Sen ett tag tillbaka har jag haft problem med ömmande fotsulor. Det började nån gång efter SUM och har sakta men säkert eskalerat. I början var det mest en diffus känsla, mer som träningsvärk, något som jag inte fäste så mycket vikt vid. Mest härledde jag det till att jag sprang i mina nya och tunnare Inov-8, så ett visst mått av överansträngning var att förvänta sig.
Med tiden har besvären dock blivit mer påtagliga och för en vecka sen kom jag till den punkt då jag inte kunde ignorera det längre. Stelheten och smärtan när jag suttit still en stund och ska resa mig för att gå är besvärande. Numera är det inte diffust, utan smärtan sitter i senorna som går mellan häl och fotsula. En snabb sökning på nätet ger plantar fasciitis, en inflammation i senorna. Ganska typisk åkomma hos löpare tyvärr. Jag är förhållandevis skonad från löparrelaterade skador, så jag tar det med ro. Tids nog får jag bukt med det och kan fortsätta springa, under tiden passar jag på att träna styrka och annat som inte belastar fötterna.
Det blir alltså inget Blåfrusen för mig på lördag. Trist, för det hade jag sett fram emot. Nya långlopp i Stockholmsområdet växer ju inte på träd. Kanske kan jag springa det nästa år. Håller hursomhelst tummarna för alla de som ska springa, framförallt min ”teamkamrat” Anna Grundahl!
Träningen på sistone har varit lite upp och ner. Efter ryggskottet kom jag igång, men pulsen ville inte riktigt vara med i början. det tog tre löprundor med ganska hög snittpuls och många gåpauser innan det gav med sig. Förra veckan fick jag till några bra rundor i hygglig fart och låg snittpuls, vilket kändes väldigt skönt. Jag hade nästan tappat hoppet. Det började ta emot att ge sig ut, speciellt som vädret blivit lite sämre.
I lördags var jag och frugan på dubbel 40-årsfest, så det blev ingen löpning i söndags. Fick lite trassel med magen (magsäcken) under eftermiddagen och på kvällen, vilket eskalerade till magkatarr under natten till måndagen. Det resulterade naturligtvis i ännu en dag med utebliven träning. 😦
I morse bar det av till Oslo för några dagars mässa. Inför starten berättade piloten att det var snöoväder i Oslo vilket försenade starten rejält. Endast en landningsbana var visst öppen på Gardemoen, så det blev lite trångt och köigt.
Vi landade i ett snötäckt Norge, vilket på sätt och viss var lite mysigt. Dock var min enda tanke att jag inte tagit höjd för detta när jag packade träningskläderna, framförallt var det skovalet jag oroade mig för. Tunna och lätta New Balance låg i väskan, mest för att spara vikt och plats när jag packade.
Jag satt och jobbade på hotellrummet under eftermiddagen och bävade del över den planerade löpningen, men till slut gjorde jag slag i saken och svidade om. Tittade ut och såg att det duggade, men värre var det inte. Gav mig av från city och följde en större väg först österut och sen söderut. Duggregnet övergick så sakteliga till snöblandat. Efter ett tag började vägen stiga och det var bara att kämpa på. Pulsen höll sig i schack vilket var huvudsaken. Tempot var lågt för att inte gå över gränsen under stigningen. Halvvägs upp började snön lägga sig och det blev slaskigt, för att sen övergå till knappa decimetern snö, vilket gjorde det svårt att springa. Dessutom blev fötterna blöta och kalla.
När snön blev för djup så fick det vara nog, jag halkade mest omkring och frös om fötterna. Det var skönt att få springa ned till barmark igen. Magen protesterade lite efter 6 km, så när jag kom tillbaka till hotellet så valde jag att bryta. Hade egentligen tänkt mig 10-12 km, men jag ville inte sabba magen igen.
Snittpulsen blev riktigt låg och tempot hyggligt med tanke på stigningen, så jag är nöjd. Efteråt körde jag ett kort styrkeprogram innan det var dags för middag. Tog det som fanns närmast hotellet, vilket betydde McDonalds.
Planen är att komma ut en sväng även i morgon, hoppas att vädret vänder till det bättre…
Fars dag började inte med frukost på sängen, utan istället med rejäl ryggvärk. Jag har haft ett ”klickande” i ländryggen ganska länge, minst 3 månader, och nu klickade det inte längre utan låste sig istället. Det blev till att ställa in träningen och istället medicinera och vila.
Jag har ju en lång historia av ryggproblem ända sen barnsben, men sen jag började springa har det livet bättre. När jag dessutom gjorde mina prehabövningar som Andreas gett mig så blev det ännu bättre. Nu har jag slarvat med de övningarna och inte gjort dem sen typ februari, så jag får nog skylla mig själv.
Hursomhelst är jag på bättringsvägen och jag kunde börja springa idag, efter fem dagars vila. Jag har även en tid hos min kiropraktor i morgon. Hoppas hon kan rätta till eventuella felaktigheter. Det klickar igen, så svullnaden har nog lagt sig nu.
Idag blev det en försiktig åtta på lunchen för att testa hur ryggen höll. Inga problem visade det sig, bortsett från att pulsen gärna ville skjuta iväg, men efter fem dagars inaktivitet så är det inte konstigt. Jag borde ha rört mig mycket mer under dessa dagar, men nu blev det inte så. Orutinerat naturligtvis. Jag är fullt medveten om att man ska röra sig mycket vid ryggvärk…
I veckan passade jag på att anmäla mig till Blåfrusen, ett 70 km trailultra som har preiär den 15 december. Det utgår från Domarudden och vänder vid Vaxholm, ser ut att bli riktigt roligt! Både Andreas och Anna ska springa så några minuters sällskap får jag iallafall. Dessutom möts vi ju när de är på väg tebax. 🙂 Min målsättning initialt är att ta mig ”runt” under typ åtta timmar. Jag tänkte försöka få till en provspringning av banan så jag har lite koll. Det finns uppenbarligen hög risk för felspringning.
Nu hoppas jag att vintern väntar till efter 15 december så jag slipper vada i knähög snö och -15 grader i 70 km…
Jag kände av det lite redan i förra fredagen, den välbekanta känslan i halsen som KAN bli något, eller bara försvinna. I lördags var känslan aningens starkare, men pga firandet av min frus 40-årsdag så var tankarna på annat. Lite bubbel, några öl, en massa gott att äta i goda vänners lag kan lätt få en att glömma sånt som är tråkigt.
I söndags var halsen värre, men under dagen övergick det till rinnande näsa deluxe och förkylningen var ett faktum. Det gick inte att ignorera längre. Det var bara att inse att jag till sist fått kapitulera. Jag som i princip aldrig (nåja, väldigt sällan iaf) blir sjuk. Nu ”passade” det ju ganska bra eftersom min vänstra stortånagel inte hunnit bli tillräckligt bra för att kunna springa med samt att jag trots allt var ganska seg efter lördagens firande. Det fick bli en dag i sängen eller soffan helt enkelt. Inte ofta det händer.
Under veckan har det varken blivit bättre eller sämre, utan jag känner mig varken ordentligt frisk eller speciellt sjuk, utan nånstans mittemellan, irriterande. Tanken är iallafall att testa ett insanitypass på lunchen och se hur det känns. Dessutom har Alicia friidrottsträning ikväll, vilket på fredagar innebär löpträning där föräldrar är välkomna och då tänkte jag följa med. Lite hänger det dock på hur insanitypasset känns.
SUM är knappt en månad bort och det vore toppen att komma i form tills dess. Jag har ju inga större ambitioner med loppet, men vill åtminstone slå mitt PB och komma under 5 timmar. Nu ska jag bara bli frisk åxå, så jag kan komma i form…
Idag verkar det som att insanityträningen kombinerat med löpningen börjar ta ut sin rätt. Insanitypasset var idag ett s k Cardio Recovery där man slipper konditionsträningen och bara gör diverse styrkeövningar, ingen puls alltså, men inte bara vila heller. Det är veckans lättaste pass hursomhelst, vilket är skönt.
När jag senare gav mig ut på dagens löprunda så kändes det motigt värre. Benen var det inget fel på, utan det var som att springa i tjock luft typ. Pulsen var låg, så det enda jag kan skylla på är mental överträning. Sprang min sedvanliga runda ned till Hagaparken och tillbaka, vilket blev knappt en mil. Snittade 5:22 och 152 bpm (76%), så det var inget anmärkningsvärt så sett, men känslan var att det var tungt och trögt.
Under långpasset i söndags drog jag på mig begynnande blånaglar på båda stortårna, vilket under måndagens pass blev värre och idag kunde jag knappt springa nedför. Smärtan var snudd på olidlig, vilket gjorde att jag fick kompensera kraftig i nedförsbackarna. Inte bra alls.
Nu blir det löpvila till på söndag, men eftersom vi har 40-årsfest för Janica på lördag så finns viss risk att det långpasset får stryka på foten. Vi får väl se.
Även om träningen rullar på och det känns bra så fattas ändå något viktigt, närmare bestämt ett tydligt mål. Jag avundas lite de som ”bara” tränar, utan att ha ett direkt mål. De flesta som tränar har naturligtvis åtminstone en vag målsättning med sin träning, såsom t ex viktnedgång, muskelbyggnad eller snabbhet.
Jag har också en generell målsättning med den träning jag utför nu. Löpträningen fokuseras mot sträckor mellan 150 och 250 km och styrketräningen fokuserar på funktionell styrka som ska hjälpa mig bli en starkare löpare.
Mitt problem är att jag måste ha ett mer tydligt mål för att inte tappa fokus. Utan ett tydligt mål har jag lättare att hoppa över ett pass eller inte prestera optimalt under ett pass. Dålig karaktär och motivation helt enkelt.
Det största problemet är att det inte finns något lopp som intresserar mig inom en snar framtid. Jag tittar på lopp som går i maj och senare nästa år, men det är för långt fram för att ge mig den spark i baken jag behöver.
Det jag sneglar på i närtid är 24-timmars i Bislett (Oslo) den 1 december. Fördelarna är flera: jämn temperatur, bra arrangemang, bra bana, lättillgänglig lokation samt att jag redan sprungit där en gång och nästa gång kan fokusera på att prestera optimalt. Första gången när ju alltid lite av en test. De nackdelar jag ser är att jag redan varit där och är ”rädd” att jag inte kommer tycka det är roligt igen. Det vore ju lagom kul att stå på startlinjen och bara känna ”usch, ska jag springa runt här i ett dygn IGEN?” istället för ”Nu jävlar kör vi ända in i kaklet! Ett nytt äventyr!” som är den känslan jag helst skulle vilja ha inför varje lopp. Största anledningen till att jag hoppade över Jättelångt är just att jag redan gjort det och det inte skänker något extra i form av upplevelse. Nu ska ju tilläggas att Bislett är en högst begränsad visuell upplevelse eftersom man springer i en vit korridor, så man får snarare göra en inre resa under tiden som kroppen sköter framfarten.
Så ligger det alltså till. Jag är lite splittrad…
Bislett 2011. Halvvägs in i loppet och jag får kämpar med magproblem, men håller humöret uppe.
Nästa år finns det som sagt ett flertal lopp som jag ämnar springa, men jag behöver åtminstone ett till i år. Jag funderar vidare, återkommer i frågan…
Medan Alicia hade ridlektion i lördags passade jag på att ge mig ut på den löprunda jag egentligen skulle avverkat i fredags. Planen var att springa 10 km ansträngningslöst, men väl ute i solskenet var det svårt att ta det lugnt. Stallet ligger i Grimsta och jag sprang ned till vattnet och följde det till Åkeshovs Slott där jag tog en runda genom Blackeberg och tillbaka samma väg. Jag ”försökte” slå av på tempot, men det kändes så bra att jag lät kroppen springa fritt. Resultatet blev 10 km i 5:15-tempo och 153 bpm (76%) snittpuls.
Hygglig höjdprofil
I söndags förmiddag hängde jag med Janica ut på hennes löprunda och det blev den sedvanliga svängen ned till Hagaparken. Det är hennes andra pass i år och allt funkar bra, förutom andningen. Det blev några korta gåpauser när hon inte fick luft, men hon bet ihop och kämpade på utan gnäll.Vi ska försöka komma ut 3 ggr/vecka så det kommer ge sig med tiden. 7 km i 6:20-tempo blev det hursomhelst.
Vi skyndade oss iväg till kollis och jag fortsatte springa mitt långpass därifrån. Jag hade 35 km att avverka, men räknade av morgonens 7, så 28 km återstod. Det blev en runda med många nya platser och en del felspringningar, men det är bara roligt att hitta nya vägar. Lilla Essingen och Långholmen var två ställen jag inte sprungit på tidigare, båda mycket mysiga.
Värmen var högst påtaglig och jag slarvade med både energi och vatten, så på slutet blev det rejält tungt. Fick dessutom väldigt ont i magen på vägen tillbaka över Tranebergsbron och tvingades till toastopp, men passsade då på att fylla på vatten i ryggan. Inget ont som inte har nåt gott med sig 🙂
Väl tillbaka på kollis hade jag ”bara” gjort drygt 27 km, men jag nöjde mig med det. Snittempot landade på 6:05, vilket var lite långsammare än jag planerat, men värmen i kombination med energi- och vätskebrist tog ut sin rätt. Totalt blev det alltså drygt 34 km i söndags, vilket gav drygt 100 km för hela veckan. En helt ok vecka alltså. Nu följer en vilovecka, det ska bli lite skönt. Kanske kan jag få till lite mer styrketräning?
Är det inte typiskt att man har löpvila när det för en gångs skull är helt fantastiskt väder? Efter mitt back-to-back pass så behövde jag en vilodag, men satt och längtade ut i solskenet.
Istället för att springa bestämde jag mig för att köra mitt kettlebellprogram samt lite kompletterade styrketräning. Det är tredje veckan i rad jag kör programmet och det börjar kännas lättare nu. Dessutom slipper jag den sjuka träningsvärken efteråt, vilket är ett bra tecken (och jäkligt skönt). Det blev en timmes träning med några vändor till datorn för att följa Andreas framfart i Ungern, kunde inte slita mig när det bara var timmar kvar av loppet.
När Janica kom hem från jobbet var egentligen tanken att vi skulle ta en lätt jogg tillsammans, men hon kände sig inte kry, så det blev en timmes promenad innan middagen istället. Jag är inte så förtjust i att promenera, men det är ju nyttigt ibland. Dessutom är det mysigt att gå och prata, det är svårare när vi springer ihop.
Idag var det åter dag satt springa och det blev ett lätt distanspass om 10 km ned till Haga och tillbaka. Det var en minst sagt seg historia och jag fick inte en meter gratis. Jag sprang och funderade vad det kunde bero på. Kan det vara styrketräningen eller det i kombination med långpassen som gjorde mig så seg? Dagsform kanske? Får väl aldrig veta, får se hur det känns i morgon helt enkelt.
Efter en turbulent förmiddag kom jag till slut ut på dagens planerade långpass vid 12:30. Jag hade hunnit bli hungrig, men motade det med en Hammer Bar i bilen på väg till kollis, så det kändes ganska ok trots allt. Vädret var fantatsikt, men temperaturen var inte riktigt där ännu, så jag bar min tunna vindjacka över t-shirten. Det blåste kallt, men i lä var det riktigt varmt.
Vy från Nockebybron
Från Brommaplan gav jag mig av ut mot Drottningholm.Väl över Nockebybron såg jag en skylt som pekade ut på Kärsön och jag frågade en kille med hund om vägen och hur den gick. Enligt honom tog det ca en timme att ta sig runt till fots,vilket lät perfekt. Sprang så vidare i tron att det skulle vara motions- eller promenadstig och snart kom jag in i skogen där det visade sig vara lite krångligare än så. Tidvis var det lättlöpt, men mestadels var det rejält rotigt och stigen belamrades av nedfallna och framförallt nedhuggna träd(!), vilket fick det hela att kännas som en hinderbana. Naturen påminde om den jag sett på bilder från Barkley Marathons, snårig och svårframkomlig.
Slog i tårna på rötterna det första jag gjorde när jag kom in på stigen, efter det lyfte jag fötterna ordentligt
Tempot sjönk dramatiskt och jag kämpade lite för att hålla det uppe. Tanken med dagens långpass var att hålla lite högre tempo än tidigare, så beslutet att springa i skogen visade sig vara dåligt. Dock var det lite äventyrligt att ta sig fram, vilket vägde upp för det usla tempot. Mina Kinvara var ett dåligt skoval och jag hade ont i tårna efter att ha trippat fram på tå.
En ”stockbro” till halvön längst västerut på Kärsön
Fin utsikt över Drottningholm
Många vackra vyer på vägen runt ön
Ibland försvann stigen helt!
Lite klättring blev det åxå
Efter ca 7 km, 10 km totalt, hade jag rundan Kärsön och jag var redan lite trött (!) Passerade Drottningholm och svängde västerut på Lovön.. Vägen till Ekerö är förbaskat tråkig att springa, så jag valde att utforska småvägarna istället. Passerade FRA och kom så småningom till Lovö Kyrka, där jag frågade om vägen och valde att fortsätta västerut mot Prästvik och passerade Lovöns vattenverk innan vägen tog mig österut igen och jag var efter ett tag tillbaka på Drottningholm.
Lovö kyrka och Klockaregården (t.h.)
Efter ca 25 km var mina tår så ömma att jag hade svårt att springa nedför. Jag märkte att jag valde att landa på hälen i stället, vilket inte är optimalt. Uppför och på rakorna gick det dock bra än så länge. Energin tröt åxå och jag insåg att jag hade druckit dåligt och gjorde ett tappert försök att dricka ikapp. Temperaturen hade stigit och det var nu riktigt varmt och skönt, så vindjackan åkte av. En fröjd att springa i t-shirt i solen!
Efter Nockebybron svängde jag av västerut och följde vattnet till Ängby Camping, där jag vek av mot sjön Judarn och Åkeshovs Slott innan jag kom tillbaka till Brommaplan. Hade nu så ont i tårna och så låg energi att jag valde att korta av passet. Tiden hade runnit iväg och det var veckohandling kvar på schemat för dagen, så beslutet var lätt.
31 km @ 6:15 skrapade jag ihop med nöd och näppe. När jag tog av mig ryggan insåg jag hur lite jag druckit under passet, ca en liter allt som allt. Kanske aningen i underkant under drygt tre timmar varav hälften i varmt väder. Svärmor bjöd på kaffe och nybakad sockerkaka, så det gick ingen nöd på mig 🙂
Inför nästa veckas långpass ska jag förbereda mig lite bättre…
Kul att ha utforskat lite nya platser
Träningen de senaste veckorna har flutit på riktigt bra. Jag hade ett möte med Andreas för drygt en vecka sedan där vi diskuterade och kom fram till min generella målsättning med min träning, alltså inte specifika lopp utan vad jag vill bli ”bra på”. Dessutom pratade vi träningsintensitet under specifika träningspass, något jag har haft svårt att själv reda ut. Hur snabbt ska jag springa på distanspass, lätt distanspass och långpass? Vi diskuterade, benade ur och satte upp ramverket för enskilda pass. Dessutom höjde vi ribban en aning för intensiteten.
Distanspassen har sen dess fått ett uppsving. Jag har ökat tempot, eller snarare ansträngningsgrad, och fått ett bra svar på det. Innan har jag knappt känt mig ansträngd efter ett distanspass, men nu gör jag det. Kroppen har som sagt svarat bra på höjningen och jag känner mig redan klart snabbare och starkare än tidigare. Det handlar inte om dramatiska skillnader, men känslan och ”självförtroendet” vad gäller min förmåga att springa snabbare/hårdare är annorlunda. År av nötande av distans ger ju tålighet, jag tål att pressa mig. Vi får se var det hela leder helt enkelt…
Vaknade upp på lördagsmorgon och fick en smärre chock när jag tittade ut genom köksfönstret. Marken var täckt med snö och det snöade ymnigt! Jag som nojat över regn fick nåt helt annat att noja över. Motivationen fick sig en törn kan man säga.
Efter frukost och sista förberedelserna så blev jag upphämtad av Anna, Krille och Annas pappa. De hade som tur var inte bytt till sommardäck, så det gick fint att ta sig fram, men lätt var det inte.
Väl framme vid Ensta Krog fick Anna ett SMS som löd ”Ta det lugnt, starten är framflyttad till 12”. WTF?! Det visade sig att banan inte ansågs vara säker då träd hade fallit på flera ställen och tunga sjok av snö föll från träden och kunde skada oss. Vi fick helt enkelt bida vår tid och beslöt oss till sist att åka till Täby Centrum och fika. Uppladdningen kom av sig en smula och ovissheten hururvida det skulle bli uppskjutet igen eller t.o.m. avblåst gjorde att motivationen fick sig ytterligare en törn.
Vid halv 12 åkte vi tillbaka och loppet var på, så då var det snart dags för start. Andreas och familj hade kommit och tillsammans hjälptes vi åt att fixa i ordning supporttältet. Jag hade lite huvudbry angående skoval, men det föll på TNF Single Track GoreTex pga vätan. Ryggan med HEED och kameran åkte på huvudet och sen gick starten. Jag valde även solglasögon för att skydda mot snöfallet, vilket visade sig var en bra idé. Skönt att slippa kisa, blinka hela tiden eller få snö i ögonen. Jag satte kameran på att ta en bild var 5:e sekund och la ihop bilderna till en film. Resultatet ser ni här:
Det blev ungefär som väntat, det är svårt att få det bra när man springer. Dessutom kom det snö framför linsen, men i det stora hela är jag ganska nöjd.
Första varvet var lite av ett testvarv för att se hur det såg ut längs banan. Snö och slask täckte allt och de många grusstigar vi följde blev snabbt lervälling. Inne i skogen var det samma visa, stigarna förvandlades snabbt till lervälling när hundra+ löpare kom springandes. Jag slirade i varje steg och ansträngningsnivån blev naturligtvis lite högre än planerat. Skovalet var kanske trots allt inte det bästa, för jag fick dåligt fäste. Dock ville jag prioritera varma fötter ett tag till. Första varvet gjordes på ca 1:06h, vilket var lite före plan.
Andra varvet flöt på fint och gjordes på 1:06h, fortfarande lite före plan men inte mycket. Höftbörjarna kändes redan, men än hade jag inga problem nånstans. Där det tidigare år varit gångstig var det nu lerstig som bara blev värre ju fler som passerade.
Under tredje varvet hade det slutat snöa och snön började försvinna så sakteliga på sina håll. Mina skor var blöta även på insidan, men fortfarande varma och jag lät dem sitta på. Greppet var kasst och jag förlorade kraft i varje frånskjut, vilket gjorde att höftböjarna och muskulaturen kring höfterna jobbade övertid för att stabilisera benen. Tänk Bambi på hal is ungefär. Mest ont gjorde det i uppförsbackarna, men i övrigt kändes det bra. Även tredje varvet gjordes enligt plan och än var humöret på topp. Jag träffade dock allt färre människor på banan, vilket fick mig att undra lite.
Fjärde varvet påbörjades och det började bli motigt rent mentalt. Det märktes att jag kommit till den punkt där kroppen går från ett energislag till ett annat. Det är ingen djup svacka, men det tar 10-20 minuter innan den försvinner. Jag underhöll mig med olika podcasts som fick mig på andra tankar och snart hade svackan passerat. Energin var åter på topp och jag mådde fint på alla sätt om man bortsåg från höfterna. Jag upplevde lite tryck över bröstet, men insåg senare att det förmodligen var magsyra som gjorde att det kändes så. Varvet passerades åter igen före plan på 1:10h. Vet inte om det var detta varv som Magnus mötte upp med mig ungefär halvvägs, eller om det var tidigare varv. Han hade hursomhelst tagit bilen för att peppa mig lite extra, vilket naturligtvis var välkommet!
Magnus stod som vanligt redo vid varvningen och gav mig ny flaska samt tabletterna jag behövde. Jag gnällde lite, men fick lite gehör för det, precis som det ska vara. Ibland följde han med en bit och ibland fick jag sällskap av Andreas. Det kändes alltid bra att få prata av sig lite snabbt och bolla med dem, de är båda väldigt bra på sina sätt. Framförallt så känner de mig och vet hur jag funkar, vilket förmodligen är det viktigaste med en support. Andreas tyckte att jag skulle ta ett ”come back”-varv och slå av på tempot för att spara på höfterna, vilket jag tog fasta på. Jag tog det mycket lugnare på detta varv, och gjorde det på 1:15h. Sänkte min snittpuls med nästan 10 slag under detta varv, vilket påverkar mycket.
Sjätte varvet minns jag inte så mycket av, men det gick väl ungefär som det femte har jag för mig.
Inför sjunde varvet så började höftböjarna på allvar strejka i uppförsbackarna och på det sliriga underlaget och jag insåg så smått att de förmodligen inte skulle hålla hela loppet. Jag hade gott om energi i övrigt och kände mig stark, men det räcker med en svag länk för att det ska brista. Oroade mig lite över huruvida jag skulle våga springa genom smärtan eller ta den på allvar. Jag har bara upplevt smärta i höftböjarna en gång tidigare och det var under Råsta Runt när banan var isbelagd och jag sprang utan dubb, den gången bröt jag efter 3 mil och kunde knappt komma hem efteråt. Tog nästan en vecka innan det gick över. Hursomhelst fick jag med mig pannlampan ut på varvet eftersom solen börjat gå ned och den kom väl till pass sista biten innan varvning. Dock fick jag först inte igång den och fick lite panik. Mitt mörkerseende är riktigt dåligt och jag mekade med lampan en stund innan jag gav upp och ringde Magnus. Han hade testat den innan han gav den till mig, så jag provade än en gång och då gick den naturligtvis igång, pust. Nån kilometer innan mål träffade jag två dvärgcollies med ägare och stannade några minuter och gosade med dem (hundarna alltså). Det fick upp humöret lite extra.
Inför åttonde varvet fick jag lova Magnus att han skulle få springa med mig nästa varv, han gjorde verkligen sitt bästa för att få mig att springa ett varv till. Några hundra meter från varvningen träffade jag Carina och hennes pacer Emelie (förra årets bästa kvinna) och bytte några ord med dem. det var Carinas första 100 miles och man kan väl knappast välja en bättre pacer än Emelie? Hursomhelst så knatade jag på, men fick ta gåpauser med jämna mellanrum när smärtan i höftböjarna satte in. Jag ringde till Magnus efter några kilometer och sa att det inte blev något mer varv efter detta. Jag såg inte nån vits med att riskera att skada mig. Smärtan skar nu även in i ljumskarna och det gjorde valet rätt enkelt.
Janica ringde och jag meddelade mitt beslut att bryta efter 50 miles. Strax därefter mötte jag en löpare som visade sig vara Magnus! Han ville ju så gärna springa med mig och det var jätteroligt att han kom. Sällskapet uppskattades verkligen, även om det inte var långt särskilt långt kvar. När det var en kilometer kvar och vi gick i skogen så passerades vi av en tjej och hennes pacer. Samtidigt slog det mig att jag faktiskt var nära 10 timmar och fick då eld i baken. Precis som under Bislett så sprang jag för allt vad tygen höll genom skogen, så snabbt att Magnus hade svårt att hänga med bitvis. Han blev dock överförtjust av min nyfunna styrka och ropade att ”nu kör vi ett varv till”, men den önskan fick han inte se uppfylld. Jag passerade ”mållinjen” på 9:57:08, en ok tid med tanke på att jag satsade på 100 miles.
Det kändes toppen att avsluta med en spurt, men samtidigt vemodigt att veta att jag inte kunde fortsätta. Om det funnits en klass för t ex 75 miles så hade det funnits en morot för mig att försöka nå dit, men risken var överhängande att inte ens det gått.
Jag gick in i värmestugan och fick välgörande massage av Maria Vindruva 🙂 och Magnus fixade köttbullar med potatismos till mig efteråt. Medan Magnus plockade ihop alla mina saker så satt jag i värmen och kämpade mot min sedvanliga frossa. Det dröjde ett tag innan vi fick tag i nycklarna till Krilles bil och kunde hämta det sista, men strax efter 23 så gav vi oss. Magnus skjutsade hem mig och väll hemma tyckte jag att det var väldigt skönt att inte spendera ytterligare 12-14 timmar med att springa i kyla och lera. En välbehövlig dusch senare satt jag i soffan med Janica och åt en macka och drack Recoverite och pratade om loppet. Somnade sen ovaggad kan jag berätta, utan dåligt samvete för att jag bröt.
Avslutningsvis vill jag i vanlig ordning tacka Magnus för hans osvikliga support, bättre finns inte på denna jord! Även Anna, Krille, Annas pappa ska ha stort tack för hjälpen innan och under TEC. Dessutom måste jag ju gratulera Anna till segern och rekordet, du är min hjälte! Sist men absolut inte minst vill jag tacka Andreas för den coaching och det stöd du ger.
Fåfängeträning 