djupa spår som tidigare, men det spelade säkert in lite. Andreas hade ju sagt åt mig att inte träna tungt dagen före kvalitetspass, men varför lyssna…
Planen var hursomhelst att köra 12 km stege, men med tanke på hur jag kände mig så övervägde jag att köra 12 km distans istället. Valde dock att skjuta på beslutet tills jag var ordentligt uppvärmd. Insåg efter några kilometer att jag glömt sätta på mig pulsbandet, det hade kunnat bli en showstopper då jag är total slav under pulsen, men jag valde att fortsätta. Dock krävdes extra viljestyrka! Tittar aldrig på pulsen under passen, men vill kunna se efteråt.
Sprang längs Brunnsviken och ned till Haga och bort till Bellevueparken. Varje kilometer gick lite snabbare och även om jag kände mig ur form så ville jag ändå genomföra stegen som planerat. Vid 6 km stannade jag och tog av mig jackan, det var helt enkelt alldeles för varmt. När jag satte av igen så var allt förändrat, jag kände mig så mycket piggare av den svala luften mot min hud. Jag pinnade på och ökade tempot för varje kilometer och nu fanns det inget som kunde stoppa mig. Den 7:e kilometern missade jag att öka med 6 sekunder och den sista med 3 sekunder, i övrigt ökade jag varje kilometer.
Trött som få, men riktigt nöjd kom jag så hem igen och kunde konstatera att jag faktiskt genomfört stegen mot alla odds. Snittempot hamnade på hyggligt mediokra 5:11, men det var inte det viktiga. Jag genomförde passet, det var det enda som räknades.
Igår tränade jag som tidigare nämnt kettlebell. Drygt 45 minuter tog det att göra två varv i programmet samt kompletterande planka (4 x 60 sek) och några axelövningar med hantlarna. Träningsvärken som normalt kommer som ett brev på Posten har i skrivande stund inte visat sitt fyla tryne, men det kommer väl. Kanske har jag vant mig? Nä, det tror jag inte. Förhoppningen är att få in ytterligare ett sånt pass i veckan. Vill ju träna styrka 2-3 ggr/vecka för att få kontinuitet. Förra veckan blev det inte en sekunds styrka, så planen haltar lite kan man säga.
Jag vill ju bli fin till semestern 🙂
Italien 2009. Är nöjd om jag når ungefär samma standard i år.
Medan Alicia tränade friidrott på Danderydsvallen i går kväll passade jag på att utforska närområdet en smula. Kollade kartan innan vi åkte och såg ett stort skogsområde på andra sidan E18, så jag sprang dit och hittade en skylt (bilden) samt en karta över alla motionsslingor, bingo! Jag hade 14 km distans att avklara, så jag valde 10an (grön) och gav mig av. Slingan var härligt kuperad och underlaget bestod mest av välpreparerad motionsstig, vilket var enkelt att springa på.
Det var underbart att springa på ett helt nytt ställe och inte ha en aning om vad som väntade. Jag lät benen ”sköta snacket” och det flöt på fint. Enda smolket var en jättelång backe på slutet av spåret. Den kom när jag hade minst kräm kvar och jag fick kämpa rejält för att komma upp. Både vader och lår skrek av syra, men jag klarade hela backen utan att behöva gå. Den backen satt kvar i benen ett tag efteråt kan jag lova.
Hittade så småningom tillbaka till Danderydsvallen och kunde konstatera att jag lyckats hålla mitt måltempo och överlevt. Det blir ett besök även nästa vecka!
Efter en turbulent förmiddag kom jag till slut ut på dagens planerade långpass vid 12:30. Jag hade hunnit bli hungrig, men motade det med en Hammer Bar i bilen på väg till kollis, så det kändes ganska ok trots allt. Vädret var fantatsikt, men temperaturen var inte riktigt där ännu, så jag bar min tunna vindjacka över t-shirten. Det blåste kallt, men i lä var det riktigt varmt.
Vy från Nockebybron
Från Brommaplan gav jag mig av ut mot Drottningholm.Väl över Nockebybron såg jag en skylt som pekade ut på Kärsön och jag frågade en kille med hund om vägen och hur den gick. Enligt honom tog det ca en timme att ta sig runt till fots,vilket lät perfekt. Sprang så vidare i tron att det skulle vara motions- eller promenadstig och snart kom jag in i skogen där det visade sig vara lite krångligare än så. Tidvis var det lättlöpt, men mestadels var det rejält rotigt och stigen belamrades av nedfallna och framförallt nedhuggna träd(!), vilket fick det hela att kännas som en hinderbana. Naturen påminde om den jag sett på bilder från Barkley Marathons, snårig och svårframkomlig.
Slog i tårna på rötterna det första jag gjorde när jag kom in på stigen, efter det lyfte jag fötterna ordentligt
Tempot sjönk dramatiskt och jag kämpade lite för att hålla det uppe. Tanken med dagens långpass var att hålla lite högre tempo än tidigare, så beslutet att springa i skogen visade sig vara dåligt. Dock var det lite äventyrligt att ta sig fram, vilket vägde upp för det usla tempot. Mina Kinvara var ett dåligt skoval och jag hade ont i tårna efter att ha trippat fram på tå.
En ”stockbro” till halvön längst västerut på Kärsön
Fin utsikt över Drottningholm
Många vackra vyer på vägen runt ön
Ibland försvann stigen helt!
Lite klättring blev det åxå
Efter ca 7 km, 10 km totalt, hade jag rundan Kärsön och jag var redan lite trött (!) Passerade Drottningholm och svängde västerut på Lovön.. Vägen till Ekerö är förbaskat tråkig att springa, så jag valde att utforska småvägarna istället. Passerade FRA och kom så småningom till Lovö Kyrka, där jag frågade om vägen och valde att fortsätta västerut mot Prästvik och passerade Lovöns vattenverk innan vägen tog mig österut igen och jag var efter ett tag tillbaka på Drottningholm.
Lovö kyrka och Klockaregården (t.h.)
Efter ca 25 km var mina tår så ömma att jag hade svårt att springa nedför. Jag märkte att jag valde att landa på hälen i stället, vilket inte är optimalt. Uppför och på rakorna gick det dock bra än så länge. Energin tröt åxå och jag insåg att jag hade druckit dåligt och gjorde ett tappert försök att dricka ikapp. Temperaturen hade stigit och det var nu riktigt varmt och skönt, så vindjackan åkte av. En fröjd att springa i t-shirt i solen!
Efter Nockebybron svängde jag av västerut och följde vattnet till Ängby Camping, där jag vek av mot sjön Judarn och Åkeshovs Slott innan jag kom tillbaka till Brommaplan. Hade nu så ont i tårna och så låg energi att jag valde att korta av passet. Tiden hade runnit iväg och det var veckohandling kvar på schemat för dagen, så beslutet var lätt.
31 km @ 6:15 skrapade jag ihop med nöd och näppe. När jag tog av mig ryggan insåg jag hur lite jag druckit under passet, ca en liter allt som allt. Kanske aningen i underkant under drygt tre timmar varav hälften i varmt väder. Svärmor bjöd på kaffe och nybakad sockerkaka, så det gick ingen nöd på mig 🙂
Inför nästa veckas långpass ska jag förbereda mig lite bättre…
Kul att ha utforskat lite nya platser
Träningen de senaste veckorna har flutit på riktigt bra. Jag hade ett möte med Andreas för drygt en vecka sedan där vi diskuterade och kom fram till min generella målsättning med min träning, alltså inte specifika lopp utan vad jag vill bli ”bra på”. Dessutom pratade vi träningsintensitet under specifika träningspass, något jag har haft svårt att själv reda ut. Hur snabbt ska jag springa på distanspass, lätt distanspass och långpass? Vi diskuterade, benade ur och satte upp ramverket för enskilda pass. Dessutom höjde vi ribban en aning för intensiteten.
Distanspassen har sen dess fått ett uppsving. Jag har ökat tempot, eller snarare ansträngningsgrad, och fått ett bra svar på det. Innan har jag knappt känt mig ansträngd efter ett distanspass, men nu gör jag det. Kroppen har som sagt svarat bra på höjningen och jag känner mig redan klart snabbare och starkare än tidigare. Det handlar inte om dramatiska skillnader, men känslan och ”självförtroendet” vad gäller min förmåga att springa snabbare/hårdare är annorlunda. År av nötande av distans ger ju tålighet, jag tål att pressa mig. Vi får se var det hela leder helt enkelt…
Måndag. Ny vecka, nya möjligheter. Hatar verkligen den meningen. Måndagar markerar snarare slutet på helgen och ledigheten, så den som myntade begreppet hade förmodligen ingen familj eller hobby, utan levde för sitt arbete. Men jag är inte bitter 🙂
Måndagen var dock en riktigt bra dag för mig. Hade fullt upp hela dagen och lyckades klämma in både kakbak åt Alicias klass, pajbak inför middagen samt dubbel träning.
Planen var från början att springa 12 km distans på lunchen, men då Alicias friidrottsträning numera är utomhus och dessutom 1,5 timme långt (18:00-19:30), så passade det perfekt att förlägga löpträningen tills dess. Istället passade jag på att dra igång min kettlebellträning på lunchen. Sist jag körde det programmet var i juni 2011, så jag fick vara lite försiktig och inte fortsätta där jag slutade. Träningsvärken brukar ju drabba mig med full kraft efter dessa pass, så jag höll igen lite och testade mig fram.
Drygt en halvtimme tog det att gå igenom de tio övningarna två gånger inklusive uppvärmning, men det räckte gott för att jag skulle känna mig mörbultad efteråt. De flesta övningarna involverar benen, så jag var lite vinglig efteråt. Taskig styrsel helt enkelt. Oroade mig faktiskt lite över hur det skulle påverka löpningen senare.
När friidrottsträningen drog igång så gav jag mig ut på min löprunda. I början hade jag sällskap av en mamma till Alicias klasskompis, så tempot låg avsevärt lägre än planerat, strax under 6-tempo. Fördelen var att jag blev ordentligt uppvärmd och när jag drog iväg själv kunde jag höja tempot till ca 5-tempo utan att bli vidare ansträngd. Det kändes riktigt bra att pressa på lite mer än vad som är vanligt på mina distanspass. Något som det för övrigt ska bli ändring på framöver.
Efter 12 km var jag tillbaka och det kändes riktigt bra i både kropp och själ. Kettlebellträningen märktes inte av alls, vilket gladde och förvånade mig. Imorse vaknade jag naturligtvis med träningsvärk, framförallt insida och baksida lår, men även triceps och nacke har fått sin beskärda del av kakan. Nåväl, det går ju över.
Idag är jag på resande fot, så det blir ingen träning, vilket passar bra med tanke på träningsvärken. I morgon är det dock dags igen och då blir det stege, så det är bäst att vila lite extra.
Efter att ha skjutsat Janica till jobbet, hon ska vara på konferens till söndag lunch, så åkte jag hem och förberedde inför dagens träning. Alicias kompis sov över i natt och vid 10-tiden satte jag på en nyinköpt 3D-film åt dem, för att sen kila ned på gymmet. TV’n som barnvakt? Inte jag inte…
Värmde upp 10 minuter på crosstrainern och efter det körde jag igång med cirkelträningen. Kroppen var inte lika pigg som i torsdags, men det kan bero på många saker. Jag hade siktet inställt på att köra 3-5 varv med 90-120 sekunders vila emellan.
När klockan blivit 11 så beslöt jag mig för att göra klart varvet och avsluta träningen. Även tjejerna var uppe tidigt och var säkert hungriga vid det här laget. Det blev iallafall 4 varv idag, vilket kändes helt ok. I morgon blir det kort långpass, jag längtar redan! Hoppas på ok väder den här gången…
Stämningsbild från TEC. Vid skymningen låg det dimma på flera ställen och skapade lite av en spöklik stämning.
Dagarna efter TEC tog jag det lugnt med träning. Bortsett från stelheten i höftböjarna och en tå på varje fot som fått blåsor under naglarna så kändes det ok i kroppen. I måndags flög jag till Köpenhamn och var där till onsdag morgon, så nån träning hanns ändå inte med, vilket var både skönt och frustrerande på samma gång.
Hotellet låg nära vattnet och jag såg många löpare springa på ”strandpromenaden”. ”Jag vill åxå!” tänkte jag spontant, men vilan gjorde mig gott. Det är så lätt att ha bråttom igång med träningen. Jag flög hem onsdag morgon och hann då med ett kort pass på lunchen. Tog det försiktigt och sprang min sedvanliga runda längs Brunnsviken, men efter ca 5 km började det dra i höger höftböjare igen, så jag vände hemåt direkt för att inte riskera något. 7 km blev det som avrostningsrunda och det kändes fantastiskt bra i kroppen, inte ett spår av TEC i övrigt. Bra där kroppen.
I torsdags vilade jag från löpningen och passade istället på att dra igång min styrketräningsplan. Efter uppvärmning på crosstrainern så gjorde jag 5 varv i cirkelträningen med 2-3 minuters vila emellan.
Cirkeln har 9 maskiner med luftmotstånd som blir tyngre ju snabbar/hårdare man drar/trycker. Flera av dem arbetar åt båda hållen i rörelsen, vilket blir ännu mer effektivt. Mellan varje maskin finns en step-up-bräda. I taket i mitten sitter en lampa med 6 ringar, där varje ring representerar 5 sekunder. Standard är att köra en maskin så hårt man kan i 30 sekunder, för att sen byta till step-up-brädan i 30 sekunder. Det göra att man hela tiden är aktiv och håller pulsen uppe. För mig är step-up’en superbra träning för vaderna, nästan som hopprep.
Lite fick pumpen jobba iallafall.
Det fanns gott om energi i kroppen, för även efter 5 varv kände jag mig stark. Normalt brukar 3 varv räcka ganska bra. Jag avslutade passet med plankan, som kronan på verket. Min plan är att köra detta pass 2 ggr/veckan framöver. Håll tummarna för att jag verkligen gör det åxå.
Idag var det åter dags för löpning och jag fick dagen till ära sällskap av min kompis tillika granne Tompa som jobbar på sin StM-träning. Han arbetar på KS, så han ringde när han gav sig av och jag sprang och mötte honom på vägen. Det hade regnat hela morgonen, men när jag steg utanför dörren så snöade det. Flashbacken från TEC var total!!! Blev totalt överrumplad, men hade tillräckligt bra på mig så det var bara att dra iväg. Hann ned till Haga innan jag träffade Tompa och tillsamman tog vi oss runt Brunnsviken i snålblåst och snöblandat regn. Höften kändes av redan på vägen till Haga och jag trodde att jag skulle få avbryta, men det höll sig i schack hela rundan som tur var. Vi skiljdes åt vid Haga Forum och jag sprang sista biten själv med nya favoriten UltraRunnerPodcast i lurarna. Mina händer började domna bort av kylan, så när jag väl kom till porten hade jag lite problem att använda dem.
Det blev hursomhelst 15 km totalt och kroppen kändes toppen hela tiden. Känner mig stark och framförallt peppad, förmodligen tack var min nya plan och känslan i kroppen, både när jag springer och efteråt.
Vaknade upp på lördagsmorgon och fick en smärre chock när jag tittade ut genom köksfönstret. Marken var täckt med snö och det snöade ymnigt! Jag som nojat över regn fick nåt helt annat att noja över. Motivationen fick sig en törn kan man säga.
Efter frukost och sista förberedelserna så blev jag upphämtad av Anna, Krille och Annas pappa. De hade som tur var inte bytt till sommardäck, så det gick fint att ta sig fram, men lätt var det inte.
Väl framme vid Ensta Krog fick Anna ett SMS som löd ”Ta det lugnt, starten är framflyttad till 12”. WTF?! Det visade sig att banan inte ansågs vara säker då träd hade fallit på flera ställen och tunga sjok av snö föll från träden och kunde skada oss. Vi fick helt enkelt bida vår tid och beslöt oss till sist att åka till Täby Centrum och fika. Uppladdningen kom av sig en smula och ovissheten hururvida det skulle bli uppskjutet igen eller t.o.m. avblåst gjorde att motivationen fick sig ytterligare en törn.
Vid halv 12 åkte vi tillbaka och loppet var på, så då var det snart dags för start. Andreas och familj hade kommit och tillsammans hjälptes vi åt att fixa i ordning supporttältet. Jag hade lite huvudbry angående skoval, men det föll på TNF Single Track GoreTex pga vätan. Ryggan med HEED och kameran åkte på huvudet och sen gick starten. Jag valde även solglasögon för att skydda mot snöfallet, vilket visade sig var en bra idé. Skönt att slippa kisa, blinka hela tiden eller få snö i ögonen. Jag satte kameran på att ta en bild var 5:e sekund och la ihop bilderna till en film. Resultatet ser ni här:
Det blev ungefär som väntat, det är svårt att få det bra när man springer. Dessutom kom det snö framför linsen, men i det stora hela är jag ganska nöjd.
Första varvet var lite av ett testvarv för att se hur det såg ut längs banan. Snö och slask täckte allt och de många grusstigar vi följde blev snabbt lervälling. Inne i skogen var det samma visa, stigarna förvandlades snabbt till lervälling när hundra+ löpare kom springandes. Jag slirade i varje steg och ansträngningsnivån blev naturligtvis lite högre än planerat. Skovalet var kanske trots allt inte det bästa, för jag fick dåligt fäste. Dock ville jag prioritera varma fötter ett tag till. Första varvet gjordes på ca 1:06h, vilket var lite före plan.
Andra varvet flöt på fint och gjordes på 1:06h, fortfarande lite före plan men inte mycket. Höftbörjarna kändes redan, men än hade jag inga problem nånstans. Där det tidigare år varit gångstig var det nu lerstig som bara blev värre ju fler som passerade.
Under tredje varvet hade det slutat snöa och snön började försvinna så sakteliga på sina håll. Mina skor var blöta även på insidan, men fortfarande varma och jag lät dem sitta på. Greppet var kasst och jag förlorade kraft i varje frånskjut, vilket gjorde att höftböjarna och muskulaturen kring höfterna jobbade övertid för att stabilisera benen. Tänk Bambi på hal is ungefär. Mest ont gjorde det i uppförsbackarna, men i övrigt kändes det bra. Även tredje varvet gjordes enligt plan och än var humöret på topp. Jag träffade dock allt färre människor på banan, vilket fick mig att undra lite.
Fjärde varvet påbörjades och det började bli motigt rent mentalt. Det märktes att jag kommit till den punkt där kroppen går från ett energislag till ett annat. Det är ingen djup svacka, men det tar 10-20 minuter innan den försvinner. Jag underhöll mig med olika podcasts som fick mig på andra tankar och snart hade svackan passerat. Energin var åter på topp och jag mådde fint på alla sätt om man bortsåg från höfterna. Jag upplevde lite tryck över bröstet, men insåg senare att det förmodligen var magsyra som gjorde att det kändes så. Varvet passerades åter igen före plan på 1:10h. Vet inte om det var detta varv som Magnus mötte upp med mig ungefär halvvägs, eller om det var tidigare varv. Han hade hursomhelst tagit bilen för att peppa mig lite extra, vilket naturligtvis var välkommet!
Magnus stod som vanligt redo vid varvningen och gav mig ny flaska samt tabletterna jag behövde. Jag gnällde lite, men fick lite gehör för det, precis som det ska vara. Ibland följde han med en bit och ibland fick jag sällskap av Andreas. Det kändes alltid bra att få prata av sig lite snabbt och bolla med dem, de är båda väldigt bra på sina sätt. Framförallt så känner de mig och vet hur jag funkar, vilket förmodligen är det viktigaste med en support. Andreas tyckte att jag skulle ta ett ”come back”-varv och slå av på tempot för att spara på höfterna, vilket jag tog fasta på. Jag tog det mycket lugnare på detta varv, och gjorde det på 1:15h. Sänkte min snittpuls med nästan 10 slag under detta varv, vilket påverkar mycket.
Sjätte varvet minns jag inte så mycket av, men det gick väl ungefär som det femte har jag för mig.
Inför sjunde varvet så började höftböjarna på allvar strejka i uppförsbackarna och på det sliriga underlaget och jag insåg så smått att de förmodligen inte skulle hålla hela loppet. Jag hade gott om energi i övrigt och kände mig stark, men det räcker med en svag länk för att det ska brista. Oroade mig lite över huruvida jag skulle våga springa genom smärtan eller ta den på allvar. Jag har bara upplevt smärta i höftböjarna en gång tidigare och det var under Råsta Runt när banan var isbelagd och jag sprang utan dubb, den gången bröt jag efter 3 mil och kunde knappt komma hem efteråt. Tog nästan en vecka innan det gick över. Hursomhelst fick jag med mig pannlampan ut på varvet eftersom solen börjat gå ned och den kom väl till pass sista biten innan varvning. Dock fick jag först inte igång den och fick lite panik. Mitt mörkerseende är riktigt dåligt och jag mekade med lampan en stund innan jag gav upp och ringde Magnus. Han hade testat den innan han gav den till mig, så jag provade än en gång och då gick den naturligtvis igång, pust. Nån kilometer innan mål träffade jag två dvärgcollies med ägare och stannade några minuter och gosade med dem (hundarna alltså). Det fick upp humöret lite extra.
Inför åttonde varvet fick jag lova Magnus att han skulle få springa med mig nästa varv, han gjorde verkligen sitt bästa för att få mig att springa ett varv till. Några hundra meter från varvningen träffade jag Carina och hennes pacer Emelie (förra årets bästa kvinna) och bytte några ord med dem. det var Carinas första 100 miles och man kan väl knappast välja en bättre pacer än Emelie? Hursomhelst så knatade jag på, men fick ta gåpauser med jämna mellanrum när smärtan i höftböjarna satte in. Jag ringde till Magnus efter några kilometer och sa att det inte blev något mer varv efter detta. Jag såg inte nån vits med att riskera att skada mig. Smärtan skar nu även in i ljumskarna och det gjorde valet rätt enkelt.
Janica ringde och jag meddelade mitt beslut att bryta efter 50 miles. Strax därefter mötte jag en löpare som visade sig vara Magnus! Han ville ju så gärna springa med mig och det var jätteroligt att han kom. Sällskapet uppskattades verkligen, även om det inte var långt särskilt långt kvar. När det var en kilometer kvar och vi gick i skogen så passerades vi av en tjej och hennes pacer. Samtidigt slog det mig att jag faktiskt var nära 10 timmar och fick då eld i baken. Precis som under Bislett så sprang jag för allt vad tygen höll genom skogen, så snabbt att Magnus hade svårt att hänga med bitvis. Han blev dock överförtjust av min nyfunna styrka och ropade att ”nu kör vi ett varv till”, men den önskan fick han inte se uppfylld. Jag passerade ”mållinjen” på 9:57:08, en ok tid med tanke på att jag satsade på 100 miles.
Det kändes toppen att avsluta med en spurt, men samtidigt vemodigt att veta att jag inte kunde fortsätta. Om det funnits en klass för t ex 75 miles så hade det funnits en morot för mig att försöka nå dit, men risken var överhängande att inte ens det gått.
Jag gick in i värmestugan och fick välgörande massage av Maria Vindruva 🙂 och Magnus fixade köttbullar med potatismos till mig efteråt. Medan Magnus plockade ihop alla mina saker så satt jag i värmen och kämpade mot min sedvanliga frossa. Det dröjde ett tag innan vi fick tag i nycklarna till Krilles bil och kunde hämta det sista, men strax efter 23 så gav vi oss. Magnus skjutsade hem mig och väll hemma tyckte jag att det var väldigt skönt att inte spendera ytterligare 12-14 timmar med att springa i kyla och lera. En välbehövlig dusch senare satt jag i soffan med Janica och åt en macka och drack Recoverite och pratade om loppet. Somnade sen ovaggad kan jag berätta, utan dåligt samvete för att jag bröt.
Avslutningsvis vill jag i vanlig ordning tacka Magnus för hans osvikliga support, bättre finns inte på denna jord! Även Anna, Krille, Annas pappa ska ha stort tack för hjälpen innan och under TEC. Dessutom måste jag ju gratulera Anna till segern och rekordet, du är min hjälte! Sist men absolut inte minst vill jag tacka Andreas för den coaching och det stöd du ger.
…kvar, men vem räknar? Följer slaviskt #TEC100 på Twitter och även om det endast är en handfull som använder den hashtag’en så är det rolig läsning.
Jag har inhandlat ett par enkla vattentäta överdragsbyxor på Stadium för säkerhets skull. Min nya GoreTex-jacka lär komma väl pass åxå. Det har regnat större delen av dagen här i Stockholm, så det lär nog bli blött även i morgon.
De skor jag har med mig är NB 876 som är förstavalet, TNF Single Track GoreTex om det är alltför blött och till sist mina Kinvara 2 om det är torrt och jag vill ha lättare på fötterna.
Valet av tights faller förmodligen på vintertightsen från CW-X. De är inte för varma även om termometern skulle stiga uppåt 8 grader och dessutom lär det isf bara vara ett gästspel. Större delen av loppet lär tempen ligga strax över nollan, vindens kyleffekt inräknad.
Det lär vara rätt blött i skog och mark under loppet, även om det slutar regna, så GoreTex-skorna kan komma väl till pass känner jag. Det är stor skillnad mellan torra och blöta skor under ett 20+ timmars lopp. Minns mitt första Jättelångt när vi sprang i ihållande regn i över 8 timmar, men då var det å andra sidan varmt.
Nu ska jag förbereda det sista inför morgondagen och sen blir det soffläge resten av kvällen!
Vill ni följa loppet så kommer det liverapporteras på jogg.se i vanlig ordning.
…återstår till starten och jag börjar verkligen känna av det. Förväntansfull, nervös och stressad är jag på samma gång. Inte hela tiden, utan det kommer i vågor. Plötsligt kan jag slås av tvivlet över mitt val av vätska och hur jag ska bära med mig den. ”Vad är optimalt, flaska eller rygga?”, ”Ska jag börja med HEED eller Perpetuem?” osv.
Det gick ju hyfsat i fjol, så varför ändra på upplägget? Jag har ju haft problem med magen under mina senaste två lopp, men de har båda varit 24-timmars och det kan ha spelat in. Monotonin och kanske framförallt värmen, mest i Skövde men även Bislett i viss mån, kan ha spelat in. Jag vill hursomhelst inte få problem igen och tvingas gå, utan vill kunna välja själv när jag ska gå. Det är med allt detta i tankarna som jag försöker reda ut hur jag ska lägga upp loppet. Jag tar med mig allt jag har och anpassar mig under loppet helt enkelt, vad sägs om det?
Just nu är det vädret som ”bekymrar” mig mest, men det kanske är för att jag inte har kontroll över den biten. Resten har jag ju åtminstone mer eller mindre kontroll över. Än en gång går jag efter devisen att ha med mig allt så är jag förberedd på allt.
Jag ha fått låna en JOBO-kamera (tänk GoPro men enklare) som jag ska ha med mig ut under några varv. Dessutom har jag min Kodak PlaySport som jag åxå tänker filma med. Annas kille Krille har en GoPro som jag bett honom ta med, Andreas har en ny kamera som han tänkt fota med och även Magnus ska filma och fota. Förhoppningen är att vi samlar allt material efteråt och får ihop något roligt som vi kan dela med oss av. Vi får se vad det blir av det.
På lunchen gav jag och Alicia oss ut och tog en sväng runt området, jag joggandes och hon cyklandes. Termometern stod på 8C, men väl ute så duggregnade det och var kallt. Målet var 30 minuters jogg, men det kortade jag av lite när regnet tilltog och passet slutade på 26 minuter. Skönt att komma ut lite, men ännu skönare att komma hem.
Fåfängeträning 