Fåfängeträning

Jag var lite smått nervös när jag gav mig ut i söndags vid lunchtid. Skulle det kännas likadant som det gjort den senaste tiden? Laddade handjagaren med Endurolytes Fizz och tog med mig en gel för säkerhets skull, i övrigt förlitade jag mig på energiförråden som fanns i kroppen. Jag hade ”kolhydratladdat” på lördagen mha godis, så förråden borde vara fulla tyckte jag.

Jag testade vilopulsen när jag vaknade. Strax över 50 bpm var bara några slag över mitt normala 46 bpm, så det kändes som jag började komma tillbax.

Styrde kosan mot kollis i Bromma för att hämta upp ett par av Alicia överdragsbyxor som hon glömt. 7 km senare var jag där och kroppen kändes toppen så långt. Fortsatte via Bällstaån, över E18 till Rissne och följde Kymlingelänken mot Ursvik. Smet i genom ett stängsel och förvillade in mig på ett område utan utgång, så jag fick leta mig ut igen och hamnade till slut på motionsspåret i Ursvik. Fick lite löpning i obanad terräng på köpet, men det var bara roligt!

Under hela passet kändes allting som vanligt, men jag vågade inte ropa hej förrän jag var hemma och kunde summera hela passet. Målet för dagen var 20 km, men tack vare min felspringning blev det lite längre och klockan stannade på drygt 21 km. Med 5:50-tempo och 150 bpm (75%) i snitt verkade allt vara som det brukade och jag kunde vara lite hoppfull. Kanske jag är på väg tillbaka nu?

Träningsvärken från tisdagens Xbox-träning var i allra högsta grad närvarande i onsdags, så det var lite tveksamt hur det skulle gå att springa. Lyckligtvis verkade jag inte tränat några löparmuskler i Xbox-programmet, för det kändes inget när jag sprang. Tog det ändå lite extra försiktigt för att inte uppröra magen i onödan, jag ville inte dra på mig några problem igen och få ställa in mer löpträning. Tog min sedvanliga runda ned till Haga t o r och det kändes helt ok hela tiden. Istället för 12 km blev det 9 km, men det fick som sagt duga. Magen visade inga tecken på att ha blivit upprörd efteråt heller, så jag kunde pusta ut. Det är lite svårt att veta hur jag ska hantera det hela, så det gäller verkligen att testa sig fram försiktigt. Denna vecka är min vilovecka, så jag har råd att testa lite extra.

I torsdags åkte jag till Köpenhamn över dagen och det hanns inte med nån träning när jag kom hem igen. Hade hoppats hinna köra Your Shape på Xbox’en igen, men det får bli en annan dag.

Idag gav jag mig iallafall ut på lunchen och det var en ultraseg kropp som släpade sig fram. Hoppades att det skulle släppa efter några kilometer, men icke. Valde att vända hemåt efter 5 km och det blev bara tyngre för varje steg. Nånting är inte riktigt som det ska just nu verkar det som. Sov förvisso riktigt uselt från kl 2 och framåt, så det kan ha inverkat, men ändå. Jag fick kämpa för vartenda steg och fick inget gratis under dagens pass. 10 km @ 5:30 med nästan 80% snittpuls är inget att skryta med, dock kändes det klart värre än det faktiskt var i rena siffror. Trodde det gick både långsammare och med högre puls, det kändes så otroligt tungt!

På kvällen var det dags för min dotter Alicias första fredagsträning med friidrottsklubben. På måndagar tränar de inomhus i Häggvikshallen under vinterhalvåret, men på sommarhalvåret håller de till på Sollenatunavallen. På fredagar är det löpträning och så länge det funkar vädermässigt så kör de utomhus. Vi samlades kl 17:30 och när alla var på plats gav vi oss iväg längs cykelbanorna. Detta är första gången Alicia löptränar på riktigt, så jag var både nervös och förväntansfull. Hennes astma är en faktor som spelar in, men även brist på kondition och framförallt teknikträning gör det lite extra ”svårt”. Hon vet ju inte hur man springer effektivt ännu, något som de andra barnen har lärt sig mer om.

Vi tränade fartökningar, löpteknik och annat under de 40 minuter vi var ute. Alicia kämpade på utan att klaga, trots att hon kämpade med håll och hade svårt att andas ibland, en riktig kämpe! Jag var ofantligt stolt må ni tro! Totalt sprang vi ca 3,5 km, vilket är det längsta Alicia nånsin sprungit. Väl tillbaka i hallen sprang vi några rundor innan det var dags för stretching. Alicia stormtrivdes under hela passet, vilket gjorde mig ännu mer glad. Hon strålade och hade så roligt!

Efteråt köpte vi med oss mat från MAX innan vi åkte hem och frossade, det hade vi gjort oss förtjänta av, framförallt Alicia!!!

Året går mot sitt slut och många kanske försöker summera året som gått. Många av mina löparvänner räknar ihop hur många kilometer de sprungit under året, ibland i ett tappert försök att rättfärdiga tiden de lagt ned på träning kontra de resultat de presterat under loppen.

Själv har jag skrapat ihop drygt 3000 km under 2011 om jag ska tro Garmin Connect. Viktigare än just antal kilometer är att i princip varje kilometer har varit en noga uträknad pusselbit. Tack vare mitt individuellt anpassade träningsprogram från Andreas så slösar jag inte bort tid på träning som inte har ett specifikt syfte och det är viktigast för mig.

2012 har inte så mycket spännande i sitt sköte. Bortsett från TEC i april så har jag inget planerat. Förmodligen blir det väl Jättelångt igen och kanske gör jag ett nytt försök på 24-timmars i Skövde, men inget är bestämt ännu. Vi får helt enkelt se.

Avslutar detta korta inlägg med att önska alla ett riktigt gott nytt år!

Hoppas ni haft ett bra 2011 och får ett ännu bättre 2012!