Arkiv för kategori ‘Allmänt’

Slow and steady

Publicerat: oktober 28, 2012 i Allmänt, Träning
Etiketter:, , , ,
0

Två veckor har gått sen SUM och träningen flyter på bra. Andreas har lagt om min träning en del med start veckan efter SUM. Träningen är numera inte uppdelat i Lätt-, Medel-, Tung- och Vilovecka på samma sätt, men är fortfarande periodiserad.

Den första månaden ligger fokus på något man kan likna med Maffetone, dvs jag ska springa alla pass i ett visst ”puls-spann”, närmare bestämt 140-150 bpm. Det motsvarar 70%-75% av min maxpuls, vilket ligger i den aerobiska zonen. Skulle jag följt Maffetone till 100% skulle det betyda max ca 142 bpm, men så utgår Maffetone från en maxpuls om 180 bpm, vilket i mitt fall är 20 slag för lite. Jag kan förvisso springa med 142 bpm, den maximala puls jag enligt Maffetone får springa, men det känns inte helt rätt att följa den ekvationen då den är så fel. Lika fel som att använda formeln 220-ålder när man räknar ut maxpuls. Ni som eventuellt fortfarande gör det: SLUTA GENAST.

Det kräver viss tillvänjning att springa med låg puls. För några år sen gjorde jag ett tappert försök att följa Maffetone, men då gick det så långsamt att jag till slut gav upp. Nu funkar det klart bättre och jag ligger för tillfället runt 144 bpm, dvs 72% av HRmax, i 5:45-tempo. Vissa dagar går det lite snabbare och andra långsammare. Jag får ge det tid, men är övertygad om att det ger resultat, det har det gjort under dessa två veckor iaf. Det är inte superkul att springa långsamt och slava under pulsen, men nu har jag vant mig och vet på ett ungefär hur pulsen ”känns” så jag går mer och mer efter upplevd ansträngning.

Bortsett från löpningen får jag in två eller tre ordentliga styrkepass per vecka. Funderade ju på att ta upp Insanity igen, men inser att jag kommer få svårt att följa det till 100%, så det får vara. Dock kommer jag nog köra ett Insanitypass i veckan för att få omväxling, men alltså inte följa programmet.

Det blir inga fler lopp för mig i år, men nästa år har jag lite lösa planer som jag kommer återkomma till. Jag är anmäld till TEC 50 miles, men det är endast för tränings skull. Utöver det funderar jag på Ursvik Ultra. Det har jag velat springa i flera år, men eftersom det ligger så nära TEC, som varit mitt huvudmål, så har jag stått över. Nu hoppas jag det blir av. Även Ursvik Ultra görs för tränings skull, lite nattlöpning med pannlampa i tidvis teknisk terräng är bra träning. Dessutom går loppet ett stenkast från min bostad, vilket är ett stort plus.

Sist, men inte minst, vill jag påminna om den helt fenomenala podcasten UltraRunnerPodcast.com. Har du inte lyssnat på den ännu så gör det!

20121028-205706.jpg
Om man stöder killarna på UltraRunnerPodcast.com får man sjyssta stickers som man t ex kan ha på bilen.

Sörmlands Ultra 2012

Publicerat: oktober 15, 2012 i Allmänt, Lopp
Etiketter:, , , , , , , ,
0

Förberedelser
Förberedelserna började redan under min konferens i Prag dit jag åkte i onsdags morse. Under de ibland lite långtråkiga presentationerna satt jag och funderade på vad jag skulle ha på mig, vilken vätske- och energistrategi jag skulle välja och diverse annat. De två scenarierna var snabbhet eller träning, dvs minimalt med utrustning för att kunna springa så snabbt som möjligt eller träna på strategi inför kommande långlopp. Jag valde det senare, vilket betydde vätskerygga samt handjagare.

När jag kom hem i fredags så började jag packa det mesta för att slippa stressa runt på lördag morgon. Ombyteskläder och toalettartiklar packades och jag förberedde återhämtningsdryck och energi för loppet. En handjagare med fyra portioner Perpetuem fick bli valet som vanligt. Dessutom packade jag ned ett antal gel som backup. Salomonryggan blev valet eftersom den sitter som en smäck och jag känner knappt att jag har den på.

Sönderstressad!
Lördag morgon kom och stressen var total. Jag hade sovit väldigt oroligt på natten och legat vaken en stund i väntan på att få gå upp och börja förberedelserna. Det som stressade mig mest var transporten. Jag valde att ta bilen till T-Centralen för att därifrån åka tunnelbana till starten i Björkhagen. Målet ligger nära pendeltågsstationen, så det kändes som den smidigaste lösningen. Temperaturen låg på ca 4 grader på morgonen och jag kude inte för mitt liv bestämma klädsel. Tills slut föll det på långa och tunna 2XU-tights, en tunn Icebreakertröja (merinoull) samt min tunna vindjacka från New Line (som går att bunta ihop till en boll). En buff och ett par tunna handskar åkte åxå med för säkerhets skull. Jag är, eller åtminstone var, ju känd som något av en skalman som bär med mig ALLT, vilket är något jag fått jobba på för att slippa extravikten.

In i det sista hade jag ännu inte valt skor. Det stod mellan mina nya lätta och inte så skyddande eller dämpade Inov-8 TRAILROC 245 eller mina trotjänare och robust byggda New Balance MT876. SUM är en teknisk bana med mycket rötter, stenar, grov grusväg, lera och en del asfalt, så skydd och dämpning kan verkligen vara skönt att ha. Bara några minuter innan jag skulle gå tog jag på mig en sko av varje och stod en stund och kände efter. Skulle jag verkligen palla springa i Inov-8 i 50 kilometer? Jag chansade på det, packade ner dem och sprang ned i bilen. Lika snabbt sprang jag upp igen och hämtade en extra vindjacka. Ner till bilen igen och körde ur garaget, men väl uppe ur garaget insåg jag att solen sken och jag fick snabbt springa upp till lägenheten igen för att hämta mina solglasögon. Nu var pulsen snart maxad och jag kände hur energin gick åt samtidigt som kroppen badade i stresshormon. Bra början…

Jag parkerade vid T-centralen och skyndade mig ner till tunnelbanan. Jag åker i princip aldrig kommunalt, så jag hade dålig koll på var jag skulle, men väl på perrongen kunde jag slappna av och lugna ner mig. Såg lite löpare som väntade på tåget och fler satt i vagnen när jag steg på. UNder resans gång fylldes det på vid varje station och det var roligt att lyssna på deras diskussioner. Själv satt jag mest och SMSade eller Twittrade och fokuserade på att slappna av.

Äntligen på plats
Väl framme i Björkhagen hämtade jag ut nummerlapp, hälsade på gamla bekanta och började sen göra mig klar för start. När jag lämnat in min väska för transport till målet i Handen så knallade jag så sakteliga bort till starten. Jag hade tappat bort de få bekanta jag sett, så jag fick starta själv helt enkelt. Lika bra det antagligen eftersom det är lätt att  springa för fort i början. Jag var där för att göra sub5, det var det enda som var viktigt.

Dags för start i Björkhagen!

Starten gick och jag strulade lite med min iPhone i armbandet, så jag hamnade långt bak. Det gjorde mig inget då jag ville ta det extra försiktigt i början och värma upp ordentligt. Jag var segstartad och kände mig inte alls i form för att springa några fem mil i terräng, men efter en halvmil så släppte det och kroppen vaknade till liv. Jag kom ifatt Peter, en gammal bekant, och vi slog följe fram till första vätskestationen som kom vid 17 km. Eftersom jag bar med mig det jag behövde så kunde jag i princip skippa stationerna helt och spara lite tid. Jag fortsatte ensam och knatade på så gott det gick. Jag tittade i princip aldrig på klockan mer än att kontrollera hur långt jag sprungit vid några tillfällen. Tempo, puls eller annat var oviktigt, jag gick helt på känsla. Dessutom är underlaget oftast så pass tekniskt att jag inte vågade titta på annat än just marken för att undvika att trampa fel. Under loppets första hälft var det oftast ganska svårt att komma fram pga flaskhalsarna som uppstod på de smala skogsstigarna. Det fanns helt enkelt inte mer än en väg att följa, så man fick vänta tills det öppnade upp lite och man kunde spurta förbi. Nu gjorde det oftast inte något, men ibland var det lite frustrerande att inte kunna springa i sitt eget tempo.

Ett av otaliga vackra platser under loppet

Nånstans mellan 25 och 30 km såg jag en bekant löpstil några hundra meter framför mig. Jag var helt säker på att det var Camilla och efter nån kilometer lyckades jag så sakteliga komma ifatt och visst var det hon. Hon hade gått ut lite för hårt i början och dessutom misstagit avståndet till första vätskestationen (17 km), så hennes lilla 2 dl handflaska hade inte räckt långt. Vi slog följe och koma snart upp på den asfalterade sträckan som är ganska seg. Den går mestadels uppför och känns nästan evig. Jag kände mig fortfarande stark och med fästet på asfalten kunde jag ha lite mer tempo i löpningen. Tempot låg här runt 5:30 och det kändes som jag kunde springa så i timmar, så länge underlaget tillät förstås. Vi fick även sällskap av en kille som hade det lite tungt, han behövde en rygg att ligga bakom till nästa vätskekontroll, vilken till slut dök upp efter några kilometer. Här tappade jag tyvärr Camilla, som behövde fylla på energi. Själv knatade jag snabbt uppför den branta backen in i skogen och fortsatte ensam igen.

Vi passerade många vackra vyer under loppet

Första asfaltssträckan är inte så lång, men skänker lite vila från rötter och sten

Solen stod lågt på eftermiddagen och det gjorde det lite svårt rötter och stenar ordentligt på sina ställen

Många backar blev det under resans gång. Här en av de torra och lättforcerade.

Energisk
Energin hade fungerat helt perfekt hittills, men vid ca 35 kilometer kom den lilla svackan som jag alltid har då. Jag sänkte tempot i några minuter och drack lite extra Perpetuem och snart var den svackan över. Det fungerar lika bra varje gång, fascinerande. Kroppen kändes helt oberörd och ansträngningsgraden var stabil hela tiden, men jag hade ingen aning om hur länge jag varit ute eller hur nära jag var mitt mål om sub5. Tempot på de rotiga, steniga och leriga stigarna var lågt, men min tröst var att den sista milen är lättsprungen och planen var hela tiden att öka tempot ordentligt där. Runt 40 km in i loppet kände jag hur det stramade i höger sida i magen, jag hade fått håll! Hur är det ens möjligt så långt in i loppet. Hade jag druckit för mycket? Var gjorde jag fel? Ansträngningsgraden var ju ganska konstant, så det var verkligen en total överraskning. När fick jag håll senast? Jag minns inte och minns heller inte hur man blir av med det effektivt.

Jag kämpade på så gott jag kunde, men hållet hindrade mig att öka farten som planerat. Det tvingade mig till att gå flera gånger, vilket irriterade mig något vansinnigt! Jag var fortfarande helt fräsch i benen och hade gott om energi. Det kändes som mitt mål om sub5 var i fara, men jag kunde inte annat än att ligga precis på gränsen. När hållet satte in kunde jag knappt andas, så det dikterade villkoren totalt.

Sista vätskekontrollen kommer två kilometer innan mål. Man ser målet härifrån, men måste först runda en sjö och de sista kilometerna innehåller några rejäla backar. Den sista milen blev jag passerad av två killar och passerade själv typ 7-8 st. Det kändes ganska tomt om man bortser från dessa.

Målgång!
När jag passerat mållinjen fick jag min medalj och gick sen till tävlingsledningen för att få reda på min tid. Där stod Kristina som kunde berätta att jag kommit in på 4:57:49, det var nära ögat! Tänk om jag missat sub5 med bara några sekunder? Jag hade förmodligen grämt mig något vansinnigt. Lite bättre koll på klockan hade kanske varit bra. Nåväl, nu nådde jag mitt mål och var supernöjd med det. Det räckte till 61:a plats av 132 herrar. Lite tråkigt var det att hela 70 personer inte dök upp till start alls. Det fanns många som hade velat springa SUM men inte fått en plats.

Rätt skoval?
Mina Inov-8 Trailroc 245 klarade sig galant under hela loppet. Greppet var helt perfekt på alla underlag och de dränerade väldigt snabbt de (många) gånger jag trampade ner i vätan och leran. Det jag ”oroade” mig mest för var hur de skulle kännas på asfalten, men det gick långt över förväntan. Mest berodde det kanske på att när jag väl kom ut på asfalt kunde jag för ett ögonblick slappna av och höja blicken och bara mala på, utan att tänka på rötter och stenar.

Efter en välbehövlig dusch i det överbelamrade omklädningsrummet bar det av tillbaka till T-centralen där jag hämtade bilen och körde hem till svärföräldrarna, där frun och dottern redan var på plats, för att äta middag och softa en stund i en av deras TV-fåtöljer efteråt. Några timmar senare åkte vi hem till oss och ”firade” lite med bubbel och soffhäng. En bra dag gick så sakteliga mot sitt slut.

Fartlek i Prag

Publicerat: oktober 11, 2012 i Allmänt, Träning
Etiketter:, ,
0

Vid lunch igår kom jag till Prag. Här ska jag vara på konferens och fredag förmiddag bär det av hem igen.
Efter en halvdag med konferens bar det av till en restaurang på kvällen. Minns inte namnet, men det var nån slags medeltida historia med typ pirater, magdans, elddans, ormdans och fejkade slagsmål och svärddueller. För det mesta underhållande men ibland lite fånigt.
Maten bestod mest av stora bitar kött och nån enstaka potatis, förmodligen tänkt att efterlikna dåtidens diet.

Jag avslutade ganska tidigt eftersom jag dels hade planerat att springa på morgonen och dels visste att en lång dag med konferens var framför mig. På rummet kollade jag på TV och ficade med diverse, så jag kom ändå inte i säng förrän vid halv tolv tiden.

Klockan ringde 5:45. Jag drack en liten kopp snabbkaffe med socker medan jag svidade om till löparstass. Klockan 6 knackade jag på hos min kollega Keith från UK och vi gav oss ut. Keith började springa för några år sen och vi sprang tillsammans i Barcelona i fjol när vi var där på konferens. Han springer mest 10K, halvor och nån enstaka mara.

Min plan var fem kilometer fartlek. Eftersom SUM går på lördag så behövs inte mer så här nära inpå. Vi gav oss av norrut och efter knappa kilometern kom vi till Vltavafloden(?) som vi valde att följa västerut. Alla gator består uppenbarligen av kullersten i Prag, men längs kanalen fanns plattor som delade av för cykelbana, så vi sprang på dem. Det blev några farthöjningar längs kanalen innan vi vända tillbaka till hotellet.
Staden hade under den korta rundan vaknat till liv och från att vara helt öde så var det nu gott om människor på väg åt olika håll. Fascinerande.

Nu ska jag strax gå ned och avnjuta en rejäl frukost innan dagens konfererande sätter fart. Det kommer bli en lång dag…

20121011-065444.jpg

Första testet av Inov-8 TRAILROC 245

Publicerat: oktober 7, 2012 i Allmänt, skor, Test, Träning
Etiketter:, , ,
0

20121007-175924.jpg

När vi var i stan går smet jag in på Löplabbet Race lite snabbt, mest för att jag aldrig varit där. Jag ville kolla om de mot förmodan hade fått hem New Balance 1010, men det visade sig att NB inte tar in den i Europa.

Jag pratade med den trevliga personalen, varav en kille visade sig ha handlat av mig på Runners Gear, och tittade på lite skor. Vi kom in på Inov-8 TRAILROC 245 och det slog mig att just den skon intresserat mig många gånger när jag läst tester och recensioner där skon hyllats. Jag har testat Inov-8 tidigare, men ingen modell har passat mig, så jag misstänkte att inte heller denna skulle göra det. Till min stora förvåning satt de som en smäck och det visade sig att lästen omarbetats på denna modell, vilket gjort den rymligare i tåboxen än tidigare. Musik för mina öron, storfotad som jag är. Ovansidan är av tunn och tät mesh som ser riktigt tålig ut.

Känslan när jag tog på mig dem var typ mockasin, dvs supersköna. Sulan är förhållandevis tunn, men inte för tunn utan känns ändå rejäl. De har fyra mm drop. Sulan består av tre zoner med olika gummiblandning, vilket ska ge optimalt grepp är tanken, återstår att se om de lyckats.

I storlek 46,5 väger de 315 gram styck, vilket är nästan 100 gram mindre än mina New Balance 876. Skillnaden mellan dessa skor är stor på alla sätt. NB876 är robustare och ger klart mer skydd från alla håll och är förstavalet vid längre terränglopp.

Idag var det premiär och jag gav mig förväntansfullt av mot Ursvik för ett varv i extremen. Skorna kändes ganska tunna och lite obekväma mot asfalten, men det försvann så snart jag kom in på stigen i Ursvik. Där kändes de fullständigt hemma.
Dubbarna greppade fint på alla underlag, bortsett från ren gyttja. Dessutom funkade de fantastiskt i nedförsbackarna, något som jag uppskattade när det var lite extra lerigt eller blött. På blöta löv, klippor/sten eller ängar var greppet perfekt. Jag sprang där jag normalt skulle undvikit, just för att testa greppet.

Det som saknas är skydd för tåboxen, vilket jag hade uppskattat lite extra idag eftersom alla nedfallna löv effektivt kan dölja naturens försåtsminering i form av stubbar, stenar och rötter. Första gången jag sparkade in höger stortå i en rot gick det ok, men andra gången kändes det som jag bröt den. Då fick jag stanna och yttra några väl valda könsord innan pulsen och smärtan gått ned tillräckligt för att fortsätta.

Jag trampade ned i ett antal gyttjepölar och blev blöt om fötterna, men skorna dränerade snabbt och jag kände mig aldrig blöt mer en några minuter.

Totalt sett blev dagens runda 20 km och skorna presterade över förväntan. De är mina nya favoritskor för terräng!

Vägen tillbaka

Publicerat: oktober 3, 2012 i Allmänt, Träning
0

Förkylningen har släppt greppet om mig nästan helt nu, vilket känns riktigt bra. Dock är det en bit kvar innan jag har kommit ifatt mig. Gårdagens löprunda blev en tolva som kändes riktigt trög, men en titt på puls och tempo efteråt gav en lite bättre bild än vad känslan under passet gjorde sken av. Inga toppenresultat, men ok.

Idag skulle det bli tolv km lätt distans, men efter bara några hundra meter blev jag passerad av ett par och det fick tävlingsmänniskan i mig att vakna till. Jag lät dem springa i från mig, men det sporrade mig ändå mer än jag är van vid. Normalt sett skiter jag i om folk passerar. De kan t ex vara ute på en fyra, medan jag ska springa tolv.

Jag körde på i mitt eget tempo och rundade Brunnsviken. Väl hemma fick jag en trevlig överraskning, jag hade snittat strax över 5-tempo. Det hade jag inte alls förväntat mig. Trodde snarare att det var 5:15-5:30. Lätta skor och asfalt kan vara en del av förklaringen. Det kändes så lätt, vilket helt klart pekar åt rätt håll!

Innan middag blev det ett styrkepass. Insanity får vänta 10 dagar till, ska resa bort tre dagar nästa vecka, så jag skjuter på det.

Passerade en jättestor kran vid Solna Station i morse

Hög puls

Publicerat: september 30, 2012 i Allmänt, Träning
Etiketter:, , , , , , ,
0

Förra veckans löprundor funkade hyggligt, iallafall i måndags och onsdags. I fredags var det dock annorlunda. Jag gav mig av mot Hagaparken igen (det blir ju rätt många vändor dit tyvärr) och målet var 10-12 km i lagom tempo. Kroppen och ffa pulsen skulle sätta tempot eftersom jag är snorig och alltså tekniskt fortfarande förkyld.
Allt var frid och fröjd till en början, men strax innan 3 km känner jag mig plötsligt väldigt ansträngd och jag tittar på klockan som visar 170 bpm (85% av HRmax). Det kom från ingenstans! Jag slår av på takten och går lite tills pulsen stillat sig och fortsätter sen försiktigt vidare. Vid fem kilometer känner jag samma känsla och mycket riktigt hade pulsen rusat uppåt igen. Fick en lite konstig känsla av typ obalans i kroppen efter första pulsökningen, så efter andra beslöt jag mig för att korta av rundan och bege mig hemåt. Det fick räcka med 9 km i högst beskedliga 5:50-tempo, inte riktigt vad jag planerat, men så kan det bli ibland. Huvudsaken var att jag kom ut och rörde på mig så att jag kommer igång med träningen igen. Resten av dagen flöt på bra utan några känningar av något, så det måste varit nåt tillfälligt helt enkelt.

Ovanligt skum pulskurva får jag nog säga. Har nog aldrig upplevt något liknande tidigare. Tempot var i princip lika hela passet i genom och profilen är generellt flack hela vägen.

Idag var jag lite smått orolig inför mitt planerade långpass. Hade ingen speciell målsättning, utan valde att gå helt på känsla. Ville inte råka ut för samma sak igen, det var lite obehagligt faktiskt. Vid lunchtid gav jag mig av mot Ursvik och valde att följa extremspåret, eftersom det är lite roligare och mer omväxlande än t ex 10:an. Nu går iofs Extremspåret mycket på samma stigar, men det ger å andra sidan lite vila från all lera och alla rötter som de mer tekniska partierna på extremspåret bjuder på. Framförallt lera var det gott om idag. På sina ställen var det även rejält upptrampat, så det blev lite omvägar ut i spenaten för att komma förbi. Roligt var det hursomhelst och jag njöt till fullo. Efter ett varv i Extremspåret blev det en sväng förbi Ulriksdals slott, Bergshamra och Ålkistan innan jag begav mig hemåt igen. Pulsen höll sig i schack under hela passet, men för säkerhets skull valde jag att gå om jag närmade mig 160 bpm (80% av HRmax) i t ex backar. Mest som en säkerhetsgrej för att inte pressa kroppen i onödan. Planen är att kunna träna lite extra i veckan som kommer, men då behöver jag komma in i veckan lite fräsch. Efter 25 km var jag åter hemma och tyckte att det räckte alldeles utmärkt. Inte mycket till långpass, men tack vare Extremspåret så fick kroppen jobba lite extra.

Först lite kringelkrokar i Ursvik 🙂

Panoramafunktionen i iOS 6 är min nya favorit! Här är en 180 graders bild av den s k mördarbacken i Ursviks Extremspår. Lite svår att se hur brant den är här dock.

Andreas kom in som fjärde man och totalt femma på Spartathlon i går, på tiden 27:58, vilket är drygt tre timmar snabbare än han hade planerat!  Jag har inte pratat med honom ännu, men hoppas göra det när han kommit hem. Jag vill höra ALLT om loppet!

Stort grattis till den fantastiska prestationen hursomhelst!!!

Förkylt

Publicerat: september 21, 2012 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Träning
Etiketter:, , , ,
0

Jag kände av det lite redan i förra fredagen, den välbekanta känslan i halsen som KAN bli något, eller bara försvinna. I lördags var känslan aningens starkare, men pga firandet av min frus 40-årsdag så var tankarna på annat. Lite bubbel, några öl, en massa gott att äta i goda vänners lag kan lätt få en att glömma sånt som är tråkigt.

I söndags var halsen värre, men under dagen övergick det till rinnande näsa deluxe och förkylningen var ett faktum. Det gick inte att ignorera längre. Det var bara att inse att jag till sist fått kapitulera. Jag som i princip aldrig (nåja, väldigt sällan iaf) blir sjuk. Nu ”passade” det ju ganska bra eftersom min vänstra stortånagel inte hunnit bli tillräckligt bra för att kunna springa med samt att jag trots allt var ganska seg efter lördagens firande. Det fick bli en dag i sängen eller soffan helt enkelt. Inte ofta det händer.

Under veckan har det varken blivit bättre eller sämre, utan jag känner mig varken ordentligt frisk eller speciellt sjuk, utan nånstans mittemellan, irriterande. Tanken är iallafall att testa ett insanitypass på lunchen och se hur det känns. Dessutom har Alicia friidrottsträning ikväll, vilket på fredagar innebär löpträning där föräldrar är välkomna och då tänkte jag följa med. Lite hänger det dock på hur insanitypasset känns.

SUM är knappt en månad bort och det vore toppen att komma i form tills dess. Jag har ju inga större ambitioner med loppet, men vill åtminstone slå mitt PB och komma under 5 timmar. Nu ska jag bara bli frisk åxå, så jag kan komma i form…

Starkare

Publicerat: september 10, 2012 i Allmänt, skor, Träning
Etiketter:, , , , , , ,
0

Förra veckan fyllde jag 43 år och man kan nog säga att jag lämnat en eventuell 40-årskris på tryggt avstånd. Nu har jag aldrig upplevt någon kris, mycket tack vare att jag tränade mig till mitt livs bästa form lagom till jag fyllde 40 år. När många i min ålder har soffat till sig på ett eller annat sätt så har jag en fysik som en 28-åring (metabolisk ålder). Kanske inte helt vetenskapligt, men det är en fingervisning vilket räcker för mig.

Träningen flyter för övrigt på fint och Insanityn har definitivt gett resultat. Hittills har jag bara missat två dagar av 19, vilket är bättre än förväntat. Resultaten är kanske inte så synliga ännu, men jag känner stor skillnad både under Insanitypassen, men framförallt när jag springer. Största anledningen till att jag började med Insanity var ju för att bli generellt starkare och min fröhoppning var att jag skulle bli en starkare löpare, vilket alltså har hänt.

I söndags gav jag mig ut på långpass med målet att springa minst 30 km. Sist jag sprang 30 km eller mer var i maj(!), så lite ovan kändes tanken faktiskt. Mitt mål är som sagt att bli en starkare löpare, så jag valde att springa till Ursvik och börja med ett varv i Extremspåret. Eftersom jag vilat helt under lördagen kändes kroppen pigg och benen starka. Jag lyssnade på min senaste ljudbok ”Finding Ultra” av Rich Roll, vilken kan rekommenderas, och försvann in i boken medan benen jobbade på. Jag la mig på en ansträngningsgrad som kändes lagom för långpass och aldrig blev jobbig. Min Garmin var satt på 6-tempo så att jag hade lite koll. Backarna i spåret forcerades utan några problem och det var här jag insåg att jag blivit starkare. Benen trummade på uppför och syran lyste med sin frånvaro, en riktigt skön känsla.

Bild

Söndagens långpass

Efter ett riktigt trevligt varv i Extremspåret styrde jag kosan mot Ulriksdals slott och vidare via Bergshamra ned till Brunnsviken som jag sen följde till Hagaparken och avslutade med ett besök på toppen av Hagakullen. Med 28 km i benen lyckades jag inte springa hela vägen upp, men däremot gå i högt tempo. Starkare! Benen hade orkat, men flåset var inte lika starkt.

Bild

Höjdkurva och tempo under söndagens långpass

Det blev 30 km @ 6-tempo med 150 bpm (75%) snittpuls, helt enligt förväntningarna. Ett riktigt lyckat pass på min ära, även om det inte blev så långt.

Idag satt en del av långpasset kvar på sina ställen, det märktes att det var längesen jag sprang några längre distanser. När jag drog igång dagens Insanityträning på lunchen så var jag lite småstel, men det försvann snabbt när uppvärmingen var klar. På schemat stod Pure Cardio + Cardio Abs, vilket betyder konditionsträning tills du bryter ihop och sen ett bålträningsprogram. Det gick dock helt ok, även om jag hade problem med sista programmet, det fanns inte styrka kvar så det räckte. Bålstyrka är inte min styrka om man säger så, men det kommer.

På eftermiddagen gav jag mig ut på ett distanspass runt Brunnsviken. Dagen till ära snörde jag på mig mina New Balance 101, de tunna trailskor jag köpte förra året i NYC. Jag har bara sprungit i dem en gång tidigare och fick då sån träningsvärk i vaderna dagen efter att de legat i malpåse sen dess, men idag fick jag ett ryck och snörde på mig dem. Varken långpass eller Insanity kändes av när jag kom iväg, utan det rullade på fint. Även idag kände jag mig stark och kunde ta alla backar utan att bli vidare ansträngd. Pulsen höll sig hyggligt låg och tempot precis lagom för distanspass. Resultatet blev 14 km @ 5:24 med 150 bpm (75%) snittpuls, även det ett lyckat pass under omständigheterna.

Bild

Höjdkurva och tempo under dagens distanspass

Min förhoppning är att hinna bli lite starkare lagom till SUM så att jag kan smita in under 5-timmarssträcket. Det skulle göra mig glad att få avsluta året med att uppnå ett mål. Efter SUM börjar jag träna på ett nytt sätt som Andreas har tänkt ut, mer om det senare.

På tal om Andreas så var han i Polen i helgen och supporterade Anna Grundahl under VM i 24 timmars. Anna, som för övrigt är en av mina största hjältar, lyckades springa snudd på 230 km (!), vilket gav henne en 6:e plats i damklassen. Fatta att hon bara har fokuserat på löpningen i några år! Helt fantastiskt!
Att hon dessutom är bland de mest ödmjuka och minst uppmärksamhetstörstande människor jag känner är bara ett plus. Det finns alltför många löpare som får för mycket uppmärksamhet utan att prestera ens mediokra resultat på lopp. Lustigt hur det kan vara… Nåväl, det är vad det är.

Snabb återhämtning

Publicerat: september 5, 2012 i Allmänt, Träning
Etiketter:,
4

Det blev ingen träning alls för mig i helgen, varken Insanity eller löpning, så jag såg fram emot måndagen på ett sätt. Veckans träning började med ännu ett Insanity Fitness test, vilket man gör varannan vecka. Jag lyckades förbättra mig drygt 10% i snitt mot första testet, men jag är ändå lite skeptisk till resultatet från mitt första test, så jag jublar inte. Nästa test ska bli lite mer intressant, då jag tränat i fyra veckor. Efter testet var jag hursomhelst fullständigt och totalt utpumpad och mådde lite illa ett tag, men det gav sig så småningom. Vill man bli fin…

Innan middag hängde jag med Janica ut på en löprunda till Hagaparken. Det gick klart bättre för henne denna gången vilket var roligt. På slutet kunde hon öka tempot och hon fick inte migrän efteråt, vilket var två plus.

I tisdags blev det åter Insanity på lunchen för mig och jag längtade verkligen efter att få träna skiten ur mig. Det gick riktigt hyggligt, men än orkar jag inte göra alla övningar till 100%, frågan är om man nånsin kommer lyckas med det. Jag tror inte det är tanken helt enkelt.
Återhämtningen var A och O då jag hade löpning på schemat för eftermiddagen. Vid fem snörde jag på mig skorna och gav mig av mot Hagaparken för ett 12 km distanspass. Vissa muskler hade fått jobba extremt hårt under Insanitypasset, men det flöt på fint och jag kunde ligga i ett hyggligt bra tempo utan att det kändes forcerat. Snittade strax över 5-tempo och det kändes så lätt. Fascinerande. Jag lyckades uppenbarligen med återhämtningen.

Känslan är att insanityträningen har gett lite resultat även för löpningen, men jag kan inte sätta fingret på det. Endast två veckor har gått, så det är egentligen alldeles för tidigt för att kunna avgöra om det är träningen eller dagsform som gör det. Jag får ge det två veckor till innan jag vågar mig på en dom. Oavsett resultat så är det förbaskat roligt och jobbigt, vilket är huvudsaken!

Dubbelt upp

Publicerat: augusti 29, 2012 i Allmänt, Träning
Etiketter:,
0

Insanityträningen rullar på enligt plan och jag är nu inne på andra veckan. Man tränar som jag tidigare nämnt alla dagar utom söndagar, vilket hittills fungerat ok.

Smärtan och svullnaden från getingsticket i söndags klingade av efter några timmar, men började istället klia som fasen dagen efter och gör det fortfarande av och till. Jag kunde utan problem träna både Insanity på lunchen och senare på eftermiddagen ge mig av till Ursvik för en sväng i tian med några avstickare in på extremen. Pulsen var ovanligt låg, vilket förvånade lite, så även om tempot inte var högt så var det ovanligt låg puls ändå. Jag börjar så smått vänja mig vid att köra dubbla pass.

I tisdags fick jag till ett bra Insanitypass på lunchen och på eftermiddagen kom coach Andreas hem till mig för att diskutera träningen, framtida mål etc. När Janica kom hem på kvällen tog vi en långpromenad innan middagen, vilket var riktigt skönt. Kroppen kändes iofs småsliten, men inte övertränad.

Idag blev det ytterligare ett Insanitypass på lunchen och när Janica kom hem stack vi ut och sprang ned till Haga och tillbax. Jag lämnade av henne hemma och drog vidare för att köra ett Tabatapass som avslutning. 8x 20 sekunder med 10 sekunders vila är ”standard” och man maxar under intervallen. Jag märkte att Insanitypasset satt kvar lite i benen, men pressade ändå ut det som fanns kvar. Jag gillar verkligen Tabata, kort och intensivt och med hög utdelning.

Den här veckan har jag löpning måndag, onsdag-fredag och söndag, så vi får se hur sliten jag blir. Förra veckan blev det löpning måndag, onsdag, fredag-söndag och det fungerade ju ok. Då var en dag Bellman, vilket slet extra mycket. Får jag några tendenser till överträning så får jag helt enkelt backa lite.

20120829-205338.jpg

Nu är jag inte kvinna, men tyckte bilden var så kul att jag ville dela med mig.

Äldre inlägg
Senare inlägg