Sötsugen

Publicerat: januari 9, 2013 i Allmänt, Träning
Etiketter:, , , , , ,
6

Efter att ha frossat nästan urskillningslöst större delen av december och första veckan i januari så var det dags att sätta stopp iom att ”allvaret” började i måndags. Dels tappade jag en del ”fitness” under tiden jag inte sprang och dessutom la jag på mig några trivselkilon av mitt ”tröstätande”. Jag snittar normalt nånstans mellan 6 och 8 mil i veckan, vilket betyder att jag förbränner i häraden 5000-6000 kcal bara av löpningen. Ta bort den förbränningen och lägg till godis så går det fort uppåt.

Nu hann det som tur är aldrig gå överstyr, huvudsakligen för att jag tränade annat som höll den värsta viktökningen borta, men några kilo blev det allt. De ska nu snabbt bort och därför är det totalt godisförbud förutom fredag och lördag. Eftersom jag arbetar hemifrån är det VÄLDIGT lätt att småäta godis om det finns lätt tillgängligt. Nu får jag jobba med karaktären dagligen för att inte falla för frestelserna som ligger på lur överallt.

Värst är det vid 15-tiden, då jag ofta kommer in i ett komaliknande tillstånd. Då är godis väldigt effektivt och ruskigt gott. Nu får det istället bli clementiner när suget blir för stort och det funkar faktiskt bra så här långt. Det är tufft de dagar jag springer, då är suget extra kraftigt eftersom kroppen vill ha kolhydrater att fylla på förråden med.

Under gårdagens runda lyssnade jag återigen på URP och då pratade de med Matt Fitzgerald om hans senaste bok Racing weight som huvudsakligen handlar om hur man uppnår optimal tävlingsvikt. Eftersom ämnet var högintressant för mig så köpte jag Kindle-varianten till min iPad så snart jag kom hem. Jag har inte kommit särskilt långt ännu, men återkommer längre fram när jag satt mig in i ämnet mer.

Dagens pass gick runt *trumvirvel* Brunnsviken! 14 km lätt distans stod på schemat och eftersom det är exakt 14 km runt viken så är det ett enkelt val. Det hade frusit på sen igår vilket gjorde de redan svårssprungna bitarna ännu jobbigare. Jag vrickade till ankeln ett par gånger pga det ojämna underlaget, men kom i slutändan undan oskadd. Jag envisas fortfarande med att sparka mig på vänster inre fotknöl med jämna mellanrum, vilket är inte så lite irriterande och gör fördjävla ont efter några gånger. Har börjat tejpa med coachtejp, men det hjälper sisådär. Får fundera ut nåt smart, kanske tillverka själv? Passet gick i det stora hela ok, men jag led av energibrist trots att jag ätit mellanmål. Förmodligen godisbrist…

20130109-201056.jpg
Frukt är godis sägs det…

Det tar sig så sakteliga, sa pyromanen

Publicerat: januari 8, 2013 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Träning, vinter
Etiketter:, , , , , , , , , ,
0

Äntligen känns det som om jag kommit igång med träningen på allvar igen. Fötterna känns klart mycket bättre, om än ömma de dagar jag springer. Mitt första utomhuspass sen i början av december var lite av en befrielse. Det har ju blivit några pass på bandet sen jag började springa igen. Fördelen med bandet är att jag kunnat kliva av om det gjort ont, vilket är svårt om man är ute och springer. Dessutom har jag kompletterat med styrketräning på gymet, nåt som jag åter fått smak för.

Första utomhuspasset blev en sväng runt Brunnsviken, vilket flöt på fint trots att det var rejält isigt på 2/3 av rundan. Mina IceBugs var ett väldigt bra val den dagen, annars hade jag stått på näsan mer än en gång. Jag bjöds på fantastiskt väder och det mesta kändes bra, lite pånyttfödelse på nåt sätt. Tog det försiktigt för att vänja kroppen och inte riskera något. framförallt tänker jag på mina fötter då. 14 km @ 5:45 blev resultatet

20130108-174834.jpg
På sina håll låg endast en sträng av is kvar på stigen, vilket liknade en ryggrad. Kanske Kung Bores ?

Efter några dagars löpvila blev det ytterligare ett varv runt viken, med några extra kilometer så jag fick ihop mina planerade 16 km. Gråmulet och trist, men det fina vädret tidigare hade töat bort mer av snön och endast den mest tilltrampade eller skuggade isen låg kvar. Tack vare bättre underlag blev tempot lite högre, medan ansträngningsgraden sjönk markant. Jag fick t.o.m. sträcka ut lite tidvis. 16 km @ 5:35 blev det denna gång.

20130108-175101.jpg

Igår vilade jag fötterna från löpningen och istället blev det 45 minuters kettlebell, min favoritträning efter löpningen. Körde ett pass i torsdags och hade fortfarande lite träningsvärk i måndags! Galet.

Idag blev än en gång ett varv runt viken och idag såg det annorlunda ut minsann. Morgonens snöfall hade lämnat både snö och slask efter sig. Det blev plötsligt dubbelt så jobbigt att ta sig fram. IceBugs i all ära, men på snömodd och slask är de i princip verkningslösa. Med söndagens pass i färskt minne och pigga ben gick jag ut för hårt och redan efter tre kilometer var min puls över 80%! Jag försökte ta det lugnt och återhämta mig men det var försent, jag fick dras med hög puls resten av passet. Det tidigare ojämna underlaget var nu täckt av snö, som på några ställen var över 20 cm djup, vilket gjorde det väldigt tungt och vingligt att springa. Skrapade med nöd och näppe ihop mina 14 km @ 5:45 men snittpulsen hamnade på nästan 82%! Började fundera på om jag har en infektion i kroppen, men jag är nog bara ur form helt enkelt. Det tar ju några veckor att komma ikapp.

20130108-175931.jpg Panoramabild över Brunnsviken i vinterskrud

De lopp jag tänkt springa i år inbegriper bl a Ursvik Ultra 75 km och TEC 50 miles. Anmälan till UU hade inte öppnat sist jag kollade i typ december och sen glömde jag bort det, tills idag.
Skulle precis anmäla mig när jag upptäckte att det går av stapeln helgen före TEC. Även om både UU och TEC är tänkta som träning så är det aningens tajt med en vecka, eller?
Kan inte riktigt bestämma mig nu, men det kanske fungerar trots allt. Jag hinner ju egentligen återhämta mig utan problem emellan loppen, så länge jag inte har skadat mig. Det blir ju i så fall två bra långpass av ganska olika karaktär. Jag blev först besviken, men ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag trots närheten mellan loppen. Jag tror minsann att jag får bolla det med Andreas…

Tillbax på ruta ett

Publicerat: december 27, 2012 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Träning
Etiketter:, , , , ,
0

Så var då julen i princip över och med det kanske även frosseriet från min sida. I kombination med högst sporadisk träning så kan det ju lämna sina spår i viktkurvan. Inget stort problem, men de dagar jag inte kunnat träna har det medfört en del ångest.

Det har blivit några korta pass på bandet för att hålla igång benen lite och samtidigt testa hur fötterna reagerar på behandlingen. Jag var på Löplabbet i Stinsen och köpte ett par schyssta ilägg till de löparskor (NB RC1400) jag använder på bandet och det gav positiva resultat. Dessutom har jag använt tofflor hemma för att ha bra stöd och inte gå omkring på hårda och kalla golv. Det har gett goda resultat åxå. Jag har inte ont på samma sätt längre, utan är snarare stel i de sensor som löper under fötterna, lite som efter rejäl träningsvärk. Timmarna efter löpningen får jag ont, men det är klart bättre än tidigare.

Jag planerar att börja springa utomhus igen i dagarna och börja bygga volym igen. Andreas kommer lägga om schemat så jag förhoppningsvis kommer tillbaka till ”fornstora dar”. Maffetoneträningen har jag undbett mig, framförallt för att det är i princip omöjligt att springa vettigt i snömodd utan att pulsen går upp. Jag har ingen lust att ta frekventa och påtvingade gåpauser i minusgrader. Dessutom får jag börja om från början med Maffetone, vilket jag inte är ett dugg intresserad av. Kanske till våren eller sommaren, då funkar det klart mycket bättre.

Under dagens pass på bandet körde jag efter puls under de första fyra km, men sen stängde jag av pulslarmet och ökade tempot. Det var en befrielse att kasta oket från mina axlar och låta kroppen springa fritt, eller så fritt det nu kan bli på ett löpband.

Även om jag i mångt och mycket är tillbaka på ruta ett så är detta ändå rätt tid att vila, så jag oroar mig inte. På några veckor lär jag kunna bygga upp till där jag var när detta började, det får ta den tid det tar, jag har inte bråttom.

20121227-180557.jpg
Istället för löpning har det få bli en del duster med den här och dess kamrater, vilket har varit minst lika tillfredsställande. Känslan efter ett kettlebellpass sitter dessutom i länge, nåt jag inte kan säga om löpningen. Kroppen är så van vid att springa att det är svårt att få samma respons från den träningen.

Uppehåll

Publicerat: december 10, 2012 i Allmänt, Gnäll och ursäkter
Etiketter:, ,
3

Sen ett tag tillbaka har jag haft problem med ömmande fotsulor. Det började nån gång efter SUM och har sakta men säkert eskalerat. I början var det mest en diffus känsla, mer som träningsvärk, något som jag inte fäste så mycket vikt vid. Mest härledde jag det till att jag sprang i mina nya och tunnare Inov-8, så ett visst mått av överansträngning var att förvänta sig.

Med tiden har besvären dock blivit mer påtagliga och för en vecka sen kom jag till den punkt då jag inte kunde ignorera det längre. Stelheten och smärtan när jag suttit still en stund och ska resa mig för att gå är besvärande. Numera är det inte diffust, utan smärtan sitter i senorna som går mellan häl och fotsula. En snabb sökning på nätet ger plantar fasciitis, en inflammation i senorna. Ganska typisk åkomma hos löpare tyvärr. Jag är förhållandevis skonad från löparrelaterade skador, så jag tar det med ro. Tids nog får jag bukt med det och kan fortsätta springa, under tiden passar jag på att träna styrka och annat som inte belastar fötterna.

Det blir alltså inget Blåfrusen för mig på lördag. Trist, för det hade jag sett fram emot. Nya långlopp i Stockholmsområdet växer ju inte på träd. Kanske kan jag springa det nästa år. Håller hursomhelst tummarna för alla de som ska springa, framförallt min ”teamkamrat” Anna Grundahl!

Själv ska jag ta det lugnt i helgen…

20121211-111941.jpg

Upplyst

Publicerat: december 1, 2012 i Allmänt, lampa, Träning
Etiketter:, , , , , ,
0

Jag kom inte ut på ett pass till i Oslo, det blev kallare på onsdagen och det blåste mer, så mina kläder räckte inte till. De tunna tights jag hade packat funkar kanske hjälpligt ned till runt nollan, men sen blir det för kallt.

Jag kom hem torsdag kväll, så det hanns inte med nån löpning då, men däremot kom jag ut i fredags innan middag. Vid fem hade det blivit mörkt som i graven, så det blev premiär för Silva Runner, pannlampan som fick ”Bäst i test” i RW i oktober. Jag var lite sugen på Petzl Nao först, men valet föll ändå på Silvan, den kändes bättre på alla sätt.

20121201-214949.jpg

20121201-215022.jpg

Det finns 3+1 lägen på Runner; fullt ös, medium, bred samt blink. Batteritiden är 2,5h, 10h, 10h samt 20h. Maxläget ger en riktigt trevlig ljusbild, inte alls som min Alpha6 som bränner allt på en punkt, utan ett lite bredare ljus. Mediumläget är naturligtvis svagare, men fortfarande fullt tillräckligt, speciellt nu när snön hjälper till att reflektera ljus. Mitt favoritläge blev dock det breda som lyser upp det mesta av synfältet utan att anstränga ögonen.

Pannbandet är bekvämt och batteriet hade jag i jackfickan, så jag slapp den extra vikten på huvudet. Batteriet går annars att fästa runt pannbandet mha kardborreband. Man får även med en förlängningskabel, så att man kan ha batteriet i t ex fickan eller ryggan.
Strömbrytaren är stor och enkel att använda även med tjocka handskar.

550 lumen kan Runner ge som mest, vilket är ganska rejält för en sån liten lampa. Tekniken har kommit en bit sen jag skaffade min Alpha6 med sina 480-560 lumen (uppgifterna varierar), som på den tiden (2009) kändes som att träffa en extrautrustad långtradare i en kolgruva om man blev träffad av ljuskäglan. Minns fortfarande när vi inför GAX 2009 testade våra pannlampor på kvällen innan loppet. Jag, Staffan, Mia och Fredrika stod på ett fält utanför Fredrikas föräldrars gård utanför Ystad och tände våra lampor. De andra tände sina först och när jag tände min så gick solen upp, så kändes det iallafall. Dock fick jag aldrig chansen att använda den under loppet då jag bröt efter 6 mil, men det är en annan historia.

Runner gjorde ett utmärkt jobb med att lysa upp stigarna runt Brunnsviken och jag kände inte ens att lampan satt på. Själva passet gick sådär, pulsen ville inte riktigt hålla sig i schack vilket förmodligen mest berodde på underlaget. Det kräver ju lite mer att springa i/på snö, så bara 3-4 extra slag gör skillnad för mig när jag ska ligga under 150 bpm. Stigen var på många håll otrampad, så jag fick helt enkelt spåra. Jag tvingades att ta ett antal gåpauser för att lugna ner pulsen innan jag kunde fortsätta. Uppsidan med rundan var att springa i vinterlandskapet med pannlampa, vilket gjorde att rundan kändes ny igen.

I eftermiddags gjorde jag om i princip samma runda med exakt samma resultat. Sprang åt andra hållet för ”omväxlingens skull”. Stigen var väl upptrampad av lördagsflanörer, så det borde varit enklare att springa, men jag hade lika mycket problem att hålla nere pulsen idag. Efter att klockan gnällt ett otal gånger så höjde jag gränsen till 154 bpm och kunde på så sätt få lite extra andrum och slapp varningssignal sista fyra kilometerna. Resultatet blev 14 km @ 72% av HRmax.

20121201-225534.jpg

20121201-225553.jpg

Maffetoneträningen kan vara väldigt frustrerande ibland. Det är inte speciellt roligt att springa långsamt och behöva tänka på att hålla nere pulsen. Det i sig självt kan bli en stressfaktor och ge några extra slag. Nu är det bara att gilla läget och bita i det sura äpplet. Jag ska ta mig i genom den här perioden och göra det jag ska, så kommer jag nog ut som vinnare i andra änden. Det är iaf vad jag intalar mig när klockan gnäller att min puls är för hög…

Upp och ner

Publicerat: november 27, 2012 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Träning
Etiketter:, ,
0

Träningen på sistone har varit lite upp och ner. Efter ryggskottet kom jag igång, men pulsen ville inte riktigt vara med i början. det tog tre löprundor med ganska hög snittpuls och många gåpauser innan det gav med sig. Förra veckan fick jag till några bra rundor i hygglig fart och låg snittpuls, vilket kändes väldigt skönt. Jag hade nästan tappat hoppet. Det började ta emot att ge sig ut, speciellt som vädret blivit lite sämre.

I lördags var jag och frugan på dubbel 40-årsfest, så det blev ingen löpning i söndags. Fick lite trassel med magen (magsäcken) under eftermiddagen och på kvällen, vilket eskalerade till magkatarr under natten till måndagen. Det resulterade naturligtvis i ännu en dag med utebliven träning. 😦

I morse bar det av till Oslo för några dagars mässa. Inför starten berättade piloten att det var snöoväder i Oslo vilket försenade starten rejält. Endast en landningsbana var visst öppen på Gardemoen, så det blev lite trångt och köigt.

Vi landade i ett snötäckt Norge, vilket på sätt och viss var lite mysigt. Dock var min enda tanke att jag inte tagit höjd för detta när jag packade träningskläderna, framförallt var det skovalet jag oroade mig för. Tunna och lätta New Balance låg i väskan, mest för att spara vikt och plats när jag packade.

Jag satt och jobbade på hotellrummet under eftermiddagen och bävade del över den planerade löpningen, men till slut gjorde jag slag i saken och svidade om. Tittade ut och såg att det duggade, men värre var det inte. Gav mig av från city och följde en större väg först österut och sen söderut. Duggregnet övergick så sakteliga till snöblandat. Efter ett tag började vägen stiga och det var bara att kämpa på. Pulsen höll sig i schack vilket var huvudsaken. Tempot var lågt för att inte gå över gränsen under stigningen. Halvvägs upp började snön lägga sig och det blev slaskigt, för att sen övergå till knappa decimetern snö, vilket gjorde det svårt att springa. Dessutom blev fötterna blöta och kalla.

20121127-205828.jpg

20121127-205814.jpg

När snön blev för djup så fick det vara nog, jag halkade mest omkring och frös om fötterna. Det var skönt att få springa ned till barmark igen. Magen protesterade lite efter 6 km, så när jag kom tillbaka till hotellet så valde jag att bryta. Hade egentligen tänkt mig 10-12 km, men jag ville inte sabba magen igen.

Snittpulsen blev riktigt låg och tempot hyggligt med tanke på stigningen, så jag är nöjd. Efteråt körde jag ett kort styrkeprogram innan det var dags för middag. Tog det som fanns närmast hotellet, vilket betydde McDonalds.

Planen är att komma ut en sväng även i morgon, hoppas att vädret vänder till det bättre…

Hjärtligt

Publicerat: november 17, 2012 i Allmänt, Träning
Etiketter:, ,
0

Ryggvärken har klingat av, men finns fortfarande kvar, framförallt när jag suttit en längre stund och reser mig upp. Då är det stelt en liten stund. Fredagens besök hos kiropraktorn blev inställt pga sjukdom, men jag har en ny tid på måndag morgon, så det löser sig.

Har under några dagar haft perioder när hjärtat dels slagit dubbelslag och dels känts som det tagit korta uppehåll, det senare lite extra obehagligt. Det var en av anledningarna till att jag inte gav mig ut i onsdags utan väntade till torsdag med att börja springa. Får se om det går över, vet inte riktigt vad det kan vara.

Löpningen i fredags var inte så lyckad. Pulsen ville inte alls hålla sig i schack, så jag kom över min maxgräns flera gånger och tvingades gå tills pulsen lugnat ner sig. Lite lätt frustrerande och det hjälpte inte. Jag har förmodligen nåt skit i kroppen, för pulsen ligger drygt 5-10 slag över normalt. Skrapade ihop 14 km i strax under 6-tempo med 148 bpm. Normalt hade jag legat närmare 140 bpm vid det tempot. Nåja, det är bara att vänta och se hur söndagens runda går.

Ryggskott

Publicerat: november 15, 2012 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Träning
Etiketter:, , , , ,
2

Fars dag började inte med frukost på sängen, utan istället med rejäl ryggvärk. Jag har haft ett ”klickande” i ländryggen ganska länge, minst 3 månader, och nu klickade det inte längre utan låste sig istället. Det blev till att ställa in träningen och istället medicinera och vila.
Jag har ju en lång historia av ryggproblem ända sen barnsben, men sen jag började springa har det livet bättre. När jag dessutom gjorde mina prehabövningar som Andreas gett mig så blev det ännu bättre. Nu har jag slarvat med de övningarna och inte gjort dem sen typ februari, så jag får nog skylla mig själv.

Hursomhelst är jag på bättringsvägen och jag kunde börja springa idag, efter fem dagars vila. Jag har även en tid hos min kiropraktor i morgon. Hoppas hon kan rätta till eventuella felaktigheter. Det klickar igen, så svullnaden har nog lagt sig nu.

Idag blev det en försiktig åtta på lunchen för att testa hur ryggen höll. Inga problem visade det sig, bortsett från att pulsen gärna ville skjuta iväg, men efter fem dagars inaktivitet så är det inte konstigt. Jag borde ha rört mig mycket mer under dessa dagar, men nu blev det inte så. Orutinerat naturligtvis. Jag är fullt medveten om att man ska röra sig mycket vid ryggvärk…

I veckan passade jag på att anmäla mig till Blåfrusen, ett 70 km trailultra som har preiär den 15 december. Det utgår från Domarudden och vänder vid Vaxholm, ser ut att bli riktigt roligt! Både Andreas och Anna ska springa så några minuters sällskap får jag iallafall. Dessutom möts vi ju när de är på väg tebax. 🙂 Min målsättning initialt är att ta mig ”runt” under typ åtta timmar. Jag tänkte försöka få till en provspringning av banan så jag har lite koll. Det finns uppenbarligen hög risk för felspringning.

Nu hoppas jag att vintern väntar till efter 15 december så jag slipper vada i knähög snö och -15 grader i 70 km…

Slow and steady

Publicerat: oktober 28, 2012 i Allmänt, Träning
Etiketter:, , , ,
0

Två veckor har gått sen SUM och träningen flyter på bra. Andreas har lagt om min träning en del med start veckan efter SUM. Träningen är numera inte uppdelat i Lätt-, Medel-, Tung- och Vilovecka på samma sätt, men är fortfarande periodiserad.

Den första månaden ligger fokus på något man kan likna med Maffetone, dvs jag ska springa alla pass i ett visst ”puls-spann”, närmare bestämt 140-150 bpm. Det motsvarar 70%-75% av min maxpuls, vilket ligger i den aerobiska zonen. Skulle jag följt Maffetone till 100% skulle det betyda max ca 142 bpm, men så utgår Maffetone från en maxpuls om 180 bpm, vilket i mitt fall är 20 slag för lite. Jag kan förvisso springa med 142 bpm, den maximala puls jag enligt Maffetone får springa, men det känns inte helt rätt att följa den ekvationen då den är så fel. Lika fel som att använda formeln 220-ålder när man räknar ut maxpuls. Ni som eventuellt fortfarande gör det: SLUTA GENAST.

Det kräver viss tillvänjning att springa med låg puls. För några år sen gjorde jag ett tappert försök att följa Maffetone, men då gick det så långsamt att jag till slut gav upp. Nu funkar det klart bättre och jag ligger för tillfället runt 144 bpm, dvs 72% av HRmax, i 5:45-tempo. Vissa dagar går det lite snabbare och andra långsammare. Jag får ge det tid, men är övertygad om att det ger resultat, det har det gjort under dessa två veckor iaf. Det är inte superkul att springa långsamt och slava under pulsen, men nu har jag vant mig och vet på ett ungefär hur pulsen ”känns” så jag går mer och mer efter upplevd ansträngning.

Bortsett från löpningen får jag in två eller tre ordentliga styrkepass per vecka. Funderade ju på att ta upp Insanity igen, men inser att jag kommer få svårt att följa det till 100%, så det får vara. Dock kommer jag nog köra ett Insanitypass i veckan för att få omväxling, men alltså inte följa programmet.

Det blir inga fler lopp för mig i år, men nästa år har jag lite lösa planer som jag kommer återkomma till. Jag är anmäld till TEC 50 miles, men det är endast för tränings skull. Utöver det funderar jag på Ursvik Ultra. Det har jag velat springa i flera år, men eftersom det ligger så nära TEC, som varit mitt huvudmål, så har jag stått över. Nu hoppas jag det blir av. Även Ursvik Ultra görs för tränings skull, lite nattlöpning med pannlampa i tidvis teknisk terräng är bra träning. Dessutom går loppet ett stenkast från min bostad, vilket är ett stort plus.

Sist, men inte minst, vill jag påminna om den helt fenomenala podcasten UltraRunnerPodcast.com. Har du inte lyssnat på den ännu så gör det!

20121028-205706.jpg
Om man stöder killarna på UltraRunnerPodcast.com får man sjyssta stickers som man t ex kan ha på bilen.

Sörmlands Ultra 2012

Publicerat: oktober 15, 2012 i Allmänt, Lopp
Etiketter:, , , , , , , ,
0

Förberedelser
Förberedelserna började redan under min konferens i Prag dit jag åkte i onsdags morse. Under de ibland lite långtråkiga presentationerna satt jag och funderade på vad jag skulle ha på mig, vilken vätske- och energistrategi jag skulle välja och diverse annat. De två scenarierna var snabbhet eller träning, dvs minimalt med utrustning för att kunna springa så snabbt som möjligt eller träna på strategi inför kommande långlopp. Jag valde det senare, vilket betydde vätskerygga samt handjagare.

När jag kom hem i fredags så började jag packa det mesta för att slippa stressa runt på lördag morgon. Ombyteskläder och toalettartiklar packades och jag förberedde återhämtningsdryck och energi för loppet. En handjagare med fyra portioner Perpetuem fick bli valet som vanligt. Dessutom packade jag ned ett antal gel som backup. Salomonryggan blev valet eftersom den sitter som en smäck och jag känner knappt att jag har den på.

Sönderstressad!
Lördag morgon kom och stressen var total. Jag hade sovit väldigt oroligt på natten och legat vaken en stund i väntan på att få gå upp och börja förberedelserna. Det som stressade mig mest var transporten. Jag valde att ta bilen till T-Centralen för att därifrån åka tunnelbana till starten i Björkhagen. Målet ligger nära pendeltågsstationen, så det kändes som den smidigaste lösningen. Temperaturen låg på ca 4 grader på morgonen och jag kude inte för mitt liv bestämma klädsel. Tills slut föll det på långa och tunna 2XU-tights, en tunn Icebreakertröja (merinoull) samt min tunna vindjacka från New Line (som går att bunta ihop till en boll). En buff och ett par tunna handskar åkte åxå med för säkerhets skull. Jag är, eller åtminstone var, ju känd som något av en skalman som bär med mig ALLT, vilket är något jag fått jobba på för att slippa extravikten.

In i det sista hade jag ännu inte valt skor. Det stod mellan mina nya lätta och inte så skyddande eller dämpade Inov-8 TRAILROC 245 eller mina trotjänare och robust byggda New Balance MT876. SUM är en teknisk bana med mycket rötter, stenar, grov grusväg, lera och en del asfalt, så skydd och dämpning kan verkligen vara skönt att ha. Bara några minuter innan jag skulle gå tog jag på mig en sko av varje och stod en stund och kände efter. Skulle jag verkligen palla springa i Inov-8 i 50 kilometer? Jag chansade på det, packade ner dem och sprang ned i bilen. Lika snabbt sprang jag upp igen och hämtade en extra vindjacka. Ner till bilen igen och körde ur garaget, men väl uppe ur garaget insåg jag att solen sken och jag fick snabbt springa upp till lägenheten igen för att hämta mina solglasögon. Nu var pulsen snart maxad och jag kände hur energin gick åt samtidigt som kroppen badade i stresshormon. Bra början…

Jag parkerade vid T-centralen och skyndade mig ner till tunnelbanan. Jag åker i princip aldrig kommunalt, så jag hade dålig koll på var jag skulle, men väl på perrongen kunde jag slappna av och lugna ner mig. Såg lite löpare som väntade på tåget och fler satt i vagnen när jag steg på. UNder resans gång fylldes det på vid varje station och det var roligt att lyssna på deras diskussioner. Själv satt jag mest och SMSade eller Twittrade och fokuserade på att slappna av.

Äntligen på plats
Väl framme i Björkhagen hämtade jag ut nummerlapp, hälsade på gamla bekanta och började sen göra mig klar för start. När jag lämnat in min väska för transport till målet i Handen så knallade jag så sakteliga bort till starten. Jag hade tappat bort de få bekanta jag sett, så jag fick starta själv helt enkelt. Lika bra det antagligen eftersom det är lätt att  springa för fort i början. Jag var där för att göra sub5, det var det enda som var viktigt.

Dags för start i Björkhagen!

Starten gick och jag strulade lite med min iPhone i armbandet, så jag hamnade långt bak. Det gjorde mig inget då jag ville ta det extra försiktigt i början och värma upp ordentligt. Jag var segstartad och kände mig inte alls i form för att springa några fem mil i terräng, men efter en halvmil så släppte det och kroppen vaknade till liv. Jag kom ifatt Peter, en gammal bekant, och vi slog följe fram till första vätskestationen som kom vid 17 km. Eftersom jag bar med mig det jag behövde så kunde jag i princip skippa stationerna helt och spara lite tid. Jag fortsatte ensam och knatade på så gott det gick. Jag tittade i princip aldrig på klockan mer än att kontrollera hur långt jag sprungit vid några tillfällen. Tempo, puls eller annat var oviktigt, jag gick helt på känsla. Dessutom är underlaget oftast så pass tekniskt att jag inte vågade titta på annat än just marken för att undvika att trampa fel. Under loppets första hälft var det oftast ganska svårt att komma fram pga flaskhalsarna som uppstod på de smala skogsstigarna. Det fanns helt enkelt inte mer än en väg att följa, så man fick vänta tills det öppnade upp lite och man kunde spurta förbi. Nu gjorde det oftast inte något, men ibland var det lite frustrerande att inte kunna springa i sitt eget tempo.

Ett av otaliga vackra platser under loppet

Nånstans mellan 25 och 30 km såg jag en bekant löpstil några hundra meter framför mig. Jag var helt säker på att det var Camilla och efter nån kilometer lyckades jag så sakteliga komma ifatt och visst var det hon. Hon hade gått ut lite för hårt i början och dessutom misstagit avståndet till första vätskestationen (17 km), så hennes lilla 2 dl handflaska hade inte räckt långt. Vi slog följe och koma snart upp på den asfalterade sträckan som är ganska seg. Den går mestadels uppför och känns nästan evig. Jag kände mig fortfarande stark och med fästet på asfalten kunde jag ha lite mer tempo i löpningen. Tempot låg här runt 5:30 och det kändes som jag kunde springa så i timmar, så länge underlaget tillät förstås. Vi fick även sällskap av en kille som hade det lite tungt, han behövde en rygg att ligga bakom till nästa vätskekontroll, vilken till slut dök upp efter några kilometer. Här tappade jag tyvärr Camilla, som behövde fylla på energi. Själv knatade jag snabbt uppför den branta backen in i skogen och fortsatte ensam igen.

Vi passerade många vackra vyer under loppet

Första asfaltssträckan är inte så lång, men skänker lite vila från rötter och sten

Solen stod lågt på eftermiddagen och det gjorde det lite svårt rötter och stenar ordentligt på sina ställen

Många backar blev det under resans gång. Här en av de torra och lättforcerade.

Energisk
Energin hade fungerat helt perfekt hittills, men vid ca 35 kilometer kom den lilla svackan som jag alltid har då. Jag sänkte tempot i några minuter och drack lite extra Perpetuem och snart var den svackan över. Det fungerar lika bra varje gång, fascinerande. Kroppen kändes helt oberörd och ansträngningsgraden var stabil hela tiden, men jag hade ingen aning om hur länge jag varit ute eller hur nära jag var mitt mål om sub5. Tempot på de rotiga, steniga och leriga stigarna var lågt, men min tröst var att den sista milen är lättsprungen och planen var hela tiden att öka tempot ordentligt där. Runt 40 km in i loppet kände jag hur det stramade i höger sida i magen, jag hade fått håll! Hur är det ens möjligt så långt in i loppet. Hade jag druckit för mycket? Var gjorde jag fel? Ansträngningsgraden var ju ganska konstant, så det var verkligen en total överraskning. När fick jag håll senast? Jag minns inte och minns heller inte hur man blir av med det effektivt.

Jag kämpade på så gott jag kunde, men hållet hindrade mig att öka farten som planerat. Det tvingade mig till att gå flera gånger, vilket irriterade mig något vansinnigt! Jag var fortfarande helt fräsch i benen och hade gott om energi. Det kändes som mitt mål om sub5 var i fara, men jag kunde inte annat än att ligga precis på gränsen. När hållet satte in kunde jag knappt andas, så det dikterade villkoren totalt.

Sista vätskekontrollen kommer två kilometer innan mål. Man ser målet härifrån, men måste först runda en sjö och de sista kilometerna innehåller några rejäla backar. Den sista milen blev jag passerad av två killar och passerade själv typ 7-8 st. Det kändes ganska tomt om man bortser från dessa.

Målgång!
När jag passerat mållinjen fick jag min medalj och gick sen till tävlingsledningen för att få reda på min tid. Där stod Kristina som kunde berätta att jag kommit in på 4:57:49, det var nära ögat! Tänk om jag missat sub5 med bara några sekunder? Jag hade förmodligen grämt mig något vansinnigt. Lite bättre koll på klockan hade kanske varit bra. Nåväl, nu nådde jag mitt mål och var supernöjd med det. Det räckte till 61:a plats av 132 herrar. Lite tråkigt var det att hela 70 personer inte dök upp till start alls. Det fanns många som hade velat springa SUM men inte fått en plats.

Rätt skoval?
Mina Inov-8 Trailroc 245 klarade sig galant under hela loppet. Greppet var helt perfekt på alla underlag och de dränerade väldigt snabbt de (många) gånger jag trampade ner i vätan och leran. Det jag ”oroade” mig mest för var hur de skulle kännas på asfalten, men det gick långt över förväntan. Mest berodde det kanske på att när jag väl kom ut på asfalt kunde jag för ett ögonblick slappna av och höja blicken och bara mala på, utan att tänka på rötter och stenar.

Efter en välbehövlig dusch i det överbelamrade omklädningsrummet bar det av tillbaka till T-centralen där jag hämtade bilen och körde hem till svärföräldrarna, där frun och dottern redan var på plats, för att äta middag och softa en stund i en av deras TV-fåtöljer efteråt. Några timmar senare åkte vi hem till oss och ”firade” lite med bubbel och soffhäng. En bra dag gick så sakteliga mot sitt slut.

Äldre inlägg
Senare inlägg